Den humanitära stormaktens uppgång och fall

I slutet av 90-talet sammanfattade Elizabeth av England det föregående året som ett ”annus horribilis”, ett fruktansvärt år. För mig känns 2015 just som ett annus horribilis. Jag ser praktiskt taget bara förlorare; regeringen, allianspartierna, migranterna, skolan, vården, välfärden m fl. Den som vågar se verkligheten i vitögat inser att den moraliska högborgen och humanitära stormakten Sverige går mot sin upplösning. Flyktingkrisen håller på att förändra Sverige. Ändå är detta bara början eller möjligen slutet av början på de svårigheter vi står inför. Ingen av oss kan överblicka utvecklingen på längre sikt då vi aldrig upplevt något liknande.

Den rödgröna regeringen har tappat kontrollen och försatt landet i en helt ohållbar situation. Allianspartierna DÖ-förklarade politiken, inskränkte demokratin och släppte fram en budget de anser ”skadlig för Sverige” genom att lägga ner sina röster. Anledningen var det ”kaos” som skulle drabba landet om deras eget budgetförslag vann!! Inte ens nu när DÖ, ”det minst dåliga alternativet”, är begravd agerar de som en trovärdig opposition.

Myndigheter jobbar idag dygnet runt utan att klara av sina uppgifter. Det råder stor brist på bostäder, lärare, skollokaler i skolorna. Belastningen på sjuk- och tandvård ökar snabbt, socialtjänsten går på knäna och antalet områden där polis och brandkår tvekar att gå in växer. Budgeten på nationell och kommunal nivå sinar, tiotusentals och åter tiotusentals illegala migranter har gått under jorden, grupper ställs mot varandra och många migranter är besvikna och frustrerade över hur verkligheten ser ut i dagens Sverige.

Sittande regering och övr 7-klövern har bidragit till att göra flyktingkrisen så mycket värre för Sverige än vad som blivit fallet i våra grannländer. Makteliten har gripits av högmod och velat göra landet till en humanitär och moralisk stormakt till en orimlig kostnad. Löfvens livsluft blev för en kort tid att sola sig i glansen han tillfälligt fick på den globala arenan och hemma av de svenska PK-medierna. Vi har tagit oss rätten att kritisera andra länder för att de inte agerat lika ansvarslöst som vi. Ungern, som försökte upprätthålla EU:s grundläggande regelverk, brännmärktes. Nu stänger också vi våra gränser och anklagar andra länder för att de inte hjälper oss att ta oss ur vår självförvållade kris. Vilken dubbelmoral!

Mycket av migrationsdebatten och inrikespolitiken har lamslagits av det utbredda missbruket av moraliska argument och skuldbeläggning. Det har skadat diskussionen när vänsterextremister och liberala intellektuella tillsammans stämplat all kritik mot invandring som rasism och främlingsfientlighet. Skräcken för att brännmärkas av medierna och utsättas för mediadrev har förlamat debatten och omöjliggjort en öppen och förutsättningslös diskussion. Det har gynnat framväxten av dagens samhällskollaps. Vem kommer inte ihåg hur Reinfeldt behandlade Tobias Billström när denne för några år sedan ville diskutera volymer för invandringen? Nu är det dags att diskutera maktelitens förlorade moraliska kompass.

7-klöverns beröringsskräck när det gäller Sverigedemokraterna har i mycket stor grad bidragit till dagens kollaps. Partierna har målat in sig i ett hörn och tävlat om att stå så långt ifrån SD som möjligt. Eftersom makteliten är fylld av prestige har det varit otänkbart att ta sig ur denna hörna. Man har helt enkelt värderat sin egen prestige högre än landets bästa. När partierna nu under galgen kopierat stora delar av SD:s flyktingpolitik är de mycket måna om att påpeka att de inte alls kopierat efter SD:s förlsag och att deras eget agerande är mer moraliskt än SD:s.

Men vad är moraliskt i regeringens och övr 7-klöverns agerande? Att svika sina väljare genom att införa  en politik som man kallar ’skit’ bara för att hänga sig kvar vid makten? Att svika sin egen ideologi och det man gått till val på bara för att slippa ta ansvar för landet? Att göda giriga och skrupelfria flyktingsmugglare (drygt 1 miljon migranter har fraktats över Medelhavet) genom att locka hit hundratusentals människor med eller utan skäl för asyl? Att låta dem vänta i månader eller år av ovisshet och under allt jobbigare förhållanden? Att skicka tillbaka dem som nekas asyl och som satsat allt på att ta sig hit? Att ställa grupper mot varandra? Att stjäla ur biståndsbudgeten för att betala invandringen istället för att ge biståndet till fattiga människor i tredje världen? Att låta ’ensamkommande barn’ utan ålderstest få asyl medan de barn och ungdomar som bäst behöver vår hjälp lever som internflyktingar i Syrien eller i flyktingläger nära syriska gränsen? Jag förstår att politiker och medier i våra grannländer kritiserar oss. Varför skulle de vilja hjälpa oss med det vi själva ställt till med och som kanske är det mest extrema inslaget i hela den europeiska migrationskrisen?

Dagens maktelit talar ofta om att ta ansvar för Sverige. Jag imponeras inte av vad den hittills gjort i den vägen. Moraliskt högmod och humanitärt storhetsvansinne har satt lagar, förordningar och gränser ur spel. Men högmod går som bekant före fall. Nu är sanningens ögonblick inne och det är hög tid att ta det ansvar man gång på gång t att hävdat att man vill ta. Reinfeldt smet ut bakvägen. Det mildrar ingalunda domen mot hans invandringspolitik. Tvärtom! Men statsminister Löfven är kvar och hans vallöfte att reparera ”det Sverige som gått sönder under borgerligt styre” visade sig vara en bluff. Så är han nu beredd att tillsammans med Fridolin och Romson erkänna sitt ansvar för flyktingkatastrofen, ta konsekvenserna av sin havererade politik och ett Sverige som gått sönder ännu mer och avgå? Det är vad många av oss väljare kommer att kräva i valet 2018. Kanske tidigare! Redan 2016 kommer vi att kräva att regering och övr partier tar ansvar för Sverige och ser till att vi får den ”ordning och reda i flyktingmottagningen”, Löfvens favoritmotto.

 

 

Midnatt råder i Rosenbad

Partiledarna har hållit jultal. Stefan Löfven hävdade bl a att regeringen stängt gränsen för att straffa EU. Vem i EU bryr sig? Vi är en obetydlig medlem där alldeles oavsett vad uppblåsta svenska politiker tycks tro. Regeringen har, med god hjälp av övriga 7-klövern, själv försatt sig i den situation den nu befinner sig och kan inte anklaga andra medlemsländer för att de inte hjälper Sverige. Det kostar på att vara en ’humanitär stormakt’. Undra på att förtroendet för Löfven nått ny bottennivå!

Regeringen med Löfven i spetsen har envist vägrat att lyssna både till sitt folk och till andra EU-länder. Danmark t ex har man gång på gång förolämpat och rasiststämplat för att de i tid insett att de måste tänka också på det samhällskontrakt de har med sina egna medborgare. Danmark har också förstått vikten av rätt signalpolitik, något vår regering och alla godhetsapostlar vägrat att ta till sig. Nu står vi svenskar där ensamma och får skylla oss själva för att vi valt den genom tiderna mest valhänta och oerfarna regering Sverige haft, en regering vars politik saknar folkligt stöd.

”Alldeles oavsett vad man anser om SD borde alla förnuftiga och tänkande svenskar kunna enas om att aldrig mer ge sin röst till något av partierna i 7-klövern. De är förbrukade och förtjänar endast och enbart att ställas till svars för sin inkompetens och svek mot Sverige och svenskarna.” Så skrev en upprörd person nyligen på en blogg.

”Regeringen regerar inte. Försvaret försvarar inte. Rättsväsendet skipar inte rätt. Skolan skolar inte.
Public Service servar inte allmänheten. Arbetsförmedlingen förmedlar inga arbeten men det har den aldrig gjort. Vården fungerar fortfarande även om den nu börjar gå på knäna.”
skrev en annan. Jag kan tillägga att polisen inte längre har tid att sköta sina ’normala’ uppgifter p g a alla resurser som invandringen kräver, tak över huvudet till migranter kan inte längre garanteras och 7 av 10 socionomer vill lämna socialtjänsten och brandkåren drar sig för att gå in i de drygt 50 ’no go zoner’ som vuxit fram. Men Löfven och regeringen lever vidare i total förnekelse och offentlig lögn.

Makteliten har basunerat ut ”det finns ingen övre gräns”, ”Refugees welcome”, ”vi bygger inga murar”, ”Sverige tillsammans” etc. Den svenska migrationspolitiken har gjort Sverige till ett attraktivt land för asylsökande. Vi tvingar inte ens alla som inte får asyl att lämna landet. Tvärtom låter vi dem få gratis tillgång till både sjukvård och tandläkare trots att de inte har rätt att vistas här. Man har inte ens en aning om hur många tiotusentals migranter som illegalt vistas i Sverige! Undra på att det svenska mottagningssystemet klappat ihop! Nu har Dagens Nyheter plötsligt svängt 180 grader och inlett en granskning regeringens hantering av flyktingkrisen. Så dags!

En av dem som kanske har störst insikt i socialdemokraternas inre liv är Johan Westerholm. Han skriver 24 dec (ledarsidorna.se) att en av Löfvens första åtgärder som statsminister var att ändra rådande regler så att ansvaret för regeringens krishantering flyttades bort från honom. Åtgärden genomfördes trots att flera utredningar sagt att krishanteringen borde ligga i  hans eget kansli för att bli effektiv.

”Statsrådsberedningen, statsministerns egna permanenta stab, har saknat överblick och regeringen har under året tillsatt nya funktioner, som särskilda grupper av statssekreterare från bara vissa departement och utan mandat. Informationsflödet i Statsrådsberedningen har präglats av inkompletta underlag eller underlag där politiska hänsyn lagts på verklighetsbeskrivningarna för att ”mjuka upp” situationen. Statsrådsberedningens samordningsfunktion, som är direkt beroende av krishanteringen, har aldrig fungerat så illa som under Stefan Löfvens ledarskap vittnar fler oberoende tjänstemän om.”

”Bara komma på tanken att reorganisera en, för Sverige så central, funktion som krisledningen utan att ha regeringserfarenhet borde tyda på en ledning som helt saknar ledarskapsförmåga och vars huvudsakliga intresse ligger i den personliga prestigen.”

Löfvens galna och ogenomtänkta beslut att befria sig själv från ansvaret för landets krishantering saknar motstycke. Kommer Sveriges mest obeslutsamma, konflikträdda och inkompetenta regering någonsin att kunna fatta några som helst nödvändiga och genomtänkta beslut?

Statsminister Stefan Löfven hävdade f ö nyligen i en intervju med Expressen att regeringen uppfyllt eller påbörjat 97 av 105 vallöften. Nu har tidningen låtit statsvetaren Camilla Sandström granska listan. Hon konstaterar att regeringen har startat flera utredningar och kommissioner, men det är få åtgärder där man kan se konkreta satsningar. Har vi någonsin haft en regering som tillsatt så många grupper, kommissioner och utredningar och levererat så litet?

Låt mig avsluta med ett citat av Hans Li Engnell (motpol.se):

”Jag har aldrig haft ett så lågt förtroende för en svensk regering tidigare, eller för riksdagen som helhet. Sveriges politiska ledarskikt har under de senaste åren visat prov på en så låg kompetensnivå, en sådan arrogans och en så bristande verklighetsförankring att den sannolikt har förlorat människors förtroende för en hel generation framåt. …… Det räcker inte att presentera floskler längre. Inte ens i ett jultal. Vi har passerat det stadiet för länge sedan.”

Jag kunde inte ha sagt det bättre!

 

LO och värdegrunden

SD är nu största partiet bland LO-medlemmar med 31,1 %.  LO för därför en partipolitisk kamp mot delar av medlemskåren nu. Enl ryktet funderar LO på att utesluta SD:s sympatisörer. LO har t ex gjort en mycket SD-fientlig filmoch anordnat kurser för att svärta ner dem och deras politik, men SD bara växer och växer också bland LO-medlemmar. LO sväljer dock villigt medlemsavgifterna från SD-medlemmarna. Av dessa avgifter går en betydande del till Socialdemokraterna, ett parti som de brännmärkta medlemmarna inte sympatiserar med och ofrivilligt sponsrar, och till material avsett att svartmåla SD.

Gör också andra fackförbund undantag från principen om alla människors lika värde när det gäller SD? Vart är Sverige och delar av fackföreningsrörelsen på väg när de tar sig rätten att underkänna vissa medlemmars politiska övertygelse och hindra dem från att ha förtroendeuppdrag för sitt parti? Hur ser LO-ledningens värdegrund ut? Dags för socialdemokraterna att ta bort demokraterna ur partinamnet?

Alla kloka och kunniga radikalfeminister som styr LO, de politiska partierna och media frågar sig nu varför SD är största parti bland LO:s medlemmar. Radikalfeministerna har satsat hårt på att göra landet till en humanitär stormakt med hjälp av feministisk politik. Ändå sjunker förtroendet som en sten för världens första feministiska regering med Löfven och Romson i spetsen. Deras lösning på problemet är densamma som lösningen för alla andra problem: mer radikalfeminism, nymarxism och postmodernism.

Nu samlas därför Sveriges skarpaste feministiska hjärnor runt om på partikanslierna, i LO-borgen och PK-mediernas public service för att tillsammans ta fram en handlingsplan som ska vända utvecklingen. Målet är att få svenska folket att tycka och rösta som den journalistiska och politiska eliten har bestämt att vi ska tycka och rösta. Sonja Schwarzenberger är en av många radikalfeministiska vänsterkvinnor inom svensk public service. Hon kämpar hårt med sina kollegor varje dag för att sprida radikalfeminism och nymarxism till svenska folket.

Sedan den vita medelåders radikalfeministiska vänsterkvinnan Hanna Stjärne förra året blev ny vd för SvT har statstelevisionen intensifierat sitt arbete för just vänsterextremism och radikalfeminism. Alla program genomsyras numera av en hälsosam radikalfeministisk, vänsterinriktad, normkritisk och identitetspolitisk värdegrund. Det senaste tillskottet är Jan Helin, f d ansvarig utgivare på Aftonbladet. Han har nu blivit programdirektör på SvT.  Åsa Romson har visserligen sagt:

 ”För de flesta av oss är faktiskt inte just vita, heterosexuella medelålders män – utan människor”

Några män kan dock accepteras av public service, i synnerhet på höga poster, om de bara är tillräckligt vänsterradikala och verkar i en feministisk agenda.

Karl-Petter Thorwaldsson, LO:s ordförande, är en av dem som vet bäst vad alla ska tycka och tänka. Han var med och presenterade boken Alla borde vara feminister som ska indoktrinera Sveriges gymnasieungdomar i den rätta radikalfeministiska och nymarxistiska tron. Håller alla LO-medlemmar med om att det är just till radikalfeministisk indoktrinering deras medlemsavgifter ska användas? Dessbättre har Thorwaldsson inte lyckats göra alla LO:s medlemmar till radikalfeminister eller nymarxister. Rätt stort spill får han räkna med där.

Thorwaldsson är duktig på att sprida feministiska läror och att regelbundet kräva att alla män ska maka på sig för att släppa fram en duktig kvinna. Han verkar dock anse att detta bara gäller alla andra vita, medelålders, heterosexuella män. Thorwaldsson är rikare och mäktigare än de flesta andra svenska män. Varför tar han inte sitt ansvar och lever som han lär? Varför avgår han inte för att ge plats åt en duktig kvinna istället?

Tystnadens tyranni

Allt fler av mina vänner och bekanta sticker inte längre under stol med hur kritiska de är till dagens invandringspolitik. Fler och fler av dem säger också, i ’rätt’ sällskap, att de antingen redan röstar på SD eller kommer att göra det i nästa val. Ju mer 7-klövern svartmålat och isolerat SD, desto mer har de växt, inte minst tack vare alla som lämnat Moderaterna till förmån för SD.

Ingen av dem platsar i den beskrivning av Sverigedemokrater som Reinfeldt gör i sin nyutgivna bok Halvvägs: det är fel att betrakta SD som konkurrenter till de seriösa partierna. Sverigedemokrater är bara människor som är ”missnöjda med sina liv och de områden där de bor”. De är svaga människor som ”misstror alla med makt, såväl politiker som medierepresentanter”. De är ”avvikare” som inte känner ”samma tillit till andra människor, till samhällets institutioner och till det demokratiska systemet”. Vilket universum rör han sig i? Inte i väljarnas verklighet i alla fall.

När SD kom in i riksdagen 2010 satte de stopp för Reinfeldts egna ambitioner ifråga om makt. Alliansregeringen anförda av M slöt därför den första migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet. Det uttalade syftet var att utestänga SD från all reell makt. Det förändrade det politiska landskapet, urholkade demokratin och det politiska innehållet och ideologin blev underordnad. Den egna makten blev viktigare än landets bästa.

Nu handlade det inte längre om att presentera egna politiska förslag som väljarna kunde känna förtroende för utan om att distansera sig från det åttonde partiet i riksdagen. Det politiska innehållet urholkades. Det som nu räknades var att ”gilla olika”, att kraftfullt ta avstånd från SD:s ”människosyn”, att upprepa mantrat om ”vikten av att stå upp för alla människors lika värde” och vikten av att ha ”rätt värdegrund”. Allt SD föreslog var ”rasistiskt, främlingsfientligt” m m.

Men nu har ledande politiker över en natt svängt 180 grader och ändrat sin retorik och sin politik. I våras sa Löfven att det inte fanns något tak för invandringen. Det har tyvärr medfört ett tak för svenskarnas vård och omsorg. Tidigare svartmålade Löfven alla som ville diskutera migration och volymer och kallade dem rasister och nyfascister. Nu låtsas sittande regering och flera andra partiföreträdare som om det regnar. Inte en ursäkt för att de haft fel eller för att detta kostar landet och skattebetalarna enorma summor. Att inte kunna be om ursäkt för fel man begått är ynkligt men vanligt bland politiker.

Vad säger förresten Reinfeldt nu när hans eget parti dömer ut hans invandringspolitik och lägger fram förslag som SD sedan länge lagt fram? Anser han att också moderater blivit ”missnöjda med sina liv och de områden där de bor”, att de är svaga människor som ”misstror alla med makt, såväl politiker som medierepresentanter”? Eller att de är ”avvikare” som inte känner ”samma tillit till andra människor, till samhällets institutioner och till det demokratiska systemet”?

Idag kan en och annan politiker, inte minst i Reinfeldts eget ’knapptryckarkompani’, tjänsteman och journalist försiktigt erkänna att de inte vågade opponera sig högt av rädsla att förlora sin plats eller tjänst. Vi såg alla hur utfryst moderaten Finn Bengtsson blev som röstade emot Decemberöverenskommelsen. Upprörande och i högsta grad odemokratiskt! Man måste vara en mycket stark person med stor integritet och vilja att representera sina väljare för att orka med att bli så mobbad och ändå stå för sin åsikt som han gjorde. Heder åt honom!

 

I fablernas värld

Vi har på senare år ofta fått läsa att Sverige har hög tillväxt och rentav Europas starkaste ekonomi. Syftet har varit att bevisa att Sverige utvecklas i rekordfart och att invandringen gynnar ekonomin. Detta är inte sant. Med facit i hand ser vi att BNP per capita växte med endast 0,3 % mellan 2006 och 2014.

Tillgänglig statistik visar nu att i OECD växte BNP per capita justerad för inflation med knappt 0.5% per år. Sveriges tillväxt låg med andra ord under genomsnittet och hamnar på plats 20 av 34 OECD-länder, långt efter t ex Polen (3,5 %)! Under samma tidsperiod växte produktiviteten i Sverige med 0.2% per år, också här efterkrigstidens sämsta åttaårsperiod, vilket ger oss plats 29 av 34. Motsvarande produktivitetsutveckling i OECD var 0.8% per år. Polens produktivitetstillväxt var 2.8 %.

Varför ifrågasatte ingen journalist eller ekonomisk reporter detta trix-fix? Varför påtalade inte Finanspolitiska rådet eller framstående ekonomiska experter det? Och varför ifrågasatte inte oppositionen det? Göran Persson redovisade 2006 som sig bör i sin sista budget BNP per capita. Varför reagerade inte han? Han är inte känd för att hålla inne med det han ogillar.

Jag och många med mig svalde Alliansens tal om hur bra det gick för Sverige och hur framgångsrikt Borg rattade oss genom den internationella finansiella krisen. De flesta av oss saknade kunskaper att se igenom de blå dunster som serverades. Vi upptäckte inte att Borgs budget plötsligt före valet 2010 inte längre redovisade BNP per capita, vilket är brukligt när man presenterar ekonomiska nyckeltal. Hur kunde Alliansen lyckas med att lura oss att tro på att Sveriges tillväxt var starkast i Europa? När vi så fick en ny finansminister, Magdalena Andersson, S, som hävdade att ’det var tomt i ladorna’ var vi många som ifrågasatte hennes kompetens.

Ett annat sätt att undanhålla sanningen var Alliansens metod att inte ta med länder med bättre nyckeltal utan istället jämföra svensk tillväxt endast med s k ’jämförbara länder’. I Borgs sista budget jämförs Sverige bara med 13 andra länder, t ex Grekland, Spanien och Portugal som hade stora ekonomiska problem.  Bilden blev att det gick så bra för Sverige. Men att jämföra sig med dem som är sämst i klassen är ovärdigt och underminerar både Borgs och Reinfeldts trovärdighet.

I en tidigare blogg här (Blå dunster och halvsanningar) skrev jag om hur moderaterna under Fredrik Reinfeldt och dåvarande partisekreterare Kent Persson satte i system att vilseleda genom att frisera utanförskapet med retoriska tricks och halvsanningar istället för att utveckla effektiva åtgärder för att minska utanförskap och arbetslöshet bland invandrare.

Reinfeldts prat om ”antalet nya jobb” eller ”antalet invandrare som går till jobbet varje dag” var en halvsanning och ett retoriskt knep för att dölja den dåliga arbetsmarknadsstatistiken, d v s hur många som inte jobbade.  Syftet var att ge sken av att den snabba befolkningsökning som invandringen förde med sig innebar lägre arbetslöshet. Därigenom hoppades han kunna sopa den dystra arbetsmarknadsstatistiken under mattan. Även journalister verkade svälja detta.

Det är självklart glädjande att fler invandrare går till jobbet, men arbetslöshet mäts i procent. Att slå sig för bröstet och tala om hur många som går till jobbet är värdelöst om man inte samtidigt talar om hur många som inte går till jobbet. Det är ändå gruppen som inte går till jobbet som är problemet. Att inte justera för befolkningstillväxt när man diskuterar sysselsättningeller välstånd är helt enkelt fusk och lurendrejeri. Idag förstår vi att detta bara var ett sätt att få oss att tro att invandring är lönsam och bra för Sverige, en taktik som skulle underlätta hans ”öppna era hjärtan”-politik.

Fredrik Reinfeldt sa nyligen i en TV-intervju att hans “öppna era hjärtan”-uppmaning bara gällde när han sa det. Hur korkad får en ledare bli?! Han inbjöd därmed hela Afrika och Mellanöstern att komma till Sverige.

-Varför skulle inte omvärlden tro på honom? Vad har man för syn på ledarskap om man utgår ifrån att ingen ska tro på det man säger?! (erixon.com).

Om innehållet i en uppmaning bara gäller en kort stund är det inte försvarbart att framföra. Kortsiktigt och ohållbart vill vi väljare inte ha. Vi vill heller inte ha oansvariga ledare.

Reinfeldt – maktspelaren, manipulatören, mästersabotören

Hans förra bok ”Det sovande folket”, har blivit ett samlarobjekt. Bara ett fåtal ex lär finnas kvar efter att Moderaterna/Reinfeldt försökt köpa upp alla ex för att bränna dem. I boken argumenterar Reinfeldt för att man ska överge den generella välfärdspolitiken i Sverige, genomföra kraftiga skattesänkningar och minska statens åtaganden även i fråga om till exempel utbildning, lagstiftning, kultur och medier. Enl Wikipedia skriver han bl a att ”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” Men nu vet vi bättre.

Under Reinfeldts första mandatperiod utmanade han SD med invandringspolitik och diverse provokationer. Det gav SD vind i seglen. I 2010 års val dubblade SD sitt väljarstöd, kom in i Riksdagen och fick en vågmästarroll. Det underminerade Reinfeldts politiska plattform, försvårade hans maktambitioner och väckte hans ilska. Något år senare gick han till hård attack mot SD och avslöjade att uppgörelsen med Miljöpartiet (som förespråkade fri invandring) hade ingåtts för att straffa SD-väljare med ännu större invandring. Makten var viktigare än landet och samhällskontraktet.

I valet 2014 lockade SD väljare från breda väljargrupper och lyckades få 13 %. Förloraren Reinfeldt smet på valnatten från sitt ansvar och försvann ut i kulissen. Därifrån regisserade han decemberöverenskommelsen (DÖ) som innebar att 7-klövern kom överens om att göra våld på den etablerade svenska parlamentarismen och demokratin. För att åter straffa SD:s väljare reducerade han Alliansens medlemmar till DÖ-nickar och svek därigenom också alla alliansväljare.

I sin bok ”Knapptryckarkompaniet” skriver författaren Anne-Marie Pålsson, f d riksdagsledamot för moderaterna: ”Den makten som finns i riksdagen, den har kidnappats av partieliterna. Och där sitter då partiledaren, omgiven av en liten, liten krets, som styr hela agendan; som styr allting, i kraft av de maktmedel som partierna utrustats med.”

Under Reinfeldts regeringsperiod och regi exploderade Sverige av hat och motsättningar mellan olika befolkningsgrupper. Hans ledarskap avspeglas i SD:s ständigt växande popularitet. Om SD lyckas dubblera sitt väljarunderlag en tredje gång i nästa val blir de Riksdagens största parti, något de kan tacka Reinfeldt för. Partisekreterare Tomas Tobé säger nu att Reinfeldts linje att isolera SD ”var ett misstag”. Innebär det att M nu beslutat sig för att inte längre isolera SD?

Förortsbrottslighet och utanförskapsområden har ökat dramatiskt. Idag finns över femtio ”No Go” zoner som polisen inte gärna besöker av risk för att bli attackerade med stenar, brandbomber, handeldvapen och handgranater. Gängkriminaliteten ökar lavinartat med dagliga gängkrig med skjutvapen och upplopp. Malmö har blivit något av en krigszon och samhället klarar inte längre av att upprätthålla lag och ordning i hela landet. Rättsstaten tvingas retirera.

Den lilla utvalda kretsen runt Reinfeldt tycks ha saknat förmågan att inse att man inte hjälper dem som kommit hit på flykt undan krig och förföljelse genom att låta samhället falla sönder. Att tala om öppna hjärtan, när man som Reinfeldt splittrat samhället och skapat bittra hatiska motsättningar mellan landets medborgare, bidrog till hans fall och SD:s uppgång.

I Reinfeldts nyutgivna bok återkommer SD-temat; det är fel att betrakta SD som konkurrenter till de seriösa partierna. Sverigedemokrater är bara människor som är ”missnöjda med sina liv och de områden där de bor”. De är svaga människor som ”misstror alla med makt, såväl politiker som medierepresentanter”. De är ”avvikare” som inte känner ”samma tillit till andra människor, till samhällets institutioner och till det demokratiska systemet”.

Allt fler ifrågasätter nu Reinfeldts politiska och strategiska geni. Också inom moderaterna finns idag skilda uppfattningar om hans ’storhet’. Trots att han gör allt för att skönmåla och korrigera omvärldens bild av sig själv, är vi många som ser konsekvenserna av ”en naiv dåres migrationsuppgörelse med riksdagens tokigaste parti – Miljöpartiet” (Hans Li Engnell).

Nu tvingas även ’knapptryckarkompaniet’ med partisekreterare Tobé i spetsen ta avstånd från den naiva och generösa politik som lett fram till dagens ohållbara situation. De underkänner även den migrationspolitiska överenskommelse som Alliansen ingick med Miljöpartiet 2011. Denna plötsliga  omvändelse sker under galgen p g a svikande opinionssiffror snarare än av omsorg om Sverige. M säger sig nu se vad deras väljare har sett i flera år, d v s att det krävs en migrationspolitik som ligger mer i linje med övriga EU.

Hade katastrofen kunnat förhindras om det ’sovande’ svenska folket hade läst Reinfeldts första bok och insett att han menade allvar när han skrev om att förstöra välfärden? Idag börjar fler och fler fråga sig om han inte borde åtalas för att medvetet ha förstört Sverige med sin migrationspolitik.

 

Bostadsrätter för miljoner till nyanlända

”Man ska veta att vi får det svårare och svårare att klara av situationen i Sverige. Det är viktigt för omvärlden att veta. Men också för de som är på väg hit” (….) ”Det är fortsatt en väldigt svår situation både för Migrationsverket och för kommunerna”, sa Morgan Johansson för en tid sedan. När Sverigedemokraterna annonserade ungefär samma budskap nere bland flyktingar i Grekland, blev Johansson upprörd.

För politiker är pratet allt. Det gäller att i förhandlingar, utspel, artiklar, intervjuer och diskreta samtal använda orden så att chanserna ökar att de får mer rätt än fel. Politikerna med Löfven i spetsen har gått ut i världen och talat om hur välkomna alla är. Vi har öppnat våra hjärtan, vi har öppnat våra dörrar och gränser och vi stoppar ingen från att komma in i landet. ”Sverige bygger inga murar”. Nu, när katastrofen är ett faktum, har även de politiskt ansvariga erkänt att systemet havererat. Vi kan inte på ett mänskligt sätt hantera alla dessa asylsökande.

För att avhjälpa den akuta bostadssituationen har flera kommuner beslutat att investera miljoner kronor i bostadsrätter till nyanlända. I Göteborg kallas bostadsrätterna för “genomgångsbostäder” avsedda att “temporärt förbättra boendesituationen och underlätta bostadskarriären”. Utöver att skaffa bostadsrätter vill man även “inventera lämpliga platser för modulhus och utse aktörer för byggnation av modulhus” samt “inventera lokaler lämpliga för ombyggnad till genomgångsbostäder”. Man vill även utreda möjligheten att avsätta en andel av det kommunala fastighetsbolaget Förvaltning AB Framtidens nybyggnation till s k genomgångsbostäder.

Vidare har man där angett både ett “jämställdhetsperspektiv” och ett “mångfaldsperspektiv” som argument och de grupper som anses ha störst behov av dessa bostäder är s k “ensamkommande flyktingbarn”, barnfamiljer samt anhöriga till ensamkommande. Värt att notera är att mindre än 10 % av alla ’ensamkommande barn’ kommer från Syrien. SD Göteborg har gjort klart att man anser att situationen är oacceptabel, men väntar sig inget stöd från övriga partier. Ca 27 000 bostäder fattas sedan tidigare för unga vuxna i Göteborgsregionen.

Också Danderyds kommun har beslutat att köpa in bostadsrätter till ensamkommande, enl QET Nyheter. Socialnämnden har under längre tid diskuterat behovet av ett boende för ensamkommande barn i kommunen och nu har man hittat en lösning. ’Ensamkommande barn’ ska förses med varsin bostadsrätt då många av barnen har ”svårt att trivas” i familjehem, sannolikt eftersom de är vuxna, och vill bo i eget boende. Dessa behov måste därför tillgodoses, anser socialnämnden. Enl SvD blev ”Flyktingar grannar med Sveriges elit” nyligen.

I Solna avsätts över 25 procent av Allmännyttans lediga lägenheter till migranter, rapporterade Mitt i Solna för en tid sedan: ”Flyktingar får förstahandskontrakt”. Lokaltidningen frågar bostadsbolagets ordförande om de klagomål man fått om att låta migranter gå före i bostadskön: ”Det kan säkert vara jäkligt störande att de bara glider förbi kön. Men tycker vi i Sverige att man ska ta emot flyktingar så ska de ju bo någonstans. De kan ju inte stå i någon 15-årig bostadskö.”

Allmännyttans lägenheter i Stockholmsregionen är hett eftertraktade, inte minst av ungdomar som vill skaffa sitt första egna boende. Men nu beslutar kommunen att låta nyanlända migranter gå före svenska medborgare i bostadskön. Detta kallar jag negativ särbehandling av svenska medborgare eller ’reverserad rasism’. När stat och kommun ställer grupper mot varandra är det tydligen helt OK.

Riksdag och regering har sanktionerat en politik som ställer grupper mot varandra och underblåser motsättningar som kommer att öka lavinartat i takt med att människor får klart för sig att de numera är andra klassens medborgare i sitt eget land. Hur länge ska vi svenskar under lama protester bara se på?

Utpressning och politisk ’outsourcing’

Johan Westerholm, (ledarsidorna.se) skriver: ”Den 23 november var Mehmet Kaplan 30 minuter utanför Istanbul, bara dagarna innan slutförhandlingen med Turkiet i en förhandling som nu kommer att öppna dörren för Erdogan till Europa. Turkiet ges en särställning även i förhållande till EU-länder med omfattande ekonomiska bidrag.” ”………. Kaplan har en förkärlek till just Turkiet för sina tjänsteresor och det är ingen hemlighet han har goda relationer till den turkiska regeringen.” Han gav så sent som i Almedalen ”…. uttryck för att IS var mer att likna vid en självständighetsrörelse av mer äventyrlig karaktär.” Hans ideologi, hemlighetsmakeri, affärsintressen och många resor utan samband med hans ministerportfölj borde leda till att journalistkåren granskar honom, men icke!

Lars Bern har på sin blogg (http://antropocene.se/ ) skrivit en informativ och intressant artikel om ”……….Turkiets dubbelspel och en turkisk president som drabbats av storhetsvansinne.” Bern skriver bl a att ”Det blir allt tydligare att Daesh (IS) rustats av USA och Turkiet och att de får stora inkomster genom att sälja sin olja via Turkiet med självaste sonen till president Erdogan som trader.”

Efter nedskjutningen av det ryska planet har Ryssland nu inlett en handelsbojkott av Turkiet. Putin hävdar att turkarna sköt ner planet för att dölja sin oljehandel med IS. “In the last eight months ISIS has managed to sell … $800 million dollars’ worth of oil on the black market of Turkey. This is Iraqi oil and Syrian oil, carried by trucks from Iraq, from Syria through the borders to Turkey and sold …[at] less than 50 percent of the international oil price”. Mowaffak al Rubaie, f d ledamot av irakiska parlamentet, säger i en intervju med RT att IS tjänar miljarder på att sälja olja till Turkiet och att skadade terrorister får vård på turkiska sjukhus. https://www.rt.com/news/323895-isis-smuggled-oil-iraq-syria/

Ryssland hävdar att man har ”ytterligare bevis” för att Turkiet tillåter IS att genomföra oljeleveranser till landet och anklagar den turkiska regeringen för att låta terrorgruppen använda Turkiet som transitland för olja – men landets president Erdoğan dementerar uppgifterna och lovar att avgå om de stämmer.

Även USA riktar nu kritik mot Turkiet för att inte göra tillräckligt för att stoppa IS; huvuddelen av deras luftburna operationer är inte riktade mot IS utan mot PKK. USA kräver att Turkiet anstränger sig mer för att bevaka sina gränser och kritiserar dem för att låta IS-terrorister flöda ut och in i Europa. Att förmå Turkiet att stänga sina gränser för inresande jihadister och smuggling av vapen och olja är dock inte EU:s högsta prioritet. Viktigast för EU är att förmå Turkiet att stänga sina gränser för flyktingar på väg över Medelhavet och hålla kvar dem i Turkiet.

Turkarna får nu 3 miljarder euro och rätt att resa in i EU utan visum i utbyte mot att stoppa och deportera flyktingar innan de når EU:s gränser och ta tillbaka de migranter som inte har rätt till internationellt skydd i Europa men som tagit sig in i EU via Turkiet. Dessutom ska EU och Turkiet hålla två toppmöten varje år och nya förhandlingskapitel kring ett turkiskt EU-medlemskap ska öppnas. ’Outsourcing’ m a o av de problem som dagens flyktingströmmar till EU innebär.

Ingenting i överenskommelsen pressar Turkiet att respektera rättsstatens principer eller garantera grundläggande mänskliga rättigheter. Vilken triumf för Turkiet och diktatorn Erdogan! Upprörande och skamligt! Alternativet för EU vore istället att investera i att upprätthålla och förstärka EU:s yttre gränser. Det alternativet valde man inte, men nu föreslår Luxemburg plötsligt att medlemsstaterna ska ha rätt att frångå Schengenavtalet och stänga gränsen i upp till två år.

För att utpressaren Erdogan inte ska skruva upp migrantkranarna mot EU på högsta volym som han gjorde i somras när EU:s yttre gräns inte upprätthölls, väljer EU nu istället att göra en lång rad eftergifter som knappast har stöd hos den europeiska befolkningen. Utpressning i den högre skolan lönar sig uppenbarligen. Det blir intressant att se hur EU:s befolkning reagerar och hur vårt sjunkande förtroende för EU överlever alla kontroversiella beslut som en tondöv maktelit fattar. Allt fler beslut fattas utan insyn, bakom stängda dörrar, högt över våra huvuden. Så ser demokratin ut på EU-nivå.

Erdogan lovar att avgå om Ryssland kan lägga fram bevis för att den turkiska regeringen låter IS använda Turkiet som transitland för olja. Fan tro’t! Oavsett vilka bevis Putin kan presentera kommer Erdogan aldrig att godkänna dem. Så lätt lär Erdogan inte ge upp all makt han taktiskt och strategiskt byggt upp under lång tid.

Turkiet pressar Europa

Halil Karavelli, turkietkännare och verksam vid Institutet för Säkerhets- och utvecklingspolitik, intervjuades i Svt:s Agenda 20 nov. Här följer min sammanfattning av vad Karavelli sa blandat med uppgifter från olika nyhetsmedier och egna reflektioner:

EU har inte haft några närmare relationer med Turkiet på senare år. Anledningen är att man bedömt att Turkiet inte respekterar demokratiska fri- och rättigheter. 2013 slog man med våld ner t ex  fredliga miljödemonstrationer och bara ett par dagar före toppmötet nu i november fängslades chefredaktör och en journalist för landets enda kvarvarande oppositionstidning. De hade rapporterat om Turkiets vapenleveranser till jihadister i Syrien. Den 2 december sköts en framstående människorättsadvokat ihjäl på öppen gata. Han hade bl a kritiserat staten och bristen på yttrandefrihet i Turkiet. Ett land som inte tillåter press- och yttrandefrihet tillåter inte heller demokrati.

I somras startade Turkiet krig mot kurderna, som Erdogan hatar. Bara för en månad sedan detonerade hans säkerhetstjänst en jättebomb mitt inne i en stor pro-kurdisk demonstration i Ankara. Nästan lika många dödades som under terrordåden i Paris. Erdogans glödande hat mot kurderna demonstrerades inte minst genom att de sörjande förbjöds att lägga ut blommor på mordplatsen.

Samtidigt som kriget mot kurderna startade, släppte Turkiet ut hundratusentals flyktingar till Europa. Erdogan räknade kallt med att EU inte skulle protestera mot hans krig mot kurderna av rädsla för att han då skulle släppa ut ännu fler flyktingar. Hans plan fungerade tydligen för det hördes inte många protester från EU. Detta var bara inledningen på hans triumftåg. Erdogans mål med att släppa ut alla dessa flyktingar var att få något i gengäld av ett pressat Europa.

Hans mål uppfylldes med råge. Nu vill EU stoppa flyktingar till Europa och Turkiet vill att deras förtryckarregim ska legitimeras internationellt. Win-win! Alla miljarder euro de får är mindre viktiga än att få internationell respekt och erkännande. Nu behöver EU hjälp med att stoppa flyktingströmmen till Europa och gör därför helt om, d v s belönar Turkiet genom att åter öppna förhandlingar om EU-medlemskap, bjuder in landet till toppmöten två ggr per år och öppnar för att tillåta 75-80 miljoner turkar att resa in i EU utan visum. I utbyte ska Turkiet stoppa den stora invandringen till Europa genom att bygga enorma flyktingläger nära den syriska gränsen.

I en intervju med Stefan Löfven påpekade en reporter att en allvarlig effekt av EU:s deal med Turkiet är att våldet nu kan eskalera fritt där. Löfven svarade att ”nu ska vi ta upp dessa frågor, nu när vi har chans till dialog med Turkiet”. Det påminner mig om Margot Wallströms planer att påverka arabvärlden med sin feministiska utrikespolitik. Har de inte lärt sig något av sina tidigare misstag? Är de fortfarande lika ”naiva”?

EU har nu gett Turkiet ’carte blanche’ för att ostraffat göra som de vill; kasta chefredaktörer och journalister i fängelse, förtrycka kurder, skjuta människorättskämpar på öppen gata m m. Hur försvarar EU detta? Hur försvarar vår egen regering detta? Hur länge dröjer det innan Erdogan kräver mer av EU? Tänk, om vår egen förmåga att styra Europa minskar medan Erdogans förmåga att styra Europa framför sig ökar! Innebär outsourcing av gräns- och flyktingproblemen början till slutet för EU?

För närvarande utkämpar den makthungrige Erdogan en duell med den lika makthungrige Putin, som anklagar Turkiet för att köpa olja av IS, tillåta IS att använda Turkiet som transitland för sina oljetransporter, ge skadade IS-terrorister vård där och förse IS med vapen. Inte nog med det. Den ryske utrikesministern Lavrov har öppet anklagat Turkiet för storskalig organstöld. Det har länge skrivits om IS vedervärdiga avrättningar men sällan om de omfattande organstölderna som pågår i Syrien. I New Eastern Outlook (3/11 -15) kan man bl a läsa följande:

”On February 18, 2015, Mohammed al-Hakim, the representative of Iraq to the United Nations, said that the ”Islamic State” has been killing people to sell their organs. According to him, in the mass graves of ISIS victims, bodies of people have been found with signs of surgery. These people were missing kidneys and other internal organs.”

Oavsett varför Turkiet sköt ner det ryska planet lär det skapa stora och långvariga problem för Turkiet och Erdogan. Han sägs ha ringt Putin några gånger för att få prata med honom, men Putin har varit ”oanträffbar”. Oron för vad Putin kan komma med dämpas nog av att EU behandlat Erdogan och Turkiet med tidernas silkesvantar.

 

Miljöpartiets olidliga lätthet

Det politiska etablissemanget tappade till slut kontrollen över utvecklingen. Folkets oro och rädsla förstärks när den ansvariga makteliten inte kan svara på våra frågor och visa vart vi är på väg. Makteliten har fastnat i sina egna argument och inte vågat tänka om av rädsla att bli brunstämplad av den vänsterextrema journalistkåren inom Public Service och mainstream-medierna. Flyktingkrisen har nu lett till en viss tillnyktring utom i Miljöpartiet, som envisas med att leva i fortsatt förnekelse.

En tårögd Åsa Romson förklarade på presskonferensen när regeringen informerade om sin skärpta migrationspolitik att hennes verklighetsbild nu förändrats och att ingen kunnat förutse utvecklingen. Kejsaren är som bekant den siste som inser sanningen. Hon bedyrade också att ”gränsen är nådd för vad Mp kan gå med på”. Gustaf Fridolin förklarade samma dag att en del av förslaget han varit med om att lägga fram var ”skit”. Senare har han kommenterat partiets dåliga opinionsläge med ”Det skiter jag egentligen i”. Det gör däremot inte en hel del av hans partimedlemmar; många lämnade partiet och många andra kräver en intern medlemsomröstning om migrationsbeslutet, något som kan tvinga Mp att lämna regeringen.

Både Romson och Fridolin har inte minst efter beslutet om skärpt migrationspolitik agerat mer som oppositionspolitiker än som en del av regeringen. Har Sverige någonsin tidigare haft ministrar som gråter över de beslut de fattat? Eller som opponerar mot de beslut de fattat och beskriver dem som ”skit”? Kan man f ö vara både för och emot ett beslut och sen ”skita i” opinionen?

Den oansvarige Fridolin visar dock att hoppet är det sista som dör. Han förklarade i Svt:s Agenda (29/11) att Sverige under åren av skärpta asylregler nu ska bygga upp en kapacitet för att klara ett mottagande ”på de här nivåerna”, d v s upp emot en halv miljon människor per år. Inte nog med det. Mp vill också att människor som inte söker asyl i Sverige utan vistas illegalt här ska få del av svensk välfärd och att alla EU-migranter ska erbjudas boende. Dessutom vill Mp att vi ska arbeta mindre och att skatterna ska höjas. Räknar Fridolin verkligen med att få sitta kvar och vanstyra Sverige? Har vi inte redan haft mer än nog av Miljöpartisternas naiva önsketänkande och drömmar?

Även om Fridolin anser att migrationsbeslutet är ”skit” har miljöpartiet tillsammans med socialdemokraterna ansvaret för att Sveriges humana flyktingpolitik nu nästan över en natt blivit inhuman. Alla som lockats av deras ”Sverige bygger inga murar” och offrat allt för att ta sig hit upptäcker nu plötsligt och för sent att de inte längre är välkomna. Regeringen har vägrat i sten att liksom Danmark, och SD för den delen, signalera att ”Refugees welcome” inte längre gäller. Så vad föreslår regeringen att de ankommande migranterna ska göra? En gråtande minister lär inte hjälpa dem som drabbats av regeringens ovilja att signalera att vi inte längre kan välkomna alla som flyr till Sverige.

Alla kan vi välja fel partner men att utnämna Romson, Fridolin, Kaplan och Kuhnke till ministrar var inte bara fel utan ett tecken på dåligt omdöme. Det måste fresta på för Löfven och S att navigera regeringsskutan tillsammans med ett regeringsodugligt Mp. S måste t ex många gånger ha ångrat att de tagit in pojken med guldbyxorna som vill ge allt åt alla. Fridolin beter sig som en trotsig tonåring som vägrar ta ansvar och stå bakom det beslut som han varit med om att fatta. Inte lär Löfven heller se en gråtande Åsa Romson som en tillgång. Ministrar ska fatta beslut och styra landet, inte komma med Brasklappar eller gråta när de måste ta ansvar. Makt förpliktigar, regeringsmakt i synnerhet.

”I värsta fall är Fridolin ett barn av sin tid. I så fall kan Sverige, i en framtid nära dig, komma att drabbas av en riktig bolibomparegering, med ministrar som störtar ut efter varje knivigt regeringsbeslut för att gråta en skvätt och förklara för medierna att allt är åt helvete. Om de inte redan har twittrat ut det från regeringssammanträdet. Låt oss hoppas att Gustav Fridolin bara är en juvenil parentes. Eller att han tar sig i kragen och växer upp.”

http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/fridolins-olidliga-tonarsfasoner/

http://motpol.blogspot.se/bolibomparegeringen