Miljöpartiets olidliga lätthet

Det politiska etablissemanget tappade till slut kontrollen över utvecklingen. Folkets oro och rädsla förstärks när den ansvariga makteliten inte kan svara på våra frågor och visa vart vi är på väg. Makteliten har fastnat i sina egna argument och inte vågat tänka om av rädsla att bli brunstämplad av den vänsterextrema journalistkåren inom Public Service och mainstream-medierna. Flyktingkrisen har nu lett till en viss tillnyktring utom i Miljöpartiet, som envisas med att leva i fortsatt förnekelse.

En tårögd Åsa Romson förklarade på presskonferensen när regeringen informerade om sin skärpta migrationspolitik att hennes verklighetsbild nu förändrats och att ingen kunnat förutse utvecklingen. Kejsaren är som bekant den siste som inser sanningen. Hon bedyrade också att ”gränsen är nådd för vad Mp kan gå med på”. Gustaf Fridolin förklarade samma dag att en del av förslaget han varit med om att lägga fram var ”skit”. Senare har han kommenterat partiets dåliga opinionsläge med ”Det skiter jag egentligen i”. Det gör däremot inte en hel del av hans partimedlemmar; många lämnade partiet och många andra kräver en intern medlemsomröstning om migrationsbeslutet, något som kan tvinga Mp att lämna regeringen.

Både Romson och Fridolin har inte minst efter beslutet om skärpt migrationspolitik agerat mer som oppositionspolitiker än som en del av regeringen. Har Sverige någonsin tidigare haft ministrar som gråter över de beslut de fattat? Eller som opponerar mot de beslut de fattat och beskriver dem som ”skit”? Kan man f ö vara både för och emot ett beslut och sen ”skita i” opinionen?

Den oansvarige Fridolin visar dock att hoppet är det sista som dör. Han förklarade i Svt:s Agenda (29/11) att Sverige under åren av skärpta asylregler nu ska bygga upp en kapacitet för att klara ett mottagande ”på de här nivåerna”, d v s upp emot en halv miljon människor per år. Inte nog med det. Mp vill också att människor som inte söker asyl i Sverige utan vistas illegalt här ska få del av svensk välfärd och att alla EU-migranter ska erbjudas boende. Dessutom vill Mp att vi ska arbeta mindre och att skatterna ska höjas. Räknar Fridolin verkligen med att få sitta kvar och vanstyra Sverige? Har vi inte redan haft mer än nog av Miljöpartisternas naiva önsketänkande och drömmar?

Även om Fridolin anser att migrationsbeslutet är ”skit” har miljöpartiet tillsammans med socialdemokraterna ansvaret för att Sveriges humana flyktingpolitik nu nästan över en natt blivit inhuman. Alla som lockats av deras ”Sverige bygger inga murar” och offrat allt för att ta sig hit upptäcker nu plötsligt och för sent att de inte längre är välkomna. Regeringen har vägrat i sten att liksom Danmark, och SD för den delen, signalera att ”Refugees welcome” inte längre gäller. Så vad föreslår regeringen att de ankommande migranterna ska göra? En gråtande minister lär inte hjälpa dem som drabbats av regeringens ovilja att signalera att vi inte längre kan välkomna alla som flyr till Sverige.

Alla kan vi välja fel partner men att utnämna Romson, Fridolin, Kaplan och Kuhnke till ministrar var inte bara fel utan ett tecken på dåligt omdöme. Det måste fresta på för Löfven och S att navigera regeringsskutan tillsammans med ett regeringsodugligt Mp. S måste t ex många gånger ha ångrat att de tagit in pojken med guldbyxorna som vill ge allt åt alla. Fridolin beter sig som en trotsig tonåring som vägrar ta ansvar och stå bakom det beslut som han varit med om att fatta. Inte lär Löfven heller se en gråtande Åsa Romson som en tillgång. Ministrar ska fatta beslut och styra landet, inte komma med Brasklappar eller gråta när de måste ta ansvar. Makt förpliktigar, regeringsmakt i synnerhet.

”I värsta fall är Fridolin ett barn av sin tid. I så fall kan Sverige, i en framtid nära dig, komma att drabbas av en riktig bolibomparegering, med ministrar som störtar ut efter varje knivigt regeringsbeslut för att gråta en skvätt och förklara för medierna att allt är åt helvete. Om de inte redan har twittrat ut det från regeringssammanträdet. Låt oss hoppas att Gustav Fridolin bara är en juvenil parentes. Eller att han tar sig i kragen och växer upp.”

http://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/fridolins-olidliga-tonarsfasoner/

http://motpol.blogspot.se/bolibomparegeringen

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>