Tystnadens tyranni

Allt fler av mina vänner och bekanta sticker inte längre under stol med hur kritiska de är till dagens invandringspolitik. Fler och fler av dem säger också, i ’rätt’ sällskap, att de antingen redan röstar på SD eller kommer att göra det i nästa val. Ju mer 7-klövern svartmålat och isolerat SD, desto mer har de växt, inte minst tack vare alla som lämnat Moderaterna till förmån för SD.

Ingen av dem platsar i den beskrivning av Sverigedemokrater som Reinfeldt gör i sin nyutgivna bok Halvvägs: det är fel att betrakta SD som konkurrenter till de seriösa partierna. Sverigedemokrater är bara människor som är ”missnöjda med sina liv och de områden där de bor”. De är svaga människor som ”misstror alla med makt, såväl politiker som medierepresentanter”. De är ”avvikare” som inte känner ”samma tillit till andra människor, till samhällets institutioner och till det demokratiska systemet”. Vilket universum rör han sig i? Inte i väljarnas verklighet i alla fall.

När SD kom in i riksdagen 2010 satte de stopp för Reinfeldts egna ambitioner ifråga om makt. Alliansregeringen anförda av M slöt därför den första migrationsöverenskommelsen med Miljöpartiet. Det uttalade syftet var att utestänga SD från all reell makt. Det förändrade det politiska landskapet, urholkade demokratin och det politiska innehållet och ideologin blev underordnad. Den egna makten blev viktigare än landets bästa.

Nu handlade det inte längre om att presentera egna politiska förslag som väljarna kunde känna förtroende för utan om att distansera sig från det åttonde partiet i riksdagen. Det politiska innehållet urholkades. Det som nu räknades var att ”gilla olika”, att kraftfullt ta avstånd från SD:s ”människosyn”, att upprepa mantrat om ”vikten av att stå upp för alla människors lika värde” och vikten av att ha ”rätt värdegrund”. Allt SD föreslog var ”rasistiskt, främlingsfientligt” m m.

Men nu har ledande politiker över en natt svängt 180 grader och ändrat sin retorik och sin politik. I våras sa Löfven att det inte fanns något tak för invandringen. Det har tyvärr medfört ett tak för svenskarnas vård och omsorg. Tidigare svartmålade Löfven alla som ville diskutera migration och volymer och kallade dem rasister och nyfascister. Nu låtsas sittande regering och flera andra partiföreträdare som om det regnar. Inte en ursäkt för att de haft fel eller för att detta kostar landet och skattebetalarna enorma summor. Att inte kunna be om ursäkt för fel man begått är ynkligt men vanligt bland politiker.

Vad säger förresten Reinfeldt nu när hans eget parti dömer ut hans invandringspolitik och lägger fram förslag som SD sedan länge lagt fram? Anser han att också moderater blivit ”missnöjda med sina liv och de områden där de bor”, att de är svaga människor som ”misstror alla med makt, såväl politiker som medierepresentanter”? Eller att de är ”avvikare” som inte känner ”samma tillit till andra människor, till samhällets institutioner och till det demokratiska systemet”?

Idag kan en och annan politiker, inte minst i Reinfeldts eget ’knapptryckarkompani’, tjänsteman och journalist försiktigt erkänna att de inte vågade opponera sig högt av rädsla att förlora sin plats eller tjänst. Vi såg alla hur utfryst moderaten Finn Bengtsson blev som röstade emot Decemberöverenskommelsen. Upprörande och i högsta grad odemokratiskt! Man måste vara en mycket stark person med stor integritet och vilja att representera sina väljare för att orka med att bli så mobbad och ändå stå för sin åsikt som han gjorde. Heder åt honom!