I slutet av 90-talet sammanfattade Elizabeth av England det föregående året som ett ”annus horribilis”, ett fruktansvärt år. För mig känns 2015 just som ett annus horribilis. Jag ser praktiskt taget bara förlorare; regeringen, allianspartierna, migranterna, skolan, vården, välfärden m fl. Den som vågar se verkligheten i vitögat inser att den moraliska högborgen och humanitära stormakten Sverige går mot sin upplösning. Flyktingkrisen håller på att förändra Sverige. Ändå är detta bara början eller möjligen slutet av början på de svårigheter vi står inför. Ingen av oss kan överblicka utvecklingen på längre sikt då vi aldrig upplevt något liknande.
Den rödgröna regeringen har tappat kontrollen och försatt landet i en helt ohållbar situation. Allianspartierna DÖ-förklarade politiken, inskränkte demokratin och släppte fram en budget de anser ”skadlig för Sverige” genom att lägga ner sina röster. Anledningen var det ”kaos” som skulle drabba landet om deras eget budgetförslag vann!! Inte ens nu när DÖ, ”det minst dåliga alternativet”, är begravd agerar de som en trovärdig opposition.
Myndigheter jobbar idag dygnet runt utan att klara av sina uppgifter. Det råder stor brist på bostäder, lärare, skollokaler i skolorna. Belastningen på sjuk- och tandvård ökar snabbt, socialtjänsten går på knäna och antalet områden där polis och brandkår tvekar att gå in växer. Budgeten på nationell och kommunal nivå sinar, tiotusentals och åter tiotusentals illegala migranter har gått under jorden, grupper ställs mot varandra och många migranter är besvikna och frustrerade över hur verkligheten ser ut i dagens Sverige.
Sittande regering och övr 7-klövern har bidragit till att göra flyktingkrisen så mycket värre för Sverige än vad som blivit fallet i våra grannländer. Makteliten har gripits av högmod och velat göra landet till en humanitär och moralisk stormakt till en orimlig kostnad. Löfvens livsluft blev för en kort tid att sola sig i glansen han tillfälligt fick på den globala arenan och hemma av de svenska PK-medierna. Vi har tagit oss rätten att kritisera andra länder för att de inte agerat lika ansvarslöst som vi. Ungern, som försökte upprätthålla EU:s grundläggande regelverk, brännmärktes. Nu stänger också vi våra gränser och anklagar andra länder för att de inte hjälper oss att ta oss ur vår självförvållade kris. Vilken dubbelmoral!
Mycket av migrationsdebatten och inrikespolitiken har lamslagits av det utbredda missbruket av moraliska argument och skuldbeläggning. Det har skadat diskussionen när vänsterextremister och liberala intellektuella tillsammans stämplat all kritik mot invandring som rasism och främlingsfientlighet. Skräcken för att brännmärkas av medierna och utsättas för mediadrev har förlamat debatten och omöjliggjort en öppen och förutsättningslös diskussion. Det har gynnat framväxten av dagens samhällskollaps. Vem kommer inte ihåg hur Reinfeldt behandlade Tobias Billström när denne för några år sedan ville diskutera volymer för invandringen? Nu är det dags att diskutera maktelitens förlorade moraliska kompass.
7-klöverns beröringsskräck när det gäller Sverigedemokraterna har i mycket stor grad bidragit till dagens kollaps. Partierna har målat in sig i ett hörn och tävlat om att stå så långt ifrån SD som möjligt. Eftersom makteliten är fylld av prestige har det varit otänkbart att ta sig ur denna hörna. Man har helt enkelt värderat sin egen prestige högre än landets bästa. När partierna nu under galgen kopierat stora delar av SD:s flyktingpolitik är de mycket måna om att påpeka att de inte alls kopierat efter SD:s förlsag och att deras eget agerande är mer moraliskt än SD:s.
Men vad är moraliskt i regeringens och övr 7-klöverns agerande? Att svika sina väljare genom att införa en politik som man kallar ’skit’ bara för att hänga sig kvar vid makten? Att svika sin egen ideologi och det man gått till val på bara för att slippa ta ansvar för landet? Att göda giriga och skrupelfria flyktingsmugglare (drygt 1 miljon migranter har fraktats över Medelhavet) genom att locka hit hundratusentals människor med eller utan skäl för asyl? Att låta dem vänta i månader eller år av ovisshet och under allt jobbigare förhållanden? Att skicka tillbaka dem som nekas asyl och som satsat allt på att ta sig hit? Att ställa grupper mot varandra? Att stjäla ur biståndsbudgeten för att betala invandringen istället för att ge biståndet till fattiga människor i tredje världen? Att låta ’ensamkommande barn’ utan ålderstest få asyl medan de barn och ungdomar som bäst behöver vår hjälp lever som internflyktingar i Syrien eller i flyktingläger nära syriska gränsen? Jag förstår att politiker och medier i våra grannländer kritiserar oss. Varför skulle de vilja hjälpa oss med det vi själva ställt till med och som kanske är det mest extrema inslaget i hela den europeiska migrationskrisen?
Dagens maktelit talar ofta om att ta ansvar för Sverige. Jag imponeras inte av vad den hittills gjort i den vägen. Moraliskt högmod och humanitärt storhetsvansinne har satt lagar, förordningar och gränser ur spel. Men högmod går som bekant före fall. Nu är sanningens ögonblick inne och det är hög tid att ta det ansvar man gång på gång t att hävdat att man vill ta. Reinfeldt smet ut bakvägen. Det mildrar ingalunda domen mot hans invandringspolitik. Tvärtom! Men statsminister Löfven är kvar och hans vallöfte att reparera ”det Sverige som gått sönder under borgerligt styre” visade sig vara en bluff. Så är han nu beredd att tillsammans med Fridolin och Romson erkänna sitt ansvar för flyktingkatastrofen, ta konsekvenserna av sin havererade politik och ett Sverige som gått sönder ännu mer och avgå? Det är vad många av oss väljare kommer att kräva i valet 2018. Kanske tidigare! Redan 2016 kommer vi att kräva att regering och övr partier tar ansvar för Sverige och ser till att vi får den ”ordning och reda i flyktingmottagningen”, Löfvens favoritmotto.
