2006 åkte dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt till Ronna, ett utanförskapsområde i Södertälje. Där konstaterade han krasst att:
-/…/ursvenskt är bara barbariet, resten av utvecklingen har kommit utifrån.
Med en sådan statsminister behöver Sverige inga yttre fiender. Han har genomgående varit helt öppen med sitt förakt och hat mot etniska svenskar. Likaså med att han absolut inte ser sig tillhöra den kategorin. (https://www.youtube.com/watch?v=5FbyI6nYDII)
Löfven saknar förtroende främst för den manliga delen av oss svenskar. Så här hade han mage att uttrycka sig i Davos för ett par veckor sedan:
“För det första tror jag att det är viktigt att klargöra att sexuella trakasserier inte automatiskt har en koppling till migration och invandring. Vi har haft sexuella trakasserier i Sverige under många, många år, tyvärr. Vad som nu krävs är att vara mycket tydlig att detta inte är lämpligt, att det absolut är över gränsen – och vi måste ta till mycket tydliga åtgärder för att nu visa att dessa unga flickor och kvinnor att de givetvis har rätt att ta en promenad i en stad, delta i en konsert eller vad som helst utan att råka ut för sexuella trakasserier. Vi bör inte binda det till invandringen…”
Vad är det för ledare vi drabbats av? Vart 4:e år röstar vi för att utse de förutbestämda politruker partierna tillåter oss att välja mellan. Hur demokratiskt är det egentligen? Varför tillåts vi inte välja och vraka bland kandidaterna innan valet? Med facit i hand ser vi att de val som partierna gör internt inte varit lyckosamma för Sverige på mycket länge.
-Handfallna politiker i kombination med tandlösa lagar som inte har hängt med i utvecklingen, det är förödande för det rättssamhälle som Sverige skall föreställa. Det är där vi står idag. Eller ligger, om man skall vara obehagligt ärlig.
-Den politiska korrektheten kommer inte att blidkas så länge de som styrt landet inte gör en ordentlig självkritik och vågar ta till sig de frågor och den oro, som under så lång tid har förpassats till skammens vrå.
Rädsla för att påtala det uppenbart felaktiga och förtryckande tycks numera prägla politiken i Sverige. När en självutnämnd politiskt korrekt samling högljudda och fanatiska människor sätter agendan över vad de anser vara fint att tycka, är det lätt att vanliga människor helt enkelt håller tyst. Eller ännu värre, spelar med. Tills allt krackelerar och kejsaren visat sig vara naken.
Känslor, inte fakta, har kommit att styra debatten. Vem vågar vara nyanserad och eftertänksam när det gäller viktiga frågor som sjukförsäkring, könskvotering eller integration? Den som försöker vara det blir ju lätt utpekad av mediemobbarna som känslokall och elak.
Ett vitalt samhälle är beroende av att vi faktiskt vågar analysera och inte bara följa känslomobben. Så låt ingen skrämma dig till tystnad! Det är bara i diktaturer som alla måste tycka likadant. I en demokrati fruktar politikerna folket. I en diktatur fruktar folket politikerna. I en demokrati byter folket ut politikerna. I Sverige byter politikerna ut folket.
http://www.6mannen.se/kapitulation/
http://www.svd.se/vem-ger-folkhemsnostalgin-konkurrens/
