Taltrattar, floskler och mediaträning

I takt med att partiernas ideologier försvagats och politiken har blivit ett ’jobb’, har retorisk ’make-over’, coaching och mediaträning kommit att spela en allt större roll. Partierna ändrar sin retorik efter den vind som blåser bland väljarna och efter alla opinionsundersökningar som görs. De tvära politiska kast och 180-graders U-svängar vi bevittnat det senaste halvåret vittnar om detta. Och mycket mer av samma politiserade populism lär vi se innan nästa val.

För drygt en vecka sedan intervjuades Mp:s nyvalda språkrör Isabella Lövin och Gustaf Fridolin i Svt:s Agenda. Programledaren Anna Hedenmo försökte med stort tålamod men utan större framgång få svar på sina frågor. Både Fridolin och Lövin rabblade inlärda floskler och ramsor som inte svarade på de frågor Hedenmo ställde. Hur hon än vände och vred på frågan huruvida Mp och S redan i höstas gjort upp om Vattenfalls försäljning av sina tyska brunkolstillgångar vägrade språkrören ge ett rakt svar, d v s ja eller nej. Det blev en pinsam intervju och stämningen i studion försämrades märkbart ju längre intervjun pågick.

En annan politiker som i intervjuer ofta rabblar inlärda ramsor och luftpastejer är Anna Kindberg Batra. I intervjuer upprepar hon gång på gång svar som inte har med själva sakfrågan att göra. När intervjuaren påpekar att hennes svar inte är svar på den fråga som just ställts, ändrar hon bara ordföljden i det hon just sagt och rabblar det igen. Hur förtroendeingivande är det?

Inte heller Stefan Löfven kommer att gå till historien som en stor talare eller retoriker. Han misslyckas då och då t o m att hålla reda på de dokument där hans tal finns nedskrivna. Hur förtroendeingivande är en sådan politiker och statsminister?

Så här skrev Johan Hilton i en mycket tänkvärd debattartikel i DN 17/5:

 -Har någon hört någon svara på något i en partiledarutfrågning på sistone, alltså svara på riktigt? I stället en outsinlig flod av monologer om ingenting tills den tidspressade programledaren tvingas påannonsera nästa inslag. Personligen har jag svårtatt bestämma mig för vad jag tycker mest illa om – den korkade arrogansen inför väljarna eller att politikerna på fullt allvar tror att de är listiga när de står och vevar retoriska läsefrukter från grundkurs 1A i medieträning.

Politik handlar om förtroende och retorik om konsten att övertyga, inte om att till varje pris undvika att tala om vad man står för. Vem kan känna förtroende eller låta sig övertygas av ’söndercoachade’ och medietränade taltrattar och partimegafoner? Vart har politiker med entusiasm och glöd som brinner för sina frågor tagit vägen? Hur kan det komma sig att Sverige har så få politiker värda att lyssna på? Varför är politiker så skräckslagna för att säga vad de tycker och tycka vad de säger, m a o att stå upp för sin politik? Nog måste vi kunna kräva att våra främsta politiska företrädare ska kunna möta väljare och journalister med annat än luftpastejer och inlärda ramsor. Den bristande respekt som dagens etablissemang visar för både demokratin och väljarna är oroväckande.

Man kan tycka vad man vill om den amerikanske presidentkandidaten Donald Trump, men med sin personliga, kaxiga stil, sin kritik av etablissemanget och sin förankring i verkligheten ser han idag ut att ha en chans att bli USA:s näste president. Vår politiska elit består i huvudsak av ängsliga kontrollerade politiker som saknar såväl erfarenhet av verkligheten som ledarskapsförmåga. De ser sina förtroendeuppdrag som tillsvidareanställningar och deras största ambition är att vinna nästa val för att trygga en fortsatt plats vid köttgrytorna. Då blir det viktigaste att snabbt kunna vända kappan efter vinden och att inte vara alltför tydlig med vad man står för. Ständig politisk ’make-over’ och politiska U-svängar blir allt vanligare.

Det är ingen hemlighet att nuvarande politiska etablissemang satsar många hundra miljoner på mediaträning till stor glädje för den snabbt växande gruppen av mediacoacher, retorikexperter etc. Det är heller ingen hemlighet att många i mediabranschen idag lämnat sina jobb för att istället mediaträna politiker. Mediafolket vet hur media fungerar och vad som fungerar i intervjuer, inte minst vad journalister klipper bort. De vet också hur man förpackar sitt budskap för att nå ut. Frågan är bara hur länge vi skattebetalare är villiga att betala för att bli manipulerade och förda bakom ljuset av denna omfattande och dyra ’make-over’.

Till skillnad från svenska politiker styrs Trump främst av sin energi, sin vilja, sin egen övertygelse, sin tro på sig själv, sin energi och sin annorlunda stil. Han har blivit framgångsrik just för att han är annorlunda, utmanar etablissemanget och säger vad han tycker, inte för att han är mediatränad, kontrollerad och ängslig för vad man ska tycka om honom.

Svenska politiker sneglar ofta på USA när det gäller politik och valkampanjer så när får vi en ’Trump light’ här? Det skulle vara uppfriskande. Inte minst vore det spännande att se hur våra kontrollerade, ängsliga och söndercoachade politiker skulle hantera en sådan kandidat.

 

Maskrosorna slokar och Fridolin orerar

Så har då Mp:s kongress valt bort Åsa Romson, valt in Isabella Lövin och valt om Gustav Fridolin som språkrör. Romson gjorde en värdig sorti. Med blommor i handen tackade hon för sig och log mot sina partikamrater. Fridolin stod bredvid, log belåtet och klappade händerna.

Nog är det märkligt att Romson, en minister som drivit sitt partis politik och som faktiskt haft vissa framgångar på sitt ansvarsområde, valts bort medan Fridolin får sitta kvar. Han har som utbildningsminister inte lyckats uppnå någonting förutom att sänka sitt parti. Senaste opinionsundersökningen visar att Mp:s stöd halverats på ett halvår och är nu nere i 4,1 %.

Åsa Romson har visserligen gjort sig skyldig till en del språkliga grodor, vilket gett henne lågt förtroende bland väljarna, men de stora misstagen har Fridolin stått för. Han var insyltad i Kaplan-affären och gjorde bort sig ordentligt i Khan-affären. Ändå får Fridolin sitta kvar och styra vidare, något som flera kongressombud ansåg oförsvarbart eftersom han varit direkt inblandad i partiets kollaps. Hur ska partiet kunna få en nystart när problemet, d v s Fridolin, finns kvar? Likaså finns frågan om partiets långtgående kopplingar till islamism kvar.

Mp har visat sig vara ett maktparti utan ryggrad eller ideologisk heder, alltid redo att kompromissa bort sin politik i utbyte mot fortsatt regeringsmakt. Fridolin förkroppsligar denna makthunger och har gett ett ansikte åt den politiska broilern, som satsar allt på en politisk karriär. Han har ingen annan karriär att falla tillbaka på om han skulle avsättas. Undra på att han kampanjat både i partiet och i de stora medierna inför kongressen! Han slåss ju för sin politiska överlevnad.

Allt fler ser idag Fridolin som en smilfink och floskelmaskin, befordrad över sin förmåga. Hans styrka är att prata. Han har kallats ”ett politiskt underbarn”, inte för att han är ovanligt intelligent utan för den retoriska kompetens han tidigt utvecklade. Han är bra på att prata men lustigt nog är det just det han nu hänvisar till som en orsak till krisen; han ”har inte lyckats nå fram med budskapet”. Ibland räcker orden tydligen inte till ens för Fridolin. Vem kommer inte ihåg hur han som nytillträdd utbildningsminister lovade att genom en quick-fix få ordning på skolan på 100 dagar? Och hur gick det? Dessvärre har han inte lyckats åstadkomma mer där än på andra områden. Hans sätt att leda ett departement t ex vittnar om hans oförmåga och bristande ledarskap. Totalt har 11 personer av de 23 som fanns där när Fridolin tog över slutat.

Så vad har Mp vunnit på att sitta i regeringen? De viktiga vallöftena har brutits sedan länge; Bromma flygplats blir kvar, förbifart Stockholm kommer att byggas, Sverige exporterar fortfarande vapen till diktaturer, inga viktiga skolreformer har genomförts, den miljöpartistiske bostadsministern levererade inget konkret trots en historisk bostadskris, biståndet med Lövin som biståndsminister har räknats av mot migrationskostnader i högre utsträckning än tidigare och migrationspolitiken blev en svidande förödmjukelse för partiet.

Mp:s nästa nederlag torde bli Vattenfalls utförsäljning av brunkolstillgångarna i Tyskland. Vem kommer inte ihåg hur Fridolin i valdebatter 2014 viftade med en brunkolsbit? Nu avslöjar Dagens Industri att Mp redan i höstas i hemlighet gjort upp med socialdemokraterna om att Vattenfall skulle få sälja kolet till högstbjudande. Varken partiets medlemmar eller väljarna har informerats om detta. Språkrören förnekar dock att det finns en hemlig uppgörelse.

Miljöpartiet har accepterat att sälja ut sin själ. De har trots medlemstapp och massiv kritik gjort mycket stora eftergifter i migrationspolitiken. De har isolerat sig själva inne på Rosenbad, på behagligt avstånd från gräsrötterna. Kärnfrågorna har kompromissats bort. Mp skulle nu behöva ta ’time out’ från Riksdagen för att tänka igenom sin ’värdegrund’ m m.

Fridolin bad inför kongressen om ett förstärkt mandat, men ombuden var svårflirtade. Det hindrade honom inte från att läxa upp dem och kräva mer partidisciplin. Han hade t o m mage att kritisera medlemmar för att de i TV kritiserat och diskuterat det kaos Fridolin själv orsakat. Han meddelade vidare att de måste acceptera både kompromisser och regeringsmedverkan. Samtidigt uppdrog han åt dem att ta över den uppgift han själv trots sin svada misslyckats med, d v s att få svenska folket att tycka att miljöfrågan är en så viktig fråga att de röstar på Miljöpartiet.

I alla viktiga frågor där Socialdemokraterna haft en annan åsikt än Mp, har Mp körts över. För att hålla sig kvar vid makten har Mp valt att svika sina väljare och offra både sin ideologi och sin själ. Så varför ska man alls rösta på Mp? Behövs Mp överhuvudtaget? Miljöpolitik och miljöarbete bedrivs som bekant också av andra riksdagspartier.

 

Mona, vad döljer du för oss?

Mona Sahlin gillar att stå i rampljuset. Under hela sin politiska karriär har hon rört sig i gräddfil och med jämna mellanrum har hon missbrukat sin ställning. Nu är hon åter förstasidesstoff. Denna gång eftersom hon skrivit ett falskt intyg på regeringens papper för att intyga att hennes personliga säkerhetssamordnare har tillräckligt hög inkomst för att kunna köpa en bostadsrätt för 10 miljoner kronor.

Mannen ifråga var anställd som livvakt för den nationella samordnaren och enligt intyget hade han en lön på 60 000 kronor/månad. Samtidigt var han anställd av Mona Sahlin privat som säkerhetssamordnare med en lön på 60 000 kronor/månad, vilket med sociala utgifter blir nästan exakt lika mycket som den nationella samordnaren Sahlins lön för sitt nationella samordnande.

Nu visar det sig att Sahlins intygande om livvaktens lön var falskt. Han tjänade i själva verket 43 000/månad för uppdraget som livvakt på nationella samordningskansliet. Men Sahlin betalade därutöver 60 000/mån exkl sociala utgifter för en privat säkerhetssamordnare som redan hade ett heltidsuppdrag på hennes kansli. Enligt uppgift jobbade livvakten i huvudsak hemifrån och med de två heltidsjobben arbetade han sålunda 200 %! Vilken otrolig kapacitet! Är det förresten tillåtet att jobba så mycket?

Sahlin myntade för ett antal år sedan uttrycket ”Det är häftigt att betala skatt”. Det har blivit en av hennes mest uttjatade floskler. Nu vet vi att hon trots sina floskler åter hamnat hos Kronofogden p g a obetalda skatter och sociala avgifter; vid årsskiftet var hennes skuld där 215 000. Dessutom framkom det under Expressens intervju med henne förra veckan att hon varken registrerat sig som arbetsgivare hos Skatteverket eller betalat in sociala avgifter för livvakten på den lön på 60 000/månad som hon betalar honom. Visserligen hävdade hon under intervjun att hon betalat in avgifterna, men det var också lögn. Avgifterna betalades in efter intervjun. Hon borde kanske byta ut ”Det är häftigt att betala skatt” mot ”Gör som jag säger, inte som jag gör”!

Nu framkommer det också att livvakten i verkligheten inte varit på jobbet så ofta och därför går under benämningen ”Spöket” där. Dessutom visar det sig att han beviljats egna förmåner, t ex en VIP-parkering i ett parkeringsgarage, vilket hittills kostat kansliet 50 000. Ingen annan på kansliet har haft gratis parkering. Har han deklarerat för det förmånsvärde som det innebär?

Expressen skriver (8/4): ”Den f d polisen handplockades i februari 2015 av Sahlin själv och anställdes i kommittén som lyder under Sahlin och huvudsekreterare Daniel Norlander. Tjänsten var som biträdande sekreterare och Mona Sahlin har själv bestämt förnekat att tjänsten skulle ha med hennes säkerhet att göra. Sahlin har redan sex poliser från Stockholmspolisen som sköter hennes säkerhet.”

”Arbetsuppgifterna beskrivs av flera med insyn i kommitténs arbete som ”luddiga” men i huvudsak tycks livvakten ha haft hand om förfrågningar och administrativa saker som har med Sahlins tjänst som samordnare att göra.” Sahlin hade själv huvudansvaret för livvakten, som rapporterade direkt till henne.

Innan Mona Sahlin och livvakten avgick praktiserade en släkting till livvakten hos Mona Sahlin – trots att myndigheten sa nej när förfrågan kom, vilket Aftonbladet först rapporterade. Daniel Nordlander, huvudsekreterare på kansliet för nationella samordnaren leder arbetet sedan Mona Sahlin lämnat. Han säger till Expressen (7/5) om beslutet:

– Jag konstaterade att hon söker praktikplats och vi nekade henne praktikplats med hänvisning till släktskapet med en annan medarbetare i kommittén.

– I och med att de var släkt nekade vi till praktikplatsen, fortsätter Nordlander som inte vill kommentera att kvinnan ändå följde med Mona Sahlin.

Enligt Aftonbladet har kvinnan använt uppgiften om sin praktikplats hos Mona Sahlin när hon sökt fyra jobb på olika departement.

Sahlin är en erfaren politiker, en av de mest erfarna som finns kvar i makten och härligheten fast i en annan roll här och nu, men hennes krishantering får t o m Mp att verka proffsiga ifråga om krishantering. Huvudsekreteraren på hennes kansli sa i Svt Aktuellt att polisen begärt in uppgifter från kansliet redan den 21 april. Sahlin visste därför att det var dags för nästa ’affär’ och borde ha förberett sig på vad hon anade skulle komma, d v s ett överlagt karaktärsmord. Trots sin erfarenhet av att hantera media och kriser verkade hon fullständigt oförberedd när Expressen intervjuade henne. Hon betedde sig ungefär som en ertappad tonåring; lögner, sarkasmer, ironi m m. Så, Mona, vad mer döljer du för oss i dina mörka ögon?

Låt mig avsluta med ett citat av Mae West:

-Det är inte vad jag gör, utan hur jag gör det. Det är inte vad jag säger, utan hur jag säger det, och hur jag ser ut när jag gör det och säger det.

Sahlin kanske borde gå igenom sina senaste intervjuer med Wests citat i bakhuvudet?

 

 

Identitetspolitiken skapar konflikter

Politiska partier tävlar idag om att öka mångfalden genom att rekrytera personer med invandrarbakgrund. Syftet är att locka nya grupper av väljare som kan identifiera sig med de invandrade politikerna och förbättra integrationen. Etnicitet, kön och religion har därmed blivit viktiga faktorer i jakten på nya väljargrupper.

På sistone har Miljöpartiets identitetspolitiker Mehmet Kaplan fått lämna sin ministerpost p g a sitt umgänge och sina uttalanden. Också identitetspolitikern Yasri Khan har tvingats lämna sina uppdrag i Mp för att han inte vill ta kvinnor i hand. Peter Ericsson, f d språkrör för Mp, hävdade efter Kaplans avgång att kritiken främst berodde på att Kaplan var muslim. Häpnadsväckande och omdömeslöst! Att Kaplan fick hållas så länge var just tack vare att han var muslim. Rädslan att betraktas som islamofob har medfört att både media och Mp:s språkrör avstått från att gräva djupare i Kaplans umgänge och uttalanden tidigare.

Lars Nicander, forskare på Försvarshögskolan, framförde förra veckan farhågor för att Miljöpartiet har infiltrerats av islamister, något som avfärdas av Mp:s ledande företrädare. Men Nicanders varning bör tas på stort allvar. Det säger en del både om Mp och om utvecklingen i Sverige i stort.

I socialdemokraterna valdes Omar Mustafa in i partistyrelsen redan 2013, men han tvingades avgå inom en vecka. Anledningen var att det avslöjades att han som ordförande i Islamiska Förbundet hade bjudit in antisemiter och homofober till olika konferenser. Carina Hägg, landstingspolitiker (S) från Jönköping, plockades inför valet 2014 bort från riksdagslistan efter att hon kritiserat Islamiska Förbundet och varnat för den radikala islamism med antisemitiska undertoner som finns i partiet. Hon ansåg politisk islam vara en viktigare fråga att hantera än vinster i välfärden.

I Malmö t ex genomsyras den palestinska diasporan av detta men eftersom den består av bl a riksdagsledamoten Hillevi Larssons kärnväljare kan man inte ifrågasätta den. Westerholm skriver:

-Larsson poserar villigtmed ett leende på bilder med kartor där Israel är utraderat. Larsson har även dykt upp i demonstrationer där öppen antisemitism deklamerats. Hon uppvisar samma talang för plausibla bortförklaringar som Mehmet Kaplan men återfinns trots detta gång på gång i dessa sammanhang.

Flera av dagens socialdemokratiska ministrar är exempel på identitetspolitik:

Ardalan Shekarabi, civilminister (S), representerar shia-muslimer i Sverige.

Aida Hadzialic, gymnasie- och kunskapslyftsminister (S) och är bosnisk muslim och i partiet känd för att ha byggt sin politiska karriär genom att förstärka sitt muslimska utomnordiska ursprung.

Ibrahim Baylan, energiminister (S), kommer från den assyrisaka/syrianska kristna folkgruppen i Turkiet.

Gabriel Wikström, ansvarig för Socialdepartementet. Han var ordförande i SSU och blev över en natt ansvarig för ett av de tyngsta departementen. Wikström representerar ungdomsväljarna.

Så här skriver Johan Westerholm:

-Stefan Löfvens strategi, att utnämna ministrar som har mindre av kompetens inom verksamhetsområdet men desto mer av identitetspolitiska profiler, och därmed agendor, slår nu igenom med full kraft.

Westerholm anser att de som främst sitter på ett identitetspolitiskt mandat presterar svagare än vad som borde kunna vara rimligt.

Redan 1999 ingick dåvarande Broderskapsrörelsen, numera Socialdemokrater för tro och solidaritet, ett avtal med Muslimska Råd (SMR). Syftet var att ge SMR inflytande över svensk politik. På ett bestämt antal kommunfullmäktigelistor, landstinglistor och riksdagslistor skulle det finnas muslimer. Dessutom skulle Broderskapsrörelsen hjälpa till att påverka lagstiftning av muslimska helgdagar. Denna identitetspolitiska kohandel innebar att socialdemokraterna fick tillgång till nya väljargrupper medan SMR fick inflytande och politisk makt.

Inte bara S och Mp har idkat identitetspolitisk kohandel och lyft fram företrädare som kanske inte haft så mycket gemensamt med partierna som lyft fram dem.  I valet 2010 t ex valdes Abdirisak Waberi till riksdagsledamot för de nya moderaterna och utsågs till suppleant i försvarsutskottet. Hans kopplingar till islamistiska Muslimska Brödraskapet var uppenbarligen inget som bekymrade Reinfeldt och partiet med den ’öppna dörrars’ politik som då gällde.

http://ledarsidorna.se/2016/04/identitietspolitikens-pris/

http://ledarsidorna.se/2016/05/en-forsta-maj-som-baktander/