Svt:s partiledardebatt för drygt en vecka sedan visade att vår politiska elit är och förblir en grå, färglös och deprimerande ’hopplös’ skara som inte har något annat än prat i kvadrat att erbjuda. Hur är det möjligt efter alla de hundratals skattemiljoner de använt på ’retorisk make-over’ under senare år?
Invandring, segregation och hur Sverige ska klara jobben med tanke på de många nyanlända var de frågor väljarna rankat högst inför debatten. Att Sverige behöver invandringen av lönsamhetsskäl för att överleva den demografiska utmaningen och klara välfärden var inte längre en prioriterad fråga. Istället diskuterades hur Sverige behöver enkla jobb och långtgående reformer av arbetsmarknaden för att välfärden ska klara av invandringen. Hur många kan Sverige ta emot? Ska alla ha rätt att direkt ta del av välfärden? Vad förväntar vi oss av dem som anländer? Vad händer om de inte uppfyller våra förväntningar och aldrig bidrar till välfärden? I nästa val lär dessa frågor avgöra hur vi väljare röstar.
Dessvärre verkade 7-klöverns partiledare häpnadsväckande tomma på konkreta förslag och raka svar. Jimmy Åkesson, Sverigedemokraterna, påpekade flera gånger att hans parti länge tagit upp dessa frågor men då blivit stämplad som islamofob, rasist m m. Först i höstas började regeringen oroa sig för en systemkollaps och erkände därmed att stor invandring och generös välfärd inte är förenligt, något som SD gång på gång påpekat. Nu försökte flera av Alliansledarna göra anspråk på att det var de som först hade föreslagit hårdare tag. Nästan oavsett vad 7-klöverns ledare sa om invandring och integration kunde Åkesson ha sagt: ”Vad var det vi sa?” Det blir med största säkerhet en ständigt återkommande fråga i valet 2018. Bilden av Åkesson och SD som ”sanningssägare”, har etablissemanget ignorerat och hånat. Det kan straffa sig 2018. Man kan kanske lura några någon gång men inte alla hela tiden.
Anmärkningsvärd var också den dåliga debattekniken. Alla pratade i mun både på varandra på debattledarna. Ingen som hade ordet fick prata till punkt utan att bli avbruten. Det kan inte låta värre när en odisciplinerad högstadieklass diskuterar. ”Käbbel”, ”trams” m m präglade hela den stökiga debatten. Vidare förekom långa inlärda ’haranger’ som inte svarade på frågorna utan endast syftade till att flytta fokus för att undvika en jobbig fråga.
Ett annat genomgående drag var att istället för att lägga nya förslag och visa på handlingskraft och vilja att ta ansvar för Sverige användes mycket av tiden till att skuldbelägga varandra för allt man gjort eller inte gjort under föregående regeringsperiod. Om partiledarnas mål nu var att ge oss väljare värdefull information undrar jag hur de tänkte. Vem vill se och höra välbetalda ’toppolitiker’ käbbla med varandra på bästa sändningstid? De borde ha stannat i något ljudisolerat rum i riksdagshuset och tjafsat med varandra tills de haft något nytt, konkret och intressant att presentera. Denna debatt var ingen valvinnare för något av partierna. Tvärtom. Dessutom respektlöst mot oss som sett fram emot en intressant debatt.
Anna Ekelund Nachman, journalist och liberal debattör, bidrog med följande träffsäkra kommentar (dagenssamhalle.se):
– Och så har vi politiken som är som en lång utslagningsprocess från gräsrot till riksdagsledamot. Förr lyste det om politikerna. De var älskade och hatade, beslutsamma och handfasta. I dag känns de mer som andra generationens Robinson-vinnare. Att ta sig hela vägen fram genom att undvika att trampa i klaveret och inte kliva någon på tårna är inte ett tecken på skicklighet, snarare att man är extremt följsam och undviker att fatta beslut – särskilt obekväma sådana.
– Dagens strömlinjeformade politiker utstrålar ovilja att bestämma någonting alls. I stället för att leda landet fokuserar de på att skylla misslyckanden på andra och klura på hur de ska vinna nästa val. Det är paktbyggande à la Robinson. Kanske är det rädslan att massmedia ska vispa upp ett drev som gör att 2016 års politiker inte sticker ut hakan? Eller så är det ett tecken i tiden att den som sticker ut åker ut. När allt går ut på att ta sig osedd till toppen blir soppan tunnare och tunnare. I stället för tuffa våghalsar får vi dras med fler och fler försiktiga medelmåttor. Om ens det.
Kunde inte ha uttryckt det bättre själv.
