Den politiska ‘adeln’ förnekar sig inte

Infrastrukturminister Anna Johansson har ett statsrådsarvode på 130 000 / månad och åker gratis med tåg, flyg och taxi. Det är en bra ersättning för någon som hoppat av gymnasiet. Men så är hon också efterträdare och dotter till Göran Johansson, som kom att bli Göteborgs starke man.

Anna Johansson är en s k ’SSU-broiler’ och tillhör knappast de vassaste pannorna i regeringen. Nu har hon hamnat i rampljuset p g a att hennes statssekreterare, Erik Bromander, slagit rekord med sina många och vidlyftiga tjänsteresor med flyg i ’business class’ och första klassens boende i fjärran länder. Han har rest och bott för närmare en miljon kronor på bara 2 år. Hur kan en statssekreterare med ansvar för infrastruktur göra sådana lyxresor i tjänsten? Hans ansvar borde vara de akuta infrastrukturproblemen t ex inom tågtrafiken i Sverige. Men där har varken han el Anna Johansson gjort några märkbara insatser under den rödgröna regeringens tid.

Johanssons första kommentar var att ”det är oerhört olyckligt att det här kommer upp” och ”Alla gör fel ibland”! Det säger allt om henne och den kultur hon lever i. Johansson är uppväxt och fostrad i politikeradeln och verksam där nu som statsråd under Löfven. Undra på att hon verkar totalt tondöv för den verklighet som verklighetens folk lever i! Johansson tycks inte ens ha märkt eller reagerat på att Bromander varit borta mer än vad som är rimligt för en statssekretare. Varför har förresten näringsrådet Birgitta Wikmark Carlsson som attesterat Bromanders reseräkningar inte reagerat? Borde inte hon också sparkas?

Den osunda kultur som präglar Johanssons departement där hon är ytterst ansvarig verkar dock inte bekymra henne. Det som däremot bekymrar henne är att vi fått en insyn i hennes bristande omdöme och ansvar. Johansson är ett tydligt exempel på hur skadligt det är när nepotism avgör rekryteringar.

Bromander har nu sparkats efter avslöjandena om hans vidlyftiga ’tjänsteresor’. Han blir därmed av med sin månadslön på 96 400 kronor, men han kan trösta sig med att han nu kan få 2 313 000 kronor i avgångsvederlag. Verklighetens folk tvingas som vanligt stå för fiolerna. Det är fullständigt oacceptabelt att någon som sparkats från sitt jobb ska belönas med miljoner. Vilka signaler ger det? Bromander borde be svenska folket om ursäkt och tvingas redovisa och återbetala allt han kostat som inte hörde ihop med hans jobb.

Bromander är dock inte ensam i sossetoppen om att tänja på gränserna och blanda ihop privatliv och tjänst. Mona Sahlin har nyligen än en gång avslöjats med att ta ut svängarna. Under en tjänsteresa till USA tillsammans med sin f d livvakt stannade hon kvar längre än tjänsteresan krävde och bodde då på ett lyxhotell några dygn för tusentals kronor på skattebetalarnas bekostnad. Visserligen tycker hon att ”det är häftigt att betala skatt”, men hon verkar tycka att det är ännu häftigare att låta andras skatt stå för fiolerna.

Vidare skrev Sahlin bl a ett intyg till ”The Mauler” för att han skulle få visum till USA. Då ”The Mauler” har flera misshandelsdomar bakom sig och suttit över ett år i fängelse behövde han visum för att kunna ställa upp i galor i USA. ’Våran Mona’, som avslöjats med andra intyg skrivna på myndighetspapper, ställde upp även för vännen ”The Mauler”. Som tack fick hon biljetter till hans MMA-gala som ägde rum i samband med Monas USA-besök. En tillfällighet?

Både Johansson och Sahlin är uppfostrade inom SSU. Det är också nuvarande civilminister Ardalan Shekarabi. Han har idag en av Sveriges bäst betalda tjänster betald med skattepengar. 2005 sparkades han som SSU-ordförande för att han förskingrat förbundets pengar. Inom SSU och delar av den nuvarande socialdemokratiska ’adeln’ lär man sig tydligen att brott lönar sig och att det är andra som betalar.

Så här skriver Mathias Bred i en ledarkrönika i GP (28 okt):

-Mona Sahlins tidigare affärer är välkända. Hon har tvingats lämna alla offentliga uppdrag och utreds för brottsliga handlingar. När det gäller Erik Bromander må just hans namn vara nytt för medborgarna, men hans chef infrastrukturminister Anna Johansson (S) har varit aktuell i liknande fall förr. Hon hamnade i hetluften när SVT:s Uppdrag gransknings gjorde ett reportage om korruptionen i Göteborg (6/11 2013). Johansson hade då som ordförande i allmännyttiga bostadsbolaget godkänt kvitton där privat lyxkonsumtion betalades med offentliga medel.

Så varför röstar man då på dessa ansvarslösa, egennyttiga samhällssabotörer utan omdöme? Och varför tillåter vi denna form av korruption att frodas som aldrig förr?

IS-krigare inte välkomna till Sverige

Just nu pågår slaget om Islamiska statens fäste Mosul och EU:s säkerhetskommissionär Julian King varnar för risken att Europa därför snart kommer att drabbas av återvändande jihadister. Man uppskattar att ca europeiska 2500 IS-krigare befinner sig runt Mosul. Hur många av dem som söker sig till Sverige är okänt, men oavsett hur få det skulle handla om innebär det ett hot.

På Säpos hemsida betonar man att återvändande jihadister ofta har hög status, erfarenhet av strid och ett brett och internationellt kontaktnät. Under sommaren har det förekommit terrordåd som utförts av personer med koppling till IS så läget är m a o allvarligt.

Ännu allvarligare är att våra makthavare inte verkar ta några som helst initiativ för att stoppa dessa krigsförbrytare vid gränsen och åtala dem. Tvärtom vill man återanpassa dem till svenska samhället. I t ex Lund förbereder kommunen nu särskilda program för IS-avhoppare. Återvändarna ska få hjälp med körkort, bostad, arbete m m. Motiveringen är att de har samma rätt till välfärdssamhället som vi andra. Man tror knappt det är sant. Dessa jihadister hade aldrig anslutit sig till IS om de varit anpassade till svenska samhället. Moralisk kompass har sannerligen blivit moralisk kollaps.

IS har gjort sig känt för fruktansvärda brott mot mänskligheten. Det är inte bara naivt utan direkt enfaldigt att tro att man kan behandla IS och jihadister som vanliga kriminella eller ligister. Sverige måste tydligt klargöra att det inte finns någon gräddfil för återvändande jihadister utan att de som försöker ta sig tillbaka till Sverige kommer att ställas till svars för sina krigsbrott. Oavsett om det handlar om krigande jihadister eller personer som hjälpt IS på andra sätt ska de ställas till svars. Kommuner och myndigheter ska inte använda våra surt inbetalade skattepengar till att gynna dessa krigsbrottslingar. Sverige måste nu börja ta ansvar för att skydda sina medborgare istället för att skapa särskilda förmåner för jihadister.

Omkring140 svenskar har hittills återvänt efter att ha anslutit sig till våldsbejakande grupper i Syrien och Irak. Problemet blir att försöka upptäcka IS-medlemmar som kommer hit under förevändning att de är flyktingar. Den 1 april i år trädde en ny lag som kriminaliserar terrorresor i kraft. Den innebär bl a ett särskilt straffansvar för den person som reser eller påbörjar en resa till ett annat land än det land där personen är medborgare, i avsikt att begå eller förbereda eller att ge eller ta emot utbildning avseende bl.a. terroristbrott. Straffet är fängelse i max två år.

Både kommuner och myndigheter i Sverige vet vad IS är för organisation. Det är en organisation där både lagen om terrorresor och ramlagen mot terrorism bör tillämpas. Ramlagen har ett lägsta straff om minst två till fyra år och medger att den misstänkte häktas med omedelbar verkan vid återkomsten till Sverige. De kommuner och myndigheter som får kännedom om klienter som kan misstänkas för terroristbrott begår en brottslig handling i enlighet med terroristlagstiftningen om de inte rapporterar detta till polis eller åklagare.

Ett samhälle som belönar återvändande islamistiska terrorister som halshuggit, eldat upp, våldtagit eller torterat människor till döds har förverkat medborgarnas förtroende. Återvändarna avsa sig sina rättigheter när de av egen fri vilja lämnade Sverige. De har inget här att göra. Skulle de ändå släppas in, är det fängelse som gäller.

Gotlänningarna på krigsstigen

För två veckor sedan våldtogs en 33-årig rullstolsbunden kvinna i Visby. Den polisanmälda gruppvåldtäkten har väckt mycket starka reaktioner i Sverige i allmänhet, på Gotland i synnerhet.

Den 33-åriga kvinnan delade taxi hem från en restaurang med en man hon inte kände. Hon följde med till den villa där mannen bodde eftersom hon behövde gå på toaletten. Mannen tog chansen att förgripa sig på henne på toaletten. Inte nog med det; flera andra män dök plötsligt upp och tillsammans våldförde de sig på den handikappade kvinnan. Hon chockades svårt och hade ingen möjlighet att komma undan. Utan rullstol var hon dessutom helt hjälplös.

Chockad och skräckslagen lyckades kvinnan till sist fly från villan och polisanmäla gruppvåldtäkten. De skyldiga greps och anhölls men släpptes eftersom kammaråklagare Mats Wihlborg ansåg att den våldtagnas version inte överensstämde med våldtäktsmännens version. Tror jag det! Hennes version var ”inte så pass robust att den kan ligga till grund för en häktning”. Men vem av oss skulle kunna prestera en ”robust’ redogörelse efter att ha utsatts för ett så vidrigt övergrepp?

Polisen har bedömt läget som akut och klassat det som en “särskild händelse”. Specialstyrkor har kallats in från fastlandet för att skydda bl a kammaråklagare Mats Wihlborg som dragit på sig gotlänningarnas ilska för att han släppte de fem misstänkta förövarna som suttit anhållna för gruppvåldtäkten. Däremot har inga extra poliser kallats in för att skydda gotländskor och andra kvinnor från fler våldtäkter.

Wihlborg motiverade frisläppandet så här:

-Själva gärningen baseras inte på våld eller hot utan på att man utnyttjat målsägarens speciella belägenhet. Hennes berättelse är inte så pass robust att den utan vidare kan ligga till grund för en häktning. Den avviker så mycket från de misstänktas berättelse. Även om det finns skäl att ifrågasätta deras berättelser på vissa punkter också.

- Det finns helt enkelt inte sannolika skäl för den här brottsmisstanken.

Enl uppgift i DN (14/10) har Wihlborg nu lämnat fallet.

Kvinnan däremot har inte kunnat ”lämna fallet”. Hon har sökt vård, mår fruktansvärt dåligt och är rädd för att inte bli trodd. Hon vårdas nu både för sina fysiska skador och för sitt psykiska trauma. Hur tar man sig överhuvudtaget vidare efter en så vidrig och traumatisk upplevelse? Hur kan man någonsin förstå varför samhället skyddar förövarna mot folket istället för folket mot förövarna? Vilket ansvar har ’mörkarmedia’ och Public Service för att det har blivit så här? Eller polisen som inte finns där för att skydda en utsatt och försvarslös person? ”Tafsa inte”-armband löser inte problemet med gruppvåldtäkter, som är ett växande problem.

Till sist; var är alla partiledare och det politiska etablissemanget? Varför tiger de? Ska vi verkligen acceptera politiker som drivs av rädsla och som varken reagerar eller agerar? Varför lägger de så mycket tid och energi på förutsägbara partiledardebatter utan substans, meningslöst ’käbbel’, tomma löften, SD:s vara eller inte vara, populistiska utspel och åt vem som tar vem efter nästa val istället för att ta tag i allt som omgående behöver åtgärdas i Sverige?

 

 

 

 

Bruna råttor

Vart är Sverige på väg när det verkar ha blivit OK för medlemmar i det s k etablissemanget att uttrycka sig grovt och rasistiskt mot riksdagsledamöter m fl? Det är säkert många av er som sett och läst att förra veckans huvudperson här på min blogg, Anne Ramberg, på sin blogg på Advokatsamfundets hemsida skrivit mycket nedsättande om den moderate riksdagsledamoten Hanif Bali. I sitt försök att ”hyfsa debatten” skrev Ramberg bl a så här:

Det finns förstås de som inte delar mina åsikter. Det är givetvis alldeles i sin ordning. Att invandrarfientliga grupper och andra i den stora undervegetationen på sociala medier ägnar sig åt hot mot meningsmotståndare är däremot inte acceptabelt. Det hat som där framskymtar mot flyktingar och människor i nöd och mot dem som driver flyktingarnas sak är kväljande. Bruna råttor tittar alltför ofta upp ur sina hålor.

Bedrövligt är också att skåda hur en moderat riksdagsman väljer inte bara att ropa med gatans parlament utan att därtill, i många stycken, agera som dess taltratt. Hanif Balis samtalston hör hemma, inte i Sveriges riksdag, utan i rännstenen

Rambergs inlägg orsakade stor upprördhet i sociala medier. Det avskräckte ingalunda Cecilia Hagen, som agerade nyttig idiot åt Ramberg genom att följa upp med en vidrig krönika i Expressen (29/9). Där försvarar hon Rambergs blogginlägg och går t o m ett steg längre; hon undrar om inte dessa ”bruna råttor” bör utrotas med gift.

Hagens frågar i sin krönika i Expressen:

Hur ska man bli av med mänskliga brunråttorna?

I krönikan säger Hagen att hon klarar av att se ”riktiga råttor”, men:

- Det är de där andra rådisarna jag skulle vilja utplåna på ett värdigt vis. De bruna. Dem som Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg skrivit om i sina senaste bloggar.

- Mina lokala råttor är intelligenta och faktiskt sympatiska till skillnad från de Rambergska brunråttorna.

Hur ser Hagens värdegrund ut när hon i en av landets stora dagstidningar publicerar en krönika som ger vissa associationer till en mycket mörk period i historien? Hur ska hon kunna återskapa någon trovärdighet när hon kallar andra människor för ”bruna råttor” eller rasister? Varken Advokatsamfundet eller Expressen har gått ut och beklagat inläggen. Innebär det att den som tiger samtycker? Är detta deras nya ’ansikten’?

Tolerans är inte Rambergs och Hagens egenskaper. De verkar störas av meningsmotståndare så till den grad att de själva spårar ur och beter sig som de människor de själva angriper. Det finns nog idag rätt många svenskar, kanske upp emot halva befolkningen, som Ramberg och Hagen skulle stämpla som ”bruna råttor” och gärna tysta just för att de inte delar damernas värdegrund och intolerans mot oliktänkande.

Så länge alla tycker lika är det frid och fröjd, men idag börjar allt fler människor tycka olika, åtminstone olikt Ramberg och Hagen. Och tur är väl det! Bör t ex Alice Teodorescu (GP), Per Gudmundson (SvD), Jan Tullberg (docent i ekonomi på Handelshögskolan), Tino Sanandaji (nationalekonom och forskare) m fl tystas för att de vägrar mörka en obehaglig verklighet och uttrycker åsikter som inte stämmer överens med Rambergs och Hagens verklighetsuppfattning och uppifrånperspektiv? Vems ”taltrattar” är Ramberg och Hagen?

Man kan angripa en meningsmotståndares åsikter men att kalla en folkvald riksdagsledamot för ”bruna råttor” är fullständigt oacceptabelt. Ramberg och Hagen angriper främlingsfientlighet samtidigt som de själva visar prov på just detta. Det är ”kväljande” för att använda Rambergs egna ord.