Centern har just haft kommundagar i Göteborg, partiledaren Annie Lööf har kraftig medvind i medierna och partiets opinionssiffror växer. Centern är med sina dryga 9 % dock fortfarande ett relativt litet parti, men det har Lööf tänkt ändra på. Hennes målsättning är att bli statsminister 2022. Hur det ska gå till återstår att se.
Lööf har just nu något av stjärnstatus på den politiska scenen. Hennes tydlighet, energi och förmåga att tala så att väljarna förstår vad hon säger går hem. Så länge konkurrensen från övriga partiledare i dessa ’grenar’ är obefintlig, kommer Lööf att ’äga’. Hon är dessutom mycket skicklig i att hantera sociala medier. Idag är hon den partiledare som har högst förtroende bland väljarna och dessutom har hon blivit något av mediernas gunstling. Men trots sin tydlighet och talförmåga ger hon inga förtroendeingivande svar på hur hon tänker lösa dagens allvarliga problem.
Lööf slog i Agenda nyligen fast att Centern aldrig kommer att ”ingå i ett regeringsunderlag som behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna”. Aktivt stöd från SD verkar i alla fall vara helt acceptabelt på kommunal nivå, t ex i Högsby i Småland, där Centern styr med stöd av Sverigedemokraterna, som blev näst största parti i valet.
När Lööf valdes till partiledare var hennes mål inte att göra sitt bästa för Sverige tillsammans med allianskollegorna:
”Alliansen är medlet för att nå Centerpartiets mål, inte ett mål i sig”.
Nu meddelar Lööf att hennes ambition är en ny alliansregering 2018.
–Tillsammans med Alliansen och väljarnas stöd ska vi nästa år byta ut Stefan Löfven”.
Och om en ny alliansregering inte kan bildas utan SD:s aktiva eller passiva stöd?
–Då går jag hellre i opposition, fastslår Lööf.
Löfven har f ö deklarerat att han oavsett valresultat vill sitta kvar som statsminister och tycker att det är upp till de borgerliga partierna att samarbeta med honom.
Lööfs höga svansföring och tydliga avståndstagande ifråga om SD är inte särskilt konsekvent eller logiskt. Mig veterligen har hon inte tagit tydligt avstånd från vänsterpartiet och deras mörka historia. Fredrik Antonsson skriver 27/1 på sin blogg I Otakt:
-Sverigedemokraterna har sin historia, och de säger att de skäms för den. Varenda Sverigedemokrat av rang har varit ute i medierna och etern och förklarat att det finns en historia i SD som man inte skulle vilja ha idag. Åkesson, Karlsson, Jomshof. Alla har varit tydliga med att historien stinker och är jobbig.
Svensk vänster när den är som den var på förintelsens minnesdag är en vidrig vänster. Man drar sig inte för något när man skall kladda brunfärg på sina politiska motståndare. Ingenting. Vänsterledaren Sjöstedt förtränger sitt eget partis mörka historia och svingar vilt, utan en tanke på att dåtidens VPK-idol faktiskt spöade Hitler i förintande. Det är ett hyckleri bortom vett och sans. Det är kontraproduktivt trams, som kommer att få helt motsatt effekt än att skrämma bort folk från SD och sätta käppar i hjulen i samtalen mellan två riksdagspartier……..
Inte heller Centern är fläckfri, men de behöver numera aldrig svara på frågor om sitt mörka förflutna. Under hela 1920- och 30-talet fanns inom dåvarande Bondeförbundet (som Centern hette på den tiden) drag av antisemitism och rasmystik. Det var på 30-talet det mest rasistiskt färgade partiet i riksdagen och vid sidan av nazisterna var Bondeförbundet det enda parti som hade rasismen inskrivet i sitt partiprogram:
”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”
I mitten av 1990-talet avslöjades att den populäre centerpolitikern, akademiledamoten, riksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman varit en brinnande nazist. I samband med detta uppstod en intensiv debatt om Centerns ’bruna’ förflutna. Partiet har konsekvent blundat för sin egen historia. Mot slutet av 1990-talet lovade Centern dock att tillsätta en forskargrupp för att skriva partiets historia och reda ut nazistkopplingen, men än har inget hänt trots att nästan 20 år gått.
Med tanke på de lik också Centern har i garderoben vore det klädsamt av Lööf att klart och tydligt göra upp med sitt eget partis mörka förflutna och att visa att hon respekterar demokratins spelregler. Att vägra samtala med ett demokratiskt valt parti och aktivt delta i vuxenmobbning är ett svaghetstecken och knappast en egenskap någon som vill bli statsminister bör ha.
http://www.svd.se/var-sjatte-dog-efter-lobotomi
https://www.svd.se/att-fiska-i-grumligt-vatten
http://www.dn.se/arkiv/ledare/ingen-gron-vitbok-om-det-bruna/
Ja, demokraterna är de verkliga rasisterna! Muuuuh!