14 000/kvm för lägenhet – i Umeå

VästerbottensKuriren avslöjade förra helgen att Bostaden planerar att sälja ut närmare en tiondel av sitt bostadsbestånd. Det är en affär på 1,2 miljarder och kommunfullmäktige ska ta beslut om affären endast en vecka senare. Det handlar om en miljardaffär som berör hyresgäster och kommuninvånare, men många känner sig överkörda på grund av bristfällig debatt, information och insyn. Kritik riktas nu mot de politiskt ansvariga för att beslut fattats utan demokratisk förankring och krav på folkomröstning ställs.

Den snabba processen kritiseras för att ”ha kantats av mygel, undanhållande av information och överraskningsmoment”. Varför har det varit så litet information kring denna miljardaffär? Undanhållande av information är som bekant en härskarteknik och ovärdigt en kommun som vill ligga i framkant. Demokrati förpliktigar så hur ser kommunens värdegrund ut? Ja, inte på papperet utan i praktiska handlingar?

Nästa fråga är om anbudsförfarandet har varit öppet eller om man begränsat det genom särskilda regler för vilka som kan få köpa. Ställer man i köpeavtalet specifika krav på köparen, t ex att man inte får göra om beståndet till bostadsrätter, sälja fort för att tjäna snabba pengar, utföra omfattande underhåll för att kunna höja hyresnivåerna i Umeå m m?

På Heimstadens (tilltänkt köpare) hemsida framgår att köpesumman innebär ett pris på 14 000 kronor per kvadratmeter för beståndet. Hur kom man fram till det priset? Har umeborna klart för sig hur uppseendeväckande låg köpeskillingen är? Det är mig veterligen länge sedan kvadratmeterpriset för en bostadsrätt i Umeå var så lågt. Hur många befintliga hyresgäster skulle inte kunna tänka sig att köpa sin lägenhet för det priset om Bostaden istället förvandlade den till bostadsrätt? Också många privata fastighetsägare i Umeå torde vara villiga att betala 20 000 per kvadratmeter eller mer. Så varför prioriterades Heimstaden?

Bostaden säger sig nu behöva stärka sin kassa. Har det hänt något dramatiskt på senare tid när det gäller bolagets soliditet? Eller beror det möjligen på att kommunen tar ut för hög avkastning ur bolaget för att slippa höja kommunalskatten? Oavsett bakgrund verkar det minst sagt märkligt att inte se till att få ut mer.

Bostaden har i åratal varit hyresdrivande och hållit uppe hyresnivån i Umeå, något privata fastighetsägare farit väl av. Det borde rimligen innebära att Bostaden har en bra ekonomi, som inte kräver akuta åtgärder. Så varför detta hemlighetsmakeri och hastiga och illa förankrade säljprocess? Det är faktiskt umebornas skattepengar som varit med och byggt upp Bostaden. Men vem bryr sig om väljarna när det inte handlar om allmänna val?

Jag var för rätt länge sedan vice ordförande i Bostaden AB och försökte då att få gehör för en försäljning av delar av Bostaden, eftersom de var hyresdrivande och alltför dominerande på hyresmarknaden i Umeå. Jag välkomnar därför försäljningen, men jag är kritisk till hur processen skötts. Finns här en hund begraven?

Det känns riktigt ’obra’ att ett kommunalt bolag ägnar sig åt hemlighetsmakeri i syfte att hålla ’folket’, d v s politikens uppdragsgivare, utanför. Det urholkar demokratin och förtroendet för de styrande. Politiken är som bekant en förtroendebransh.

Jag misstänker att Bostadens agerande har sina motsvarigheter i andra kommuner. Inte sällan har Uppdrag Granskning förtjänstfullt avslöjat detta. Varför blir vi inte mer upprörda när sådant avslöjas i våra egna kommuner? Och varför får de politiskt ansvariga och antastliga val efter val toppa vallistorna?

Eftersom jag varit politiskt aktiv i Umeå har jag insyn i hur detta kan gå till. För att säkra förstaplatserna på en valsedel ser man till att omge sig med lojala medlöpare som i utbyte mot sin lojalitet belönas med politiska uppdrag efter valet. Jag slår vad om att samma ’recyclade’ umepolitiker även nästa år kommer att toppa listorna oavsett parti. Visst är det ytterst anmärkningsvärt att universitetsstaden Umeå inte har fler förmågor som kunde nomineras till toppositioner? De ev nya namn man nominerar inför ett val hamnar långt ner på listorna som klädsam utfyllnad.

Alla torde idag veta att personvalets spärrar inte innebär någon riktig chans att kryssa sig förbi övr på valsedeln. Vem hade trott att den politiska eliten i Sverige skulle införa ett valsystem som hotar deras politiska yrkeskarriär och säkra försörjning? Förr fick man åtminstone stryka kandidater man ogillade, men också den chansen är idag borta. Personvalet har visat sig vara en säkerhetsspärr som gynnar de ’insuttna’ och inte en möjlighet för nya kandidater att ta sig in i politiken. Undra på att många vänder politiken ryggen!

 

Stockholms stadsmissions människosyn

Stockholm stadsmissions direktor, Marika Markovits, tycks anse att ett politiskt ställningstagande är viktigare än 3 400 måltider till behövande. Hennes prioritet är t ex inte svenska fattigpensionärer. Hon prioriterar istället politiskt ställningstagande och värdegrund. Detta innebar att hon vägrade ta emot 85 000 kronor som SD ville donera till Stockholm stadsmission.  Enl Aftonbladet avvisade hon donationen och motiverade det så här:

-Som vi tidigare meddelat väljer vi, Stockholms Stadsmission, att avstå från gåvor/sponsring från företag och organisationer vars verksamhet eller målsättning strider mot Stockholms Stadsmissions människosyn.

Hur ser då stadsmissionens människosyn och ideologi ut? Varför väljer de att avstå från pengar som hade kunnat mätta fattiga pensionärer? Framgår det klart och tydligt av deras hemsida att donationer är välkomna om de kommer från ’godkända’ givare, d v s givare med rätt värdegrund och rätt människosyn? Eller var detta i själva verket Markovits personliga ställningstagande? Hon har hittills vägrat ställa upp på intervju. Innebär det att hon inte är villig att stå upp för sitt ställningstagande eller stadsmissionens människosyn?

Nu kan man ju undra hur stadsmissionen, eller deras ’godkänd’a donatorer, tillämpar detta med allas lika värde. TV4 Kalla Fakta avslöjade för ett par månader sedan att skolbarn på den islamiska friskolan Al-Azharskolan könssegregerades i skolbussen; pojkarna tvingades sitta fram och flickorna bak i bussen. (Nu föreslår regeringen f ö att könsuppdelning i skolan ska förbjudas). Av stadsmissionens egen årsredovisning för 2015 framgår att en av deras finansiärer var Al-Azharstiftelsen. Enl Al-Azharskolans hemsida var de ”officiellt Stockholms Stadsmissions vänföretag under 2016”. Årsredovisningen för 2015 visar också att H&M, som 2014 anklagats för omänskliga arbetsvillkor i bl a Kambodja, var en av stadsmissionens donatorer.  Markovits har tydligen ansett människosynen hos dessa två donatorer förenlig med sin egen och stadsmissionens.

Detta är ett mycket intressant ämne. Var dras gränsen? Vem ska få donera pengar, kläder, föremål etc och hur säkerställer stadsmissionen att donationerna inte kommer från givare med ’fel’ människosyn och politisk ideologi? Om stadsmissionens verksamhet är att samla in pengar och andra donationer till behövande är det anmärkningsvärt att man låter det personliga gillandet eller ogillandet avgöra vilka givare som ska godkännas. Pengar luktar som bekant inte och hungriga fattigpensionärer kan inte unna sig lyxen att vägra ta emot mat från ’fel’ givare. Behöver jag tillägga att Marlena Ernman snabbt var ute på twitter och lovordade ”stadsmissionens civilkurage och ryggrad”? Men varken Markovits (med en årslön på 1 022 000 kronor år 2015) eller Ernman torde sakna pengar till mat.

På stadsmissionens hemsida skriver man följande om sin människosyn:

-Det handlar om att ingen människa är bara det du ser. Alla människor har rätt att bli att bemötta med öppenhet, nyfikenhet och lyhördhet och kan och ska ges chans att fatta beslut och ta ansvar för sitt eget liv. Människor är lika värda oavsett förutsättningar och livssituation och har rätt att finnas i ett sammanhang.

Hur kan då människor som vill hjälpa de mest utsatta anklagas för att ha fel människosyn och fel värdegrund eller inte vara värda att få donera pengar till stadsmissionen? Och vem av de mest utsatta skulle bry sig om vem som donerat pengarna? Jag kan faktiskt förstå att Markovits vägrar att ställa upp på en intervju. Hur skulle hon kunna förklara sin inkonsekventa och märkliga tolkning av stadsmissionens människosyn och avgrunden mellan stadsmissionens retorik och dess praktik?

Ännu ett politiskt haveri

Ännu ett politiskt haveri

Svenska Dagbladet har tagit del av ett PM från Patrik Engström, gränspolis, till justitiedepartementet 12 maj. Av detta framgår att en övervägande majoritet av marockanerna som söker asyl i Sverige ljuger om sin faktiska identitet. Av Engströms skrivelse framgår bl a att 65 av 77 asylsökande personer har uppgett falsk identitet. I gruppen marockaner, som till svenska myndigheter hävdat att de är flyktingbarn, visade det sig att 96 % av dem var vuxna.

-Det är visserligen ett litet urval och en specifik nationalitet, men trots de begränsningarna så är den första gången i närtid som vi kunnat verifiera uppgivna identiteter och åldrar tack vare det system med fingeravtryck som finns i Marocko, säger Patrik Engström till SvD.

Vidare visar de första medicinska åldersbedömningarna från Rättsmedicinalverket nu att drygt 76 % av s k ensamkommande flyktingbarn i Sverige som undersökts är 18 år eller äldre. Detta trots att Rättsmedicinalverket valt en metod som ska säkerställa en viss säkerhetsmarginal i bedömningen.

Resultatet kommer knappast som någon överraskning och stämmer väl överens med utfallet i våra nordiska grannländer. Avsaknaden av åldersbedömningar i Sverige har utan tvivel varit den främsta drivkraften bakom det exceptionellt stora antalet ensamkommande asylsökande till Sverige (cirka 40 % av alla som kom till EU under 2015).

Enl Rättsmedicinalverket görs den medicinska åldersbedömningen på frivillig basis. Den sökande får genomgå 2 undersökningar: en röntgenundersökning av visdomständerna och en magnetkameraundersökning av knäleden. Därefter skickar rättsläkaren ett rättsmedicinskt utlåtande till Migrationsverket. Baserat på detta och annan stödbevisning fattar Migrationsverket sedan beslut om uppehållstillstånd.

Jimmy Åkesson, Sverigedemokraternas partiledare, kräver nu i Expressen att ålderskontrollerna måste bli obligatoriska:

-Rättsmedicinalverkets utfall bevisar de övrigas naiva syn och öppnar samtidigt upp för frågeställningen hur många som redan har fått uppehållstillstånd på felaktiga grunder. Kostnaderna för detta kan vara enorma.

Att 3 av 4 undersökta s k ensamkommande barn som sökt asyl är över 18 år avslöjar den humanitära stormaktens brist på kontroll, insikt och kunskap. Istället för att sköta sina uppgifter har etablissemanget ägnat tid och energi åt att ’brunmåla’ och misstänkliggöra alla som krävt att medicinska ålderskontroller. Elisabeth Dahlin, Rädda Barnens generalsekreterare, påstod hösten 2015 att det var en ”vandringssägen” att det skulle finnas vuxna inom gruppen ensamkommande.  Därmed har denna organisation förbrukat det mesta av sitt förtroendekapital. Det gäller också Barnläkarföreningen som motsatt sig de medicinska åldersbedömningarna och hävdat att bedömningarna är osäkra. Jämfört med de åldersuppgifter som de ensamkommande själva lämnat torde Rättsmedicinalverkets bedömningar vara tämligen tillförlitliga och säkra.

Att även Advokatsamfundet kritiserat de medicinska ålderbedömningarnas osäkerhet är givetvis en konsekvens av att deras advokater idag tjänar grova pengar på att hjälpa de s k ensamkommande flyktingbarnen genom rättsapparaten. Advokatsamfundets generalsekreterare, Anne Ramberg, har ogenerat gått ut och kallat dem som kritiserat den okontrollerade invandringen och påtalat dess allvarliga konsekvenser för ’bruna råttor’. Man kanske inte ska förvänta sig att en förnäm östermalmsdam klarar av att hantera dagens svenska verklighet och verklighetens folk. Livet i gräddfilen ovan där är nog betydligt behagligare.

Man kan bara gissa vilka enorma merkostnader felbestämningen av så många asylsökandes ålder orsakat. Enl Migrationsverket är dygnskostnaden för vuxna asylsökande 337 kronor medan det för barnen är 2 918 kronor. Det innebar att de ensamkommande barnen 2016 kostade hisnande 26 miljarder kronor.

Ett mycket högt pris har också de asylsökande barn som tvingats bo tillsammans med vuxna eller ’skäggiga unga män’ fått betala. Felbestämningen av så många asylsökandes ålder har också inneburit höga kostnader och stora problem för alla de skolor som tvingats ta in vuxna i klasser där barn i rätt ålder gått. Priset för godtrogenheten har varit högt, både ekonomiskt och humanitärt. Hur kunde så många centrala samhällsaktörer – från myndigheter till politiker och medier – blunda för verkligheten? Eller brunmåla och skuldbelägga dem som vågade påtala verkligheten?

I Norge drar man tillbaka uppehållstillstånd om en invandrare ljugit om sin identitet. I Sverige däremot tänker regeringen inte riva upp de uppehållstillstånd som ensamkommande fått trots att de ljugit om sin ålder och/eller identitet. Vilka signaler ger det och vad kostar det oss skattebetalare? Om våra politiskt ansvariga hade någon heder i kroppen skulle de stiga fram, ta ansvar för sina stora misstag, be oss medborgare om ursäkt samt göra om och göra rätt. Men det är dumt att förvänta sig stora saker av små människor.