Månggifte det nya svenska?

Nacka kommun har köpt 3 bostadsrätter till en polygam syrisk migrant med 3 fruar och 16 barn. Kostnaden för bostäderna är nästan 14 miljoner. Det låter som ’fake news’ eller som ett pikant inslag i TV-serien Solsidan, men Mats Gerdau (m), ordförande i kommunstyrelsen i Nacka, bekräftar att det är sant. Han förklarar att kommunen måste följa de tuffa anvisningskrav som gäller för kommunerna. Det innebär att en kommun är skyldig att skaffa fram bostäder till de nyanlända som anvisas dit. Kommunen har bara följt lagen. Så vart har det kommunala självstyret tagit vägen? Vilka signaler ger det till andra muslimska migranter som idkar månggifte? Varför ska Sverige bara svälja och acceptera att ’vika sig’ för kulturer och seder så fjärran från vår kultur? Undra på att vi så totalt misslyckats med integrationen!

Jag har bott både i Egypten och i Förenade Arabemiraten, muslimska länder där månggifte är tillåtet. En förutsättning för månggifte är dock att mannen har så bra ekonomi att han kan försörja alla sina barn och fruar eftersom det ska vara ’millimeterrättvisa’ mellan alla fruarna och barnen. Av ekonomiska skäl nöjer sig därför de flesta muslimer med 1 fru. Att mannen ifråga hade 3 hus i Syrien, ett till varje fru, tyder på att han hade pengar. Möjligen räckte hans egna pengar inte till 3 boenden i Nacka. Vilken ’vanlig’ svensk familj har f ö råd att skaffa en stor lägenhet med skärgårdsutsikt i Saltsjöbaden? Att kommunen ’budar’ på bostäder i konkurrens med privatpersoner trissar antagligen upp bostadspriserna där ännu mer.

Också det faktum att syriern haft pengar för att ta sig till Europa med hela familjen, totalt 20 personer, torde betyda att han haft en bra ekonomi. Flyktingsmugglarna är inte billiga. Att han sedan tagit sig ända upp till Sverige med hela familjen är märkligt. Vi är verkligen inte det första säkra europeiska land man kommer till när man flyr från Syrien. Varför valde de Sverige och hur lyckades de ta sig genom så många andra säkra europeiska länder? När man flyr från krig torde man vara glad över att ha lyckats ta sig till första säkra land i Europa, t ex Grekland eller Italien.

På Migrationsverkets hemsida /https://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/Att-ansoka-om-asyl/Du-kan-inte-valja-vilket-land-som-provar-din-asylansokan-Dublinforordningen.html/ läser jag följande:

”Enligt Dublinförordningen ska en person som flyr till Europa söka skydd i det första säkra land som den kommer till.”

Hur stämmer det med den aktuella familjen? Är kanske ’den humanitära stormakten’ det enda land som accepterar att ta emot en familj som innebär så höga bostads- och bidragskostnader eftersom det handlar om månggifte i detta fall? Ska vi förresten stödja månggifte i Sverige, där det är förbjudet? Och hur ska en familj som den syriska någonsin kunna integreras här?

Varför följer Sverige förresten inte FN:s flyktingkonvention artikel 34: Assimilation och naturalisering?

”Värdlandet åläggs att allokera nödvändiga resurser för assimilation och naturalisering för att migrantgruppen skall så snabbt som möjligt kunna bli en del av värdlandets kultur och arbetsmarknad.”

Sverige gör idag tvärtom; vi verkar vilja förstärka nationella identiteter istället för att arbeta med att assimilera dem in i värdlandet i likhet med FN:s anda. På sistone har vi sett att svenska myndigheter med regeringens goda minne ostraffat bryter mot lagar så varför skulle den goda ”humanitära stormakten” inte bryta också mot FN:s flyktingkonvention?

Nacka erbjuder dock inte sina egna bostadslösa barnfamiljer mångmiljonlägenheter med skärgårdsutsikt i Saltsjöbaden. Nyhetssidan Samtiden skriver om en svensk familj med barn i tvåårsåldern som blev bostadslös och därför vände sig till de sociala myndigheterna i Nacka i ett desperat försök att få hjälp.  Familjen fick där veta att de inte kunde få någon hjälp. Den enda lösningen var att kontakta ett härbärge. Barnfamiljer var både arga och chockade eftersom de sett hur en syrisk eller somalisk familj flyttat in som granne samtidigt som småbarnsfamiljen hänvisats till härbärgen. Tala om att ställa grupp mot grupp!!

Under de år jag var aktiv i moderaterna i Umeå gjorde jag ett studiebesök i Nacka. Mats Gerdau var kommunalråd där redan då. En ”karriärpolitiker”? Nacka var ett skyltfönster för moderat politik på den tiden, eftersom de hade infört skolpeng, hemtjänstcheck m m. Ett skyltfönster är de också idag men knappast i någon smickrande bemärkelse. Nacka, kommunerna och vi skattebetalare har blivit gisslan som ett resultat av Reinfeldts ”öppna hjärtan” och det rödgröna politiska ’ovanförskapet’, som tappade fattningen och kontrollen över invandringen och som länge drivit en politik som en majoritet av väljarna inte gett dem mandat för.

Reaktionerna på bostadsköpen i Nacka har väckt många starka känslor och kommentarer. I gårdagens Aktuellt (19/9) meddelade migrationsminister Heléne Fritzon (s) att man nu ber skatteverket utreda de 300 fall av månggifte som finns i Sverige.  Regeringen har under ett par veckor förberett ett uppdrag till skatteverket att ta reda på hur det ser ut och analysera om det finns månggifte i folkbokföringen.

Utifrån det kan regeringen gå vidare och se om det behövs ändring i svensk lag eller inte. Men vi måste ha alla fakta först innan vi går vidare, säger Fritzon till Svt.

Det blir m a o en lång process.

 

 

Dags att marinera högerskon, Annie Lööf!

Statsminister Löfven verkar då och då ha svårt att reda ut begreppen. Regeringen styr riket men är ansvarig inför riksdagen, inte tvärtom som vissa verkar tro. Det innebär att oppositionen, eller delar av den, har möjlighet att väcka missförtroendeförklaring och utkräva ansvar av statsråd som inte skött sina uppdrag och därigenom förbrukat sitt förtroendekapital.

Löfven och hans partikamrater har svårt att acceptera denna ordning och att de regerar i minoritet. Dessutom har de svårt att erkänna misstag; Löfven redogjorde för vad som hänt på Transportstyrelsen men tog inget ansvar för det inträffade. Alla hade gjort vad de skulle enligt honom. Så varför offrade Löfven då infrastrukturminister Johansson, tjejen som visste för litet, och inrikesminister drYgeman, grabben som under 18 månader inte lyckades hitta en rum som var tillräckligt säkert för att informera Löfven om IT-haveriet?

Informationsläckaget är den värsta säkerhetskris vi haft sedan spionen Stig Bergling avslöjades. Det yttersta ansvaret för haveriet har regeringen. Löfven borde därför ha tagit sitt ansvar genom att avgå. Men så agerar inte maktens arrogans. Med SD:s stöd hade den s k oppositionen kunnat fälla Löfven och regeringen, men då hade allianspartierna själva tvingats ta ansvar för att styra landet. Men Lööf och Björklund kunde inte till något pris i världen ta över regeringsansvaret, eftersom det skulle innebära att man måste ta stöd av Sverigedemokraterna. För Lööf är det viktigare att slippa träffa och tala med SD än att erövra regeringsmakten och ta ansvar för Sverige.

Lööf förklarade för några dagar sedan att informationsskandalen visserligen är ett haveri, men att det krävs sans och balans. Hon sa att ”den sakliga grunden för misstroende mot Hultqvist har fallit” – och bad allianskollegorna att ”tagga ner”. Busch Thor sa att KD:s misstroendeförklaring mot försvarsministerns låg fast. Björklund skyllde turbulensen på moderaterna, som hittills inte kommenterat alliansledarnas havererade överläggningar.

Lööf och Björklund har nu insett att det inte finns några opinionsmässiga poäng på att fullfölja sitt misstroende mot Hultqvist och drar därför tillbaka det. De svepskäl de anger för att rädda sina skinn är att sakläget förändrats då det nu framkommit att Löfvens kansli redan kände till vad som skett när Hultqvist blev informerad. Löfvens dåvarande statssekreterare, Emma Lennartsson, hade fått information vid flera tillfällen, första gången redan 2015. Lennartsson hävdar att hon inte minns detta och beslöt för några veckor sedan att plötsligt lämna sin tjänst eftersom hon varken hade förstått eller följt upp den information hon fått. Att hävda att det kommit fram nya uppgifter som i grunden ändrar på Hultqvists ansvar är trams. Att Löfvens närmaste medarbetare visste men inte berättade för sin chef hade Hultqvist ingen aning om. Därför friar det ingalunda honom från ansvar att informera Löfven.

Alliansen initierades av C och M och var ett effektivt medel för gemensamt bryta socialdemokraternas långa maktinnehav och att styra Sverige i en bättre riktning. Lööfs och Björklunds agerande har nu i själva verket hjälpt socialdemokraterna att behålla makten. Hur smart är det att ställa ultimatum om man inte är beredd att ta steget fullt ut? Det var inte C och L beredda att göra i jakten på egna politiska poäng. Dessa två partier står inte vid sina ord och går uppenbarligen inte att lita på i skarpt läge. Fokuset på Löfvens största kris flyttades därmed till Alliansens splittring vilket gett Löfven en oförtjänt seger. Heder åt moderaterna och kristdemokraterna som valde att gå vidare och väcka misstroende i strid mot folkopinionen!

Enligt information som läckt till Sveriges Radio var det Annie Lööf som stoppade Alliansens misstroende mot Hultqvist. När partiledarna för allianspartierna träffades för några dagar sedan för att besluta om man skulle genomföra den utlovade misstroendeförklaringen mot Hultqvist, var alla utom Lööf beredda att fullfölja den. De övriga tre partiledarna ska då ha krävt en förklaring av Lööf. Ekot rapporterade följande i fredags:

-Då blev bilden att Annie Lööf var rädd för att en fällning av Hultqvist nu skulle kunna påverka konstitutionsutskottets granskning av hur hon agerade som näringsminister i samband med outsourcingen av transportstyrelsens it-verksamhet. Det tolkades som att hon var rädd för en hårdare granskning av sig själv med bara några månader före valet.

Också Aftonbladet skriver /http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/KV9X6/s-anmaler-forra-regeringen-till-ku/ att de talat med källor inom Alliansen, som uppger att M, KD och L är upprörda över Lööfs beslut att fega ur för att rädda sitt eget skinn. Riksdagsledamoten Hans Hoff (s) vill nu att KU granskar om alliansministrar godkände outsourcingen på TS:

-En myndighet som har känsliga uppgifter som berör rikets säkerhet och är integritetskränkande, måste få ett godkännande av regeringen för att lägga ut den typen av it-tjänster externt. Kanske i första hand från infrastrukturminister Catharina Elmsäter Swärd, men det är också någonting som borde kommit upp på ett regeringssammanträde. Det är en rätt stor fråga, säger Hoff till AB.

Lööf var näringsminister då och är nu rädd för att misstroende ska riktas mot henne om hon själv blir minister efter nästa års val. Det kan hon förstås slippa om hon då blir statsråd i Löfvens regering. Fast då måste hon ju äta upp sin högersko.

Det är framför allt centerns, men även liberalernas, inställning i regeringsfrågan som omöjliggjort, och fortsätter att omöjliggöra, ett effektivt oppositionsarbete sedan 2014. Socialdemokraterna tolkar detta positivt och gör numera ingen hemlighet av att de vill samregera med C och L. Lööf sa visserligen för ett par år sedan att hon hellre äter upp sin högra sko än blir stödhjul åt S och att hon ”aldrig” kommer att ”sitta i en regering tillsammans med S” (AB januari 2015). Genom att dra tillbaka sina misstroendeförklaringar mot Hultqvist har nu Lööf och Björklund i jakten på egna politiska poäng räddat Hultqvist och regeringen kvar vid makten. Dags för Lööf att lägga sin högersko i marinad nu så att den blir mör och ätlig lagom till nästa höst. Fast då måste hon förstås äta upp sin högersko.

Grabben i rummet bredvid

För snart två veckor sedan samlades regeringens ministrar med sina närmaste medarbetare på Harpsund för att förbereda sig inför kommande riksdagsår och budgetpresentation. Foton från samlingen visade en avslappnad och glad politisk skara. I samband med samlingen meddelade regeringen t ex att de avstår från två av de tre skattehöjningarna som Alliansen och SD vägrar godkänna. Dessutom har regeringen modifierat förslaget till flygskatt, allt inför hotet om misstroendeförklaring från Alliansen och SD. Skulle regeringens budget falla i höst väntar en politisk kris.

På Harpsund borde det också ha funnits tillfälle och tid att hantera den senaste utvecklingen i Transportstyrelsens IT-haveri. Men icke! Plötsligt förra söndagen (27/8) inleddes en ny akt av detta drama när regeringen blixtinkallades till ett extra regeringsmöte. Ett extra snabbt inkallat regeringsmöte på en söndag torde tillhöra ovanligheterna, speciellt för att avskeda en statssekreterare. Anledningen var att statsministerns närmaste medarbetare och högra hand, statssekreterare Emma Lennartsson, plötsligt avslöjat att hon ”glömt” att hon informerats av Säpo långt tidigare än hon sagt.

Tjejen som visste för mycket men glömt, eller inte förstod, att hon visste för mycket, vad hon visste eller varför hon informerats av Säpo, bekände på det extra regeringsmötet att hon underlåtit att informera grabben i rummet bredvid, d v s sin chef Löfven, om vad hon visste. Detta hade hon tydligen ”glömt” att berätta både innan och under samlingen på Harpsund. Lennartsson entledigades med omedelbar verkan och får inget avgångsvederlag. Det är ett hårt straff för någon som ”glömt”, eller inte visste, att hon visste eller som inte förstått allvaret i det hon visste.

Lennartssons snabba sorti har väckt fler frågor än den besvarat. Det är alldeles för många saker som inte stämmer och för många bortförklaringar för att det ska kännas trovärdigt. I en intervju med TT (30/8) sa Löfven:

-Man ska komma ihåg att det är så många ärenden som går runt i regeringskansliet, så jag tror att de flesta hade gjort samma bedömning som Emma Lennartsson.

Om Lennartssons misstag inte var så allvarligt och hon själv lämnade in sin avgångsansökan, vilket statsministern försöker ge sken av, varför entledigades hon då omedelbart och utan avgångsvederlag? Här ligger minst en hund begraven.

Eftersom hon varit Löfvens allt i allo väcker denna plötsliga avgång en hel del frågor. Vem tror t ex att Lennartsson inte visste det hon visste? Skulle hon ha fått sin höga position om hon haft svårt att förstå vad som pågår runt henne och statsministern? Att grabben i rummet bredvid, d v s Löfven, inte heller visste något är lika osannolikt. Är det kanske så att inte heller Löfven visste att han visste långt tidigare än han erkänt att han visste eller att han också ”glömt” vad han visste? Trodde partistrategerna kanske att man kunde rädda Löfven genom att offra hans närmaste medarbetare?

Det börjar bli svårt att hålla reda på alla turer nu. Först ut var inrikesminister Ygeman som under ett helt år misslyckades med att hitta ett säkert rum för att informera sin chef om att rikets säkerhet var hotad. Sedan infrastrukturminister Johansson som inget visste förrän i år trots att hennes f d statssekreterare visste, han som reste för nästan en miljon kronor under sin tid som hennes statssekreterare. Så har vi försvarsminister Hultqvist som inte tyckte att det var hans ansvar att informera Löfven om hotet mot rikets säkerhet. Och så Lennartsson, statsministerns viktigaste medarbetare, som vid ett par tillfällen informerades av SÄPO om säkerhetshot mot landet men som ”glömt” eller inte förstått allvaret i informationen och därför inte informerat sin chef, statsministern.

Säpo varnade redan i september 2015 för Transportstyrelsens outsourcing av register. I november 2015 ville Säpo att outsourcingen omedelbart skulle stoppas. Så skedde inte utan den startade kort därefter. När Säpo ville stoppa outsourcingen hade Ann Linde (s), då statssekreterare i Justitiedepartementet, uppenbarligen känt till dessa farhågor i flera månader. Linde ingick tillsammans med Lennartsson i statsrådsberedningen där statssekreterarna inom regeringskansliets olika departement träffas ofta och regelbundet för att stämma av olika ärenden. Är det troligt att Linde suttit på dessa varningar under flera månader utan att prata med statsrådsberedningen och kollegan Lennartsson om det?

Moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé och Mikael Oscarsson, riksdagsledamot för KD,  skriver i SvD att det inte är omöjligt med ett misstroendevotum även mot EU- och handelsminister Ann Linde. Hon varnadesuppenbarligen i sin tidigare roll som statssekreterare vid flera tillfällen av Säpo om IT-säkerhetsproblemen vid Transportstyrelsen. Trots att Linde var den högsta ansvariga för krishanteringen i regeringskansliet agerade hon inte.

Det senaste i härvan är att enligt den avsatta generaldirektören Maria Ågrens anteckningar ska Regeringskansliet via infrastrukturminister Johanssons f d statssekreterare Bromander ha pressat Transportstyrelsen att genomföra outsourcingen (DN 31/8). Tidspressen ledde till att Ågren kände sig nödgad att bryta mot lagen.

Det drar ihop sig till en dramatisk höst för regeringen. (S)törsta möjliga tystnad har inte varit en trovärdig eller framgångsrik strategi för Cirkus Löfven. Dags för dem att äntligen lägga alla korten på bordet och tala klarspråk. Dags också för Löfven att ta sitt ansvar. Hur ska han kunna leda landet när han inte ens klarar av att leda sin egen regering?

Jag instämmer helt i Alexandra Boscanins ledare i GP:

-Men det smått panikartade förfarandet i kombination med Lennartssons påstådda och plötsliga minnesförlust spär ytterligare på bilden av att regeringen försöker dölja information vad gäller hanteringen av skandalen på Transportstyrelsen. Det ligger i linje med hur man har agerat hittills. Ingen av de uppgifter kring IT-skandalen som blivit offentliga har kommit till allmänhetens kännedom direkt via regeringskansliet; media har grävt fram dem och först när det blivit oundvikligt har man från regeringens sida bekräftat dem.