Hot, maktspråk och härskarteknik – Jakten på Makten VII

Hux Fluxklanen följer strikt sin uppgjorda plan och träffas en kväll i slutet av augusti 2001 för att en sista gång repetera nästa utspel. Den här gången är det Ted som ska spela huvudrollen, men Allan ska skapa förutsättningarna. Ante ska som vanligt hålla sig i bakgrunden och bistå med taktik och strategi. Verka utan att synas som vanligt.

Några dagar senare, precis innan medlemsprovvalet ska börja, hör Kristina sent en kväll hur Allan i TV i den lokala nyhetssändningen säger att hon inte är någon bra företrädare för Partiets politik, eftersom hon i egenskap av vice ordförande i Björkstabostäder varit med och fattat ett beslut som står i strid med Partiets politik och ideologi. Kristina blir fullständigt chockad.

-Hur kan han? Varför har han inte sagt det till mig direkt?

I sitt upprörda tillstånd klarar hon inte av att se hur mönstret upprepar sig. Det var ju så Allan gjort mot Beda förra vintern.

Nästa dag kan hon i Björkstabladet läsa vilken värdelös Partiföreträdare hon är enligt Allan. Som lök på laxen ringer medierna och frågar vad hon tycker om att Ted offentligt dömt ut henne och krävt hennes avgång på grund av att hon varit med och fattat ett beslut som strider mot allt vad Partiet står för.

För att vara säkra på att nå ut till så många som möjligt runtom i landet skriver sedan Ted och hans Ungpartistkompisar mycket kränkande och nedsättande kommentarer om Kristina på Partiets websidor. Hon anklagas för att ha ’ett överhetsperspektiv, som nån gammal brukspatron eller DDR pamp’, för att ’kapitalt ha misslyckats’, för att vara ’en skam för Partiet’, för att ha ’skadat Partiet’ med mera. De påpekar att ’massor av Ungpartister reagerat och kräver hennes omedelbara avgång’.

-Ted borde skämmas, tänker Kristina. Han är nämndeman. Innebär inte det nåt för honom?  Får man bete sig så här som nämndeman? Ändamålet helgar tydligen medlen, när han inte sitter i domstolen.

Beslutet Kristina anklagas för innebär i själva verket en skärpning av de förtursregler som gällt för att Björkstabostäders personal ska få bostad i bolaget. Gunnel, som suttit i Björkstabostäders styrelse i åratal före Kristina, har inte sett något som helst stötande eller ideologiskt oacceptabelt i de generösa regler som gällt för personalens bostadstilldelning. När Kristina nu varit med och beslutat att ’gräddfilen’ ska tas bort, kräver Allan och Ted högljutt hennes avgång för att hon fattat ett beslut som går emot Partiets ideologi.

Kristina åker med blandade känslor till Lund på Partistkongress. Tack vare att Kristina nu är med i Partiststyrelsen och i Partistkvinnornas styrelse behöver hon inte konfronteras med Klanen hela tiden på kongressen.

Ted, Allan och Ante ska också till Lund. De träffas dagen innan för att fira sitt lyckade utspel.

-Vem röstar på henne i provvalet efter det här? frågar Ante skadeglatt. Du, Ted, får nu se till att jaga Kristina så fort du får syn på henne i Lund och kräva henne på besked om hon tänker avgå eller ej.

-Jag attackerar henne direkt i Lund och kräver att hon går ut med ett pressmeddelande tillsammans med mig, säger Allan leende.

-Och jag lovar att sköta min del av uppdraget med största omsorg, säger Ted övertygande.

Det gör han också. Så till den grad att några av Partistkvinnorna reagerar, när han står och väntar på besked t o m när Kristina sitter och pratar med dem. Kristina säger till honom att hon inte har något besked, men han insisterar. Utan framgång.

Så fort Allan anländer till kongressen söker han upp henne. Det gäller att smida medan järnet är varmt. Kristina sitter på platserna som är reserverade för ledamöterna i Partiststyrelsen. Det hindrar ingalunda Allan från att direkt styra stegen mot henne och bara slå sig ner närmast henne. Hon hälsar avmätt på honom.

-Jag tror vi har en del att prata om, inleder Allan.

-Det tror inte jag, svarar Kristina avvisande.

-Du och jag måste i eftermiddag gå ut med ett gemensamt pressmeddelande, där du tar avstånd från beslutet du var med och fattade i Björkstabostäder, fortsätter Allan oberört.

-Jag har ingen tanke på att gå ut i nåt pressmeddelande med dig, svarar Kristina kort.

-Då får du skylla dig själv om du inte tar den chansen. I såna fall går jag ut ensam och då säger jag vad jag vill, säger Allan kallt.

-Hotar du mig? frågar Kristina.

Allan ler överlägset och hånfullt mot henne och går därifrån. En av ledamöterna i Partiststyrelsen har hört allt och skakar på huvudet.

-Vad gör jag nu? frågar Kristina. Ska jag anförtro mig åt Partistinformatören?

-Han är kompis med Allan, säger ledamoten varnande.

-Tack för att du sa det! säger Kristina tacksamt.

-Prata med Partistdirektören. Han kanske kan hjälpa dig, fortsätter ledamoten.

Hon känner Karl Lööv, Partistdirektören, mycket litet och tvekar.

-Jag gör det senare, tänker hon och sätter sig ner för att delta i mötet.

Med allt som snurrar i hennes huvud är det svårt att koncentrera sig. Under kaffepausen går hon och ringer till Anders Berndtsson, ordförande i Björkstabostäder. Han blir glad när hon ringer eftersom han oroar sig för hur hon mår. Anders säger att hela styrelsen gillar henne och sympatiserar med henne.

-Vi i styrelsen skulle gärna riva upp beslutet, men vi är övertygade om att det här handlar om något helt annat än beslutet, säger Anders. Om du backar nu, börjar dom snart att kräva något annat av dig.                                                           

De funderar hit och dit. Plötsligt tystnar Anders. Sedan säger han:

-Vet du vad jag just upptäckt?

-Nej, svarar Kristina.

-Jag ser av protokollet att du inte deltog i det styrelsemötet. Det var din ersättare som var med och fattade beslutet, säger han skrattande.

-Skojar du? frågar Kristina förbluffat.

-Nej, det är faktiskt sant, bedyrar Anders. Att dom inte ens brytt sig om att kolla det innan dom går ut och kräver din avgång visar bara att dom skiter i vad saken gäller. Det enda viktiga för dom är att sänka dig inför ert provval. Fina vänner du har i Partiet!

De bestämmer sig för att inte avslöja sanningen just nu utan avvakta Hux Fluxklanens nästa drag. Anders föreslår att de ska gå ut med ett gemensamt pressmeddelande och meddela att de kommer att ta upp frågan på Björkstabostäders nästa styrelsemöte. Innan det mötet har de tid att fundera ut hur de ska hantera problemet.

Kristinas största problem är dock inte frågan om beslutet. Hon bekymrar sig mycket mer om hur all dålig publicitet kommer att påverka hennes chanser i provvalet, som börjar om några dagar. Efter denna uthängning är hon övertygad om att hon är körd som kandidat.

Efter Partiststyrelsens middag försöker Karl Lööv, Partistdirektören, få en pratstund med henne. Hon känner inte för att prata med honom just nu men kan inte bara stiga upp och gå, när han kommer och sätter sig bredvid henne. Han inleder litet allmänt men kommer snart in på Allan. Kristina hör att han är ordentligt uppdaterad om vad som hänt. Det dröjer bara ett par minuter innan han säger:

-Jag hör att den där Lundsjö har varit i farten igen. Han är för jäklig. Har han tänkt ta ihjäl kvinnorna i Björksta?

Kristina är först på sin vakt men ju mer negativa saker som Karl säger om Allan och hans framfart både inom och utanför Partiet, desto mindre på sin vakt blir hon. Hon berättar några väl valda delar, t ex hur Allans bravader skadar Partiet, hur försurning, rädsla och splittring håller på att ta över i björkstagruppen och hur Allan och hans gäng härskar genom att söndra. Karl lyssnar uppmärksamt. Han verkar inte det minsta förvånad utan nickar och skjuter in en sarkastisk kommentar här och där.

På väg hem från kongressen stannar hon i Stockholm. Just när hon stigit på flygbussen ringer hennes mobiltelefon. Det är Ted som än en gång kräver henne på besked om hon ska avgå eller ej.

-Nu kan jag inte ge dig mer betänketid, säger han och låter henne förstå hur generös han varit som gett henne ända tills nu att komma med ett besked. Antingen river du upp beslutet eller så avgår du, fortsätter han.

-Jag har inget besked till dig, svarar hon kallt.

-Och när har du det då? undrar Ted.

-Det lovar jag att du ska få veta när det är aktuellt, svarar hon och lägger på.

För att nå maximal sprängverkan har ’terroristerna’ tidigarelagt sin ’11 septemberattack’ mot henne. Med tanke på provvalet kan de inte ta risken att vänta en vecka till, eftersom det kan innebära att många medlemmar då redan hunnit lägga sin provvalsröst på henne.

-Klanens stamkrig ska inte få fälla mig. Ska jag falla, ska de åtminstone vara de stora hjärnorna som får mig på fall. Dessa lilleputtar har verkligen meriterat sig för att få känna på kraften i mina målsökande kortdistansrobotar. Dom har nog aldrig själva utsatts för en motattack tidigare. Kvinnor kan också, men det har dom naturligtvis ingen aaaaaaaaaning om.

När Kristina återvänder till Björksta efter Partistkongressen ramlar verkligheten över henne igen. Hon vill bara inte tänka på medlemsprovvalet, som just börjat. All den lust och glädje hennes politiska engagemang gett henne har försvunnit på några dagar. Visserligen innebär hennes nya uppdrag i Partistkvinnorna att hon då och då får göra stimulerande resor till Partisthögkvarteret, men det kan ändå inte uppväga ’likvideringen’ av henne. Det är trots allt i Björksta hon lever och verkar. Med tungt hjärta konstaterar hon att hon nu värker mer än hon lever.

Veckan efter hemkomsten är det dags för hennes Partistförening att ha möte. Hon har skickat ut dagordningen och går nu omkring och försöker räkna ut hur mötet kommer att avlöpa. Gunnel ingår i styrelsen och eftersom hon inte är särskilt svår att förutsäga, anar Kristina att Gunnel kommer att ta första bästa chans på mötet att kasta sig över henne och fördöma beslutet i Björkstabostäder.

Gunnel har gått igenom med Klanen hur hon ska agera på mötet. Hon har fortfarande ingen aning om att Kristina inte var med, när beslutet togs i styrelsen. Kristina tänker heller inte avslöja det på mötet.

-Hux Fluxklanen kan gott få hålla sig på sträckbänken så länge. Tids nog ska dom få veta, tänker hon.

Mötet börjar och följer strikt dagordningen. I några minuter. Därefter bryter Gunnel in.

-Jag tror inte på timingen av föreningens höstkampanj, säger hon vasst. Den är alldeles för tidig. Dessutom vill jag bara påpeka att jag inte är med i Partistkvinnorna och att jag är mycket kritisk till Partiets rapport ’Att vinna fler väljare’. Vem är det som tagit fram den?

-Det har Partiet gjort, svarar Kristina.

En av de övriga styrelseledamöterna vill lätta upp stämningen och börjar berömma en insändare Kristina haft inne i Björkstabladet. Gunnel stirrar ner i bordet utan en stavelse till kommentar. Irriterad avbryter hon snart samtalet och vänder sig till Kristina.

-Men nu måste vi prata om det här med Björkstabostäder och om hur du skämt ut Partiet, påpekar Gunnel. Du måste genast gå ut med ett pressmeddelande, där du tar tillbaka beslutet. Annars blir det omöjligt att sitta kvar.

-För dig eller mig? tänker Kristina ironiskt, ser på Gunnel och säger lugnt:

-Styrelsen i Björkstabostäder har beslutat att ta upp frågan på ett extra styrelsemöte.

-När då? frågar Gunnel kort.

-Nån gång nästa vecka, tror jag, säger Kristina vagt.

-Det räcker inte. Du måste gå ut den här veckan. Annars kan du inte sitta kvar i Björkstabostäders styrelse, svarar Gunnel.

-Är det du som bestämmer det? frågar Kristina.

-Jag trodde inte mina öron när jag såg dig i TV och hörde att du fattat ett så fruktansvärt beslut. Jag var helt chockad, fortsätter Gunnel. Allan ringde mig och undrade vad i hela friden. Varför ringde du inte mig först? Det brukar du ju göra.

-Så märkligt, säger Kristina. Inte en enda person ringde mig. Hur ska jag tolka det?

-Dom vågar inte för dom är rädda för dig, svarar Gunnel reptilsnabbt.

-Hur menar du då? frågar Kristina lugnt.

-Oj, säger Gunnel med handen för munnen. Det bara slank ur mig, innan jag hann tänka mig för.

-Det var mycket olyckligt att Allan inte ringde mig, innan han gick ut i TV och dömde ut beslutet jag ställt mig bakom, säger Kristina.

-Hur kan du bara förvänta dig det? När Allan hörde vad du sagt och gjort, måste han naturligtvis genast gå ut och tydligt markera att du handlat helt emot Partiets ideologi, påpekar Gun indignerat.

-Men du har ju själv suttit i Björkstabostäders styrelse i många år och tillämpat det du kallar ’gräddfil’. Varför reagerade inte du och försökte ta bort den? frågar Kristina.

-Jag visste inte att detta förekom, svarar Gunnel fullständigt obekymrat.

-Det är verkligen konstigt, säger Kristina. Det har förekommit ända sen 50-talet.

-Ja, alla kan göra misstag. Till och med jag kan göra det, erkänner Gunnel storsint. Huvudsaken är att man rättar till dom.

-Ska du nu också gå ut och rätta till att du i åratal godkänt den gamla gräddfilen utan att blinka? frågar Kristina klentroget.

Gunnel låtsas inte höra utan fortsätter:

-Om du går ut imorgon eller i övermorgon senast med ett pressmeddelande att du vill riva upp beslutet räddar du ansiktet. Jag är mycket mån om dig och vill verkligen hjälpa dig.

Kristina börjar förstå att det egentligen är Allans, Teds och Gunnels ansikten som måste räddas.

-Men nu måste vi först invänta ordförandes beslut om ett extra styrelsemöte, säger hon lugnt. Jag kan väl inte gå ut och agera på egen hand först?

-Jo, det kan du.  Du kan inte kräva att hela styrelsen ska riva upp beslutet, men för att inte skada Partiet kan du själv genast gå ut och säga att du vill riva upp det, säger Gunnel ivrigt.

Ett par av de övriga styrelseledamöterna i föreningen börjar nu ilskna till över Gunnels utfall mot Kristina. De säger till henne att återgå till dagordningen och hålla inne med sina spydigheter. Gunnel är inte van att bli tillsagd och tappar fullständigt fattningen. Det hela utvecklas till en högljudd diskussion mellan Gunnel och Maria, en av de övriga ledamöterna. Maria avslutar diskussionen med att säga:

-Så länge björkstapartisterna har Allan med, finns det nog bra mycket värre saker att diskutera och skämmas över. Jag avgår med omedelbar verkan och du kan hälsa din kompis Allan att jag lämnar Partiet. Om han försvinner, kan jag tänka mig att gå med igen.

Stämningen är mycket olustig och ingen känner lust att fortsätta. Mötet avslutas därför hastigt. Gunnel försvinner först och hennes rörelser och ansiktsuttryck talar sitt tydliga språk.

 -Det här ska Kristina få sota för. Nu har hon passerat gränsen och ställt till det ännu värre för oss, tänker Gunnel rosenrasande.

Hon styrs allt mindre av den osäkerhet hon känt när hon efterträdde Allan och kretsar mer och mer runt sig själv och sin egen betydelse. Trots att hon nu rör sig i sin egen omloppsbana, ringer hon ändå direkt till Allan och Ante. De påpekar att Gunnel inte borde ha gett upp så lätt.

-Det är ju faktiskt du som värvat Kristina, påpekar de spetsigt. Du vet att Kristina inte låter sig styras hur som helst.

Om de inte kan få henne att gå ut och ta tillbaka sitt beslut, kommer de hux flux att hamna i en ordentlig knipa, eftersom de har krävt hennes avgång för ett beslut, som hon inte ens varit med och fattat. Det var ju hon, inte de själva, som skulle hamna i knipa.

Klanen tänker och diskuterar. Vad kan de nu göra? Att helt plötsligt vara i händerna på Kristina är fullständigt outhärdligt. Nu gäller det att komma med moteld, så de samlas till krigsråd för att råda bot på det akuta läget. De inser att de måste agera snabbt för att inte tappa ansiktet. Det har trots allt gått ett par veckor, sedan de krävde hennes avgång och ett par journalister har ringt och undrat, om Kristina bestämt sig för att avgå eller ej. De beslutar sig för att kalla in kommunfullmäktigegruppen till ett extra gruppmöte, där de planerar att föreslå att hela gruppen går ut med ett gemensamt pressmeddelande.

-För att var helt säker på att ingen har missat nyhetsinslaget, där Kristina säger att hon står bakom Björkstabostäders styrelsebeslut, har jag skaffat en kopia av nyhetsinslaget, säger Ted. Vi inleder mötet med att spela upp det så att vi får rätt stämning. Vi måste få alla att tycka att det var helt rätt av oss att gå ut och kräva hennes avgång.

Kristina är på väg bort på ett konsultuppdrag och har meddelat att hon inte kan närvara på mötet. Allan ringer henne därför på mobilen.

-Som du säkert förstår, måste vi nu gå ut med ett pressmeddelande som lindrar skadan för Partiet, inleder han. Eftersom jag antar, att du också är mån om Partiet och vill samarbeta, föreslår jag att jag skriver ihop ett förslag till pressmeddelande som hela gruppen kan ställa sig bakom. Sedan faxar jag över förslaget till dig, så du kan läsa igenom det och ändra tills det känns bra för dig.

Kristina accepterar men är mycket tydlig med att säga att hon inte kommer att ställa sig bakom något pressmeddelande som inte lästs och godkänts av henne såväl som av hennes ersättare i Björkstabostäders styrelse. Bara så han vet.

-Självklart, svarar Allan chevalereskt och drar en suck av lättnad för att det gått så lätt att få henne med på noterna.

När hon får meddelandet på fax till det företag där hon arbetar den dagen, läser hon det. Innehållet är direkt dåligt och hon skriver ihop ett nytt förslag, som hon skickar till Allan. För säkerhets skull skickar hon också kopior både på Allans och på sitt eget förslag till en annan ledamot i björkstagruppen som ska vara med på mötet. Hon har äntligen insett att hon aldrig kan vara försiktig och förutseende nog. Eftersom hon inte hör av Allan igen, antar hon att han accepterat hennes förslag till pressmeddelande. Riktigt säker är hon inte för hon vet av erfarenhet att han inte går att lita på.

Eftersom hennes suppleant varit den som ersatt henne på styrelsemötet där beslutet fattades, ringer Kristina också till honom för att förankra sitt förslag till pressmeddelande. Det måste ju kännas rätt för dem båda.

Allan har inte en tanke på att låta Kristina och hennes önskemål styra honom. Visserligen har han nu fått veta att hon inte deltagit i beslutet, men ingen ska tala om för honom vad som är bäst.

När Björkstabladet ringer honom med anledning av pressmeddelandet, säger han att Partisterna är överens om att alla de kommunala bolagsstyrelsernas Partistledamöter har fullt förtroende att arbeta och verka efter de grundläggande Partistvärderingarna i sina respektive styrelser. Journalisten påpekar att Allans och Teds uthängning av Kristina gjorts just på grund av att de anklagat henne för att inte ha verkat för Partisternas värderingar.

-Jag har inga ytterligare kommentarer till det här, svarar Allan.

Kristina blir inte särskilt förvånad när hon dagen efter läser tidningen och ser att han gått ut med sitt eget pressmeddelande, det vill säga det som hon underkänt och skrivit om. Hon undrar var Allan och björkstagruppen egentligen står efter det här. För att ta reda på det mailar hon till Allan:

Hej!

Jag gillade ju inte texten du skrivit och skrev därför ett helt nytt förslag, men det tog ni inte. Jag sa också till dig klart och tydligt i telefonen att jag inte tänkte ställa mig bakom något pressmeddelande, som jag inte slutligen godkänt och som inte förankrats i torsdagskvällens KF-grupp eller som inte lästs och godkänts av Johan, som var den som fattade beslutet. Johan hade inför torsdagsmötet genom Katarina låtit hälsa att han fortfarande står bakom beslutet. Jag tycker det är mycket allvarligt att du trots att jag uttryckligen sagt till och krävt detta för att ställa mig bakom ett gemensamt pressmeddelande ändå bara skickade ut det pressmeddelande jag inte godkände.

Jag arbetar heltid med ett ganska krävande jobb och är faktiskt bara fritidspolitiker. Jag hade

undervisat hela dagen och hade därför bara en halvtimme på mig att fixa mina åtaganden inför ett möte jag var på väg till. Mitt i detta ringde du och jag sa att OK, jag sätter mig väl ner och tar tag i pressmeddelandet, när jag kommer hem ikväll ca 22.30. Tidigt nästa morgon skulle jag iväg på ett konsultuppdrag. Då det var så bråttom med pressmeddelandet, gjorde jag mig omaket att åka förbi Partistkontoret före klockan 7 på morgonen för att ni skulle hinna få det. Döm om min förvåning när jag vid 23-tiden på kvällen blev uppringd av Katarina, som sa att du ändå gått ut med ditt ursprungliga pressmeddelande! När hon hörde min reaktion och mina frågor, sa hon att det här får Allan och Gunnel själva ta hand om.

Nu har jag i två dagar väntat på att höra av er för att få veta var vi står efter gruppens uttalande, som du vet att jag inte står bakom, och den senaste tidningsartikeln, där du undviker att tala om för journalisten vad som egentligen gäller. Tidningen har redan ringt och bett mig kommentera, men jag väntar tills ni sagt vad som gäller.

Den här gången har ni minsann inte varit snabba att kontakta mig. Nu får ni faktiskt tala om hur jag ska tolka artikeln och framför allt vad jag ska säga till Björkstabostäder och dess personal.

-Vem fan tror hon att hon att hon är? Snart kommer hon i alla fall att veta vem hon har att göra med, säger Allan hånfullt rätt ut i luften.

Så kapas ett parti

Så kapas ett parti      Jakten på Makten VI

Finslipning inför partiinterna valet 2001                        

Alla Partistföreningar har sina årsmöten i början av året, men det enda många av föreningarna numera erbjuder sina medlemmar är möjligheten att betala medlemsavgift. Därför är det bara de ’närmast sörjande’ som i rent bevakningssyfte har ett intresse av att besöka de händelsefattiga årsmötena tillsammans med särskilt utvalda ombud, som mobiliseras från ett tätt nätverk av lojala ’falangister’. Dessa beordras att gå på årsmötena för att rösta på kandidater och besluta i frågor de inte är insatta i, eftersom de inte självmant går på dessa årsmöten. Genom maktspel och väl förberedda åtgärder i det fördolda skaffar man sig på så sätt kontroll över beslut och tillsättningar av kandidater för att på förhand förvissa sig om hur utgången av omröstningar och nomineringsmöten kommer att sluta. Trots att de ’utkommenderade’ ombuden saknar mandat både från väljarna och medlemmarna, kommer de att avgöra hur makten ska fördelas inom Partiet efter de allmänna valen.

De föreningar som enligt Hux Fluxklanen inte redan har rätt medlemmar i sina styrelser får det under våren 2001. Det är nämligen sista chansen att se till att ’rätt’ ombud och ledamöter deltar i de möten som ska hållas och som direkt kommer att påverka provvalet i september 2001 och valet 2002. De som tillhör rätt falang förs nu fram till sina planerade tätpositioner för att kunna toppa Partiets valsedlar.

Under 2000 har det hastigt skapats några nya Partistföreningar, där främst studenter och andra ungdomar är med. Ingemar har genomskådat orsaken bakom dessa akuta födslar av Partistföreningar. Det gäller att få så många föreningsstyrelser, föreningsbudgetar och ombud att styra över som möjligt, innan höstens provval och nomineringsmöte äger rum. Han misstänker att Klanen med Ante i spetsen än en gång kommer att använda sig av det koncept som de utvecklade redan innan förra provvalet, men han låter dem hållas tills vidare.

Innan de olika Partistföreningarnas årsmöten hålls, träffas Klanen för genrep. De finslipar några detaljer och gör några förändringar för att säkerställa att valberedningarna ute i föreningarna lägger fram förslag på ’rätt’ ledamöter och för att förvissa sig om att de har tillräckligt många ’säkra’ utkommenderade ombud på varje årsmöte.

-Jag tror att vi har tänkt på allt, säger Ante. Alla vet sina uppgifter och jag har kollat att alla valberedningar har sett till att ’rätt’ personer väljs in som ledamöter i styrelserna och utses till ombud.

-Allt går som på räls utom i Kristinas förening, men litet spill kan vi acceptera i det här läget, säger Ted. Tids nog kommer det att bli ordning i leden. Låt dom hålla på så länge!

-Det är bra, säger Allan. Det där får ni fixa. Jag har viktigare saker att göra.

När alla årsmöten genomförts är det dags att hålla årsmöte i Föreningsrådet, som består av valda representanter, det vill säga lojala ’säkra’ styrelseledamöter, från de olika föreningarna och deras styrelser. På Föreningsrådens årsmöten väljs nämligen de ledamöter som ska ingå i nomineringskommittéerna för kommun, landsting och riksdag i samband med provvalet. Sin vana trogen har Klanen noggrant förberett och säkrat att valberedningen lägger fram förslag på ’rätt personer’ och att lojala ledamöter lovat närvara på Föreningsrådets årsmöte för att rösta igenom förslagen.

I februari får Klanen av Katarina Ström på Partistkontoret i Björksta veta att Partisthögkvarteret nu skickat ut regler och rekommendationer inför höstens provval.

-Se till att du inte nämner nåt om det till nån! Föreningarna får dom inte ännu, säger Ante till Katarina.

-Men det måste dom få. Det står i stadgarna, protesterar Katarina.

-Per och jag ska bara gå igenom dom först och se till att allt verkar OK, förtydligar Ante. När vi är klara med dom, får du skicka ut dom.

-Jag måste skicka ut dom nu, protesterar Katarina.

-Gör bara som jag säger, svarar Ante kort. Annars vet du vad som händer.

Partisthögkvarterets regler och rekommendationer är tryckta på liggande A4-sidor med tre      kolumner på varje sida; en för Riksdagsprovvalet, en för Landstingsprovvalet och en för Kommunprovvalet. Allt är mycket överskådligt, tydligt och lättläst. Man kan rad för rad jämföra kolumnerna och direkt se likheter och olikheter i de bestämmelser som reglerar hur de tre valen ska gå till. Hux Fluxklanen diskuterar ingående hur de ska åtgärda utskicket för att ingen ska upptäcka förändringarna.

-Om vi ska lyckas med vårt upplägg, måste vi smyga in ändringar här och där. Bara lite så ingen upptäcker det. Sen måste vi skriva om det i löpande text på stående A4 så att reglerna för Riksdagsprovvalet kommer först, sen Landstingsprovvalet och sist Kommunprovvalet. Då blir det omöjligt att jämföra valen och se att det försvunnit några ord på några ställen.

Ante tar för säkerhets skull själv itu med ändringarna. Klanen vill inte att Katarina ska få reda på att de har gjort en del justeringar för om något ska ändras, måste Regionrådets styrelse först diskutera och godkänna ändringen och sen ska allt protokollföras. Detta måste till varje pris undvikas.

På Föreningsrådets årsmöte i april 2001 väljs Ted, Allan, Gunnel, Ingemar och Tora Mohlén, (björkstapartist och ’allt-i-allo’ som servar i bakgrunden), till ledamöter i nomineringskommittén för kommunlistan. Eftersom de alla planerar att kandidera till kommunen, innebär detta att de efter provvalet kommer att sitta och nominera sig själva. Det  är inte förenligt med Partiets rekommendationer och förekommer knappast i någon annan förening, där det finns så många ’ojäviga’ medlemmar att välja bland.  Eftersom Hux Fluxklanen med järnhand styrt Partistföreningarnas styrelsesammansättning, blir det inga problem att med hjälp av de säkrade ombuden lägga fram och rösta igenom alla förslag, som Klanen förberett inför Föreningsrådsmötet.

När Klanen genom hårt styrda årsmötesval i Partistföreningar och Föreningsråd försäkrat sig om kontroll i alla led, är det dags för Regionrådsmöte i maj 2001. Stämmohandlingarna sänds ut ett par veckor före mötet och innehåller inte den minsta lilla antydan om avsteg eller förändring av de stadgar, regler och rekommendationer som Partiet centralt utfärdat för hanteringen av medlemsprovval och nomineringar. Inte heller på mötet nämns ett enda ord om ändring eller avsteg. Partiets stadgar, regler och rekommendationer klubbas därför igenom utan kommentarer eller invändningar, vilket förs in i mötesprotokollet.

Efter Regionstämman är det dags för kandidaterna i Björksta att skaffa hemsidor. Partiet har tagit fram profil och hemsidesadresser för detta. Ante och Ted har redan fixat sina hemsidor och nu vill Ingemar, Kristina m fl också starta hemsidor, men det stöter på patrull. Katarina presenterar olika förklaringar och ursäkter, mer eller mindre konstlade, till att det inte ännu går att få hemsidor.

Veckorna går utan att Katarina lyckas fixa detta och irritationen växer bland de kandidater som väntar. Hon avslöjar, när Ingemar pressar henne, att Ante och Ted inte haft tillstånd att göra sina hemsidor, att deras hemsidor inte har rätt grafisk profil och att de därför måste tas bort. Men tiden går utan att Antes och Teds hemsidor tas bort. Eftersom de är de enda som har lyckats fixa till sig hemsidor och hemsidesadresser, ser de också till att få med dessa i provvalsbroschyren, en möjlighet som ingen av de övriga kandidaterna har.

Katarina tycker det är jobbigt att ständigt konfronteras med kandidater, som vill ha hemsidor på Partistwebben och som gång på gång påpekar hur Ante och Ted favoriseras framför alla andra.

-Du vet vad som gäller, säger Allan. Fortsätt bara att neka! Du kan väl dra till med lite olika förklaringar. Säg att hemsidesadresserna inte är klara, eller domänen, eller vad tusan du vill. Fixa det bara!

-Men jag har inga ursäkter eller förklaringar kvar att ta till, invänder Katarina.

-Det är bäst att du gör som vi säger, svarar Allan hotfullt.

Ingemar och Kristina fortsätter att kräva hemsidor utan resultat. För att få litet lugn och ro uppmanar Katarina dem till sist att vända sig till Partisthögkvarteret för att få hjälp, men där får Kristina veta att det bara är Regionrådet som kan bevilja hemsidor och hemsidesadresser. Katarina förstår att Kristina genomskådat hennes lögner och drar därför till med att Kristina måste ha missförstått alltihopa. Ingemar och Kristina inser att de är föremål för negativ särbehandling och att de inte kan göra något för att ändra på detta.

I juni 2001 väljs Kristina oväntat till vice ordförande för Partistkvinnorna. Hon blir både glad och överraskad. Ännu mer överraskad blir Hux Fluxklanen. Trots sin stenhårda kontroll i

alla led och positioner har de missat att detta var på gång och därför inte kunnat avstyra det. Ante rasar för denna utnämning innebär bland annat att Kristina kommer att ha en plats i Partiets styrelse och få tillgång till en hel del värdefull information och kunskap före honom. Dessutom har hon i Björkstabladet meddelat att hon tänker kandidera till kommunalråd. Hans ilska och aversion mot Kristina bara växer och han svär på att hon minsann snart ska få känna av vad som gäller. Han ringer Ingemar och ber om ett möte. Han tänker tala om för honom hur han ser på hans medverkan till Kristinas nya uppdrag. De träffas ute på stan över en kopp kaffe.

-Jag förstår att du kuppat in Kristina i Partistkvinnornas styrelse, säger Ante utan att förspilla någon tid på meningslöst kallprat.

-Kuppat in? Sånt har jag aldrig sysslat med och kommer heller aldrig att göra, svarar Ingemar indignerat. Med Kristinas egenskaper och kompetens behöver man inte kuppas in. Hon har gjort sig känd i Partiet genom sitt arbete under utbildningen i Partistkvinnorna och har kommit in helt på egna meriter.

-Det tror jag vad jag vill om, svarar Ante skeptiskt. Men varför sa du inget om att det var på gång?

-För att det här i första hand är en angelägenhet för Partistkvinnorna och dom har ni i Björksta aldrig visat något intresse för. Tvärtom. Det är knappt man får nämna dom, påpekar Ingemar torrt. Om ni hade haft minsta intresse av dom, hade ni nog varit uppdaterade på att hon skulle väljas in i styrelsen. Ni kanske ska prioritera lite annorlunda i fortsättningen.

Ante, Allan och Ted brukar vara ytterst snabba att skicka ut pressmeddelanden, när det finns något nytt att meddela från Partiet och björkstapartisterna. Ibland är pressmeddelandena färdigskrivna till och med innan nyheten, som ska meddelas, hunnit inträffa. Uppenbarligen anser de inte att Kristinas nya uppdrag är en viktig nyhet, trots att björkstapartisterna aldrig haft någon person på en sådan post tidigare.

Hux Fluxklanen tycker tydligen heller inte att det är värt att meddela att en av deras partikamrater fått en plats i Partiststyrelsen. Ingen i gruppen förutom Ingemar berör Kristinas nya uppdrag med ett ord. Det är anmärkningsvärt med tanke på hur de betraktar och lyfter fram sina egna insatser och utnämningar. Dessutom innebär Kristinas nya position att hon kan tillföra gruppen mycket ny information och kompetens.

-Se till att aldrig nämna ett ord om Kristinas nya uppdrag! säger Allan.

-Ingen risk, svarar Ante och Ted med en mun.

Ungefär samtidigt ska en av Partiets trotjänare, Birgit Elofsson, som i åratal varit anställd på Partistkontoret i Björksta, permitteras eftersom det inte finns tillräckligt med jobb för henne längre. Hon har något år kvar till pension, när hon slutar. Ingemar, som kan organisationen utan och innan, reagerar och tycker det är konstigt att Birgit inte har tillräckligt med arbetsuppgifter.

-Jag förstår inte det. Vi har kyrkoval i augusti, medlemsprovval i september och nomineringsmöte i oktober. Det måste ju finnas hur mycket jobb som helst.

I augusti förstår han hur det hela hänger ihop. Då anställs Ante för att sköta kyrkovalet och medlemsprovvalet, där han själv kandiderar. Ingemar blir mycket upprörd. Han tycker det är ytterst stötande att avskeda Birgit på grund av arbetsbrist och en månad senare anställa Ante för att sköta de uppgifter Birgit alltid skött. Han anser också att det är högst olämpligt att anställa just Ante för att ta hand om provvalet eftersom han är en av ’toppkandidaterna’ i valet.

-Anställningen ger honom tillgång till allt som har med provvalet att göra. Det ser inte bra ut, varken för honom eller för Partiet. Det är oetiskt och innebär konkurrens på olika villkor. Det strider mot Partiets ideologi och varje anständig människas uppfattning om vad som är lämpligt, tänker han upprört.

Någon förståelse för sina synpunkter får han inte hos ’dom som bestämmer i Björksta’. Däremot drar han på sig en hel del ilskna kommentarer och påhopp, men han står på sig och får dessutom flera andra med sig. Det har dock ingen betydelse och hejdar inte på minsta vis de tre Bockarna Buse. De tuffar målmedvetet vidare mot följande års valplattform.

Att kapa ett parti på detta sätt är ganska riskfritt om man först säkrat makten och kontrollen över partiets processer och sett till att skaffa sig lojala, ‘nyttiga idioter’. Det krävs ‘slughet’ och kunskap om processerna och närvaro på alla strategiska möten och platser. Det hade Hux Fluxklanen strategiskt säkerställt åren före det aktuella valet. Korrupt, bedrägligt och antidemokratiskt men långsiktigt ekonomiskt hållbart.

Politik som affärsidé

Jakten på Makten V – Långsiktigt politiskt och ekonomiskt hållbar – Hux Fluxklanens affärsidé

Ante har mer och mer insett att politik är en affärsidé, som måste utvecklas för att ge maximal utdelning. Det har blivit trendigt att se väljarna som konsumenter eller marknad, som man måste erövra. Noggrant och mycket metodiskt formar han därför det framgångskoncept, eller den affärsplan, som långsiktigt ska göra honom och hans edsvurna politiskt och ekonomiskt hållbara. Arbetsnamnet på affärsplanen är Designing good life.

VISION:       PPM: Pengar, Position och Makt

MÅL:            att ta makten över Partiet och medborgarna att skapa behov av oss själva och våra politiska produkter

att öka avkastningen på våra insatser

att långsiktigt säkra positioner för oss själva och Partiet

METOD:      att steg för steg implementera nedanstående affärsplan

  • Se till att skaffa minst två trogna kompisar som vi kan stödja oss på i allt
  • Se till att även kompisarna blir etablerade i Partiet, men inte på positioner eller poster som innebär att de konkurrerar med oss. Det optimala är att vi i ett första steg lägger beslag på förstaplatserna på vallistorna för riksdag, landsting och kommun
  • Se till att införa nolltolerans så att alla som kritiserar oss får stiga åt sidan oavsett hur seriöst de jobbar i Partiet. Om det blir problem, kan man t. ex skylla på personkonflikt eller kräva att de ska avgå för att de är dåliga politiker och driver en politik som strider mot Partiets ideologi. Hjälper inte det, får vi indirekt se till att den som står i vägen eller har ’fel’ åsikter mobbas eller skräms iväg
  • Se till att vi tar kontroll över alla Partistföreningsstyrelser, ombud, Föreningsrådsmöten, nomineringskommittéer och Regionrådsmöten. På så sätt kan vi få makt att på regionala nomineringsmöten ’kuppa in’ eller ’kuppa ut’ den som ännu  står i vägen, innan vallistorna slutligen spikas. Här gäller det att vara ute minst ett år i förväg så att vi hinner säkra ’nyttiga idioter’ och ’sovhjärnor’ till ombud och lägga beslag på föreningarnas budgetar för våra egna personvalskampanjer               Se till att var och en av oss skriver minst en motion och ett par enkla frågor till varje fullmäktigemöte, minst en debattartikel per månad och minst en insändare i veckan
  • Se till att vi skaffar oss bra kontakter med pressen så att vi lätt kan ta spaltutrymme och få fokus på oss själva. Vi måste profilera oss t ex genom att angripa politiska motståndare och presentera idéer som tilltalar väljarna
  • Se till att vi gör oss oumbärliga under de perioder då medlemsprovval sker. Det gör vi enklast genom att erbjuda oss att gå in och ta över ansvaret för provvalen. Ingen är speciellt intresserad av att ta hand om dem ändå. För att göra det måste vi ha full tillgång till Partistkontoret. Därmed är vägen öppen för våra egna ’kreativa’ initiativ
  • Se till att vi skaffar några trogna falangister eller ’nyttiga idioter’ med egna politiska ambitioner, som inte direkt utgör ett hot mot våra positioner. Tillsammans med dem tar vi kontroll över de nomineringskommittéer som föreslår hur vallistorna ska se ut och över alla nomineringar och nomineringsmöten
  • Se till att vi tillsammans med våra falangister är de som utgör valberedningar efter valet. Då kan vi bestämma vilka personer som ska få poster av oss. Om vi kan bestämma vilken position var och en ska ha, blir det lätt att samarbeta. Det gäller att få till ett lojalt gäng, som känner tacksamhet för de poster vi gett dem
  • Se till att vi står på god fot med så många som möjligt. Det enda som egentligen krävs är att vi ler och håller med alla vi pratar med. Den konsten behärskar vi. Vi måste alltid vinnlägga oss om att bli kompis med så många som möjligt för att värva sympatisörer som kan stötta oss i våra politiska karriärer
  • Se till att vi tar oss in i olika användbara föreningar och herrklubbar, t ex Rotary, Frimurarna, Odd Fellow m fl. Det ger oss makt och där får vi en massa nya sympatisörer, som kan rösta på oss. Dessutom kan vi belöna Partistlojalister genom att ta in dem i klubbarna. De kan sedan användas till att stötta oss även i den interna karriären både i föreningarna och klubbarna. Medlemskapet kan också ge oss personliga fördelar i olika sammanhang och viss ’immunitet’; man ifrågasätter inte en ’broder’
  • Se till att vi luckrar upp Partiets regler och stadgar genom att smyga in ’luddiga’ formuleringar. Det är inte särskilt svårt eftersom de flesta medlemmar och aktiva inte orkar läsa igenom reglementet. Detta gör det lättare att kringgå gällande regelverk och möjliggör en viss mån av manipulation i medlemsprovvalen.  Valfusk är tillåtet i provvalet förutsatt att vi sköter det så diskret att bara de närmast inblandade är medvetna om att det skett. Exempel på säkra sätt att manipulera är att se till att personer före medlemsprovvalen blir ’tvångsinskrivna’ i Partiet utan att ha en aning om det och sedan använda deras valsedlar och rösta på ’rätt’ kandidater genom att förfalska deras namnteckningar. Detta är en klar vinna-vinna situation eftersom också Partiet tjänar på att medlemsantalet ökar. Ändamålet helgar medlen
  • Se till att vi får Regionrådet att besluta att alla medlemsröster skickas till eller lämnas in på Partistkontoret i Björksta. Då kan vi genom att tillfälligt jobba där direkt byta ut de valsedlar som ger poäng till ’fel’ kandidater och ersätta dem med valsedlar vars poäng tillfaller oss själva och i viss mån våra falangister
  • Se till att på Partistkontoret skaffa oss tillgång både till medlemsregister och till röstlängder så att vi kan fylla på våra egna poäng också genom att rösta åt de medlemmar som enligt röstlängderna inte röstat
  • Se till att genast undanröja allt bevismaterial som kan finnas i provvalsmaterialet. Detta gör vi bäst genom att se till att någon pålitlig person av misstag råkar bränna det

Hux Fluxklanen, som nu består av Ante, Allan och Ted, träffas en kväll 1999 för att diskutera igenom Antes förslag till affärsplan. Efter några smärre justeringar beslutar de sig för att anta den. Den känns både klockren och heltäckande. Ante ler belåtet och känner hur Teds beroende av honom växer. Han kommer inte att få några som helst problem med att styra Ted eller att se till att Ted inte konkurrerar med honom. Allan blir heller inget problem. De är helt överens om hur de i ett första steg ska dela upp makten mellan sig; kommunalrådsposten till Ante, landstingsrådsposten till Ted och riksdagsplatsen till Allan.

-Hur gör vi med Gunnel efter valet 2002? frågar Ted.

-Henne tar jag hand om, svarar Allan. Hon blir nöjd, om hon får några ledande poster i våra kommunala bolag. Det ger henne både ett fast månadsarvode och ersättning för alla styrelsemöten och resor hon deltar i. Hon gillar att glida runt och att dansa och är minimalt intresserad av att sticka ut eller delta i den allmänna debatten.

-När jag tar kommunalrådsposten, behöver jag inte längre serva henne med en massa skrivande, säger Ante. Då får grevinnan klara sig utan betjänten. Vilken lättnad! Hon kommer knappast att klara av att skriva nåt själv eller gå ut i medierna och debattera utan vårt stöd. Hon börjar bli lite av en sprätthöna, som helst umgås med tupparna.

-Nästa mandatperiod får hon återgå till hönsgården där hon hör hemma, säger Allan. Och om hon ändå skulle insistera på att vara kvar i toppen, får hon helt enkelt betala trängselskatt. Det är trångt på toppen och det kostar att ligga där. Fråga mig som vet!

-Lysande! Nu återstår bara jobbet att sjösätta och hårdlansera vår nya affärsplan, som ska erövra marknaden och väljarna, säger Ted. Det är viktigt att vi inte uppför oss som amatörer. Vi måste vara proffs för att övertyga marknaden.

-Proffs att övertyga, korrigerar Ante, som vill ha full kontroll över alla detaljer. För att erövra väljarna måste man göra dom delaktiga och engagerade. Den mest framgångsrika metoden för att lyckas med det är att säga att vi värnar och bryr oss om dom. Nästa steg blir att gå ut och rekrytera nya personer, som ännu inte upptäckt den politiska produkten och se till att dom vill vara med och producera det vi ska leverera.                      

-Men stopp nu! Använd inte leverera! Säg marknadsföra eller sälja istället! föreslår Allan. Vi vill inte binda upp oss genom att lova att vi ska leverera.                            

-Det har du rätt i, säger Ante tacksamt. Marknadsföra då. Vi går helt enkelt ut och annonserar efter morgondagens eller framtidens politiker och så väljer vi ut dom som vi bedömer ’lämpliga’. Sen behöver vi inte göra så mycket mer förutom att få dom att jobba. Dom kan läsa in sig på Partiets ideologi och politik på egen hand. Det råder ingen som helst brist på material, som vi kan sticka åt dom.

-Vi måste kanske hyfsa till förpackningen också på dom nya, men det kan jag åta mig. Förpackningen är viktigare än innehållet. Jag vet vad som krävs för att gå hem hos alla. Ju fler som blir beroende av vår produkt, desto mer långsiktigt politiskt och ekonomiskt hållbara blir vi. Dessutom gagnar det Partiet. Vilket vinna – vinna koncept! utbrister Allan leende och tänker på hur han kan sälja detta koncept till andra regioner. Och partier också för den delen.

-Och så en sak till, fortsätter Allan. Vi måste se till att begränsa utbudet och slimma säljkåren och istället satsa mer på annonsering och reklam. Några skarpa, väl definierade klockrena budskap eller produkter, som marknaden lätt kan svälja och bara ett mycket begränsat antal personer som marknadsför dom. Väljarna klarar inte av att hantera för många alternativ. En tydlig säljande produkt, en mycket slimmad säljkår och massiv marknadsföring. Vilket framgångskoncept!

-Bra tänkt! För att kunna nå ända fram måste vi också se till att behålla kontrollen över våra aktiva Partistkamrater, fortsätter Ante, som nu är i sitt esse. Det gör vi enklast genom att öka deras behov av att få vara med och producera det vi ska leverera.

-Nu sa du leverera igen, avbryter Allan. Här kan du använda sälja.

-Ja, visst ja. Tack, säger Ante. Alltså, om vi ökar deras behov av att få vara med och producera det vi ska sälja, skapas ett ömsesidigt beroende eller utbyte. Det förstärker symbiosen och vi behöver inte ta till skrämseltaktik. Men tillväxten inom Partiet måste begränsas för varje individ, så vi inte riskerar att tappa greppet. Begränsad tillväxt internt matchad med maximal tillväxt externt. Ja, ungefär så tänker jag mig att vi smartast och bäst kan uppnå våra mål.                                                                    

Affärsidén känns klockren. Den kan bara inte misslyckas. Jönssonligans politiska motsvarighet i Björksta har fått upp segervittringen och det känns helt riskfritt att ta ut en del av segern i förskott. De avslutar mötet med att gå till puben för att svinga en bägare tillsammans och fira alla de kommande framgångarna och vinsterna.

-Den ljusnande framtid är vår. Och Partiets, skrålar de belåtet.

Magstarkt och ”oacceptabelt”, Löfven!

Stefan Löfven, som valdes till partiledare för att rädda partiet efter Juholts misslyckade ledarskap, håller nu på att drabbas av ännu sämre opinionssiffror än Juholt. Det säger inte litet. Undrar om Göran Persson tycker synd om ’stackar’n’ och bekymrar sig för vad Löfven ska ta sig till efter höstens val. Vem kommer inte ihåg Perssons medlidande med ’stackar’n’ Carl Bildt’?

Men Persson behöver kanske inte oroa sig. Valstrategerna har inför höstens val bestämt att Löfven så ofta som möjligt ska referera till sin svetsarbakgrund. Löfven ska lanseras som Svetsar´n, en enkel man av folket, en vanlig knegare (med en lön på 172 000/mån). Så nu söker industriteknikföretaget SITAB:s svetsare i en platsannons med Löfvens foto. Självgående personer med dokumenterade svetskunskaper och vana att läsa ritningar välkomnas. Löfven hoppade dock ganska snart av sin svetsarutbildning. Om jag inte misstar mig, börjar man som svetsarelev först att lära sig att ta isär saker och senare att foga ihop dem. Har regeringens misslyckande med att svetsa samman landets olika grupper och delar möjligen att göra med att Svetsar’n aldrig nådde den del av svetsarutbildningen där man lär sig att foga ihop delar?  Vilka signaler ger det f ö till dagens ungdomar att lyfta fram en person som hoppat av sin gymnasieutbildning?

Löfven och partiet upprepar nu med en dåres envishet att anledningen till att det går så dåligt för dem är att de inte får diskutera de frågor och områden som de bestämt att valet ska handla om. Fel på folket m a o. Politiker som tror att de kan bestämma vilka samhällsproblem som ska diskuteras befinner sig långt från folket och verkligheten. Den förda politiken måste förankras bland väljarna, men eftersom den rätta värdegrunden och makten prioriterats framför konsekvensanalyser står Löfven där nu med svikande opinionssiffror och med allt mindre stöd t o m bland LO-anslutna. Men LO:s bidrag till partiet om 30 miljoner, trots att mindre än 40 % av dess medlemmarröstar på S, och Kommunals löfte att fixa 250 000 medlemsröster till partiet kan kanske gjuta litet olja på vågorna. ”Fullständigt oacceptabelt”!

Under hela sin regeringsperiod har Löfven varit helt besatt av SD och vad de sagt och gjort eller inte sagt och gjort. Han har sällan missat chansen att referera till SD:s ”nazistiska rötter”. Syftet har varit att förminska SD, som tagit många väljare från sossarna. Verkligheten har visat att Löfvens ’brunsmetning’ inte fungerat. Tvärtom. S har minskat och SD ökat. För att få tillbaka de väljare S förlorat till SD har S på senare tid gjort en migrationspolitisk U-sväng och kopierat SD:s migrationspolitik. Det har försvagat S i samma utsträckning som det stärkt SD. Vidare låter Löfven allt mer likt en SD:are när han pratar om hårdare tag mot kriminalitet och hårdare straff. Inkonsekvens och principlöshet är inga valvinnare. Det är heller inte framgångsrikt att ständigt utestänga SD från viktiga samtal och överläggningar. Löfven har verkligen gett mobbning på den högsta politiska nivån ett ansikte. Det inger inget förtroende.

Ett färskt försök att ’tvåla till’ Åkesson är partiledardebatten i Svt:s Agenda i början av maj. Där frågade Åkesson varför vi ska behålla utländska våldtäktsmän i Sverige. Löfven svarade att våldtäkterna beror på kvinnornas arbetsvillkor och fortsatte att prata om jobb och LAS. God dag yxskaft! Så respektlöst mot väljarna och så fullständigt oprofessionellt! Undra på att hela studion inklusive hans egna partikamrater gapskrattade och undrade hur han tänkte! Fast tänka hann han nog inte innan magen och känslan tog överhand och hans urspårning var ett faktum. Så ovärdigt en statsminister! Hur Sverige kunnat hamna där vi nu är med skjutningar, granatattacker, gruppvåldtäkter, gängkriminalitet, starkt ökad otrygghet i köpcentrum och på gator och torg samt fördubblade vårdköer hade han inga svar på. Heller inga lösningar på hur vi ska komma ur detta. Hur kan man känna förtroende för en person som misslyckats med att se gårdagens problem och nu lovar att fixa dem i morgon?

Löfven betonar gång på gång att Sverige går som på räls, att vår sjukvård är i världsklass, att skolans resultat förbättras, att tryggheten ökar bland oss medborgare, att allt fler jobbar, att bostadsbyggandet ökar etc. Partiet har slagit fast att höstens val blir ”en folkomröstning av svensk välfärd”.  Önsketänkande! Han borde lämna sitt högkvarter och ta sig ut i verkligheten, där frågor om lag och ordning samt invandring blivit de viktigaste för väljarna, inte minst för att dessa frågor hänger ihop med svensk välfärd. Bara hans senaste beslut att bevilja ’amnesti’ för 9 000 afghaner utan asylskäl av vilka en stor majoritet ljugit om sin ålder och inte lyckats göra sin identitet sannolik kommer att påverka välfärden negativt. Och hur rimmar detta beslut med kraven på rättvisa, demokrati och solidaritet och att inte ställa grupp mot grupp?

Som vanligt är det vi väljare som tvingas betala kalaset, men vi köper helt enkelt inte att en enda grupp ska ges privilegier som ingen annan grupp får. Dessutom är den officiella kostnaden på 3 miljarder endast vad gymnasieplatserna kostar för denna privilegierade grupp utan asylskäl. Därtill kommer kostnader för mat, uppehälle och övriga levnadsomkostnader, vilket torde flerdubbla kostnaden. Därför vågar de ansvariga inte avslöja vad den totala kostnaden kommer att bli. Nog måste man vara både enfaldig och tondöv om man tror att man ska vinna röster och förtroende under sådana förhållanden. Vilken grov underskattning av väljarkåren! Och så ”fullständigt oacceptabelt”, inte minst med tanke på alla ’fattigpensionärer’ i landet!

Förra veckan presenterade KU resultatet av sin granskning av haveriet på Transportstyrelsen. Deras slutsats var att Löfven var ytterst ansvarig för haveriet, han som ’inget visste’. KU:s granskning innebar ytterligare en prickning. Löfven har därmed dragit på sig 7 prickningar av KU, vilket är mer än någon annan statsminister gjort under ett kvarts sekel. Ändå är hans plan att fortsätta som statsminister efter valet i höst oavsett hur små sossarna blir. Magstarkt! Det hoppas jag väljarna kan sätta stopp för.

Sveriges statsminister verkar alltmer förvirrad och lamslagen trots att han förgäves försöker ge sken av att han är handlingskraftig. Dessutom verkar han vara omgiven av dåliga rådgivare med egna agendor och ambitioner. Han befordrades långt över sin kompetens eftersom han 2012 var den minst dåliga partiledarkandidaten sossarna då hade. Inte sällan låter han som en politisk kommentator när han uttalar sig om sin egen politik; han kommenterar läget utan att analysera det och utan att föreslå lösningar. Listan på vad han finner ”oacceptabelt” är lång, listan på lösningar snarast obefintlig. Som förhandlare är taktiken att förhala frågor i syfte att pressa och trötta ut motståndaren för att därigenom nå ett bättre resultat. Det duger inte i politiken. Ju mer han tröttat ut oss, desto mer har han förlorat. Inte heller duger det att mörka och förneka verkligheten. Det är respektlöst och en grov underskattning av väljarna.

Sverige förtjänar en bättre politik och en regering som kan ta ansvar och som kan lösa dagens och morgondagens problem. Det kan inte den valhänte och tomhänte sveTsaren och hans regering. Han valdes till partiledare för att rädda sossarna, men nu krävs en kompetent och ansvarsfull ledare som kan rädda Sverige. Valet i september måste sätta stopp för nuvarande galenskaper och ge oss en regering som vågar se och hantera verkligheten och vända den negativa utvecklingen som nu pågår. Inte minst förtjänar vi en regering som respekterar demokratin och väljarnas val fullt ut.

Jakten på Makten IV

Nya vindar                                                                         

I Björksta går livet vidare utan Allan. Strax före sommaren 1999 har Kristina skrivit sin första debattartikel. Eftersom hon är novis på området, ber hon Gunnel läsa den och tycka till. Gunnel gillar den och frågar, om hon kan få stå med som författare.

-Nej, inte den här gången, svarar Kristina.

-Varför inte det, frågar Gunnel, som är van vid att Kristina alltid ställer upp för henne.

-För att det är min första debattartikel. Om läsarna ser ditt namn också, tror dom att det är du som skrivit den och jag som bara fått hänga på, säger Kristina.

Gunnel gillar inte svaret men inser att Kristina kan ha rätt.

Juli kommer med semester och underbart väder. Gunnel har med nöd och näppe överlevt första halvåret som kommunalråd och tycker att det känns skönt att åka till Kristinas stuga en vecka och bli uppassad och ompysslad. De pratar mycket om hur jobbigt Gunnel haft det och hur hon ser på framtiden. Hon är fortfarande inställd på att hoppa av när hösten kommer, men för första gången säger hon inte att Kristina ska ta över efter henne.

-Det blir du och Ante som får slåss om kommunalrådsposten när jag slutar i höst. Han vill också ha den, säger Gunnel.

-Du har ofta sagt att det är tack vare mig som du överlevt vintern och våren, svarar Kristina. Om jag hade varit ute efter ditt jobb, hade jag inte ställt upp som jag gjort för att få dig att funka. Då hade jag låtit dig gå under för länge sen. Att slå mig fram till en position är inte min stil.

Gunnel svarar inte och tar heller inte upp ämnet igen.

I augusti träffas de åter på kommunstyrelsens möte. Gunnel har börjat känna trycket från Allan och Ante. De pressar på för att Gunnel ska kapa banden till Kristina. Efter mötet ber Gunnel att få prata med Kristina. Väl inne på sitt kontor säger Gunnel:

-Vi kan inte vara kompisar längre eftersom vi nu är politiska kollegor.

-Va? frågar Kristina totalt överrumplad. Skojar du?

-Nej, jag menar det.

-Men vi har ju utan problem varit kompisar och kollegor ända sen valet ifjol. Dessutom sa du när du tog in mig i Partiet att du alltid saknat en riktig kompis i politiken och att du var så glad att du nu fått den kompisen i mig.

-Det är möjligt, men nu känner jag att vi inte kan vara kompisar längre, svarar Gunnel kort.

-Jag hör och respekterar vad du säger, men jag har svårt att förstå det, säger Kristina. Jag tror det ligger nåt annat bakom det här.

På hemvägen kan Kristina inte tänka på nåt annat.

-Gunnel har ju nyss varit hos mig en vecka och inte sagt ett ljud om det här. Visserligen är hon lite nyckfull och labil, men ändå. Hur kan hon bara tvärvända så här? tänker Kristina.

Men det ska bara dröja ett par veckor tills Gunnel kallar in henne på sitt kontor igen.

-Det känns nästan som att bli inkallad till rektorn för att man gjort nåt som inte är OK, tänker Kristina.

Gunnel verkar irriterad och går rakt på sak.

-Nån i Partistgruppen säger att du är emot mig.

-Jaså, och vad säger du själv om det?                                                                             

Gun svarar inte utan fortsätter:

-Det gäller att välja parti. Du måste bestämma på vilken sida du ska stå och vems parti du vill tillhöra.

-Vems parti jag vill tillhöra? upprepar Kristina oförstående. Är vi inte båda med i samma parti?

-Jag menar sida. Du står inte på min sida längre. Nån i gruppen har berättat det.

-Om du litar mer på nån annan i gruppen än på mig eller på din egen erfarenhet och intuition, tycker jag du ska tänka på alla gånger jag ställt upp på dig, peppat dig och stöttat dig. Dessutom tycker jag du ska fundera över varför nån säger så till dig och varför du är så snabb att tro på det. Det säger en del om er båda, säger Kristina och lämnar Gunnel.

Efter denna händelse är det inte längre tal om att Kristina ska efterträda Gunnel.

Kristina har fullt upp med de partiinterna utbildningar hon fått förmånen att delta i, en lokal utbildning och en nationell utbildning, med träffar några gånger om året. Eftersom Gunnel inte tycker sig behöva någon utbildning, har Kristina fått möjligheten att delta istället. Hon stortrivs och får många nya värdefulla vänner, kunskaper och upplevelser.

Den nationella utbildningen äger rum på Partisthögkvarteret i Stockholm och innehåller föreläsningar av riksdagsledamöter, Partitjänstemän och ledamöter ur Partiststyrelsen. I Björksta får man inte ofta chansen att träffa eller lyssna på dem. Mycket av utbildningen går ut på att göra egna uppgifter, som sedan utvärderas. Kristina tar till vara varje minut för att få ut så mycket som möjligt och lära sig allt hon tycker att hon behöver.

Efter en helgträff i Stockholm sitter hon och en av kurskamraterna och väntar på Arlanda flygplats. Plötsligt dyker Gunnel upp och kommer fram till deras bord. Hon berättar var hon varit och vad hon gjort.

-Vad gör du förresten här? frågar hon Kristina efter en stund.

-Jag har varit på utbildning på Partiet, svarar Kristina.

-Du och dina utbildningar, fnyser Gunnel. Varför behöver du så mycket utbildning? Se på mig! Jag har inte gått några utbildningar i Partiet och jag har blivit kommunalråd.

-Men du kan ju redan så mycket. Det kan inte jag, svarar Kristina.

När Gunnel gått, frågar Kristinas kurskamrat:

-Är det där Björkstas svar på Bert Karlsson?

-Synd att hon aldrig tagit chansen att gå den här utbildningen. Om hon gjort det, hade hon inte blivit så sårbar och beroende av grabbarna för att fixa kommunalrådsjobbet, säger Kristina bekymrat. Hon är helt i händerna på Ante och Allan och det förbättrar verkligen inte hennes dåliga självförtroende.

Månaderna går och arbetet flyter på. Stämningen i Partistgruppen i Björksta blir alltmer ansträngd och man börjar prata om varandra istället för med varandra. Gunnel är ofta besk, retlig och sarkastisk på gruppmötena. Hux Fluxklanen kontrollerar noggrant vem som umgås med vem och fäller ironiska eller lätt hotfulla kommentarer om någon umgås med ’fel’ personer i gruppen. Det sura nedfallet resulterar i en tilltagande inre försurning och gruppen sönderfaller sakta men säkert i en samling kotterier, som bemöter varandra med misstro och misstänksamhet.

-Du ska veta att jag får veta allt, påpekar Gunnel då och då för Kristina.

Under ett av björkstagruppens möten lägger Kristina intet ont anande fram ett förslag.

-Nu har det gått ett år sen valet. Borde vi inte göra en utvärdering av vilka av våra vallöften vi har uppfyllt och göra en utvecklingsplan för kommande år? frågar hon.

Ingen säger ett ljud och hon förstår att hennes förslag inte fallit i god jord. Allan bara stirrar

kallt på henne och övriga deltagare tittar ner i borden eller åt annat håll. I denna otrygga grupp upplevs alla nya idéer och förslag som direkta hot. Bara Allan tycks ha mandat att föreslå något. För de övriga i gruppen är det nollvision och underkastelse som gäller.

Före jul 2000 träffas Klanen och förbereder Allans nästa drag, helt i enlighet med planen.

-Är det inte dags att hänga ut Beda snart? frågar Ted. Det är ju knappt ett år kvar till provvalet. Jag behöver den tiden för att hinna profilera mig i landstingsfrågor.

-Bra att du påminner mig, svarar Allan. Du, Ante, får se till att Beda går ut och säger något kontroversiellt. Hon litar ju på dig, så du kan säkert få henne att göra bort sig offentligt.

-Självklart, säger Ante leende. Det blir inte svårt i hennes fall.

Efter några dagar går Beda Ström, Partiets landstingsföreträdare, ut i en artikel. Dagen efter går Allan, som planerat, ut i medierna och anklagar Beda för att vara en dålig företrädare för Partiet. Han kräver hennes avgång för att hon inte klarar av att genomföra Partiets politik. Kristina, Marianne och många andra Partister chockas av Allans utfall och undrar hur Beda mår efter detta.

-Varför pratar man inte med varandra internt och hjälps åt istället? Får man verkligen göra så här? Om man gjorde så på en arbetsplats kunde man räkna med allvarliga påföljder, men här verkar det vara OK, tänker Kristina sorgset.

Känslan av olust, kontroll och rädsla sprider sig och tar värdefull energi från det politiska arbetet i björkstagruppen. Kristina känner sig mycket tveksam både till Hux Fluxklanens tilltagande härskarfasoner och sitt fortsatta politiska arbete. Hon behöver inte politiken för att försörja sig utan kan gå när hon vill. Det fyller henne med tacksamhet.

-Men behöver inte Partiet personer som jag, som inte accepterar översitteri, maktspråk, härskarfasoner och offentliga likvideringar? undrar hon. Varför säger ingen ifrån? Fortsätter vi så här, hamnar vi så småningom i Tredje riket.

 

 

 

Jakten på Makten III

Posterna fördelas                                       

När valet i september 1998 är över, följer en spännande tid. Det dröjer ett tag innan resultatet blir klart. Kristina har inga som helst förväntningar och strävar inte efter någon post. Därför ägnar hon inte resultatet en tanke. Det gör däremot Ante.

Resultatet presenteras för Partigruppen en kväll på Partistkontoret. Allan har lyckats ta sig in i riksdagen, vilket innebär att han kommer att lämna posten som kommunalråd. På kommunlistan har Johan Nordlinder, fritidspolitiker i Partisterna sedan många år, och Ingemar Fredriksson, engagerad fritidspolitiker med många uppgifter även inom Partiet, fått flest kryss. Ante har också fått en del. Gunnel har trots sina tjugo år som aktiv kommunpartist bara fått några tiotal fler kryss än nykomlingen Kristina.

Nu börjar en märklig process. För att fördela de poster eller uppdrag som Partiet fått utifrån sitt valresultat har det tillsatts en valberedning vars uppgift är att föreslå vem i Partistgruppen som ska tilldelas vilket uppdrag. Sedan ska Partiets kommunfullmäktigegrupp godkänna eller avslå valberedningens förslag. I valberedningen sitter Allan, Gunnel och Ingemar, vilka också toppar kommunlistan. Kristina har ännu inte förstått det olämpliga i detta upplägg; det innebär att hela valberedningen är i högsta grad jävig. De sitter med andra ord och frågar sig själva vad de tycker och sedan föreslår de både sig själva och andra till olika förtroendeuppdrag.

Valberedningen lägger fram sina förslag och hux flux blir Gunnel den som ska efterträda Allan som kommunalråd, när han nu åker till riksdagen. Det väcker en hel del protester internt, men de som inte är med är emot och får inte något uppdrag alls som straff för att de haft mage att protestera.

-Jag vet bäst vem som är lämpligast att ersätta mig, säger Allan kort. Jag vill ha nån som jag vet att jag kan lita på och som inte kör några egna race medan jag är i Stockholm. Bästa garantin för att allt löper som vanligt är att Gunnel efterträder mig. Själv stannar jag kvar som ledare för björkstagruppen även efter att jag börjat i riksdagen. Då kan jag aktivt gå in och stötta Gunnel.                                               

Ännu mer förvånande är det att Kristina föreslås som ersättare för Gunnel på olika poster. Kristina får också en del egna viktiga uppdrag. Tack vare sin placering på valsedeln kommer hon också in i kommunfullmäktige. Hon lyssnar utan att förstå vad allt detta innebär, för hon har aldrig tidigare satt sin fot i en politiskt vald församling, men hon tar det med ro och förlitar sig på att Gunnel vet vad hon gör. Om Kristina är överraskad över sina nya uppdrag, är Gunnel nästan skräckslagen över att efterträda Allan och undrar i sina mörka stunder hur hon ska fixa det.

Ante är allt annat än nöjd med utgången. Han har fått många fler kryss än Gunnel och har därför räknat med att han ska få fler och viktigare uppdrag än valberedningen nu tilldelat honom. Han blir heligt förbannad över Kristinas alla uppdrag.

-Nån jäkla ordning och rättvisa får det väl ändå finnas i ett parti, tänker han upprört.  Kristina har halkat in på en räkmacka. Hon har varken lagt ner pengar eller energi på att komma fram i Partiet och hon kan ingenting. Det är Gunnel, som utan att fråga nån, tagit in Kristina och nu kräver hon att Kristina ska bli den som ersätter henne i olika sammanhang.

Det är inte bara Ante som är missnöjd med valberedningens förslag. Johan får trots alla sina kryss nöja sig med ett enda uppdrag. Ingemar blir Partiets främsta talesman i sociala frågor och också det retar Ante, för sociala frågor är det han kan bäst. Dessutom tycker han inte att Ingemar är någon riktig politiker.

-Han är ambitiös och energisk, plikttrogen och lojal, men han är mer tjänsteman än politiker och saknar ambitioner, tänker han upprört.

Som den taktiker han är, tar han ingen strid med valberedningen. Först måste han lugna ner sig litet. Sedan ska han tänka ut hur han bäst ska hantera chocken och ilskan över den oväntade utgången. I sinom tid ska han nog komma på någon raffinerad lösning.

I likhet med de andra aktiva Partisterna i kommunfullmäktigegruppen känner Ante inte Gunnel speciellt väl. Han har lärt sig att hon har en vass tunga och att hon kan tappa humöret ibland, så det gäller att hantera henne med viss försiktighet.

-Gunnel och Kristina verkar trivas ihop och umgås visst en del även utanför politiken. På nåt sätt måste jag försöka få in en kil mellan dom, tänker han för sig själv.

Ante förstår snart att Gunnel är helt beroende av Allan för att kunna fungera på sin post. Hon fattar inga egentliga beslut utan att först ringa Allan och det gör hon heller ingen hemlighet av. Ante märker snart hur litet hon kan och hur dåligt hennes självförtroende i själva verket är.

-Om jag bara visar henne uppmärksamhet och ger henne lite stöd emellanåt, ska jag nog kunna närma mig henne, tänker han. Hon behöver en sån som jag.

På så sätt kan han försiktigt viska litet i hennes öra nu och då för att inte väcka hennes misstankar. Hon litar inte på andra och släpper ogärna någon nära sig. Kristina verkar vara den enda inom Partiet, som lyckats komma henne nära. Det tänker Ante ändra på.

Långsamt, metodiskt och framgångsrikt börjar han bearbeta Gunnel, som intet ont anar. Ante erbjuder sig att hjälpa henne, bland annat genom att skriva åt henne. Gunnel känner sig smickrad över Antes uppmärksamhet och tar tacksamt emot hans hjälp. Hon känner att hon inte behärskar att skriva artiklar och manus till sina anföranden. Hon tycker också att det är jobbigt att göra budgetförslag och andra politiska dokument. Eftersom Allan ofta har viktigare saker för sig än att serva Gunnel, trots att han lovat det för att hon skulle ta jobbet efter honom, behöver hon all hjälp hon kan få av Ante. Som tack sticker hon då och då åt honom ”litet dricks”.

Gunnels beroende av Ante växer. När han känner sig säker på det, bestämmer han sig för att föreslå att han ska anställas på deltid som skrivare och stöd åt henne. Eftersom han inte har full tjänst som Partisttjänsteman, går det bra att kombinera de två jobben. Rent strategiskt är det en lysande idé och helt i linje med hans plan.

Strax innan sommaren får han än en gång anledning att oroa sig för oväntad konkurrens.

-Jag fick besök av en jättetrevlig ung man förra veckan, berättar Gunnel för Ante. Han verkar både belevad och kompetent. Magnus Holmberg heter han. Känner du honom? Han gjorde ett verkligt intryck på mig.

-Han är student och medlem i min förening, säger Ante. Honom ska du akta dig för. Han går inte att lita på. Han har gjort sig skyldig till flera konstigheter och så ljuger han.

-Skulle jag ha så dåligt omdöme? frågar Gunnel tvivlande.

-Jag vill bara varna dig, så du inte blir besviken, säger Ante och hoppas att Gunnel förstått att hon inte ska satsa på Magnus.

Ante informerar även Ingemar om vilken konstig och opålitlig person Magnus är. Hon blir lika förvånad som Gunnel.

-Jag förstår inte hur Ante kan ha fått den uppfattningen, säger han till Kristina. Jag gillar verkligen Magnus.

-Jag har bara träffat honom ett par gånger, men på mig har han också gjort ett bra intryck, svarar Kristina. Tycker du förresten inte att det är lite märkligt att Ante berättade för dig att Magnus är opålitlig och konstig?

-Jo, i och för sig, men han kanske ville varna mig, säger Ingemar.

-Varna dig för vad? undrar Kristina.

-Jag vet inte, säger Ingemar tankfullt.

Kristina gör allt hon kan för att stötta och peppa Gunnel, som tycker jobbet som toppolitiker blir mer och mer jobbigt. Kristina hör henne ofta säga:

-Passa på och lär dig nu, så du kan det här när du tar över jobbet efter mig. Jag har bestämt

mig för att avgå i höst. Jag är inte rätt person för det här. Det är du. Du har de flesta av Allans styrkor men inte hans svagheter. Om du bara kunde lika mycket om Partiets politik som jag, skulle du med din personlighet klara det här mycket bättre än jag.

Kristina avfärdar detta och säger att det enda de ska koncentrera sig på är att få Gunnel att trivas och stanna kvar på posten, men Gunnel känner sig tveksam. Hon känner sig också besviken och arg på Allan, som inte ställer upp och hjälper henne som han lovat och som var villkoret för att hon skulle gå med på att ta uppdraget som kommunalråd.

Mot nya djärva mål

Allan förbereder sin flytt till Stockholm. Han känner en viss nostalgi, när han tänker tillbaka på sin politiska bana. Som ung hade han tillhört yttersta vänstern och skrudat sig i 4 nyanser av rött, men åren och utbildningen har medfört en övergång till 4 nyanser av blått. Från den röda epoken har han fortfarande kvar uppfattningen att statens pengar tillhör honom. Han tycker därför inte att det är så allvarligt att lura staten på pengar utan ser det snarast som en förtida återbäring på all skatt han tvingas betala. Allan är både gränslös och gränsöverskridande, när det gäller att skilja mellan ’mitt och ditt’. Allt är tillåtet så länge han inte blir avslöjad, vilket han blir då och då, men han räddas oftast i sista minuten av sin medfödda begåvning att prata sig ur svårigheter och av sin avsaknad av skam och måttfullhet.

Han förstår tidigt att dra fördel av kvinnornas beundrande blickar. Som en välryktad springare far han fram i full galopp bland traktens varmblod. Läraryrket blir hans första val och en och annan lärarkandidat kan vittna om hans ’hands on’ handledning. Lärarjobbet visar sig dock innebära mycket slit för litet pengar, så han sadlar om till handelsresande, vilket ger honom betydligt större frihet och revir. Eftersom varken företagen eller han själv gör någon större vinst på hans försäljning blir denne handelsresandes död snart ett faktum.

Nu satsar han istället på motion och hälsa, som håller på att bli en verklig tillväxtbransch. Han blir chef för ett gym och utrustas med betalkort. Den nya karriären blir också hans inträdesbiljett till herrklubbar och andra manliga grupperingar med makt och inflytande. Hans yrkesmässiga och sociala framgångar stärker hans självförtroende och hans kompass ändrar riktning. Okunnig om Ikaros öde siktar han mot himlen och en plats i solen.

På sin väg uppåt återupptäcker han på 90-talet politiken och luckan i björkstapartisternas ledning. Som den otåliga tävlingshäst han är låter han inte gräset gro under hovarna. Här gäller det att håva in så många uppdrag och kronor som möjligt, innan någon annan kommer på samma idé. Ella Grenlöf, som varken har ledaregenskaper eller förmåga att ta övergripande ansvar för björkstapartisterna, är Partisternas kommunalråd i Björksta. Hon blir ett lätt offer och låter sig snart imponeras av debutanten Allan och hans medfödda talang att ta för sig. Ella kan inte låta bli att beundra hans sociala talanger, hans fräckhet och hans utstrålning. Visserligen har hon själv lyckats ta sig till den politiska kommuntoppen i Björksta utan alla hans talanger, men hur långt hade hon inte kunnat komma, om hon haft bara några av dem? Bländad av de blå dunster han slår i hennes ögon, upptäcker hon inte hans skuggsidor.

Allan skördar allt större politiska framgångar och när Ella plötsligt får en riksdagsplats, efterträder han henne i kommuntoppen. Nu börjar hans verkliga segertåg och han får möjlighet att utveckla sina mest kreativa lösningar och infall. Han får också chansen att delta i Partiets alla kongresser och träffar runtom i landet. Därmed öppnar sig helt nya revir och en avreglerad marknad, där politisk stordrift kombineras med ett brett och varierat utbud. Utan krav på licens eller jägarexamen kan han nu delta i lustjakten på allt ifrån småvilt till högvilt. Vildsvinen får Partiets ’losers’ ta hand om.

Allan känner sig som en modern upplaga av den danske ”bocken i paradiset”. Eftersom han anser att kvinnor ska erbjuda nöje och stimulans och vara lätta att hantera, koncentrerar han sig på kvinnor som gillar äventyr och inte kräver att få prata politik. Både kropp och knopp måste få sitt. Partistkvinnor göre sig ej besvär. Kvinnor med politiska intressen har han gott om på jobbet, så för att tillgodose helheten och upprätthålla balansen ägnar han fritiden åt att skaffa nya varmblod till sitt stall, något som stärker hans varumärke bland grabbarna.

Efter några år som kommunalråd i Björksta och många rubriker i lokalpressen känner Allan att han är mogen för nästa steg i sin politiska karriär. Björksta har blivit en alltför liten och ointressant arena för hans vidareutveckling. Stärkt av sina lokala framgångar och sitt allt större ego satsar han därför på att besegra Ella i det kommande valet och erövra en riksdagsplats. Huvudstaden är trots allt den naturliga tummelplatsen för en huvudperson med hans kaliber och stake.

Allan trivs som fisken i vattnet med sitt nya liv i Stockholm och riksdagen. Han har dock inga planer på att fastna där. Han tänker se till att han hamnar i Bryssel efter parlamentsvalet, som snart ska äga rum. Han kan redan se sig själv som välbetald EU-parlamentariker, en äkta Belgian Blue, mingla runt med glaset i handen utan alltför hårda krav på närvaro och arbetsinsatser. Det tilltalar honom mycket mer än en framtid som nordsvensk arbetshäst, eller ännu värre, som valack på den norrländska tundran.

-Du har hamnat här ’because you’re worth it’ säger han och ler belåtet mot sin egen spegelbild. Är man bäst så är man. Nu är det bara att ta det lugnt och njuta av framgången och möjligheterna tills det blir dags att dra vidare till Bryssel. Det här är livet. La dolce vita har just börjat. Tjuren från Wales kan slänga sig i väggen, för här kommer hingsten från Björksta.

Jakten på Makten II

Extreme ‘take-over’

Ganska snart tar Ted och Ante kontroll över de lokala Ungpartisterna, Ted direkt och i frontlinjen, Ante indirekt och i staben. Tack vare Teds vilja att stå i fronten får Ante ett pålitligt språkrör och verktyg. Ted saknar Antes kunskaper, list och flit. Hans politiska utnämning eller befordran överstiger hans kompetens och därför är han helt beroende av att Ante tar kontrollen och styr och ställer i bakgrunden. Det passar Ante som hand i handsken och de ’unga tu’ blir ett och snabbt bildas något av ett ’dream team’; Ante hjärnan, strategen och spelaren, Ted handen, operatören och ’bollkalle’. Båda styrs av egenintresse och makthunger. Den makt dessa nytända ’småstjärnor’ tillskansar sig innebär att de har makt att bestämma vilka som får vara med. Att de dessutom genom kreativa fakturor och bedrägliga manövrar lyckats tillskansa sig tiotusentals kronor från intet ont anande föreningar sporrar och deras självförtroende utvecklas i takt med att deras förslagenhet, revir och plånböcker växer.

Flera av ungdomarna i Ungpartisterna skräms av denna nya ’extreme take-over’. De märker hur stämningen förändras och hur trivsel och gemenskap håller på att ersättas av toppstyrning, kontroll, kotterier och misstänksamhet. De protesterar, men det leder bara till ännu mer kontroll, trakasserier, mobbning och hot. Därför är det bättre att fly än att illa fäkta efter att Trojkan hux flux kopplat greppet om Ungpartisterna, först i Björksta och senare i hela regionen. En konsekvens av det nya ledarskapet är att kostnaderna och omsättningshastigheten för Ungpartisterna ökar högst dramatiskt. Denna ökning motsvaras av en kraftig minskning av medlemmarna och demokratin.

Hux Fluxklanen är sålunda ett faktum med toppstyrning, mobbning, hot, oegentligheter och trixfix som varumärke. Ante läser Machiavelli och implementerar nu sina nya kunskaper i att kontrollera och kuva på ett sätt som anstår en blivande furste. Grabbarna känner sig nöjda med utvecklingen och stimulerade av framgången. De förvånas över hur lätt det gått att ta kontroll över Ungpartisterna och att skrämma bort dem som inte står på deras sida. Nu ska inget få stoppa de två edsvurna medelmåttornas tyranni och karriär. Deras färd mot de politiska höjderna och en plats i solen blir inledningen på den solförmörkelse och brist på markkontakt som kommer att känneteckna björkstapartisterna under många år framåt.

Rättsskygghet är ett annat problem som kommer att förmörka björkstapartisternas tillvaro. En av Partiets huvudfrågor är rättstrygghet, men eftersom saker och ting ofta ska ske hux flux i Ungpartisterna i Björksta, läser man i hastigheten rättstrygghet som rättsskygghet. På grund av denna felläsning kommer rättsskygghet att prägla det mesta som görs under Hux Fluxklanens ledning de följande åren.

Head hunting

Gunnel Lundberg hade bytt jobb och arbetsplats ett par år innan valet 1998. På sitt nya jobb får hon en arbetskamrat som heter Kristina Nord. Gunnel gillar Kristina och de blir goda vänner. Det dröjer inte länge, förrän Gunnel, som varit aktiv Partist i åratal, försöker värva Kristina till Partisterna.

-Du skulle vara bra för Partisterna. Dig rör det sig i huvudet på och du kan prata. Kan jag inte få ta in dig i Partisterna?

Här handlar det sålunda om verklig head hunting.

Kristina, som är intresserad av det mesta och som vuxit upp i ett hem där politik ofta diskuterades, tycker att det kunde vara intressant och lärorikt att gå med i Partisterna. Hennes mor hade varit mycket intresserad av politik och en stor supporter av Partisterna. Hon kunde framgångsrikt argumentera med vem som helst. Kristina känner att hon ärvt sin mors politiska intresse, men hon funderar ändå ett tag, innan hon bestämmer sig.

-Varför inte? tänker hon och meddelar sen Gunnel att hon kan tänka sig att gå med i Partiet.

-Så roligt! säger Gunnel. Jag har ofta känt mig litet ensam och utanför grabbgänget, så jag tycker att det ska bli jätteroligt med en riktig kompis i politiken.

Det första Gunnel gör är att övertala Kristina att ta över ordförandeskapet i en av Partistföreningarna. Kristina tycker det är litet märkligt att hon, som precis börjat, hux flux ska ta ansvar för en förening.

-Antingen är det ett helt omöjligt jobb eller också får dom inte tag i nån annan som ställer upp, tänker Kristina spontant.                 Hon tvekar först, men då hon gillar nya utmaningar, tar hon efter viss övertalning påsig ordförandeskapet.

Hon blir osäker om hon gjort rätt, när hon upptäckter att det redan finns en ordförande. Han kommer nu att bli vice ordförande när hon tillträder. Han är också den som ska lära henne hur uppdraget ska skötas. Men hon hade inte behövt oroa sig. Sven Berglund är en trevlig aktiv Partist och de kommer mycket bra överens. Han lär henne allt hon behöver kunna. De trivs bra ihop och ordnar en hel del föreningsaktiviteter tillsammans.

Gunnel och Kristina umgås allt mer och har många roliga stunder ihop, t ex i Kristinas sommarstuga. De pratar politik, män, barn, barnbarn, åldrande föräldrar, pengar, jobb och resor. Både har stor glädje av umgänget. Eftersom Kristina tagits in i Partiet av Gunnel, betraktar en del aktiva Partister Kristina med ett mått av misstänksamhet. Kristina får så småningom reda på att det förekommer olika grupperingar, som betraktar varandra med viss skepsis. Själv gillar hon de flesta och tycker att det är oerhört givande att befinna sig i politikens centrum. Några som helst ambitioner att göra politisk karriär har hon inte. Hon tycker bara att det är stimulerande och roligt att vara med. Om hon ombeds göra något, gör hon det gärna, men för henne är detta en stimulerande fritidssysselsättning.

Efter några månader kallas hon en söndag till Partistkontoret. Där finns Ante, Allan och Gunnel. De håller som bäst på att fixa valsedlarna, eftersom några kandidater hoppat av. De frågar därför Kristina, om hon kan tänka sig att ställa upp som kandidat på kommunlistan. Hon frågar vad det innebär och de svarar att hon kanske kan få ett förtroendeuppdrag i kommunen efter valet. Kristina säger ja till förslaget och funderar inte så mycket mer på saken. Hon är ännu bara en aningslös oerfaren Partientusiast och har därför inte den blekaste aning om att hon utgör en bricka i Hux Fluxklanens spel. Som nyinskriven Partist vet hon inte hur saker kan gå till i politiken i allmänhet och i björkstapartisterna i synnerhet. Hon tror att hon gjort Klanen en tjänst, som ställt upp och fyllt en tom plats på valsedeln. Att det i själva verket är Gunnel och Klanen som gjort henne en tjänst genom att hux flux ge henne denna chans, förstår hon inte då. Så småningom kommer hon att veta bättre. Om inte annat för att Gunnel upplyser henne om vilken gräddfil hon gett henne.

Jakten på Makten del 1

Under sommaren kommer jag att på min blogg varje vecka presentera avsnitt ur Jakten på Makten. Det är en ’polisåpa’ (politisk såpa), som utgår från verkliga händelser och bygger på material och artiklar hämtade ur lokala och nationella medier samt på samtal med direkt inblandade eller berörda personer. Materialet har sedan ’dramatiserats’ och anpassats till berättelsen.

Eftersom personerna och partiet är underordnade själva historien är namn och beteckningar fingerade. Syftet med boken är att peka på den utveckling som pågår bland en maktfull minoritet och den avveckling av väljare, demokrati och moral som blir följden. Ett annat syfte är att avslöja hur det kan gå till i maktens slutna korridorer. Det är dags för oss väljare att börja utkräva ansvar från den skara av ansvarslösa, makthungriga och ohederliga politiker som, oavsett partifärg, tillämpar en sorts ’demokrati light’ och som använder partierna för sina egna syften och den politiska makten till att berika sig själva.

Även om den här sortens politiker inte är i majoritet, bidrar de aktivt och effektivt till att underminera demokratins legitimitet och tilltron till vårt politiska system. I politikens ’Vem vill bli miljonär?’ väljer de att inte ’Fråga publiken’, d v s väljarna. De väljer istället att ’Ringa en vän’. De känner sig överlägsna sina väljare, ger sig själva tolkningsföreträde och passerar utan skam anständighetens gränser. Utan att tveka våldför de sig både på demokratin och på godtrogna väljare, som inte har en aning om hur det kan gå till bakom skickligt tillrättalagda kulisser och förförisk partiretorik.

Frågan om demokrati är en angelägenhet för alla. Eftersom man i allmänhet inte har en aning om hur partiernas interna och oftamycket odemokratiska nomineringsprocesser direkt påverkar våra allmänna val, tror nog de flesta svenskar att Sverige är en demokratins högborg. Vi måste bli mycket mer medvetna om hur det faktiskt går till bakom politikens stängda dörrar också i vårt land. ’Personval’ fungerar inte i verkligheten. Det är bara en ’förförisk benämning’ som används för att föra väljarna bakom ljuset.

Vi har de politiker vi förtjänar sägs det. Det är inte sant. Väljarna förtjänar bättre än så här, men det förutsätter att vi alla engagerar oss och att vi sätter oss in i systemet och i vad som sker bakom det som synes ske. Det förutsätter också att hela valsystemet förändras genom att personval införs fullt ut och genom att Valmyndigheten tar ansvar för hela valprocessen. Idag har den bara mandat att gripa in vid de allmänna valen. Alla oegentligheter som kan förekomma vid de interna nomineringarna i partierna, där det allmänna valet i själva verket avgörs, ligger idag helt utanför Valmyndighetens ansvarsområde. Detta bidrar sannolikt till den omfattande manipulation, korruption och det fusk som alltmer breder ut sig i politiken och som av många politiskt aktiva ses som helt ’normalt’. I en demokrati utgår den politiska makten från folket. Därför är det väljarna som fullt ut ska bestämma vem som ska representera dem politiskt, inte partikollegor och ’falangister’. Det är dags för ett systemskifte.

Bland ”sovhjärnor och nyttiga idioter”

Björksta är en välmående universitetsstad med växande befolkning och bra tillväxt. Där träffas i mitten av 90-talet tre män med stora personliga och politiska ambitioner. Allan Lundsjö, lärare i medelåldern, har tröttnat på sitt jobb och upptäckt att politik är ett givande sätt att försörja sig. Han går med i björkstapartisterna, där hans personliga styrkor blir ett välkommet tillskott och där hans politiska karriär tar fart. Efter några år är han politiker på heltid med bra lön och stora möjligheter att åka land och rike runt på ’studieresor’ betalda av medborgarna. Han trivs och lyckas bra med att lyfta fram både sig själv och Partisterna. Det dröjer inte länge förrän han helt tar över björkstapartisterna.

Ante Grenå, nykläckt lärare, känner redan efter några år att lärarjobbet inte är hans grej. När han får chansen att arbeta för Partisterna tvekar han därför inte att byta jobb. Han har varit med i Ungpartisterna sedan tonåren och drömmer om att göra politisk karriär. Till skillnad från Allan saknar Ante pondus och personlig utstrålning, men han är i gengäld mycket noggrann, listig, metodisk och uthållig. I sitt nya jobb lär sig Ante steg för steg var svagheterna och luckorna i Partisternas organisation finns. Med hjälp av denna kunskap tänker han successivt erövra makten i Partiet.

Ted Lidell studerar på högskolan men hans akademiska framgångar låter vänta på sig så han ger upp sina studier. Han anser att om han ska jobba måste det löna sig. Eftersom en akademisk karriär varken är lättsam eller lönsam, börjar Ted kasta lystna blickar mot politiken. Ungpartisterna blir hans val. Han har varken Allans personlighet och pondus eller Antes list, kunskap och uthållighet och därför är hans politiska ambitioner helt beroende av den draghjälp han kan skaffa sig.

De tre männen hittar varandra i Partiet och bildar tillsammans ett riktigt ’dream team’ styrt av egenintresse och PPM-visionen: Pengar, Position och Makt. Eftersom de ofta planerar saker i det fördolda, som de sedan genomför hux flux med hjälp av vad de kallar ’sovhjärnor’ eller ’nyttiga idioter’, personer utan konkurrerande ambitioner och initiativ, får de namnet Hux Fluxklanen. Tack vare ’bossen’ Allans fräckhet, politiska position och svajande omdöme, ’arkitekten’ Antes list, kontroll och uthållighet och ’assistenten’ Teds begränsade självinsikt och moral och hans villighet att utföra allehanda ’operationer’, tar Klanen snart över Partiet i hela regionen. I deras olaga jakt på makt är alla medel tillåtna och fusk och manipulation mer regel än undantag. Eftersom brott lönar sig i Partiet, låter deras framgångar inte vänta på sig. De styr snart Partiet med järnhand, som om det vore deras privata bolag.

                                                                              

                                                                                    Interna partivalet 1997                                                                        

Hux Fluxklanen består ännu bara av Ante Grenå och Ted Lidell. Under ett par års tid har de tillsammans med sina vapendragare in i minsta detalj gjort upp hur de ska nå sina politiska karriärer genom att systematiskt och medvetet skaffa sig kompisar och ’falangister’ runtom i regionen för att på så sätt få kontroll över ombud, provval och regionala nomineringsmöten.

-Inför varje årsmöte i de olika Partistföreningarna måste vi se till att ’rätt’ personer, det vill säga personer som inte har några egna åsikter, dom vi kallar ’sovhjärnor’ eller ’nyttiga idioter’, väljs in i dom olika föreningsstyrelserna och att ’rätt’ ombud utses till det regionala nomineringsmötet, säger Ante.

-Inga problem, svarar Ted. Eftersom så få medlemmar tar sig till årsmötena ser vi bara till att organisera ett kringresande sällskap av ’röstnomader’ eller ’röstboskap’, som dyker upp på alla lokalavdelningars årsmöten. Vi utser en grupp pålitliga personer och registrerar dom som medlemmar boende på tillfälliga ’care of’ adresser hos andra pålitliga personer. På så sätt får dom både tillträde till och rösträtt på årsmöten, som arrangeras av föreningar som dom egentligen inte tillhör. För att lyckas med detta måste vi skaffa oss tillgång till föreningarnas medlemslistor. Det fixar Katarina Ström, administratören på Partistkontoret här i Björksta åt oss. Då kan vi införa nödvändiga ändringar i medlemslistorna innan årsmötena ska hållas.

Efter hand tar Klanen på detta sätt över kontrollen över styrelserna, som nu består av handplockade pålitliga ledamöter. Nästa steg är att få kontroll över dom pengar som landsting och kommuner betalat ut för att Ungpartisterna ska bedriva föreningsaktiviteter, utbilda ungdomar i demokrati, jämställdhet och samhällskritiskt tänkande. Genom att dribbla pengarna mellan olika konton blir det svårare att spåra hur de använts och lättare att använda dem till att bekosta några få särskilt utvalda kandidaters påkostade personvalskampanjer, något som inte är tillåtet. Kontot för utbildning och verksamhetsutveckling betraktas nu av Ante och hans kumpaner som deras eget.

-Vi måste också ta kontroll över föreningarnas pengar, påpekar Ante. Det gör vi enklast genom att skicka bidragsansökningar och ’kreativa’ fakturor från Ungpartisterna till föreningarna. På så sätt kan pengar systematiskt föras över till Ungpartisternas kampanjkonto. Det kontot kommer till största delen att fylla min egen kampanjkassa och bekosta min personvalskampanj, som ska hjälpa mig att ta mig till riksdagen.

Tom James, Antes kompis och hängivne supporter, styr nu med järnhand i Ungpartisterna och jobbar outtröttligt och målmedvetet på att Ante ska lyckas. Ante själv arbetar också metodiskt och målmedvetet på sin karriär. Han massproducerar broschyrer, annonser och annat reklammaterial. Det är inte svårt att spendera partiets pengar. Tvärtom. Det visar sig efter en tid att kampanjen överskridit budgeten. Helt plötsligt fattas en stor summa pengar i Ungpartisterna. En av Ungpartistföreningarna upptäcker då att det finns en del pengar på konton, som inte använts på länge och erbjuder sig att använda dessa pengar för att rädda situationen. Kravet för att rycka in och rädda situationen är att det ska upprättas korrekta lånehandlingar. Katarina Ström, administratören på Partistkontoret i Björksta, är revisor i Ungpartisterna och känner att nu är det fara å färde. Hon protesterar vilt mot förslaget om låneavtal, eftersom hon inser att hela Partiet kommer att få veta vad som hänt, om man upprättar ett sådant avtal.

Bekymren hopar sig. Styrelsen i Ungpartisterna kan inte lämna in en fullständig bokföring, eftersom det saknas verifikat för flera tiotusentals kronor. När styrelsen hotas av polisanmälan för att de trots alla påstötningar inte fått fram de saknade verifikaten, blir situationen ohållbar.

-Äntligen har jag hittat verifikaten, säger då plötsligt den hårt pressade Katarina på Partistkontoret.

Många personer misstänker att de plötsligt upphittade verifikaten är förfalskade, men de säger inget för de vill inte veta sanningen. Inte heller de närmast inblandade är intresserade av att sanningen ska läcka ut. De är lättade över att de försvunna verifikaten hux flux bara dykt upp i Partistkontorets kassaskåp. Risken för upptäckt och polisanmälan har undanröjts och första akten av ’Brottskod miljonär’ slutar lyckligt. Antes kamp om makten kan fortsätta helt enligt plan.

Sin vana trogen verkar Ante utan att synas. Hans vapendragare gör ett lysande jobb, så det finns ingen anledning för Ante att smutsa ner sig och förekomma i sammanhang som skulle kunna få honom att framstå i dålig dager. Han jobbar därför medvetet vidare på att synas så mycket som möjligt i medierna, fullt sysselsatt med att följa sitt framgångskoncept; att göra ett visst antal framträdanden och publicera ett bestämt antal insändare och debattartiklar i tidningarna varje månad. Det är ett betydligt bättre sätt att synas.

Allan Lundsjö har nu också tagits in i Klanen. Han är den ende av dem som lyckas nå sitt mål i valet 1998 och ska nu bli riksdagsman. En slutsats som Klanen drar av denna erfarenhet är att det är dumt av dem att konkurrera med varandra på samma lista och om samma politiska poster. De bestämmer sig därför för att inte upprepa detta misstag i kommande val och kommer därför överens om att de i mycket god tid före valet 2002 ska dela upp de tre topposterna till kommun, landsting och riksdag mellan sig och toppa var sin lista istället för att konkurrera om platserna på samma listor. Då de inser att deras egna meriter inte räcker till för att nå var sin förstaplats på listorna, bestämmer de sig för att upprepa och förfina det koncept som de med stor framgång använt i partiets interna val 1997. Genom att inte konkurrera kommer de utan svårighet att toppa var sin valsedel i alla kommande val.

De ljusskygga metoder Klanen använt sig av för att säkra makten blir framöver snarare regel än undantag. Det är med andra ord nu tillåtet, för att inte säga rekommendabelt, att använda falska fakturor, fusk, oegentligheter och andras pengar för att tillskansa sig makt. Genom att se till att ’interner’ väljs till revisorer, riskerar man heller inte att någon ’utomstående’ skaffar sig besvärande insyn i bedrägerierna. För att klara sig undan ansvar om en läcka ändå skulle uppstå, har de utvecklat en trestegsraket: neka, skylla på andra eller ljuga. Eftersom de redan har organisationen och Regionrådsstyrelsen i sin makt liksom pengarna och därmed ombuden, vet de redan på förhand att de kommer att få förnyat förtroende vid varje Regionrådsmöte. Ingen intern revisor, som är mån om sin Partistkarriär, skulle ens försöka att ställa dem till svars, eftersom det skulle innebära omedelbar politisk död.

Uppfyllda av sina nya planer och kreativa lösningar samlas Hux Fluxklanen direkt efter valet 1998 för att vidareutveckla och finslipa sin strategi och taktik inför partiets interna vak 2001 och allmänna valet 2002. Då ska inget få stoppa deras framgångar. Ante, som inte litar på någon annan, har redan gjort upp en detaljerad plan för hur det valet ska hanteras och hur makten ska fördelas mellan dem efter valet. Han känner sig hyfsat nöjd trots att han inte lyckats slå Allan och ta sig till riksdagen redan i det här valet.

-Kanske är det trots allt inte så taktiskt att verka utan att synas, tänker Ante. Allan, som ofta syns utan att verka och som värker om han inte syns, har bevisligen lyckats mycket bättre, eftersom han lyckats kryssa in sig i riksdagen.

Men Allans ’jordskredsseger’ utgör i själva verket förspelet till den Big Bang och det ras som senare ska drabba björkstapartisterna och underminera hela Partiets trovärdighet. Än så länge syns inte den sprickbildning som Klanens förslagna verksamhet håller på att förorsaka i björkstapartisternas grundvalar, men ju mer krut Klanen lägger på sig själva, desto närmare rycker en ’extreme shake-over’.

För att läsaren ska kunna förstå hur Partiet hänger ihop följer här en beskrivning:

Rikspartisterna                 Partiststyrelsen                 Partistkongressen (1 gång/år-

valda ombud från hela landet)

Regionpartisterna            Regionrådsstyrelsen         Regionrådsmötet (1 gång/år-

valda ombud från regionen)Lokala

Partistföre-                        Lokal Förenings-              Föreningsrådsmötet (1 gång/år-

ningar                                rådsstyrelse                     valda ombud från lokalfören.)

Alla Partister är medlemmar i en lokal Partistförening. Den har egen styrelse som sammanträder några gånger under året. En gång per år har Partistföreningen årsmöte och då väljs nya styrelseledamöter och de ombud som ska representera föreningen på Föreningsrådsmötet och på Regionrådsmötet. På större platser finns ofta flera lokala Partistföreningar.

Den lokala Föreningsrådsstyrelsen består av ordföranden och vice ordföranden från varje lokal Partistförening inom ett visst område eller en viss kommun. Föreningsrådsstyrelsen fattar beslut om vad som ska gälla i de lokala Partistföreningarna under kommande år och utser ledamöter till de nomineringskommittéer som ansvarar för nominerade Partistkandidaters placering på valsedlarna.