Nya vindar
I Björksta går livet vidare utan Allan. Strax före sommaren 1999 har Kristina skrivit sin första debattartikel. Eftersom hon är novis på området, ber hon Gunnel läsa den och tycka till. Gunnel gillar den och frågar, om hon kan få stå med som författare.
–Nej, inte den här gången, svarar Kristina.
–Varför inte det, frågar Gunnel, som är van vid att Kristina alltid ställer upp för henne.
–För att det är min första debattartikel. Om läsarna ser ditt namn också, tror dom att det är du som skrivit den och jag som bara fått hänga på, säger Kristina.
Gunnel gillar inte svaret men inser att Kristina kan ha rätt.
Juli kommer med semester och underbart väder. Gunnel har med nöd och näppe överlevt första halvåret som kommunalråd och tycker att det känns skönt att åka till Kristinas stuga en vecka och bli uppassad och ompysslad. De pratar mycket om hur jobbigt Gunnel haft det och hur hon ser på framtiden. Hon är fortfarande inställd på att hoppa av när hösten kommer, men för första gången säger hon inte att Kristina ska ta över efter henne.
–Det blir du och Ante som får slåss om kommunalrådsposten när jag slutar i höst. Han vill också ha den, säger Gunnel.
-Du har ofta sagt att det är tack vare mig som du överlevt vintern och våren, svarar Kristina. Om jag hade varit ute efter ditt jobb, hade jag inte ställt upp som jag gjort för att få dig att funka. Då hade jag låtit dig gå under för länge sen. Att slå mig fram till en position är inte min stil.
Gunnel svarar inte och tar heller inte upp ämnet igen.
I augusti träffas de åter på kommunstyrelsens möte. Gunnel har börjat känna trycket från Allan och Ante. De pressar på för att Gunnel ska kapa banden till Kristina. Efter mötet ber Gunnel att få prata med Kristina. Väl inne på sitt kontor säger Gunnel:
–Vi kan inte vara kompisar längre eftersom vi nu är politiska kollegor.
-Va? frågar Kristina totalt överrumplad. Skojar du?
-Nej, jag menar det.
–Men vi har ju utan problem varit kompisar och kollegor ända sen valet ifjol. Dessutom sa du när du tog in mig i Partiet att du alltid saknat en riktig kompis i politiken och att du var så glad att du nu fått den kompisen i mig.
-Det är möjligt, men nu känner jag att vi inte kan vara kompisar längre, svarar Gunnel kort.
-Jag hör och respekterar vad du säger, men jag har svårt att förstå det, säger Kristina. Jag tror det ligger nåt annat bakom det här.
På hemvägen kan Kristina inte tänka på nåt annat.
-Gunnel har ju nyss varit hos mig en vecka och inte sagt ett ljud om det här. Visserligen är hon lite nyckfull och labil, men ändå. Hur kan hon bara tvärvända så här? tänker Kristina.
Men det ska bara dröja ett par veckor tills Gunnel kallar in henne på sitt kontor igen.
-Det känns nästan som att bli inkallad till rektorn för att man gjort nåt som inte är OK, tänker Kristina.
Gunnel verkar irriterad och går rakt på sak.
-Nån i Partistgruppen säger att du är emot mig.
-Jaså, och vad säger du själv om det?
Gun svarar inte utan fortsätter:
-Det gäller att välja parti. Du måste bestämma på vilken sida du ska stå och vems parti du vill tillhöra.
-Vems parti jag vill tillhöra? upprepar Kristina oförstående. Är vi inte båda med i samma parti?
-Jag menar sida. Du står inte på min sida längre. Nån i gruppen har berättat det.
-Om du litar mer på nån annan i gruppen än på mig eller på din egen erfarenhet och intuition, tycker jag du ska tänka på alla gånger jag ställt upp på dig, peppat dig och stöttat dig. Dessutom tycker jag du ska fundera över varför nån säger så till dig och varför du är så snabb att tro på det. Det säger en del om er båda, säger Kristina och lämnar Gunnel.
Efter denna händelse är det inte längre tal om att Kristina ska efterträda Gunnel.
Kristina har fullt upp med de partiinterna utbildningar hon fått förmånen att delta i, en lokal utbildning och en nationell utbildning, med träffar några gånger om året. Eftersom Gunnel inte tycker sig behöva någon utbildning, har Kristina fått möjligheten att delta istället. Hon stortrivs och får många nya värdefulla vänner, kunskaper och upplevelser.
Den nationella utbildningen äger rum på Partisthögkvarteret i Stockholm och innehåller föreläsningar av riksdagsledamöter, Partitjänstemän och ledamöter ur Partiststyrelsen. I Björksta får man inte ofta chansen att träffa eller lyssna på dem. Mycket av utbildningen går ut på att göra egna uppgifter, som sedan utvärderas. Kristina tar till vara varje minut för att få ut så mycket som möjligt och lära sig allt hon tycker att hon behöver.
Efter en helgträff i Stockholm sitter hon och en av kurskamraterna och väntar på Arlanda flygplats. Plötsligt dyker Gunnel upp och kommer fram till deras bord. Hon berättar var hon varit och vad hon gjort.
–Vad gör du förresten här? frågar hon Kristina efter en stund.
–Jag har varit på utbildning på Partiet, svarar Kristina.
-Du och dina utbildningar, fnyser Gunnel. Varför behöver du så mycket utbildning? Se på mig! Jag har inte gått några utbildningar i Partiet och jag har blivit kommunalråd.
-Men du kan ju redan så mycket. Det kan inte jag, svarar Kristina.
När Gunnel gått, frågar Kristinas kurskamrat:
-Är det där Björkstas svar på Bert Karlsson?
-Synd att hon aldrig tagit chansen att gå den här utbildningen. Om hon gjort det, hade hon inte blivit så sårbar och beroende av grabbarna för att fixa kommunalrådsjobbet, säger Kristina bekymrat. Hon är helt i händerna på Ante och Allan och det förbättrar verkligen inte hennes dåliga självförtroende.
Månaderna går och arbetet flyter på. Stämningen i Partistgruppen i Björksta blir alltmer ansträngd och man börjar prata om varandra istället för med varandra. Gunnel är ofta besk, retlig och sarkastisk på gruppmötena. Hux Fluxklanen kontrollerar noggrant vem som umgås med vem och fäller ironiska eller lätt hotfulla kommentarer om någon umgås med ’fel’ personer i gruppen. Det sura nedfallet resulterar i en tilltagande inre försurning och gruppen sönderfaller sakta men säkert i en samling kotterier, som bemöter varandra med misstro och misstänksamhet.
-Du ska veta att jag får veta allt, påpekar Gunnel då och då för Kristina.
Under ett av björkstagruppens möten lägger Kristina intet ont anande fram ett förslag.
-Nu har det gått ett år sen valet. Borde vi inte göra en utvärdering av vilka av våra vallöften vi har uppfyllt och göra en utvecklingsplan för kommande år? frågar hon.
Ingen säger ett ljud och hon förstår att hennes förslag inte fallit i god jord. Allan bara stirrar
kallt på henne och övriga deltagare tittar ner i borden eller åt annat håll. I denna otrygga grupp upplevs alla nya idéer och förslag som direkta hot. Bara Allan tycks ha mandat att föreslå något. För de övriga i gruppen är det nollvision och underkastelse som gäller.
Före jul 2000 träffas Klanen och förbereder Allans nästa drag, helt i enlighet med planen.
-Är det inte dags att hänga ut Beda snart? frågar Ted. Det är ju knappt ett år kvar till provvalet. Jag behöver den tiden för att hinna profilera mig i landstingsfrågor.
-Bra att du påminner mig, svarar Allan. Du, Ante, får se till att Beda går ut och säger något kontroversiellt. Hon litar ju på dig, så du kan säkert få henne att göra bort sig offentligt.
-Självklart, säger Ante leende. Det blir inte svårt i hennes fall.
Efter några dagar går Beda Ström, Partiets landstingsföreträdare, ut i en artikel. Dagen efter går Allan, som planerat, ut i medierna och anklagar Beda för att vara en dålig företrädare för Partiet. Han kräver hennes avgång för att hon inte klarar av att genomföra Partiets politik. Kristina, Marianne och många andra Partister chockas av Allans utfall och undrar hur Beda mår efter detta.
-Varför pratar man inte med varandra internt och hjälps åt istället? Får man verkligen göra så här? Om man gjorde så på en arbetsplats kunde man räkna med allvarliga påföljder, men här verkar det vara OK, tänker Kristina sorgset.
Känslan av olust, kontroll och rädsla sprider sig och tar värdefull energi från det politiska arbetet i björkstagruppen. Kristina känner sig mycket tveksam både till Hux Fluxklanens tilltagande härskarfasoner och sitt fortsatta politiska arbete. Hon behöver inte politiken för att försörja sig utan kan gå när hon vill. Det fyller henne med tacksamhet.
-Men behöver inte Partiet personer som jag, som inte accepterar översitteri, maktspråk, härskarfasoner och offentliga likvideringar? undrar hon. Varför säger ingen ifrån? Fortsätter vi så här, hamnar vi så småningom i Tredje riket.
