Hux Fluxklanen följer strikt sin uppgjorda plan och träffas en kväll i slutet av augusti 2001 för att en sista gång repetera nästa utspel. Den här gången är det Ted som ska spela huvudrollen, men Allan ska skapa förutsättningarna. Ante ska som vanligt hålla sig i bakgrunden och bistå med taktik och strategi. Verka utan att synas som vanligt.
Några dagar senare, precis innan medlemsprovvalet ska börja, hör Kristina sent en kväll hur Allan i TV i den lokala nyhetssändningen säger att hon inte är någon bra företrädare för Partiets politik, eftersom hon i egenskap av vice ordförande i Björkstabostäder varit med och fattat ett beslut som står i strid med Partiets politik och ideologi. Kristina blir fullständigt chockad.
–Hur kan han? Varför har han inte sagt det till mig direkt?
I sitt upprörda tillstånd klarar hon inte av att se hur mönstret upprepar sig. Det var ju så Allan gjort mot Beda förra vintern.
Nästa dag kan hon i Björkstabladet läsa vilken värdelös Partiföreträdare hon är enligt Allan. Som lök på laxen ringer medierna och frågar vad hon tycker om att Ted offentligt dömt ut henne och krävt hennes avgång på grund av att hon varit med och fattat ett beslut som strider mot allt vad Partiet står för.
För att vara säkra på att nå ut till så många som möjligt runtom i landet skriver sedan Ted och hans Ungpartistkompisar mycket kränkande och nedsättande kommentarer om Kristina på Partiets websidor. Hon anklagas för att ha ’ett överhetsperspektiv, som nån gammal brukspatron eller DDR pamp’, för att ’kapitalt ha misslyckats’, för att vara ’en skam för Partiet’, för att ha ’skadat Partiet’ med mera. De påpekar att ’massor av Ungpartister reagerat och kräver hennes omedelbara avgång’.
-Ted borde skämmas, tänker Kristina. Han är nämndeman. Innebär inte det nåt för honom? Får man bete sig så här som nämndeman? Ändamålet helgar tydligen medlen, när han inte sitter i domstolen.
Beslutet Kristina anklagas för innebär i själva verket en skärpning av de förtursregler som gällt för att Björkstabostäders personal ska få bostad i bolaget. Gunnel, som suttit i Björkstabostäders styrelse i åratal före Kristina, har inte sett något som helst stötande eller ideologiskt oacceptabelt i de generösa regler som gällt för personalens bostadstilldelning. När Kristina nu varit med och beslutat att ’gräddfilen’ ska tas bort, kräver Allan och Ted högljutt hennes avgång för att hon fattat ett beslut som går emot Partiets ideologi.
Kristina åker med blandade känslor till Lund på Partistkongress. Tack vare att Kristina nu är med i Partiststyrelsen och i Partistkvinnornas styrelse behöver hon inte konfronteras med Klanen hela tiden på kongressen.
Ted, Allan och Ante ska också till Lund. De träffas dagen innan för att fira sitt lyckade utspel.
-Vem röstar på henne i provvalet efter det här? frågar Ante skadeglatt. Du, Ted, får nu se till att jaga Kristina så fort du får syn på henne i Lund och kräva henne på besked om hon tänker avgå eller ej.
-Jag attackerar henne direkt i Lund och kräver att hon går ut med ett pressmeddelande tillsammans med mig, säger Allan leende.
-Och jag lovar att sköta min del av uppdraget med största omsorg, säger Ted övertygande.
Det gör han också. Så till den grad att några av Partistkvinnorna reagerar, när han står och väntar på besked t o m när Kristina sitter och pratar med dem. Kristina säger till honom att hon inte har något besked, men han insisterar. Utan framgång.
Så fort Allan anländer till kongressen söker han upp henne. Det gäller att smida medan järnet är varmt. Kristina sitter på platserna som är reserverade för ledamöterna i Partiststyrelsen. Det hindrar ingalunda Allan från att direkt styra stegen mot henne och bara slå sig ner närmast henne. Hon hälsar avmätt på honom.
-Jag tror vi har en del att prata om, inleder Allan.
-Det tror inte jag, svarar Kristina avvisande.
-Du och jag måste i eftermiddag gå ut med ett gemensamt pressmeddelande, där du tar avstånd från beslutet du var med och fattade i Björkstabostäder, fortsätter Allan oberört.
-Jag har ingen tanke på att gå ut i nåt pressmeddelande med dig, svarar Kristina kort.
-Då får du skylla dig själv om du inte tar den chansen. I såna fall går jag ut ensam och då säger jag vad jag vill, säger Allan kallt.
-Hotar du mig? frågar Kristina.
Allan ler överlägset och hånfullt mot henne och går därifrån. En av ledamöterna i Partiststyrelsen har hört allt och skakar på huvudet.
-Vad gör jag nu? frågar Kristina. Ska jag anförtro mig åt Partistinformatören?
-Han är kompis med Allan, säger ledamoten varnande.
-Tack för att du sa det! säger Kristina tacksamt.
-Prata med Partistdirektören. Han kanske kan hjälpa dig, fortsätter ledamoten.
Hon känner Karl Lööv, Partistdirektören, mycket litet och tvekar.
-Jag gör det senare, tänker hon och sätter sig ner för att delta i mötet.
Med allt som snurrar i hennes huvud är det svårt att koncentrera sig. Under kaffepausen går hon och ringer till Anders Berndtsson, ordförande i Björkstabostäder. Han blir glad när hon ringer eftersom han oroar sig för hur hon mår. Anders säger att hela styrelsen gillar henne och sympatiserar med henne.
-Vi i styrelsen skulle gärna riva upp beslutet, men vi är övertygade om att det här handlar om något helt annat än beslutet, säger Anders. Om du backar nu, börjar dom snart att kräva något annat av dig.
De funderar hit och dit. Plötsligt tystnar Anders. Sedan säger han:
-Vet du vad jag just upptäckt?
-Nej, svarar Kristina.
-Jag ser av protokollet att du inte deltog i det styrelsemötet. Det var din ersättare som var med och fattade beslutet, säger han skrattande.
-Skojar du? frågar Kristina förbluffat.
-Nej, det är faktiskt sant, bedyrar Anders. Att dom inte ens brytt sig om att kolla det innan dom går ut och kräver din avgång visar bara att dom skiter i vad saken gäller. Det enda viktiga för dom är att sänka dig inför ert provval. Fina vänner du har i Partiet!
De bestämmer sig för att inte avslöja sanningen just nu utan avvakta Hux Fluxklanens nästa drag. Anders föreslår att de ska gå ut med ett gemensamt pressmeddelande och meddela att de kommer att ta upp frågan på Björkstabostäders nästa styrelsemöte. Innan det mötet har de tid att fundera ut hur de ska hantera problemet.
Kristinas största problem är dock inte frågan om beslutet. Hon bekymrar sig mycket mer om hur all dålig publicitet kommer att påverka hennes chanser i provvalet, som börjar om några dagar. Efter denna uthängning är hon övertygad om att hon är körd som kandidat.
Efter Partiststyrelsens middag försöker Karl Lööv, Partistdirektören, få en pratstund med henne. Hon känner inte för att prata med honom just nu men kan inte bara stiga upp och gå, när han kommer och sätter sig bredvid henne. Han inleder litet allmänt men kommer snart in på Allan. Kristina hör att han är ordentligt uppdaterad om vad som hänt. Det dröjer bara ett par minuter innan han säger:
-Jag hör att den där Lundsjö har varit i farten igen. Han är för jäklig. Har han tänkt ta ihjäl kvinnorna i Björksta?
Kristina är först på sin vakt men ju mer negativa saker som Karl säger om Allan och hans framfart både inom och utanför Partiet, desto mindre på sin vakt blir hon. Hon berättar några väl valda delar, t ex hur Allans bravader skadar Partiet, hur försurning, rädsla och splittring håller på att ta över i björkstagruppen och hur Allan och hans gäng härskar genom att söndra. Karl lyssnar uppmärksamt. Han verkar inte det minsta förvånad utan nickar och skjuter in en sarkastisk kommentar här och där.
På väg hem från kongressen stannar hon i Stockholm. Just när hon stigit på flygbussen ringer hennes mobiltelefon. Det är Ted som än en gång kräver henne på besked om hon ska avgå eller ej.
-Nu kan jag inte ge dig mer betänketid, säger han och låter henne förstå hur generös han varit som gett henne ända tills nu att komma med ett besked. Antingen river du upp beslutet eller så avgår du, fortsätter han.
-Jag har inget besked till dig, svarar hon kallt.
-Och när har du det då? undrar Ted.
-Det lovar jag att du ska få veta när det är aktuellt, svarar hon och lägger på.
För att nå maximal sprängverkan har ’terroristerna’ tidigarelagt sin ’11 septemberattack’ mot henne. Med tanke på provvalet kan de inte ta risken att vänta en vecka till, eftersom det kan innebära att många medlemmar då redan hunnit lägga sin provvalsröst på henne.
-Klanens stamkrig ska inte få fälla mig. Ska jag falla, ska de åtminstone vara de stora hjärnorna som får mig på fall. Dessa lilleputtar har verkligen meriterat sig för att få känna på kraften i mina målsökande kortdistansrobotar. Dom har nog aldrig själva utsatts för en motattack tidigare. Kvinnor kan också, men det har dom naturligtvis ingen aaaaaaaaaning om.
När Kristina återvänder till Björksta efter Partistkongressen ramlar verkligheten över henne igen. Hon vill bara inte tänka på medlemsprovvalet, som just börjat. All den lust och glädje hennes politiska engagemang gett henne har försvunnit på några dagar. Visserligen innebär hennes nya uppdrag i Partistkvinnorna att hon då och då får göra stimulerande resor till Partisthögkvarteret, men det kan ändå inte uppväga ’likvideringen’ av henne. Det är trots allt i Björksta hon lever och verkar. Med tungt hjärta konstaterar hon att hon nu värker mer än hon lever.
Veckan efter hemkomsten är det dags för hennes Partistförening att ha möte. Hon har skickat ut dagordningen och går nu omkring och försöker räkna ut hur mötet kommer att avlöpa. Gunnel ingår i styrelsen och eftersom hon inte är särskilt svår att förutsäga, anar Kristina att Gunnel kommer att ta första bästa chans på mötet att kasta sig över henne och fördöma beslutet i Björkstabostäder.
Gunnel har gått igenom med Klanen hur hon ska agera på mötet. Hon har fortfarande ingen aning om att Kristina inte var med, när beslutet togs i styrelsen. Kristina tänker heller inte avslöja det på mötet.
-Hux Fluxklanen kan gott få hålla sig på sträckbänken så länge. Tids nog ska dom få veta, tänker hon.
Mötet börjar och följer strikt dagordningen. I några minuter. Därefter bryter Gunnel in.
-Jag tror inte på timingen av föreningens höstkampanj, säger hon vasst. Den är alldeles för tidig. Dessutom vill jag bara påpeka att jag inte är med i Partistkvinnorna och att jag är mycket kritisk till Partiets rapport ’Att vinna fler väljare’. Vem är det som tagit fram den?
-Det har Partiet gjort, svarar Kristina.
En av de övriga styrelseledamöterna vill lätta upp stämningen och börjar berömma en insändare Kristina haft inne i Björkstabladet. Gunnel stirrar ner i bordet utan en stavelse till kommentar. Irriterad avbryter hon snart samtalet och vänder sig till Kristina.
-Men nu måste vi prata om det här med Björkstabostäder och om hur du skämt ut Partiet, påpekar Gunnel. Du måste genast gå ut med ett pressmeddelande, där du tar tillbaka beslutet. Annars blir det omöjligt att sitta kvar.
-För dig eller mig? tänker Kristina ironiskt, ser på Gunnel och säger lugnt:
-Styrelsen i Björkstabostäder har beslutat att ta upp frågan på ett extra styrelsemöte.
-När då? frågar Gunnel kort.
-Nån gång nästa vecka, tror jag, säger Kristina vagt.
-Det räcker inte. Du måste gå ut den här veckan. Annars kan du inte sitta kvar i Björkstabostäders styrelse, svarar Gunnel.
-Är det du som bestämmer det? frågar Kristina.
-Jag trodde inte mina öron när jag såg dig i TV och hörde att du fattat ett så fruktansvärt beslut. Jag var helt chockad, fortsätter Gunnel. Allan ringde mig och undrade vad i hela friden. Varför ringde du inte mig först? Det brukar du ju göra.
-Så märkligt, säger Kristina. Inte en enda person ringde mig. Hur ska jag tolka det?
-Dom vågar inte för dom är rädda för dig, svarar Gunnel reptilsnabbt.
-Hur menar du då? frågar Kristina lugnt.
-Oj, säger Gunnel med handen för munnen. Det bara slank ur mig, innan jag hann tänka mig för.
-Det var mycket olyckligt att Allan inte ringde mig, innan han gick ut i TV och dömde ut beslutet jag ställt mig bakom, säger Kristina.
-Hur kan du bara förvänta dig det? När Allan hörde vad du sagt och gjort, måste han naturligtvis genast gå ut och tydligt markera att du handlat helt emot Partiets ideologi, påpekar Gun indignerat.
–Men du har ju själv suttit i Björkstabostäders styrelse i många år och tillämpat det du kallar ’gräddfil’. Varför reagerade inte du och försökte ta bort den? frågar Kristina.
-Jag visste inte att detta förekom, svarar Gunnel fullständigt obekymrat.
-Det är verkligen konstigt, säger Kristina. Det har förekommit ända sen 50-talet.
-Ja, alla kan göra misstag. Till och med jag kan göra det, erkänner Gunnel storsint. Huvudsaken är att man rättar till dom.
-Ska du nu också gå ut och rätta till att du i åratal godkänt den gamla gräddfilen utan att blinka? frågar Kristina klentroget.
Gunnel låtsas inte höra utan fortsätter:
-Om du går ut imorgon eller i övermorgon senast med ett pressmeddelande att du vill riva upp beslutet räddar du ansiktet. Jag är mycket mån om dig och vill verkligen hjälpa dig.
Kristina börjar förstå att det egentligen är Allans, Teds och Gunnels ansikten som måste räddas.
-Men nu måste vi först invänta ordförandes beslut om ett extra styrelsemöte, säger hon lugnt. Jag kan väl inte gå ut och agera på egen hand först?
-Jo, det kan du. Du kan inte kräva att hela styrelsen ska riva upp beslutet, men för att inte skada Partiet kan du själv genast gå ut och säga att du vill riva upp det, säger Gunnel ivrigt.
Ett par av de övriga styrelseledamöterna i föreningen börjar nu ilskna till över Gunnels utfall mot Kristina. De säger till henne att återgå till dagordningen och hålla inne med sina spydigheter. Gunnel är inte van att bli tillsagd och tappar fullständigt fattningen. Det hela utvecklas till en högljudd diskussion mellan Gunnel och Maria, en av de övriga ledamöterna. Maria avslutar diskussionen med att säga:
-Så länge björkstapartisterna har Allan med, finns det nog bra mycket värre saker att diskutera och skämmas över. Jag avgår med omedelbar verkan och du kan hälsa din kompis Allan att jag lämnar Partiet. Om han försvinner, kan jag tänka mig att gå med igen.
Stämningen är mycket olustig och ingen känner lust att fortsätta. Mötet avslutas därför hastigt. Gunnel försvinner först och hennes rörelser och ansiktsuttryck talar sitt tydliga språk.
-Det här ska Kristina få sota för. Nu har hon passerat gränsen och ställt till det ännu värre för oss, tänker Gunnel rosenrasande.
Hon styrs allt mindre av den osäkerhet hon känt när hon efterträdde Allan och kretsar mer och mer runt sig själv och sin egen betydelse. Trots att hon nu rör sig i sin egen omloppsbana, ringer hon ändå direkt till Allan och Ante. De påpekar att Gunnel inte borde ha gett upp så lätt.
-Det är ju faktiskt du som värvat Kristina, påpekar de spetsigt. Du vet att Kristina inte låter sig styras hur som helst.
Om de inte kan få henne att gå ut och ta tillbaka sitt beslut, kommer de hux flux att hamna i en ordentlig knipa, eftersom de har krävt hennes avgång för ett beslut, som hon inte ens varit med och fattat. Det var ju hon, inte de själva, som skulle hamna i knipa.
Klanen tänker och diskuterar. Vad kan de nu göra? Att helt plötsligt vara i händerna på Kristina är fullständigt outhärdligt. Nu gäller det att komma med moteld, så de samlas till krigsråd för att råda bot på det akuta läget. De inser att de måste agera snabbt för att inte tappa ansiktet. Det har trots allt gått ett par veckor, sedan de krävde hennes avgång och ett par journalister har ringt och undrat, om Kristina bestämt sig för att avgå eller ej. De beslutar sig för att kalla in kommunfullmäktigegruppen till ett extra gruppmöte, där de planerar att föreslå att hela gruppen går ut med ett gemensamt pressmeddelande.
-För att var helt säker på att ingen har missat nyhetsinslaget, där Kristina säger att hon står bakom Björkstabostäders styrelsebeslut, har jag skaffat en kopia av nyhetsinslaget, säger Ted. Vi inleder mötet med att spela upp det så att vi får rätt stämning. Vi måste få alla att tycka att det var helt rätt av oss att gå ut och kräva hennes avgång.
Kristina är på väg bort på ett konsultuppdrag och har meddelat att hon inte kan närvara på mötet. Allan ringer henne därför på mobilen.
-Som du säkert förstår, måste vi nu gå ut med ett pressmeddelande som lindrar skadan för Partiet, inleder han. Eftersom jag antar, att du också är mån om Partiet och vill samarbeta, föreslår jag att jag skriver ihop ett förslag till pressmeddelande som hela gruppen kan ställa sig bakom. Sedan faxar jag över förslaget till dig, så du kan läsa igenom det och ändra tills det känns bra för dig.
Kristina accepterar men är mycket tydlig med att säga att hon inte kommer att ställa sig bakom något pressmeddelande som inte lästs och godkänts av henne såväl som av hennes ersättare i Björkstabostäders styrelse. Bara så han vet.
-Självklart, svarar Allan chevalereskt och drar en suck av lättnad för att det gått så lätt att få henne med på noterna.
När hon får meddelandet på fax till det företag där hon arbetar den dagen, läser hon det. Innehållet är direkt dåligt och hon skriver ihop ett nytt förslag, som hon skickar till Allan. För säkerhets skull skickar hon också kopior både på Allans och på sitt eget förslag till en annan ledamot i björkstagruppen som ska vara med på mötet. Hon har äntligen insett att hon aldrig kan vara försiktig och förutseende nog. Eftersom hon inte hör av Allan igen, antar hon att han accepterat hennes förslag till pressmeddelande. Riktigt säker är hon inte för hon vet av erfarenhet att han inte går att lita på.
Eftersom hennes suppleant varit den som ersatt henne på styrelsemötet där beslutet fattades, ringer Kristina också till honom för att förankra sitt förslag till pressmeddelande. Det måste ju kännas rätt för dem båda.
Allan har inte en tanke på att låta Kristina och hennes önskemål styra honom. Visserligen har han nu fått veta att hon inte deltagit i beslutet, men ingen ska tala om för honom vad som är bäst.
När Björkstabladet ringer honom med anledning av pressmeddelandet, säger han att Partisterna är överens om att alla de kommunala bolagsstyrelsernas Partistledamöter har fullt förtroende att arbeta och verka efter de grundläggande Partistvärderingarna i sina respektive styrelser. Journalisten påpekar att Allans och Teds uthängning av Kristina gjorts just på grund av att de anklagat henne för att inte ha verkat för Partisternas värderingar.
-Jag har inga ytterligare kommentarer till det här, svarar Allan.
Kristina blir inte särskilt förvånad när hon dagen efter läser tidningen och ser att han gått ut med sitt eget pressmeddelande, det vill säga det som hon underkänt och skrivit om. Hon undrar var Allan och björkstagruppen egentligen står efter det här. För att ta reda på det mailar hon till Allan:
Hej!
Jag gillade ju inte texten du skrivit och skrev därför ett helt nytt förslag, men det tog ni inte. Jag sa också till dig klart och tydligt i telefonen att jag inte tänkte ställa mig bakom något pressmeddelande, som jag inte slutligen godkänt och som inte förankrats i torsdagskvällens KF-grupp eller som inte lästs och godkänts av Johan, som var den som fattade beslutet. Johan hade inför torsdagsmötet genom Katarina låtit hälsa att han fortfarande står bakom beslutet. Jag tycker det är mycket allvarligt att du trots att jag uttryckligen sagt till och krävt detta för att ställa mig bakom ett gemensamt pressmeddelande ändå bara skickade ut det pressmeddelande jag inte godkände.
Jag arbetar heltid med ett ganska krävande jobb och är faktiskt bara fritidspolitiker. Jag hade
undervisat hela dagen och hade därför bara en halvtimme på mig att fixa mina åtaganden inför ett möte jag var på väg till. Mitt i detta ringde du och jag sa att OK, jag sätter mig väl ner och tar tag i pressmeddelandet, när jag kommer hem ikväll ca 22.30. Tidigt nästa morgon skulle jag iväg på ett konsultuppdrag. Då det var så bråttom med pressmeddelandet, gjorde jag mig omaket att åka förbi Partistkontoret före klockan 7 på morgonen för att ni skulle hinna få det. Döm om min förvåning när jag vid 23-tiden på kvällen blev uppringd av Katarina, som sa att du ändå gått ut med ditt ursprungliga pressmeddelande! När hon hörde min reaktion och mina frågor, sa hon att det här får Allan och Gunnel själva ta hand om.
Nu har jag i två dagar väntat på att höra av er för att få veta var vi står efter gruppens uttalande, som du vet att jag inte står bakom, och den senaste tidningsartikeln, där du undviker att tala om för journalisten vad som egentligen gäller. Tidningen har redan ringt och bett mig kommentera, men jag väntar tills ni sagt vad som gäller.
Den här gången har ni minsann inte varit snabba att kontakta mig. Nu får ni faktiskt tala om hur jag ska tolka artikeln och framför allt vad jag ska säga till Björkstabostäder och dess personal.
-Vem fan tror hon att hon att hon är? Snart kommer hon i alla fall att veta vem hon har att göra med, säger Allan hånfullt rätt ut i luften.
