Jakten på Makten IX
Så är det äntligen dags för nomineringsmötet. Ett stort antal Partister samlas och det ligger spänning i luften. Ombuden registrerar sig och prickas av i ombudsförteckningen. Helt plötsligt dyker Antes kompis, Tom James, upp. Han har bott i Stockholm ett par år och har inte synts till under den tiden. Nu har han hux flux registrerats in som ombud. Kristina hejar på honom och säger att hon tycker att det är roligt att se honom igen. Han ler avmätt.
Stämman börjar och allt går lugnt till, när nomineringskommitténs förslag till lista presenteras. Ante är etta, Allan tvåa och Gunnel trea. Kristina är fyra. När hennes namn ropas upp, går Tom James snabbt fram och föreslår istället att Ingemar, som är femma, ska in på fjärde plats. Ingemar går upp och säger att han inte accepterar det utan insisterar att medlemmarnas placering av kandidaterna ska gälla. Då blir han hotad av en fräsande Allan.
-Om du inte accepterar din fjärde plats, kommer du att åka av listan på samma sätt som Kristina.
När femte platsen blir aktuell föreslår Ingemar ändå att Kristina ska ha den. Tom går då åter upp och säger:
-Varenda gång nån föreslår Kristinas namn, kommer jag att gå upp och lägga ett motförslag ända tills Kristina hamnar på den plats som jag bestämmer att hon ska ha. Hon är ingen värdig representant för Partiets politik efter vad hon gjort i Björkstabostäder. Man är upprörd och pratar i Stockholm, bland annat på ABC-Nytt, om vilket dåligt beslut hon fattat i Björkstabostäder. Hon förtjänar inte att vara med, för hon är en dålig Partist.
Ella Grenlöf börjar tycka att det gått litet väl långt och stiger upp och säger:
-Förra veckan blev jag uppringd av en person på kommunlistan, som erbjöd mig en bättre placering på den listan, om jag kunde tänka mig att välja honom till gruppledare och kommunalråd efter valet nästa år. Samtalet började snart ta en olustig vändning, så jag avrundade med att snabbt svara, att jag var nöjd med den sjätteplats medlemmarna gett mig och att mycket kan hända under året fram till valet. När jag nu ser, att nomineringskommittén placerat mig på tolfte plats, förstår jag att jag svarade fel förra veckan och därför straffats med nedflyttning.
De blint lydande ombuden tar ingen notis om Ellas inlägg. De fortsätter att enligt sitt körschema rösta bort Kristina varje gång hon föreslås. Ända tills de chockade ombuden från hennes egen förening och ytterligare några föreningar börjar protestera efter åttondeplatsen på listan. Då stiger en ansedd medlem upp och säger:
-Ante, jag har haft respekt för dig. Hur kan du sänka dig till denna låga nivå? Jag skäms att vara Partist och medlem i samma parti som du och ni andra. Nu far jag hem och lägger ner vår förening.
Flera ombud reser sig för att lämna mötet, eftersom deras försök att mana till besinning misslyckats. Då börjar Allan och Ante bli osäkra på hur det ska utveckla sig och Allan ajournerar mycket motvilligt mötet. Efter ajourneringen väljer Allan att inte driva det längre. Därtill illa nödd och tvungen går Tom då upp och föreslår att Kristina ska placeras på nionde plats. Oavsett vad Klanen bestämmer, lyder ombuden blint minsta vink och visar ingen som helst förvåning över tvärvändningen. De känner sig ändå mycket belåtna över att ha fått medverka i en så spännande föreställning.
Kristina går upp och säger:
-Tre veckor före det här mötet blev jag av Rosenpartister informerad om att jag skulle bli bortkuppad. Våra gruppledare hade stolt informerat dom om att jag skulle avrättas. Jag är dock förvånad över att ni är så förutsägbara och så gemena. Det känns sorgligt att vara omgiven av såna partikamrater. Det säger allt om er och ert förakt för demokratin och för medlemmarnas val.
Ett av ombuden går senare fram till Gunnel och säger:
-Hur kunde du göra så mot Kristina? Ni som har varit så goda vänner.
-Hon vägrade inse att hon måste bort. Ante, Allan och jag blev helt enkelt tvungna att göra så här, svarar Gunnel ogenerat.
-Men hur skulle du känna dig, om det hände dig? frågar ombudet.
Eftersom Gunnel numera aldrig räknar med att bli ifrågasatt eller att behöva tänka själv, har hon inte något bra svar på det. Hon har heller inte hunnit be Allan eller Ante om hjälp att formulera ett svar.
Utanför stämman väntar journalisterna. De får snabbt höra vad som hänt av ombuden, som är på väg ut från mötet. Allan får frågan varför han informerat Rosenpartisterna om Kristinas bortkuppning och svarar:
-Fullständigt trams. Skulle jag göra det? Jag är ingen kompis till Rosenpartisterna. Dom diktar upp stories, som passar deras syften. Flertalet vinner över fåtalet. Det får man acceptera. Så funkar det på ett nomineringsmöte.
Kristina lämnar stämman med blandade känslor. Hon har inte i sin vildaste fantasi trott att människor kan bete sig så här. Det går emot allt hon någonsin lärt sig och allt hon tror på.
-Är detta Partiets politik? tänker hon. Hur kan ombud förmås att bete sig så här? Visserligen är dom flesta av dom Ungpartister, men ungdomar brukar normalt ha en stark känsla för rättvisa och vara emot allt som är ojuste. Hur ska man kunna få ungdomar att tro på och respektera demokratin, om det är så här dom vuxna ’demokratiskt’ valda företrädarna beter sig?
Det som gör henne mest upprörd och besviken när det gäller ombuden är att Partiets främste man inom kyrkopolitiken inte har högre moral. Han lydde lika blint som de unga falangisterna och deltog fullt ut i avrättningen av Kristina. Han skulle med sin följsamhet klara sig utmärkt i vilken Robinsontävling som helst.
-Allt vad I viljen att människorna skall göra eder……… måste ha ramlat bort ur hans bibel på samma sätt som en och annan mening ramlat bort ur dom stadgar, som gäller för provval och nomineringar i Björksta, tänker Kristina. Kärleken och omtanken om nästan väger lätt när maktens köttgrytor hägrar. Då står sig det kristna kärleksbudskapet slätt.
