Mördande reklam och polisanmälningar

Jakten på Makten XVII

Allting går att sälja med mördande reklam

Under våren 2002 ska kandidatlistan till kommunen kompletteras på grund av att en kandidat flyttat. Ingemar, som är sammankallande i den nomineringskommittén, blir uppringd av Ted, som också ingår i kommittén.

Mikael är den som står närmast i tur att komma in på listan, säger Ted.

-Bra, svarar Ingemar. Mikael var en av dom allra bästa och mest aktiva på den mentorsutbildning vi körde ifjol. Och så är han egen företagare.

-Företagare? säger Ted förvånat. Han läser ju på universitetet.

-Ja, men han är företagare också, påpekar Ingemar. Och så är han redaktör för en studenttidning. Jätteduktig kille.

Ett par dagar senare blir Ingemar uppringd av Gunnel.

-Hej! Det är Gunnel. Vi ska ju ha en ny kandidat på kommunlistan.

-Ja, och det är redan klart, svarar Ingemar. Det blir Mikael.

-Men det går inte, invänder Gunnel. Vi kan inte välja en man till att ersätta den kvinna som flyttat.

-Kan vi inte det? frågar Ingemar förvånat. Du brukar minsann alltid vara snabb att hävda att det är kompetens och inte kön som gäller. Men då får vi väl välja en kvinna då och nästa på tur enligt provvalsresultatet är Terese. Det skulle förresten vara ett jättebra val, eftersom Viola Krans, som höll i mentorsutbildningen, sa att Terese var den bästa av dom kandidater, som gick den utbildningen. Dessutom sitter Terese i ledningen för kårstyrelsen.

-Då tar vi henne, säger Gunnel.

När Ingemar får se den färdiga kandidatlistan, ser han att Terese inte finns med. Han tar upp detta på Föreningsrådets styrelsemöte några dagar senare.

-Jag vill veta varför ni inte har tagit med Terese på listan, som vi kom överens om, säger Ìngemar.

-Vi bestämde att Greta Karlsson var ett bättre val, säger Gunnel kort.

-Men vi var ju överens om att välja Terese. Varför har ni ändrat er utan att fråga mig, som är sammankallande? frågar Ingemar.

Gunnel väljer att inte svara, så Kristina passar på att ställa en fråga.

-Hur har ni resonerat? frågar hon förbryllad. Istället för att välja den av dom kvarvarande provvalskandidaterna som har den högsta poängen, har ni valt den kandidat som står allra sist på listan och har den lägsta poängen. Greta Karlsson har aldrig gjort nåt i politiken förutom att gå med som medlem i Cityföreningen. Terese däremot är en mycket duktig och aktiv Partist, som vid olika tillfällen visat framfötterna.

-Jag förstår att det kan tyckas lite märkligt, skyndar sig Ted att säga, men så har vi i alla fall gjort. Det är faktiskt vi som bestämmer. Det får du acceptera.

Ingemar tittar på Kristina och skakar på huvudet.

I slutet av mötet kommer Katarina in och meddelar att det har kommit en inbjudan till gruppen att delta i en förvalsdebatt i stan.

-Det där tar jag hand om, säger Ted snabbt.

-Varför kommer det så få inbjudningar till öppna möten och debatter med björkstapolitikerna inför det här valet? frågar Ingemar.

-Det stämmer inte, säger Katarina. Det kommer nån inbjudan då och då till er.

-Jaha, och vart tar dom vägen? undrar Ingemar.

-Det får du fråga era gruppledare om, svarar Katarina kort. Hos mig ligger dom då inte kvar

Katarinas svar är bekräftelse nog för Ingemar. Nu förstår han, varför inga inbjudningar når fram till honom. Inte heller Kristina nås av några erbjudanden att delta i debatter och möten.

-Den lokala censuren hinner slå till, innan vi får inbjudningarna, säger Kristina ironiskt. Negativ särbehandling, you know. Vem blir förvånad?

-Närvaro innebär makt, påpekar Ingemar. Genom att se till att vi inte närvarar vid debatter och möten, ser man till att inskränka den lilla plattform vi andra har kvar. Du har väl sett att varenda Föreningsårsmöte har antingen Ante eller Ted eller i värsta fall båda två som huvudattraktion? Allt ljus på småstjärnorna.

Att en av hörnstenarna i Hux Fluxklanens affärsplan är massiv marknadsföring och annonsering blir tydligt för varje björkstabo månaderna innan valet 2002. Aldrig tidigare har så få använt så mycket av Partiets pengar för att marknadsföra så litet politik.

Först ut är en broschyr i färg med de tre Bockarna Buse. Stora Bocken Buse (Allan) gillar livet, kompisar, företagsamhet och människor som står för förändring. Han ogillar ja-sägare. Mellan-Bocken Buse (Ante) gillar människor som vågar stå för sina åsikter. Minsta Bocken Buse (Ted) gillar ärlighet och människor som vågar.

Ingemar och Kristina får sig ett gott skratt, när de läser broschyrerna.

-Titta här! säger Kristina. Grabbarna säger sig gilla ärlighet, förändringsbenägna personer, människor som står för sina åsikter och människor som vågar. Det låter ju som en perfekt beskrivning av mig. Att dom inte tänkte på det!

I nästa utskick har de särat på sig och satsat på var sin flashig färgbroschyr. Leende och uppklädda lockar de med sina återkommande välpaketerade budskap. Färgbroschyrerna varvas ibland med svartvita utskick och foton både inuti och utanpå kuverten samt med dagliga annonser i dagstidningarna. Budskapen däremot varvas inte. I god tid före valet kompletteras alla annonser och utskick med valaffischer. Överallt ler de tre Bockarna Buse förföriskt mot väljarna. Lars Strömberg, aktiv i björkstapartisterna, gnuggar händerna över annonseringen, som går genom honom och hans företag, eftersom han hjälper Ante, sammankallande i marknadsföringskommittén, med marknadsföringen i björkstapartisterna. Det handlar om marknadsföring för flera hundra tusen.

-Det smartaste är att låta kostnaderna gå in i Partiets totala annonskostnader i samband med valet, säger Ante till Lars. Det gör vi enklast genom att du skickar en samlingsfaktura från ditt företag, för då slipper väl Partiet betala moms på beloppet, eller hur? Dessutom behöver inte de olika posterna specificeras och summorna kan rundas av på lämpligt sätt, om du gör så.

Gycklarnas marknad

Två av Bockarna Buse finns också med på den stora årliga mässan i stan. Som vanligt är de välorganiserade och deras trupp har en tydlig inbördes hierarki: längst ner finns underbetjänterna, som är hänvisade till att sköta kaffeapparaten i bakgrunden, därefter kommer betjänterna, som får stå i frontlinjen och servera ’kunderna’ kaffe, plocka fram broschyrer, kränga Partistprylar och hålla ordning på bordet. Längst upp återfinns Mellan-Bocken Buse och Minsta Bocken Buse. I kampanjuniformer och på vackraste tungomål kör de sina innehållslösa, hårt regisserade monologer och tomma, välrepeterade valbudskap. När den ene tystnar för att andas, tar den andre omedelbart vid för att slippa inleda någon spontan okontrollerad dialog med eventuella besökare. De är som ett par ballonger; uppblåsta, sprängfyllda med luft och färdiga att lyfta av egen kraft för att segla iväg till en egen planet högt över huvudet på väljarna.

Strax före valkampanjen påpekar några medlemmar i björkstapartisterna försynt att det kanske inte känns riktigt trovärdigt att Klanens kampanj fokuserar på företagande och arbetsmarknadsfrågor, eftersom Ante och Ted inte själva har någon erfarenhet av detta. Att klara av körkortsteorin innebär ju inte att man kan köra.

-Det spelar ingen roll, avbryter Ted. På Partiets hemsida finns allt vi behöver kunna om dom här frågorna. Att vi inte har några egna erfarenheter kan tvärtom vara en fördel, för då har vi heller inga förutfattade meningar utan kan se med öppna fräscha ögon på jobb och företagande.

Kristina och Ingemar iakttar med stigande förvåning hur de tre Bockarna Buse dränker väljarna med annonser och broschyrer.

-Dom är som kostymförpackade handelsresande små gubbar, som säljer färdigpaketerade korta politiska budskap. Varifrån får dom pengar till allt detta? Det finns krav på att varje kandidat ska redovisa varifrån hennes eller hans pengar till personvalskampanjen kommer, påpekar Kristina.

-Glöm det! säger Ingemar. Dom här gossarna har aldrig trott på öppenhet och dom kan inte stava till redovisning. Allt som Hux Fluxklanen gör är hemligt. Deras pengar kommer med största säkerhet från alla dom pengar som kommuner och landsting betalat in i aktivitetsbidrag till Ungpartisterna i regionen under dom senaste åren. Tora Mohlén är revisor där så det är lugnt. Med henne som grindvakt behöver dom inte oroa sig. Dom har planerat det här långsiktigt. Precis som Ante gjorde inför valet 1998. Det var bara genrepet. Nu är det huvudföreställningen vi ser.

-Dom här aktörerna vore nåt för Lars Norén, säger Kristina.

-Galenskaparna ligger nog närmare till hands, svarar Ingemar.

Rhenman på krigsstigen igen

Medan stridigheterna om personkryssens betydelse för den interna rangordningen av kandidater pågår i björkstapartisterna, meddelar Sveriges radio i ett nyhetsinslag i augusti 2002, att den regionala polisen och åklagarmyndigheten tagit emot ytterligare en anonym anmälan, som riktar sig mot Ante, Allan och Ted.

”ANMÄLAN

Med detta brev vill jag anmäla björkstapartisterna Ted Lidell, Ante Grenå samt Allan Lundsjö för valfusk och bedrägeri samt Allan  Lundsjö för olaga hot.

Ted Lidell, Ante Grenå och Allan Lundsjö genomförde ett omfattande fusk i Partisternas provval. De satte egna c/o-adresser på medlemmar som flyttat till annan ort (bl a de som flyttat p g a färdiga studier).

Detta ledde till att ovanstående personer kunde rösta på sig själva med andra personers röstsedlar utan deras tillstånd.

En förundersökning kommer leda till att ett flertal vittnen inom Partiet kommer träda fram.

Vid det tillfälle då Börje Rhenman och Ivar Sonesson ifrågasatte provvalet så blev partisten Ingemar Jonsson muntligt och skriftligt hotad av Allan Lundsjö.

Utifrån att vi lever i ett samhälle med demokratiska regler måste bedrägerier och hot stävjas och då framför allt i politikernas nivå.

Anonym Partist”

Ett par veckor senare går Rhenman ut i Björkstabladet och hävdar att en falang inom björkstapartisterna sett till att falska medlemmar från andra delar av Sverige kunnat rösta i medlemsprovvalet i Björksta. Falangens syfte har varit att säkra sina egna positioner. Rhenman kräver nu att en oberoende kommission ska granska oegentligheterna i provvalet. Rhenman har gjort en polisanmälan baserad på en eller två tidigare anonyma polisanmälningar. Syftet med Rhenmans anmälningar har varit att få utrett av åklagare, om något brott begåtts i samband med Partisternas provval i regionen. Åklagaren har dock kommit fram till att ingen förundersökning ska göras.

-Jag har begärt överprövning, men överåklagaren har kommit fram till att anmälningarna inte kan leda fram till åtal, säger Renman till tidningen. Rent juridiskt är ärendet därmed avslutat.

Nu vill Rhenman tvätta byken offentligt och kallar därför till presskonferens.

-Jag betecknar detta som mycket allvarliga brott. Falska medlemmar har kunnat rösta falskt från olika håll i landet, säger han. Jag har funnit starka skäl att anta att Allan, Ante och Ted på detta sätt velat förbättra sina positioner. Däremot har jag inga strikta bevis för vem eller vilka, som ligger bakom upplägget.

-Kritiken från dig har lett till att du hotas med uteslutning ur Partisterna, påpekar en journalist.

-Allan har till och med påstått att jag är en rättshaverist, säger Rhenman.

-Är du inte det då? frågar en annan av journalisterna.

-Nej, inte alls. Om detta inte reds ut en gång för alla, är jag rädd för att det kan bli en förebild för framtida valhantering i hela landet. Väljarna måste få en förklaring till allt som skett i björkstapartisterna. Hittills har motståndstrion bara velat tysta ner allting. De har avvisat varje försök till utredning och Partisthögkvarteret i Stockholm tiger som muren. De har inte ens hövligheten att svara på brev. Det förväntar man sig ändå av Partistledningen. Men icke.

Rhenman vill nu ha en kommission bestående av förslagsvis Partistrevisorer från Stockholm, polis och jurist. Grundkravet är att ingen i kommissionen ska ha någon koppling till berörda parter.

Allan avvisar helt Rhenmans påståenden och krav.

-Rhenman bedriver en antipersonvalskampanj mot mig, Ante och Ted. Han kastar ur sig fria fantasier, som det inte finns grund för, säger Allan med skärpa till Björkstabladet.

-Men har ni inte velat förbättra era egna positioner på detta sätt då? frågar journalisten.

-Det skulle jag aldrig drömma om. Det finns ingen praktisk möjlighet att genomföra nåt sånt, säger Allan övertygande.

-Du har tidigare kallat Rhenman för rättshaverist, fortsätter journalisten.

-Ja, och bilden har inte blivit bättre av hans senaste utspel, påpekar Allan.

-Är du själv beredd att tillstyrka en kommission? frågar journalisten.

-Jag har fullt upp med valrörelsen. Den frågan får vi titta närmare på efter valet. Om Partiststyrelsen ber mig om det, är jag beredd att gå vidare med frågan. Jag har nämligen inget dåligt samvete på nåt sätt, fortsätter Allan.

-För väljarnas bästa vore det väl bäst att sopa rent framför partidörren innan valet äger rum, påpekar journalisten.

-Det skulle man kunna tycka. Uppriktigt sagt finns inte den tiden. Det skulle bara sätta fokus på fel saker, säger Allan.

-Men inte kan du väl klaga på att det varit ont om tid. Det här kravet kom ju redan i mars utan att ni gjort nåt, säger journalisten. Ni verkar snarast ha gjort allt för att dra ut på tiden i hopp om att kravet ska försvinna. Är det förresten aktuellt att utesluta Rhenman nu?

-Det är inte aktuellt just nu, men så mycket kan jag säga att frågan lever. Förr eller senare kommer ett avgörande. Renmans syfte verkar vara att svartmåla mig av nån anledning, säger Allan.

-Du har beskyllt Rhenman för att vara paranoid och lida av förföljelsemani, fortsätter journalisten. Riskerar inte du nu att också beskyllas för att lida av paranoja och förföljelsemani, när du hävdar att Renman bara är ute för att svartmåla dig?

-Jag är helt säker på att björkstaborna vet att jag inte lider av nåt sånt, avslutar Allan leende.

Ante, som föredrar att verka mer i det fördolda, tycker att det börjar bli riktigt jobbigt med Arnes alla utspel och håller sig mer och mer i bakgrunden. Han inser att hans namn inte mår bra av att synas alltför mycket i detta sammanhang nu, när valet står för dörren. Om han blir direkt konfronterad, tänker han i första hand delegera till Ted och Tora Mohlén att rycka ut. Gunnel är ett annat alternativ, som han överväger.

Fredrik och Ivar ler igenkännande, när de läser tidningen.

-Hur orkar Allan? Inser han inte att han inte är trovärdig? säger Fredrik. Björkstaborna har förstått att dom fuskat i stor skala. Ingen tror på Hux Fluxklanen utom dom som måste tro av ren självbevarelsedrift.

-Du vet ju att hans omdöme lämnar en del övrigt att önska, svarar Ivar. Hans uppfattning om sig själv stämmer inte längre med omgivningens uppfattning om honom. Han överskattar sig själv lika mycket som han underskattar andra.

-Det är inte en dag för tidigt att han faller, säger Fredrik. Det ska bli intressant att se hur björkstaborna röstar om ett par veckor.

-Intressant för oss men knappast för Allan, om min manliga intuition håller, svarar Ivar.

-Det kanske blir något av en ’nära döden upplevelse’ för honom, säger Kristina.

-Knappast, svarar Fredrik. Det sägs ju vara behagligt av dem som upplevt det. Nån behaglig upplevelse lär inte Allan ha att vänta sig. Big Brothers tid är ute nu och nåt Paradise Hotel lär knappast vänta på honom. Han får vara glad om han slipper hamna bland Hells Angels.

 

Eld i baken

Medan skogsbränderna härjade som värst åkte flera partiledare ut till de olika brandplatserna för att visa sitt deltagande och intresse samt för att få positiva rubriker så här inför valet. Men politisk teater släcker inga bränder. Inte heller politiker som orerar, poserar och politiserar.

Räddningstjänsterna gjorde ett fantastiskt jobb tillsammans med många frivilliga landet runt, men de knäade av utmattning. Politikerna besökte ledningsplatser och hävdade att vår krisberedskap är god.  Ren lögn och hittepå! Bristen på ledning och tydligt ansvar visade sig vara det verkliga problemet med ledningskollaps som följd.

Framför en brandbil dök Isabella Lövin upp iklädd vit mundering. Hon höll ett sorgesamt tal om klimatförändringar och om hur viktigt det är att Sverige nu tar täten i miljöarbetet Har vi inte redan det enligt henne? Framför en bit nedbrunnen skog beklagade sig Jonas Sjöstedt över vår dåliga brandbekämpningskapacitet.

Annie Lööf ville förstås heller inte missa detta tillfälle att posera och orera. För att visa handlingskraft  passade en bekymrad Lööf på att vifta med armarna medan hon spontant föreläste för brandmän, vårdpersonal och hemvärnet på krisledningsplatsen.

Stefan Löfven ville inte vara sämre, men eftersom han deltog i ett bröllop i USA tillsammans med medlemmar ur Kennedyfamiljen, dröjde det innan han sent om sider dök upp på en av brandplatserna. Brandbil och räddningspersonal gav effektfull inramning för hans presskonferenser, där han bl a passade på att kritisera de partiledare som inte besökt brandplatserna, t ex Jimmy Åkesson.

Löfven hade tydligen missat att Paula Bieler, SD, var en av de hemvärnssoldater som var med på plats för att bekämpa skogsbränderna och på Facebook kunde man se bilder av Mattias Karlsson, också SD, som hjälpte byalaget med att samla in hö i torkan. De som visar handlingskraft genom att kliva rakt in i verkligheten får inga rubriker i de stora papperstidningarna, inte heller i radio och TV. Därför kan det vara svårt att hålla koll på vad som sker i den humanitära stormakten, i synnerhet när man är på bröllop på en annan kontinent.

När TV4 frågar Löfven om orsaken till det svåra läget svarar han:

-Jag vill inte hålla på med det nu. Jag har fokus på att bränderna ska slockna. De som vill hålla på med det där käbblet, de får ägna sig åt det. Jag har faktiskt viktigare saker för mig. Vi kan ta en diskussion och en utvärdering efteråt och den ser jag fram emot.

Att regeringen vill tillsätta en särskild utredning för att utvärdera sommarens insatser är ingen kioskvältare. Genom att hävda att man inte vill föregripa utredarens slutsatser, hoppas regeringen naturligtvis slippa svara på besvärliga frågor innan valet.

Med bred politisk enighet har Sverige i decennier rustat ner sin förmåga att möta kriser av olika slag. Som ett resultat av den katastrofala branden i Västmanland sommaren 2014 tillsatte Alliansregeringen i augusti 2014 en särskild utredare för att granska branden. I november 2014 presenterade utredaren Aud Sjökvist sina preliminära fynd. Hon riktade hård kritik mot krishanteringen under skogsbranden i Västmanland. Och vad gjorde den rödgröna röran? Den lade inte långt därefter ner hennes utredning av ”ekonomiska skäl”. För att lägga locket på av rädsla för att hennes kritik skulle bli offentlig enl Sjökvist.

Istället gav den numera sparkade inrikesministern, Anders /dr/Ygeman, uppdraget att fortsätta granskningen till MSB, en myndighet utan egentligt fokus underställd regeringen.  Därmed blev deras uppgift också att bedöma sin egen insats. Egna/interna utredningar av egna bristerär som bekant ingen framgångsrik lednings- och förvaltningsmodell. Det är heller inte särskilt förtroendeingivande. För att genomföra utredningen tillsatte MSB en arbetsgrupp med sex personer, som arbetade som mest halvtid med uppdraget. Myndigheten uppskattar att kostnaden blev tre miljoner kronor, d v s fyra ggr så dyr som Sjökvists utredning.

– När man ringde mig och sa att min utredning skulle läggas ner på grund av ekonomiska skäl, så nämndes också att man skulle få det gjort gratis inom MSB-ramen, säger Aud Sjökvist till Expressen (29/7).

MSB:s utredning tog 14 månader och föreslog tre nya utredningar. Räddningstjänsutredningen lämnades till regeringen för drygt en månad sedan, d v s efter nästan en hel mandatperiod! Den rödgröna röran har under sin tid vid makten m a o inte klarat av att presentera annat än utredningar trots erfarenheterna från skogsbranden i Västmanland 2014. Nu föreslår Löfven m fl ytterligare diskussioner och utvärderingar när årets bränder är släckta. Denna regering har sannerligen tillfogat Sverige större skada och kostnader än årets bränder.

På Ledarsidorna skriver Johan Westerholm (30/7) att MSB 2008-2018 anslagit minst 26 MSEK till vad de betraktar som mer akuta samhällsproblem, t ex brandmannaheroism och behovet av könsneutrala rullstolsanpassade duschrum på brandstationerna. Dessa miljoner hade räckt till ca 100 km brandslang anpassade för skogsbränder, men miljonerna satsades på intersektionella genusstudier istället för på den dokumenterade brist på materiel som finns ute i de lokala brandbekämpningsstyrkorna. Man tar sig för pannan.

Utrensningar och anonyma hot

Jakten  på Makten XVI           

Mediarapporteringen och bevakningen av Partisterna i regionen fortsätter. Kandidaterna börjar förbereda sina personvalskampanjer. Ingemar, som är styrelseordförande i Föreningsrådet i Björksta, är den som ska attestera alla fakturor, som har med valet att göra. Han har några veckor tidigare tackat ja till att fortsätta som ordförande ett år till.

Ett par dagar innan Föreningsrådets årsmöte i april, där Ingemar ska väljas om, ringer Gunnel honom från en flygplats i Frankrike och meddelar att valberedningen, där Gunnel är ordförande, har beslutat sig för att inte ge Ingemar förnyat förtroende.

-Vi vill ha lite föryngring i styrelsen, säger Gunnel och lägger på innan Ingemar hunnit reagera.

Ingemar känner sig som fallen från skyarna och ringer till Margareta, en av de andra ledamöterna i valberedningen, för att fråga, varför de frågat honom om han vill fortsätta, när de ändå inte vill ha honom kvar.

-Vad säger du? frågar Margareta klentroget. Ingen av dom andra två i valberedningen har frågat mig vad jag tycker och ingen har heller informerat mig om detta. Vem föreslår dom istället till ordförande?

-Tora Mohlén, svarar Ingemar. Gunnel säger att dom vill ha en föryngring.

-Varför börjar hon då inte med att föryngra valberedningen genom att själv avgå därifrån? frågar Margareta. Vår genomsnittsålder är klart högre än genomsnittsåldern i Föreningsrådets styrelse. Lustigt förresten hur Tora Mohléns namn dyker upp överallt helt plötsligt. Hon är ju inte speciellt aktiv.

Ingemar ringer Kristina, som är i Stockholm och inte kan närvara på Föreningsrådets årsmöte. Kristina blir upprörd men inte ingalunda förvånad.

-Varför är du förvånad över det? frågar Kristina. Förstår du inte att du är den sista personen dom vill ha på den posten nu inför valet? Klanen inser att enda chansen att plocka ut så mycket pengar som möjligt till annonsering och marknadsföring av sina personvalskampanjer är att välja en person, som skiter i Partiets ekonomi och konkurrens på lika villkor. Du har väl sett att vissa toppkandidater själva ingår i kampanjkommittén. Ante är ordförande och ansvarig för den. Lars Strömberg, aktiv björkstapartist, och hans företag ska fixa själva jobbet och det gör Lars ännu lojalare. Nu blir det fritt fram för Ante och hans lojalister att sitta och bevilja sig själva pengar och besluta att pengarna inte räcker till konkurrerande personvalskandidater. Det går tvärt emot Partiets motto om konkurrens på lika villkor, men vad gör det? Ändamålet helgar medlen och Tora och Lars är användbara verktyg.

Johan Nordlinder, Ingemars företrädare på ordförandeposten i Föreningsrådet, får också höra talas om att Ingemar inte föreslås bli omvald och ringer Gunnel.

-Jag vill bara upplysa dig om en sak, säger han. Om ni avsätter Ingemar som ordförande och väljer Tora istället, går jag direkt till tidningarna.

Gunnel och Klanen känner att det inte är läge för ytterligare publicitet och beslutar därför att låta Ingema sitta kvar. De övertalar istället vice ordförande att stiga av så att Tora åtminstone kan väljas till den posten. Därigenom tryggar Klanen ändå stor kontroll.

Stämningen i gruppen är olustigare än någonsin, men riktigt hur illa det är, har nog nästan ingen förstått förrän på Långfredagen, när Ingemar tidigt på förmiddagen får oväntat besök av Katarina, som verkar rädd och uppskrämd.

-Jag måste bara få prata med nån, säger Katarina, och jag har ingen annan än dig att vända mig till.

Just då ringer Katarinas mobiltelefon. Det är Peter Jonasson, Ungpartisternas tjänsteman och hennes arbetskamrat på Partistkontoret, som vill veta var hon är. När hon avslutat samtalet, lägger hon sin telefon på bordet. Hon börjar med att berätta hur hon har det på Partistkontoret.

Allan kör med maktspråk mot mig och jag vågar inte protestera, för jag är ju bara anställd. När jag var på kurs i två veckor efter jul, ringde han mig och sa att Ted skulle anställas på Partistkontoret. Jag tycker Ted är obehaglig och han har deltagit i alla oegentligheterna i provvalet. Jag känner mig helt överkörd och maktlös.

Katarina avslöjar också hur Allan pressat henne att snabbt registrera in de 55 ’tvångsintagna’, som han sagt sig ha värvat, så att de hann bli medlemmar, innan provvalet skulle börja. Hon bekräftar att det förekommit en hel del oegentligheter kring provvalet och talar om vem som är hjärnan bakom det. Hon berättar till exempel att 300 medlemmar röstat i medlemsprovvalet till kommunen i Björksta 2001. Trots detta uppgick det totala antalet förstaplaceringar på kandidatlistan till kommunfullmäktige till 310, vilket är tio för många. Detta finns inte dokumenterat i något protokoll, vilket det enligt stadgarna ska göra. Några personer visade sig också vid närmare kontroll ha skickat in dubbla valförsändelser, vilket betyder att dessa personer borde ha prickats av två gånger på Partistkontoret av Ante eller Katarina. Eftersom varje medlem får endast en uppsättning valförsändelser, kan en medlem inte rösta två gånger.

-Nån på Partistkontoret måste ha tagit en rövare och röstat åt medlemmar dom inte trott skulle rösta själva, säger Katarina. När sen dessa medlemmar ändå röstat själva, har det blivit fel.

-Men hur kunde nåt sånt hända? frågar Ingemar. Antalet valkuvert och valsedlar ska ju vara räknade och protokollförda. Dessutom måste man registrera alla valförsändelser, som returnerats på grund av att adressaterna flyttat.

-Inget har noterats eller registrerats och nåt protokoll har inte förekommit. Dom valsedlar vi själva fått hemskickade har vi använt till att kopiera upp nya valsedlar på Partistkontoret. Kuvert fanns det gott om efter kyrkovalet, som ägde rum veckorna innan provvalet började. Vi har ingen aning om hur många valförsändelser som tryckts upp, skickats ut eller kommit tillbaka. Så fort jag sagt att jag måste registrera eller protokollföra nåt, har Ante sagt till mig att låta bli och krävt att jag ska överlämna detta till honom istället.

Ingemar kan knappt tro sina öron. Visserligen har Ante sagt att han har en hållhake på Katarina, men Ingemar har inte tagit till sig det och förstått innebörden av det förrän nu.  Efter drygt fyra timmar åker Katarina hem.

Redan ett par dagar senare, på annandagens morgon klockan 9, dyker Katarina oväntat upp hos Ingemar igen. Hon känner sig både rädd och jagad, eftersom hon fått en hotfull anonym diskett i brevlådan. Hon har disketten och en papperskopia på innehållet med sig för att Ingemar ska kunna läsa den. Där står bland annat:

-’Vi vet att du besökte Ingemar på långfredagen. Vi har fotat och spelat in allt. Du vet att Ingemar hatar dig och vill dig illa. Skyll dig själv! Vi är glada att du ska sluta och vi vet att du har personliga problem. Vi vet att Ingemar spelat in allt du sagt till honom och att han kommer att spela upp det ikväll på krismötet, men vi kommer att förneka allt. Det är du som förlorar på det. I medlemsregistret går det inte längre att se vem som värvat medlemmar. Du kan kolla själv.’

-Det här är ju fullständigt hårresande, säger en chockerad Ingemar. Allt det här måste vi prata med Partistdirektör Karl Lööv i Stockholm om. Du får chansen att själv informera honom om alla hemskheter och oegentligheter, säger Ingemar till Katarina. Om du inte gör det inom den närmaste veckan, gör jag det nästa vecka.

-Jag vet inte, om jag vågar prata med Karl om det här. Kan du förresten följa med mig till Partistkontoret nu? frågar Katarina. Jag vågar inte fara dit ensam.

Det lovar Ingemar, men först ringer han ett par samtal. Det ena till Kristina, som är i sin stuga, och det andra till Birgit Elofsson, Katarinas kollega på Partistkontoret.

-Om nånting händer mig vill jag att du ska veta, vad som just hänt och att jag strax åker till Partistkontoret med Katarina. Hon vågar inte fara dit ensam efter att ha fått den här disketten, säger Ingemar.

Kristina blir både skrämd och rasande.

-Hur är detta överhuvudtaget möjligt? frågar hon sig. Hur långt ska det få gå, innan nån vettig människa sätter stopp för det här infernot? Det här liknar mer och mer en maffia med förgreningar på alla nivåer och rädda människor överallt.

Hon oroar sig för Ingemar och Katarina men kan inget göra förutom att vänta. Väntan känns outhärdlig, men till slut ringer äntligen Ingemar och berättar lättat att han är hemma igen.

Ingemar har nu fått helt klart för sig hur Katarinas situation i själva verket är, hur Katarina känt sig tvingad att medverka i olika oegentligheter. Varje gång Katarina säger att hon inte vill eller kan göra något, får hon alltid samma hotfulla svar:

-Du vet vad som händer, om du inte gör som vi säger.

Veckan därpå får Marianne veta att Katarina inte ringt till Karl. Marianne bestämmer sig för att genast göra det. När hon ringer Karl Lööv, verkar han tämligen ointresserad av vad Marianne berättar om disketten, hoten och Katarinas utsatthet och rädsla. Marianne förstår senare att han inte rört ett finger för att ta itu med problemet. Hon känner mer och mer hur saker mörkas och hur rädslan sprider sig och förlamar många i björkstapartisterna.

Eftersom Ingemar är mån både om Partiet och Partisterna, påtalar han missförhållandena internt men utan framgång. Han känner mer och mer att detta inte är det Parti han en gång gick med i och är osäker på, om han vill fortsätta att tillhöra ett parti som tillåter att sådana här saker händer.

-Vart tog den interna yttrandefriheten, respekten och demokratin i björkstapartisterna vägen? funderar han. Vem ska jag vända mig till för att få till stånd en förändring? Dom som har makt att göra nåt vägrar att göra det och vi andra, som inte har makt att göra nåt, kräver att nåt görs. Vi har ju flera aktiva Partister som är poliser. Det är baske mig deras skyldighet att undersöka det här.

Ingemar tycker det känns obehagligt att ha hamnat mitt i stormens öga och tvekar först att berätta om det för någon. Efter ett par dagar inser han hur sjuk hela historien är och bestämmer sig för att inte ljuga för att skydda ljusskygga personer, som genom sina handlingar utsätter både Partiet och personer för skada, hot och trakasserier.

-Dom får skylla sig själva. Vill man inte förstå eller ta till sig intern kritik, får man finna sig i att få den offentligt i medierna, tänker han.

Månader senare får medierna information om hur det står till i björkstapartisterna och intervjuar Ingemar, som bekräftar hur infekterat läget är. De som känner sig utpekade kontrar med att snabbt skaffa sig språkrör, som ’inte känner igen sig’, eller avfärdar det som ’uppenbara fantasier och osanningar’ och påpekar att ingen av dem ’kan på någon punkt instämma i de anklagelser som framförts’ och hävdar att ’stämningen bland medlemmar och aktiva är god’.

-Alla som bara stillatigande låter alla oegentligheter passera är medskyldiga, tänker Marianne. Strindberg hade rätt. Det är synd om människorna. Tänk att vara vuxen och ändå så liten och rädd att man inte vågar stå upp för sanningen!