Prussiluskan och majoren

Valresultatet blev en stor besvikelse för Alliansen då det innebar att allianspartierna fått 1 mandat mindre (143) än de rödgröna (144). Ändå inledde Alliansen mandatperioden med att fälla den rödgröna regeringen. Utan SD:s 62 mandat hade detta inte gått. Så hur tänkte de? Hade de inte ens tänkt tanken att de kunde få färre mandat än de rödgröna? De gick till val på att inte göra sig beroende av passivt eller aktivt stöd av SD. Ändå är deras första insats helt beroende av SD:s stöd, något de inte med ett ljud kommenterat. Hur har de tänkt att få igenom alla sina kommande förslag och budgetar i riksdagen med 1 mandat mindre än motståndarlaget, de rödgröna, och utan SD:s stöd? Löfven hade ju i god tid sagt att han inte skulle stödja en alliansregering och att V skulle stödja dem fanns nog inte på kartan.

Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) har med dårars envishet målat in sig i hörn som det är svårt att komma ur.  De lovar att inte bli stödparti till S och att inte sitta i en regering som är beroende av passivt eller aktivt stöd av SD. Med så kategoriska utfästelser och svåra låsningar förtjänar de att få stanna i sina hörn ett bra tag. Att SD:s röster hjälpte dem att fälla regeringen nämner de inte. Inte heller att det varit helt OK att SD under den gångna mandatperioden röstat för 39% av allianspartiernas förslag i riksdagen.

Kristersson har med en dåres envishet upprepat:

-Vi vill inte samarbeta med SD lokalt, regionalt eller nationellt!

Han har i många år stått i skuggan av Reinfeldt och dennes oförsonliga hat mot SD.  Men nu höjs många moderata röster i protest mot detta oförsonliga SD-hat. Kommunpolitiker, riksdagsledamöter och f d moderata toppolitiker som Bildt och Tobisson har börjat ifrågasätta det rigida förhållningssättet.

Trots dessa nya ifrågasättanden har Kristersson (mot bättre vetande) gjort sitt bästa för att förverkliga Alliansens gemensamma politik, som de fyras gäng gick till val på. Alla allianspartier, främst L och C, har med stor övertygelse, särskilt efter valet, hävdat att de ska bilda regering utan passivt eller aktivt stöd av SD. Det omöjliggör en borgerlig regering. Nu har C och L sina rätta jag: det viktiga för dem är vem som röstar på vem i riksdagen, inte den politik som behöver föras. Hur ska Kristersson kunna bilda regering när t o m C och L säger att de kommer att rösta nej till hans senaste förslag – en moderat minoritetsregering eller en M+KD-regering?

Nu försöker Lööf och Björklund övertyga oss om att Kristersson inte gjort tillräckligt för att pröva alla regeringsalternativ. Både Kristersson och Lööf har samtalat med Löfven, men han har konsekvent sagt nej till att stödja en alliansregering. Ändå anser Lööf att man måste vara ”envis” och att varken Fridolins eller Löfvens nej ska ses som ett nej; S måste få fler chanser att säga ja till att ställa upp för en alliansregering. Alternativt kan Mp erbjudas att rycka in som stödparti/nödparti åt en alliansregering. Det är bisarrt mot bakgrund av att Lööf hösten 2013 på Twitter som svar på Löfvens inviter om samarbete efter valet 2014 kaxigt deklarerade:

-Det finns tre saker som jag tycker riktigt illa om: 1) socialism 2) arrogans 3) män som inte förstår ett nej.

C och L har mer el mindre förbrukat sitt förtroende då de tydligt visat att politiskt maktspel och taktiserande är viktigare för dem än att få igenom sin politik och måna om landets bästa. Jag misstänker att en mycket tuff och välförtjänt svekdebatt nu väntar dem: de har både omöjliggjort en borgerlig regering och att få igenom en borgerlig politik för landets bästa. Borgerligheten har inte gett dem mandat att göra så. Är det kanske så att Lööf i hopp om att betraktas som moraliskt överlägsen och ideologiskt renlärig föredrar att sitta kvar på läktaren istället för att ta ansvar för landet? Men hur moraliskt och ideologiskt renlärigt är det att släppa fram en S-regering stöttad av f d kommunister?

Att varken S eller SD kravlöst tänkt släppa fram en bred alliansregering var känt långt innan talmansrundorna började, men ’the political show must go on’ (skon måste gå på i Lööfs fall såvida hon inte äter upp den). Kristersson ’did what a man has to do’ och undvek därmed att vara den som krossade Alliansen, men C och L tvekade inte att sätta spiken i kistan.

Alliansen var medlet, regeringsmakten var målet, men det verkar inte gälla längre. C och L ställer nu så många krav och villkor att inte ens de själva kan få ihop ekvationen. Att kräva att Kristersson ska väljas till statsminister samtidigt som Löfven ska stödja detta är ett förslag ovärdigt ’vuxna politiker’.

Trots Allianspartiernas ihärdiga försök att övertyga ’marknaden’ om att Alliansens kemi och stämning, politik och varumärke är mycket bra, har fasaden under det senaste året krackelerat, inte minst under sommaren. Främst är det solisten ’Annie get your gun’ som skjutit från höften, t ex när C som enda borgerliga parti förra sommaren drog tillbaka misstroendeförklaringen mot Peter Hultqvist, försvarsminister (S) efter att Transportstyrelsens IT-haveri sent omsider avslöjats. När hon i somras (också som enda borgerliga parti) röstade ja till den lagvidriga ’gymnasielagen’ och därmed stöttade de rödgröna fick det mig att tänka på Svarta Änkan, spindeln som dödar med sitt gift. Med sådana vänner behöver man inga fiender. Hur hon landar efter att ha satt spiken i Alliansens kista återstår att se men hon tillhör ju numera Bilderberggruppen, så hennes framtid lär vara tryggad. Dessutom är hon jurist, vilket hon ofta påpekar. Dock utan erfarenhet från yrket skulle jag gissa.

Björklund verkar ofta ta rygg på Lööf trots att han verkar full av eget självförtroende och ofta pekar med hela handen. Hans ställning i partiet har blivit allt svagare eftersom han under sina 11 år som partiledare inte lyckats lyfta partiet. Hans enda chans att få vara kvar som partiledare sägs vara att han blir minister nu. Det verkar inte så troligt. I Almedalen i juli talade han dock som ende partiledare om EU. Misstänker att han inte så lätt ger upp en plats på stolen eller i solen. En ’reträttpost’ som EU-parlamentariker med ännu fler privilegier och större inkomster utgör nog en attraktiv fortsättning för majoren. En av partiets nuvarande EU-parlamentariker, Jasenko Selomovic, varnades i vintras av parlamentets talman Schulz efter anklagelser om mobbning och trakasserier från talmannens tidigare medarbetare i staben.  Det bör innebära att där uppstår en vakans förutsatt att L får behålla sina nuvarande mandat där. En hake är förstås att Bryssel och Belgien inte är en trygg miljö för hans adoptivbarn.

DÖ, decemberöverenskommelsen, innebar att Alliansen under fyra år avstod från att få igenom sin politik av rädsla för att SD skulle stödja den. De gav villkorslöst bort regeringsmakten till de rödgröna och avstod också från att bedriva aktiv och framgångsrik oppositionspolitik. Nu måste borgerligheten visa ryggrad och mod att stå upp för sin politik och för landets bästa, även när SD har en liknande politik. Annars är det dags att lämna politiken.

En DÖ 2,0 är inte ett alternativ. Nu eller aldrig är vad som gäller för Alliansen. Så kom igen med kraft och övertygelse och låt bra förslag bli viktigare än vem som framför dem! Varför inte börja med att lägga ett förslag om satsning på SD-ångestterapi? Kom ihåg att även de rödgröna lider av SD-ångest och kommer att behöva SD:s stöd för att få igenom sina förslag då det är borgerlig majoritet i riksdagen! Fast de rödgröna struntar nog varifrån stödet i riksdagen. Att ta makten och att behålla den är deras prioriteringar. Det borde också vara Alliansens.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>