Lööftunt

 Annie Lööf gillade inte att Kristersson och Busch Thor motsatte sig att hon skulle få ett sonderingsuppdrag av talmannen eftersom de ansåg att alla möjligheter redan var uttömda efter två sonderingsrundor. Lööf däremot ansåg att Kristersson inte ordentligt uttömt alla möjligheter att få till en ny regering. Därför tjatade hon sig som ett barn till att få sondera förutsättningarna för en regering. Då hon själv tillsammans med Björklund utgjort det största hindret för en ny regering, kände man sig nog tvingad att låta henne försöka. Dessutom krävde Stefan Löfven att hon skulle få sonderingsuppdraget. Det kanske fick henne att hoppas att hon skulle lyckas och kanske t o m få en statsministerpost.

Men ”Framåt” gick det inte för Lööf under hennes vecka av samtal. Det är märkligt att två mindre partier (C och L) håller svensk politik som gisslan p g a sitt behov av samtalsterapi och egensinnig ’kan själv’-mentalitet. Det som stått fullt klart för de flesta andra av oss ända sedan 9 september tycks nu i alla fall äntligen ha gått upp för henne. Ingen utom möjligen hon själv och Björklund trodde att hon skulle lyckas sy ihop ett regeringsförslag med samarbete över blockgränsen. Hon fick ändå chansen att bevisa att också hon misslyckats med sitt uppdrag och med att få stöd för att själv bli statsminister. Det måste ha varit tungt och pinsamt för den självgoda Lööf att erkänna sitt misslyckande och att tvingas inse den verklighet alla vi andra redan insett.

Björklund har på sistone f ö utsatts för press från sitt eget parti. I Aktuellt i tisdags sade han att partirådet får bestämma och att de som en sista åtgärd kanske får acceptera den M-KD-regering de hittills röstat mot. Minsann! Enligt källor till Expressen driver dock Björklund internt linjen att partiet ska gå ur Alliansen för att söka samarbete med S. Källorna rapporter även att Björklund börjat dela ut ministerposter i partiet för att få stöd för sin linje. Klart är att han under alla sina år som partiledare inte lyckats lyfta partiet. Det torde innebära att hans dagar som partiledare kan vara räknade. Att i det läget säkra en ministerpost i en S-regering skulle antagligen kunna förhindra att han avsätts som partiledare de närmaste åren.

Lööfs budskap är nu att M och S blockerar regeringsbildningen, då de bara vill rösta ja till sig själva som statsministrar. Vilken blixt från klar himmel! Trots att C aktivt fällt Löfven och röstat mot sin egen statsministerkandidat Kristersson har hon mage att hävda att:

– Blockeringen finns inte hos C och L.

Alltid någon annans fel och ansvar, inte minst folkets, som röstat fram fel valresultat. Att hennes egna och Björklunds låsningar har förvärrat regeringskrisen ytterligare har tydligen inte föresvävat henne. Inte heller att hennes sondering inneburit ännu mer meningslöst slöseri med tid. Lööf säger kategoriskt nej till de regeringsförslag som är tänkbara och ja till regeringsförslag som är otänkbara och som ingen annan vill ha. Hur tänker hon egentligen?

Både Lööf och Björklund kunde tack vare SD:s aktiva stöd fälla Löfven och regeringen. Hur rimmar denna inkonsekvens med hennes höga moral och värderingar? Varför är det OK att ta SD:s stöd att rösta bort Löfven men vägra att ta hjälp av SD:s aktiva eller passiva stöd för att rösta för en alliansregering med Kristersson som statsminister? Hur förklarar hon och Björklund för oss väljare att det är viktigare att isolera SD än att driva igenom sin egen politik? Hur förtroendeingivande är det med politiskt ansvariga som vägrar genomföra den politik de gått till val på? Räcker det inte med att Alliansen förra mandatperioden genom DÖ helt i onödan gav bort makten till de rödgröna enbart för att utestänga SD från makten? Lärde de sig inget av det misstaget?

-Jag vill helst se en alliansregering med stöd över blockgränsen och med Kristersson som statsminister.

Vilket trams! Varför röstade Lööf och Björklund då ned sin allianskamrat Kristersson och möjligheten att genomföra en borgerlig politik? Varför föredrar de en socialistisk regering och politik som tar stöd av Vänsterpartiet med sina kommunistiska rötter? Lööf och Björklund underkänner helt enkelt valresultatet som gav SD 17,5% av rösterna. De borde fundera på hur deras eget agerande har bidragit till att SD nu växt i flera val, men konsekvensanalys verkar inte vara Lööfs och Björklunds styrka. Inte heller förmågan att se sina egna låsningar och begränsningar.

SD pekade tidigt på flera av dagens växande problem, men 7-klövern vägrade debattera dessa av rädsla för att det skulle ’gynna mörka krafter i samhället”, d v s SD. I åratal har 7-klövern vägrat att ta upp problem och frågor som skulle kunna gynna SD. Det stora problemet för 7-klövern har emellertid varit att också verklighetens folk sett och drabbats av de växande problemen. SD blev därmed partiet för allt fler väljare som inte längre tror på maktelitens ’sverigebild’.

Politik handlar dock inte längre om vad man planerar att genomföra utan vem man vill göra det med. Eller rättare sagt – vem man inte vill göra det med. Dessutom har känslor och moraliska överväganden tagit kommando över ansvar och förnuft. Björklund har t ex gjort klart att det är löftet till hans söner som styr hans ställningstagande, fast nu tycks även L:s partiråd vilja vara med och styra. Lööf styrs av ett uppblåst ego, moraliskt högmod och makthunger. Hennes fokus är att bygga sitt varumärke med Thatcher och Macron som förebilder. Om Lööf och Björklund istället hade prioriterat landet bästa, hade de inte låst upp sig så hårt med motstridiga, ogenomförbara löften utan accepterat valresultatet, sett till att bilda en borgerlig regering och genomfört sin borgerliga politik med eller utan aktivt stöd av SD.

Årets julklapp lär bli begagnat. Lööf och Björklund borde kanske önska sig ett bättre begagnat folk, eftersom de inte godkänner det valresultat verklighetens folk röstat fram.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>