Lööfs beundran för Soros

Många av oss har hört talas om George Soros, men få av oss vet särskilt mycket om honom. Globalisten Soros, nyligen utnämnd till ”Årets person” av Financial Times, är idag 88 år, judisk miljardär och en av de största ekonomiska aktörerna på den globala arenan. Han har bl a finansierat telefonappar som varnar illegala invandrare, deras kompisar och advokater när amerikanska tull- och immigrationsmyndigheten försöker få tag i dem, byggt hemsidor och tagit fram handböcker riktade till afrikaner och araber som söker ett bättre liv i Europa.

På senare år har Soros ingått partnerskap med kreditkortsjätten MasterCard, som sedan en längre tid driver utvecklingsprojektet Master Card Foundation. De har skapat en gemensam plattform, Humanity Ventures. I sin gemensamma pressrelease skrev MasterCard och George Soros:

-Humanity Ventures är avsett att tjäna pengar för att stimulera till investeringar av andra finansiärer.

 Via sina Open Society Foundations har Soros själv finansierat olika politiska projekt. Soros vinster ifrån projekten med humanriskkapital kan sedan användas för att finansiera migrantströmmarna från tredje världen till väst, vilket är i linje med Soros och Humanity Ventures intentioner. Idag erkänner ’filantropen’ Soros att han tjänar pengar på migrantströmmarna.

Soros har också gjort sig en enorm förmögenhet genom valutaspekulation, något som orsakat svåra ekonomiska kriser i flera länder och katastrofala konsekvenser för miljontals enskilda. I Sverige är han antagligen mest känd för sin spekulation i derivatpapper 1992, vilket innebar att han satsade stora summor på att kronan skulle falla. Detta ledde till en kedjereaktion, där många stora företag växlade sina svenska pengar till andra valutor för att skydda sig mot det kommande kronraset. Många av oss kommer kanske ihåg att Riksbanken plötsligt höjde styrräntan till 500%, en tillfällig, desperat åtgärd i hopp om att försvara kronan från fortsatta spekulationer.

Men valutaspekulationen fortsatte och kronan förlorade stort mot D-marken (25%) och dollarn (40%). Det ökade svenska bankers utlandsskulder medan de som spekulerat i kronans nedgång kunde skratta hela vägen till banken. Skattebetalarna drabbades mycket höga kostnader, arbetslösheten ökade och 2 000 finansbolag gick i konkurs. Den ”gode” Soros å sin sida anser att hans valutaspekulationer gör länderna en tjänst genom att peka på svagheter i deras penningsystem.

Efterverkningarna av denna frammanade finanskris blev i Sverige en stor ekonomiska börda för skattebetalarna, en permanent höjd arbetslöshet och över 2 000 finansbolag i konkurs. Antagligen anser Soros att ändamålen helgar medlen, eftersom han rättfärdigar sina vinstgivande spekulationer med att han gjort de ruinerade länderna och dess invånare en tjänst genom att utnyttja ”svagheter i deras penningsystem” och därigenom berikat sig själv – en reverserad form av godhet.

1992 spekulerade han också i det brittiska pundets nedgång och Bank of England, som kontrollerades av familjen Rothschild, tvingades devalvera pundet. Soros tjänade mer än 7 miljarder kronor på den affären! Notan för det kalaset fick skattebetalarna i Storbritannien betala. 1997 utsattes också Malaysias och Thailands ekonomiska system (Asienkrisen) för hans hänsynslösa valutaspekulation, vilket nästan totalförstörde deras ekonomier och orsakade svält i vissa områden. Även den senaste finanskrisen (2008), som drabbade främst USA och EU, orsakades av ohämmad derivathandel. Krisen innebar astronomiska summor till Soros Quantumfond. Dessutom har han t ex finansierat proteströrelsen ”Ockupera Wall Street”, vars syfte var att skada USA:s ekonomi.

I en intervju med tidningen The Australian kommenterade George Soros den globala krisen så här:

-Finanskrisen i världen var stimulerande och på ett sätt kulmen av mitt livs arbete.

Den enes nöd, den andres bröd. De som beundrar honom anser förmodligen att ändamålen helgar medlen. Uppenbarligen anser Soros också det, eftersom han rättfärdigar sina vinstgivande spekulationer med att han gjort de ekonomiskt drabbade länderna och dess invånare en tjänst genom att inte bara ”peka på” utan hänsynslöst utnyttja ”svagheter i deras penningsystem” för att därigenom berika sig själv – en reverserad form av godhet.

I år spekulerade Soros Fund Management också mot flygbolaget Norwegian, vars aktier i flera år varit en av de mest blankade aktierna på de nordiska börserna. Spekulationen misslyckades och Soros förlorade ca 40% på en dag till följd av denna spekulation.

På senare tid har hans namn dykt upp i Annie Lööfs kommentarer bl a på Instagram. Hon hyllar öppet Soros för att han är ”En modig person som gör mycket gott”, ochen person som hon gärna skulle vilja ha en personlig relation till.

I samband med att Soros fick utmärkelsen ”Årets person” skrev Lööf på Twitter:

-George Soros försvarar den liberala demokratin, står upp för öppenheten, toleransen, yttrande- och mediefriheten. I den värld vi nu lever i där många av dessa värden utmanas – inte minst i hans hemland Ungern – är utmärkelsen helt rätt.

Lööf missar sällan chansen att tala om värderingar, men Soros samarbete med nazister under andra världskriget för att konfiskera judisk egendom och skadliga valutaspekulationer mot svenska kronan och andra valutor under 90-talet tycks inte bekymra Lööf. Tvärtom ser hon upp till Soros och önskar sig en personlig relation med honom. SD, som inte samarbetat med nazisterna för att konfiskera judisk egendom eller skadat vår ekonomi genom valutaspekulationer, kan hon däremot  inte ens tänka sig att samtala med p g a ”deras nazistiska rötter”. Hur tänker hon?

Sist men inte minst, ska Sverige styras av politiker som hellre samtalar och umgås med medlemmar i Bilderberggruppen, en lobbygrupp bestående av personer ur den internationella ekonomiska makteliten vars mål är att avskaffa nationellt självbestämmande och införa globala icke demokratiska beslutsmekanismer?  Eller av medlemmar i Trilaterala Kommissionen, en global privat elitorganisation, som media saknar all insyn i och ”vars syfte är att bakom kulisserna påverka och därmed styra de beslut som regeringar tar”? Hur socialliberalt och demokratiskt är det?

Nej, som svensk, skattebetalare och väljare kräver jag att Sverige ska styras av de företrädare som svenska folket valt i demokratiska val och som har landets bästa för ögonen och inte bara sin egen makt och karriär.

Löfvens svarta vecka

Trots Lööfs tydliga besked att C:s kravlista inte var förhandlingsbar, var också det tydligen bara apspel  och politisk teater av henne. Makthunger och självförhärligande är starka och beroendeframkallande drivkrafter.

För ett par veckor sedan inleddes så mitten-vänsterförhandlingarna om regeringssamverkan under visst hysch och pysch för att under förra helgen utvecklas till intensiva dygnetrunt-förhandlingar. Enl samstämmiga uppgifter natten mellan förra lördag och söndag utmynnade dessa förhandlingar i en färdig uppgörelse på ett tiotal sidor mellan partiledarna för S, C och L. C:s partistyrelse röstade dock nej till den. Kanske finns i partistyrelsen också förnuftiga personer som inte drivs enbart av känsla.

När måndagsmorgon grydde förklarade Annie Lööf därför att förhandlingarna strandat och att C inte skulle rösta ja till Löfven som statsminister. Detta blev ett rejält bakslag för mästerförhandlaren Löfven, som hade fått uppfattningen att allt var klart för godkännande och underskrift. Han hade tydligen inte räknat med Lööfs ”ända in i kaklet” nej till allt och alla så länge inte hon själv föreslås som statsminister. Men Löfven tar inte Lööfs nej för ett nej och håller därför dörren fortsatt öppen för henne och majoren. Hon har ju svängt rätt ofta efter valet och hoppet är nog det sista som överger en makthungrig såsse.

Nu har den rödgröna regeringsröran under den gångna mandatperioden visat att kriser inte bekommer dem. Trots IT-haveriet på Transportstyrelsen (som just nu blivit aktuellt igen), LSS-haveriet, misstroendevotum, sparkad, obekvämt framgångsrik generaldirektör för Försäkringskassan m m och fast Löfven och hans rödgröna regering röstats bort 2 gånger sedan valet i september sitter de fortfarande kvar. Till skillnad från en majoritet i riksdagen anser Löfven att han är den mest självklare statsministern. Hans självförtroende i politiskt spel är kanske bra, men när kriser inträffar är det hans stöddighet och arrogans som utmärker honom. Det ger inga bra vibbar och vittnar om dåligt ledarskap.

Lööf framhöll under måndagens presskonferens (10/12) att hon under tre månader prövat alla möjligheter och jobbat dag och natt för att hitta en lösning och anklagar nu S för att vara stelbenta och fullständigt oförmögna att förhandla.  Hon var ordentligt besviken för att ”Löfven och S inte tagit denna historiska chans”. Samtidigt var hon tydlig med att det bara vara C som försökt låsa upp läget och ge landet en regering:

– Jag tycker det är olyckligt att vi inte kom fram den här gången. Nu menar jag att det är dags för andra partier att röra sig från sina fastlåsta positioner. 

– Jag utgår från att det inte blir ett extra val, utan att de andra partierna börjar röra på sig. 

Den rödgröna vänsterröran (S+Mp+V) har 144 mandat medan M+KD+SD har 154 mandat. Utan Centerns 31 mandat och Lööfs godkännande kan ingen regering bildas. Väljarna och landet har m a o tagits som gisslan för att C inte godkänner valresultatet, som gjort SD mer än dubbelt så stort som C.

Major Björklund är också besviken. Redan när han talade sig varm för en alliansregering med Kristersson som statsminister, sägs han ha varit beredd att gå över till en Löfven-ledd regering. Belöningen för den övergången kunde ha blivit en ministerpost och att få sitta kvar som partiledare trots att han inte gjort ett enda bra val för sitt parti. Nu har han dessutom lyckats skapa interna stridigheter i partiet, där hans sidbyte från Alliansen till en S-märkt regering stött på patrull. Han gick enl uppgift inifrån sitt parti så långt att han erbjöd lojala partikamrater statsrådsposter i en Löfvenregering.

Eftersom Lööf beslutade att inte stödja Löfven som statsminister, står majoren nu där som en förlorare med brustna statsrådsdrömmar och ett parti som visar allt sämre opinionssiffror. Endast en ev brist på partiledarämnen i L torde rädda honom från att snarast bli avsatt som partiledare. Skulle det bli ett extraval innebär det stora problem för L, då deras partikassa sägs vara tom och då det verkar som om partiet inte skulle klara riksdagsspärren i ett extraval. Den som gapar över mycket ……..

Även onsdagen blev en svart dag för Löfven och den rödgröna röran eftersom ”servettskissen” till budget som M och KD la fram i riksdagen antogs. Det innebär att den regering som tillträder så småningom i stort tvingas regera utifrån denna budget. Löfvens besvikelse var tydlig:

-Man kan inte styra landet på en servettskiss, sa han föraktfullt om M+KD-budgeten.

Det är ett häpnadsväckande, respektlöst och mycket arrogant uttalande. De tusentals sidor som de rödgröna budgetarna utgjort under den gångna mandatperioden har totalt misslyckats med att styra landet och därför befinner vi oss i dagens dystra läge. Själva ordet servettskiss torde härröra från den typ av avtal och budgetar Löfven under många år varit med om att producera under fackliga förhandlingar på krogar och konferenshotell. I riksdagen hör ordet definitivt inte hemma.

Nu är det inte det enda lågvattenmärket Löfven passerat under sin svarta vecka. I fredags var det statsministeromröstning om Löfven igen. Inte heller denna gång valdes han till statsminister trots att han själv anser att han är den som ska vara statsminister som ledare för det största partiet. Som bekant missar han aldrig ett tillfälle att ’drämma till’ Jimmie Åkesson. Denna gång kritiserade han Åkesson för att inte närvara under veckans debatter, möten och förhandlingar. Men varför skulle Åkesson närvara? Ingen vill ju samarbeta eller samtala med honom. Dessutom får han och SD allt högre opinionssiffror tack vare att 7-klöverns partiledare så framgångsrikt tävlar om att ta avstånd från honom. Att Löfven, själva huvudpersonen i statsministeromröstningen, inte heller närvarade verkar vara helt OK.

Enl Mattias Karlsson, SD:s gruppledare i riksdagen, har Åkesson valt att ta ut föräldraledighet för att åka med familjen till Thailand. Eftersom han hade fler resdagar och ett intensivare turnéschema under valrörelsen än övr partiledare lovade han sin son att de skulle fira sonens födelsedag och vara tillsammans under denna föräldraledighet. Åkesson kan knappast beskyllas för att ha försinkat eller försvårat regeringsbildningen så till den grad att den inte är klar drygt 3 månader efter valet. Med Löfvens nedlåtande och föraktfulla inställning till Åkesson och SD bode det väl snarast vara en lättnad att slippa honom under en period.

Nu är Åkesson som bekant inte den enda partiledaren som lovat sin son något i denna valrörelse. Han kan heller inte anklagas för att ha förhindrat en regeringsbildning. Björklunds löfte till sina 2 söner har däremot (trots att L inte ens fick en tredjedel så många röster som SD) inneburit att Björklund gått till val på att bilda en alliansregering med Kristersson som statsminister, fällt Löfven med hjälp av SD redan i september, röstat nej till Kristersson och en M+KD-regering och senast sett till att Löfven inte blev vald i fredags, detta trots att Björklund hade planer på att ’desertera’ till den rödgröna röran och därmed antagligen splittra sitt eget parti.

Läs även följande debattartikel:

https://www.expressen.se/debatt/vad-handlar-egentligen-annie-loofs-spel-om-/

 

FN:s jultomte

Imorgon (10 dec) kommer FN:s avtal ”Global compact for safe, orderly and regular migration” att skrivas under på ett toppmöte i Marrakech, Marocko, men kritiken mot detta migrationsavtal växer. Enl Göteborgs-Posten säger Krister Thelin, statssekreterare under Bildt-regeringen och domare i krigsförbrytartribunalen i Haag, nu att Sverige bör avstå att skriva under avtalet så länge vi har en expeditionsregering. Det enda partiet som sagt nej till avtalet är SD.

Nu meddelar allt fler länder att man inte tänker skriva under avtalet, t ex USA, Österrike, Australien, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Ungern, Italien, Israel, Polen, Slovakien och Schweiz. I en rad andra länder, t ex Danmark, Estland och Finland har migrationspakten mött hård kritik där länderna antingen står och väger i frågan eller försöker förhandla en s k ”opt-out”-möjlighet.

I ramverket fastställs en gemensam vision och vägledande principer för samarbetet som består av 23 mål. Avtalet kommer inte att vara bindande, men som konstaterades i Sveriges radio (14/7):

-Målen är vida och ger utrymme för tolkningar och sannolikt väger målen olika tungt i de 192 medlemsländerna.

Ramverket är varken en överenskommelse, ett avtal eller en konvention. Det är endast ett icke rättsligt bindande ramverk. Om det nu inte ska vara bindande frågar sig vän av ordning varför det ska skrivas under och varför vår övergångsregering, som har ett begränsat mandat, hastar att skriva under det. Det finns dock punkter i dokumentet som förpliktigar stater att sträva efter att införliva avtalets normer i sina nationella lagstiftningar. I sitt remissvar till FN inför detta ramverk krävde den svenska regeringen att ”förbättra implementeringen” – bl a genom att använda ”internationella verktyg på migrationsområdet för att skapa förpliktelser för stater som skriver under”. Sverige försöker som vanligt vara bäst i klassen även om det innebär att man inte har en majoritet av folket med sig.

Det är både anmärkningsvärt och oacceptabelt att expeditionsministären varken förankrat avtalet i riksdagen eller gjort en konsekvensanalys av det. Den enda information som presenterats har getts på möten i ’slutna sällskap’ bakom stängda dörrar. Den rödgröna regeringen fick en hel del kritik av Riksrevisionen för bristen på konsekvensanalyser under den gångna mandatperioden. Det borde rimligtvis innebära att den tagit till sig och dragit lärdom av den kritiken. Men icke.

En expeditionsministär har ett begränsat mandat, speciellt på det internationella området, och bör därför i detta läge avstå från att skriva under avtalet. Istället bör den genomlysa, analysera och debattera avtalet likt EU-länder som t ex Danmark och Norge verkar göra. Att anta ramverket utan en debatt i riksdagen väcker funderingar för att inte säga misstankar. Formellt antas ramverket i FN:s generalförsamling senare i december. Det brådskar m a o inte att fatta beslut om avtalet. Så varför denna tystnad och brådska? Varför inte låta kommande regering hantera frågan så att vi inte redan under kommande mandatperiod åter drabbas av ’naiva’, handfallna politiker, ogenomtänkta beslut och usel invandringspolitik.

Denna resolution omfattar alla migranter som inte skyddas av flyktingkonventioner: gästarbetare, ekonomiska migranter som söker ett bättre liv liksom det svenska ”skuggsamhället”. Den är fluffigt skriven, vilket lämnar stort utrymme för olika tolkningar. Vad innebär t ex:

”Vi har en skyldighet att respektera, skydda och uppfylla alla migranters mänskliga rättigheter, oavsett migrantstatus”?

Kan detta tvinga Sverige att t ex erbjuda bostad åt papperslösa EU-migranter? Det ordrika och fluffiga avtalet verkar dela ut rättigheter till många som innebär skyldigheter för ännu fler, något ansvarsfulla politiker bör avhålla sig ifrån. Vidare kräver jag som skattebetalare att få veta vilka avtal våra /o/ansvariga politiker skriver under. Det är inte för intet som Sverige kallas FN:s jultomte. Tänk bara på vilka summor vi pytsat in till FN bara för att S-märkta politiker och ’politrucker’ ska få jobba där.

Nu är det inte bara ansvariga politiker som underlåtit att analysera och debattera resolutionen. Inte heller ’mainstream media’ har ägnat den något större intresse. Det är både upprörande och märkligt då det är oklart hur den globala migrationspakten kommer att påverka medier. Särskilt en punkt i avtalet har ifrågasatts – delmål 17, punkt 33 C. Där står att man ska

”stoppa tilldelning av offentlig finansiering eller materiellt stöd till medier som systematiskt främjar intolerans, främlingsfientlighet, rasism eller andra former av diskriminering mot invandrare, med full respekt för mediefriheten.”

Både det norska journalistförbundet och ordföranden för svenska Journalistförbundet, Jonas Nordling, har kommenterat resolutionen och dess skrivningar om att stater inte ska kunna ge ekonomiskt stöd till medier som rapporterar kritiskt om migration. Till SvD Ledare säger Nordling:

-Det öppnar för smakdomstolar och gör i förlängningen att pressfriheten undergrävs.

Alternativa medier’ har däremot diskuterat resolutionen. De har också skrivit om den opolitiska demonstration som anordnats på Mynttorget i Stockholm några gånger den senaste veckan.

De senaste dagarna har FN än en gång visat hur genomkorrumperat det är och ”präglat av patriarkal kultur med etisk blindhet”. SvD avslöjar att:

-FN:s egen metoo-skandal får förödande kritik i en rapport om FN-organet UNAIDS.

Enl SvD (9/12) är rapporten ”rena krutdurken”:

-Hela ledningen för FN-organet UNAIDS blir fullständigt nedsablad av den oberoende expertpanel som upprättades i juli 2018 för att utreda FN:s egen metoo-skandal.

Undrar hur mycket av Sveriges bidrag på 2,6 miljarder som hållit korrupta chefer under armarna och hjälpt dem mörka skandalen. Skandalens offer lär knappast ha fått del av dessa pengar. Fast vad kan man förvänta sig av en organisation som med stöd av svenska regeringen valde in Saudiarabien i FN:s kvinnokommitté? FN gör det mer än lätt för Trump att motivera drastiska nedskärningar av bidragen till FN och dess organisationer.

Så hur ska Isabella Lövin, som i SvD-artikeln säger att ”Förtroendet är förbrukat”, och Margot Wallström m fl kunna försvara att de och regeringen inte skurit ned bidragen till FN? Den rödgröna regeringen är snabb att åberopa FN utan att bry sig om att organisationen är genomkorrumperad samt påverkad och styrd av länder som de rödgröna annars vill isolera, t ex genom att neka vapenköp.

Behöver jag tillägga att jag saknar Inga-Britta Ahlenius?

SveTsarens ‘day of fame’

I nov förra året bjöd Löfven in till toppmöte i Göteborg. Den sortens inbjudan görs normalt bara av EU:s ordförandeländer. Den konventionen bröt Löfven mot och drygt 20 stats – och regeringschefer från EU kom på besök. Som värd för det stora toppmötet kapade Löfven åt sig sin stund i rampljuset och fick en dag med statsmannaglans i den europeiska solen.

-Om vi inte klarar av detta har hela EU ett gigantiskt problem med människor som är rädda för framtiden och som kommer att lockas till extremism, populism och nationalism, sa han till TT inför toppmötet.

Han tvekar aldrig att ge uttryck för sin besatthet av extremism, populism och nationalism.

Mötet la grunden till den s k ”sociala pelaren”. Tillsammans med EU-kommissionens ordförande Juncker försökte Löfven att locka med ett nytt och ambitiöst område tänkt att regleras av EU:s lagstiftning. Detta skulle innebära en EU-gemensam politik för sociala rättigheter och arbetsmarknad. Det är häpnadsväckande att en fackets man som Löfven aktivt försökte medverka till den svenska modellens undergång och till att överföra ytterligare makt till EU.

I Sverige är det som bekant arbetsmarknadens parter som själva styr genom avtal, inte genom lagstiftning. Detta har gynnat både företag och anställda. Det har dessutom gett fackföreningsrörelsen utomordentligt stor makt och mycket inflytande. Att införa denna ”sociala pelare” skulle innebära att Sverige går från kollektivavtal till överstatlig lagstiftning, vilket skulle utgöra ett direkt hot mot den svenska modellen. Hur kunde den f d fackförbundsbasen Löfven flytta makten från den svenska fackföreningsrörelsen till EU?

Många politiker och debattörer kritiserade förslaget då det kan hota den svenska modellen med fria förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Löfven uttalade sig hånfullt om dessa kritiker och kallade deras varningar för ”en skröna som passar dem som egentligen inte vill prata om sociala villkor”. Det vittnar nog mest om att han tagit del men ej förstått vad denna ”sociala pelare” skulle resultera i.

Faran med inkompetens och bristande insikt hos politiker ska inte underskattas. Den f d fackföreningsbasen Löfven om någon borde ha insett att detta skulle innebära slutet för den svenska arbetsmarknadsmodellen, en utveckling där EU-lagstiftning påverkar innehållet i svenska kollektivavtal och där EU-domstolen får tolkningsrätt i arbetsmarknadsfrågor.

-Statsministern har varit aningslös, säger Fredrick Federley, EU-parlamentariker (C).

En sådan naiv och aningslös statsminister kan landet inte ha. Låt oss hoppas att han inte får en ny mandatperiod präglad av naivitet, aningslöshet och inkompetens!

I sitt årliga tal i EU-parlamentet i september tydliggjorde Juncker målet med den ’icke bindande’ ”sociala pelaren”:

-Låt oss omsätta föresatserna från toppmötet i Göteborg till bindande lagstiftning.

Sedan dess har det tagits ytterligare ett konkret steg i den riktningen. I förra veckan röstade EU-parlamentet igenom arbetsvillkorsdirektivet. Om det blir en bindande lag inom EU, innebär det slutet för Sveriges arbetsmarknadsmodell. Svenska EU-parlamentariker, inklusive socialdemokrater, röstade emot förslaget men direktivet antogs med bred majoritet.

-Det är ironiskt att det blev en socialdemokratisk statsminister och socialdemokraterna som begravde den svenska modellen, sa Jasenko Selimovic, EU-parlamentariker (L) i en presskommentar.

Såssarnas initiativ till den sociala pelaren tog dock en annan vändning än partiet avsåg under Löfvens stund i rampljuset fjol. Nu råder bred enighet om att svenska arbetsmarknadsmodellen måste försvaras mot överstatlig lagstiftning och klåfingrighet. Förra veckan blev Löfven överkörd av samtliga partier i riksdagen inkl sitt eget parti.

Det ska bli mycket intressant att se hur han och hans partikamrater ska klara av att förklara för de EU-stater som vill införa den ”sociala pelaren” att initiativtagaren och den svenska riksdagen nu beslutat att säga nej till den.

Sve-Tsarens ’day of fame’ hotar sålunda att sluta i ’days of shame’.