Löfvens svarta vecka

Trots Lööfs tydliga besked att C:s kravlista inte var förhandlingsbar, var också det tydligen bara apspel  och politisk teater av henne. Makthunger och självförhärligande är starka och beroendeframkallande drivkrafter.

För ett par veckor sedan inleddes så mitten-vänsterförhandlingarna om regeringssamverkan under visst hysch och pysch för att under förra helgen utvecklas till intensiva dygnetrunt-förhandlingar. Enl samstämmiga uppgifter natten mellan förra lördag och söndag utmynnade dessa förhandlingar i en färdig uppgörelse på ett tiotal sidor mellan partiledarna för S, C och L. C:s partistyrelse röstade dock nej till den. Kanske finns i partistyrelsen också förnuftiga personer som inte drivs enbart av känsla.

När måndagsmorgon grydde förklarade Annie Lööf därför att förhandlingarna strandat och att C inte skulle rösta ja till Löfven som statsminister. Detta blev ett rejält bakslag för mästerförhandlaren Löfven, som hade fått uppfattningen att allt var klart för godkännande och underskrift. Han hade tydligen inte räknat med Lööfs ”ända in i kaklet” nej till allt och alla så länge inte hon själv föreslås som statsminister. Men Löfven tar inte Lööfs nej för ett nej och håller därför dörren fortsatt öppen för henne och majoren. Hon har ju svängt rätt ofta efter valet och hoppet är nog det sista som överger en makthungrig såsse.

Nu har den rödgröna regeringsröran under den gångna mandatperioden visat att kriser inte bekommer dem. Trots IT-haveriet på Transportstyrelsen (som just nu blivit aktuellt igen), LSS-haveriet, misstroendevotum, sparkad, obekvämt framgångsrik generaldirektör för Försäkringskassan m m och fast Löfven och hans rödgröna regering röstats bort 2 gånger sedan valet i september sitter de fortfarande kvar. Till skillnad från en majoritet i riksdagen anser Löfven att han är den mest självklare statsministern. Hans självförtroende i politiskt spel är kanske bra, men när kriser inträffar är det hans stöddighet och arrogans som utmärker honom. Det ger inga bra vibbar och vittnar om dåligt ledarskap.

Lööf framhöll under måndagens presskonferens (10/12) att hon under tre månader prövat alla möjligheter och jobbat dag och natt för att hitta en lösning och anklagar nu S för att vara stelbenta och fullständigt oförmögna att förhandla.  Hon var ordentligt besviken för att ”Löfven och S inte tagit denna historiska chans”. Samtidigt var hon tydlig med att det bara vara C som försökt låsa upp läget och ge landet en regering:

– Jag tycker det är olyckligt att vi inte kom fram den här gången. Nu menar jag att det är dags för andra partier att röra sig från sina fastlåsta positioner. 

– Jag utgår från att det inte blir ett extra val, utan att de andra partierna börjar röra på sig. 

Den rödgröna vänsterröran (S+Mp+V) har 144 mandat medan M+KD+SD har 154 mandat. Utan Centerns 31 mandat och Lööfs godkännande kan ingen regering bildas. Väljarna och landet har m a o tagits som gisslan för att C inte godkänner valresultatet, som gjort SD mer än dubbelt så stort som C.

Major Björklund är också besviken. Redan när han talade sig varm för en alliansregering med Kristersson som statsminister, sägs han ha varit beredd att gå över till en Löfven-ledd regering. Belöningen för den övergången kunde ha blivit en ministerpost och att få sitta kvar som partiledare trots att han inte gjort ett enda bra val för sitt parti. Nu har han dessutom lyckats skapa interna stridigheter i partiet, där hans sidbyte från Alliansen till en S-märkt regering stött på patrull. Han gick enl uppgift inifrån sitt parti så långt att han erbjöd lojala partikamrater statsrådsposter i en Löfvenregering.

Eftersom Lööf beslutade att inte stödja Löfven som statsminister, står majoren nu där som en förlorare med brustna statsrådsdrömmar och ett parti som visar allt sämre opinionssiffror. Endast en ev brist på partiledarämnen i L torde rädda honom från att snarast bli avsatt som partiledare. Skulle det bli ett extraval innebär det stora problem för L, då deras partikassa sägs vara tom och då det verkar som om partiet inte skulle klara riksdagsspärren i ett extraval. Den som gapar över mycket ……..

Även onsdagen blev en svart dag för Löfven och den rödgröna röran eftersom ”servettskissen” till budget som M och KD la fram i riksdagen antogs. Det innebär att den regering som tillträder så småningom i stort tvingas regera utifrån denna budget. Löfvens besvikelse var tydlig:

-Man kan inte styra landet på en servettskiss, sa han föraktfullt om M+KD-budgeten.

Det är ett häpnadsväckande, respektlöst och mycket arrogant uttalande. De tusentals sidor som de rödgröna budgetarna utgjort under den gångna mandatperioden har totalt misslyckats med att styra landet och därför befinner vi oss i dagens dystra läge. Själva ordet servettskiss torde härröra från den typ av avtal och budgetar Löfven under många år varit med om att producera under fackliga förhandlingar på krogar och konferenshotell. I riksdagen hör ordet definitivt inte hemma.

Nu är det inte det enda lågvattenmärket Löfven passerat under sin svarta vecka. I fredags var det statsministeromröstning om Löfven igen. Inte heller denna gång valdes han till statsminister trots att han själv anser att han är den som ska vara statsminister som ledare för det största partiet. Som bekant missar han aldrig ett tillfälle att ’drämma till’ Jimmie Åkesson. Denna gång kritiserade han Åkesson för att inte närvara under veckans debatter, möten och förhandlingar. Men varför skulle Åkesson närvara? Ingen vill ju samarbeta eller samtala med honom. Dessutom får han och SD allt högre opinionssiffror tack vare att 7-klöverns partiledare så framgångsrikt tävlar om att ta avstånd från honom. Att Löfven, själva huvudpersonen i statsministeromröstningen, inte heller närvarade verkar vara helt OK.

Enl Mattias Karlsson, SD:s gruppledare i riksdagen, har Åkesson valt att ta ut föräldraledighet för att åka med familjen till Thailand. Eftersom han hade fler resdagar och ett intensivare turnéschema under valrörelsen än övr partiledare lovade han sin son att de skulle fira sonens födelsedag och vara tillsammans under denna föräldraledighet. Åkesson kan knappast beskyllas för att ha försinkat eller försvårat regeringsbildningen så till den grad att den inte är klar drygt 3 månader efter valet. Med Löfvens nedlåtande och föraktfulla inställning till Åkesson och SD bode det väl snarast vara en lättnad att slippa honom under en period.

Nu är Åkesson som bekant inte den enda partiledaren som lovat sin son något i denna valrörelse. Han kan heller inte anklagas för att ha förhindrat en regeringsbildning. Björklunds löfte till sina 2 söner har däremot (trots att L inte ens fick en tredjedel så många röster som SD) inneburit att Björklund gått till val på att bilda en alliansregering med Kristersson som statsminister, fällt Löfven med hjälp av SD redan i september, röstat nej till Kristersson och en M+KD-regering och senast sett till att Löfven inte blev vald i fredags, detta trots att Björklund hade planer på att ’desertera’ till den rödgröna röran och därmed antagligen splittra sitt eget parti.

Läs även följande debattartikel:

https://www.expressen.se/debatt/vad-handlar-egentligen-annie-loofs-spel-om-/

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>