Annie Lööf (C) och Magdalena Andersson (S) har kraftfullt kritiserat Ebba Busch Thor (KD) för att hon i veckan samtalat med Jimmy Åkesson under en lunch. EBT anklagas för att därmed ha passerat en gräns och Lööf kräver därför att EBT nu ska välja sida, d v s välja C istället för SD.
Nyamko Sabuni gick ut hårt under sin kampanj för att bli liberalernas nya partiledare, så hårt att hon kände sig tvungen att gå ut och be om ursäkt för sina uttalanden om mångkultur och integration i en intervju med Expressen (27/6). Hon sa bl a att ”mångkultur är inte något att eftersträva”:
-Det skapar isolerade öar av olika kulturer och etniciteter och nationaliteter. Det har inte varit en framgång.
Redan dagen efter (samma dag som L:s landsmöte valde henne till ny partiledare) publicerade Sabuni en video på sin Facebooksida, där hon modifierade en del av sina uttalanden.
Apropå EBT:s lunch med Åkesson skrev Sabuni i veckan till Expressen att hon inte fördömer EBT:s beslut, men hon tillägger att hon inte kommer att välja samma väg:
-Man får äta lunch med vem man vill.
Efter sitt ’jungfrutal’ i Almedalen säger Sabuni i intervju med Svt att EBT måste välja mellan SD och L. Hon gick alltså direkt i journalisternas fälla och har redan nu målat in sig i ett hörn som kan vara svårt att ta sig ur med trovärdigheten i behåll. Vi får kanske vänja oss vid att Sabuni ’skjuter från höften’ för att senare ’skademinimera’.
EBT har konsekvent påpekat att det självklara målet för politiska partier är att få igenom så mycket som möjligt av den egna politiken. Därför väljer KD att samtala med alla riksdagspartier och att göra allt för att leverera sin politik till väljarna. Det är naturligtvis också vad övr partier vill. Därför protesterar t ex inte den rödgröna regeringen när SD stöder deras förslag i riksdagen.
Lööf anser att det är ”anmärkningsvärt och beklagligt” att EBT haft mage att prata politik (sjukvård, energipolitik och migration) med SD och anklagar KD för att därigenom ha svikit sitt vallöfte att inte samtala el samarbeta med SD. Jag anser att Lööf agerar både respektlöst och odemokratiskt genom att vägra samtala med alla riksdagspartier.
Lööf har tagit över Reinfeldts oresonliga hat mot SD och deras påstådda värderingar. Detta hat har varit en av hennes drivkrafter de senaste åren. Dåvarande partiledaren Maud Olofsson utlovade en sanningskommission som skulle dokumentera centerns bruna förflutna. Den ”juristutbildade”, moraliskt högtstående Lööf talar ofta om värderingar, men på sin väg ”framåt” visar hon inget som helst intresse för en sanningskommission eller vitbok om sitt eget parti. Varför är hon mer intresserad av ”ytterkantspartiet” SD:s förflutna än av att göra upp med C:s eget mörka förflutna?
Bondeförbundet, centerns tidigare partinamn, ”utmärkte sig bland alla andra svenska partier när det gällde rasbiologi och band till det nationalsocialistiska idégodset”. Bondeförbundet var mest ’hardcore’ och hade nazismen inskriven i sitt partiprogram. Centerpartisten Per-Olof Sundman var t ex nazist hela livet. Han gick med i Lindholmsnazisterna 1939 och hjälpte till att smuggla och gömma nazister och landsförrädare i Norge efter kriget. Han var också ledamot av Svenska Akademien.
Ledarsidorna. se skriver (25/3-19) att 1940-talets centerpartiintog en särställning vad avser judefientlighet, rasbiologi och främlingshat.Etnologen Ingvar Svanberg och historikern Mattias Tydén framhåller i sin bok “Sverige och Förintelsen” (1997):
…. bortsett från de svenska nazisterna, var det Bondeförbundet som sedan 1920-talet starkast tagit till sig de rasbiologiska föreställningarna. Och det är egentligen inte konstigt då den rasbiologiska litteraturen ofta framhöll att en ‘sund’ och ‘rasren’ bondebefolkning utgjorde svenska folkets grundstomme”.
1946 var C det enda öppet rasistiska riksdagspartiet. Lööfs föregångare ansåg ända fram till 1946 att judar var mindervärdiga raselement (Ledarsidorna.se 5/7-19).
Att Lööf nu kallar EBT:s samtal med SD för svek är provocerande. Större svikare än Lööf får man leta efter i dagens politik. Hon gick till val på att bilda en alliansregering med Kristersson (M) som statsminister. Men hon svek både M och KD och knäckte Alliansen genom att istället gå över till den rödgröna sidan och släppa fram Löfven, som hon med hjälp av SD först var med om att rösta ned 2 ggr, när riksdagen efter valet skulle välja en statsminister. Lööf har nu blivit en beskyddare av såssarnas maktfullkomlighet och garanten för att de ska kunna uppfylla sina två mål: ”att ta makten och att behålla den” (Vilhelm Moberg). Hon verkar trivas utmärkt med Löfven och med att sitta på läktaren, medan den rödgröna regeringen genomför en borgerlig politik som oroar de egna väljarna.
Också Andersson ondgjorde sig i Svt (5/7) över EBT:s lunch med Åkesson :
-Ebba Busch Thor träder nu över en gräns som vi har haft i svensk politik. Det är ingen slump att vi har haft den gränsen. Det som skiljer Sverigedemokraterna från andra partier är att de inte vilar på en demokratisk grund.
Häpnadsväckande kommentar! Är det någon som ”gått över en gräns i svensk politik” är det väl Andersson och hennes parti, som av makthunger nu driver borgerlig politik.
Vidare kastar Andersson sten i glashus när hon påstår att SD inte vilar på demokratisk grund till skillnad från övriga partier. Genom att höja rösten hoppas hon förstås att vi glömt såssarnas ’bruna’ förflutna, t ex socialdemokraten Richard Sandler, tillika handelsminister, statssekreterare och statsmininister. Tillsammans med andra socialdemokrater slog han fast att rashygien var en viktig del av den socialdemokratiska drömmen om folkhemmet:
–Värdet av att vårt lands befolkning är av sällsynt, oblandad ras kan knappast överskattas. Det är därför av betydelse att kontrollera invandring av folkslag, som ej till båtnad för oss låta sig sammanblandas med vår befolkning.
(2015 kompenserade S dock för sin tidigare kontrollerade invandring av andra folkslag genom att öppna gränserna och släppa in hundratusentals migranter från MENA-länder).
S protesterade heller inte när nationalsocialisterna i Tyskland började fängsla och avrätta judar, zigenare, homosexuella, kommunister och socialister. Också i Sverige hade vi koncentrationsläger. Socialminister Gustav Möller (S) var den högste politiske ansvarige för lägren. Tjänstemannaansvaret hade den inte helt obekante Tage Erlander. Han var chef för lägren, där arbetsovilliga, kriminella, ’mindervärdiga’ och defekta människor spärrades in. Det rasbiologiska institutet fanns kvar ända fram till 1976! Hur var detta möjligt?
Alva Myrdal, svensk diplomat och framstående socialdemokrat bedrev ”förädling av folkmaterialet” med tvångssteriliseringar. Partiet trodde allmänt att just ”undermåliga ynglade av sig mer än vanligt folk.” Det om något visar att såssarna själva inte vilar på demokratisk grund. De borde därför sopa rent för egen dörr och sänka tonläget om SD:s bakgrund.
S saknar trovärdighet också när det gäller kampen mot hedersrelaterat våld och förtryck. Löfven har visserligen i retoriken förklarat krig mot detta, men hans tomma ord och löften omsätts inte i praktiken så könsstympningar, tvångsgiften, hedersrelaterat våld och mord kan fortsätta med oförminskad styrka. S har heller inte gjort mycket för att ta tag i de antisemitiska strömningar som finns i partiet. Deras kraft och energi har istället gått åt till att brunsmeta och utestänga SD, en misslyckad strategi, som inneburit en kraftig tillbakagång för S och en betydande ökning för SD. Undra på att S idag har sina lägsta opinionssiffror på 100 år!
