”Vad fan får jag för pengarna?”

Leif Östling, ordf för Svenskt Näringsliv, har orsakat en häftig samhällsdebatt efter att Uppdrag Granskning med hjälp av den s k ’paradisläckan’ avslöjat att han inte betalat mer skatt än lagen kräver. När Östling ställdes mot väggen av en reporter utbrast han:

-Vad fan får jag för pengarna?

Debattstormens magnitud tyder på att Östling trampat på en mycket öm tå. Moralens väktare har under den gångna veckan ryckt ut på bred front och ondgjort sig över Östlings skattemoral, eller brist på skattemoral.

Som vanligt när det gäller att fördöma förmögna personers lagliga skatteplanering gick socialdemokraterna ut snabbt och hårt. Statsministernvar ”storligen förvånad” över att Östling uttalat sig ”problematiskt”. Socialminister Annika Strandhäll, hon som tillhör regeringens smartaste tjejgäng och twittrar innan hon tänkt klart, kallade det ”skamlöst” och ”stöld”. LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson tyckte att det finns ”moraliska betänkligheter”. Finansminister Magdalena Andersson kallade det ”helt oacceptabelt” och lovade åtgärder mot det hon kallar ”skatteundandragande” och ”aggressiv skatteplanering”. Det är som bekant dumt att kasta sten när man sitter i glashus, men sådant bryr sig inte den socialdemokratiska eliten om.

Att Margot Wallström inte lever som hon lär är ingen hemlighet. Redan för drygt 2 år sedan hade jag här ett blogginlägg om Margot Wallströms bristande skattemoral.

https://blogg.vk.se/asasuh/2015/10/19/wallstrom-solid-arisk

Till skillnad från partikamraterna i parlamentet som frivilligt valde svensk skattesats, valde Wallström under sin tid som kommissionär den mycket låga EU-skatten. Detta trots att det rimmar illa med hennes parti, som är besatt av att höja skatterna och ständigt föreslår nya skattehöjningar. Varken Östling eller Svenskt Näringsliv har föreslagit att skatterna ska höjas. Wallström gjorde inget olagligt, men utifrån dagens socialdemokratiska brösttoner måste hennes val betraktas som ”omoraliskt”, ”helt oacceptabelt”, ”aggressiv skatteplanering” och ”skatteundandragande”.

För snart två år sedan avslöjades det f ö att Wallström fått ett förstahandskontrakt i attraktiva kvarter i Stockholms innerstad av fackförbundet Kommunal. När Wallströms hyreskontrakt avslöjades av medierna skyllde hon på att hon aldrig bett om någon lägenhet utan blivit erbjuden den av Kommunals dåvarande ordförande Anneli Nordström. Idag lär Wallström, som blivit stenrik tack vare sin partibok och våra skattepengar, enl uppgift betala en hyra på 32 kronor i månaden för sitt boende. Jag ser med stor förväntan fram emot Uppdrag Gransknings reportage om hennes förmögenhet, skatteplanering och beskattning. Mer om detta finns att läsa på bloggen

https://uvell.se/2017/11/06/32-kronor-hyra-och-andra-margot-wallstrom-skandaler-vi-minns/

Även Annika Strandhäll har fått ett förstahandskontrakt av fackförbundet Vision, där hon tidigare var förbundsordförande; en 105 kvadratmeter stor lägenhet på Östermalm. Den har hon kvar trots att hon och familjen har köpt en villa på Värmdö i Stockholms skärgård. Är inte det också en form av ”stöld ” och ”skamlöst” med tanke på att hon inte behöver lägenheten medan så många andra personer är bostadslösa i Stockholm? Inte minst står många migranter utan bostad. Dags för Strandhäll att lämna ’twitterhets-akademin’ till förmån för vitterhetsakademin.

Östling har enligt uppgift betalat 180 miljoner i skatt sedan 2010, d v s den skatt lagen kräver. Är det verkligen rimligt att skylla välfärdens ev brister på honom? Hur mycket skatt har Wallström bidragit med till svensk välfärd under denna tid? Och hur mycket skattepengar har vi övriga skattebetalare bidragit med till Wallströms välfärd de senaste 10 åren? Mycket mer än vi mår bra av att veta skulle jag gissa. Wallström som skattat 0 kronor i Sverige på 24 miljoner kronor under 10 år försvarade sin höga ersättning från skandalbolaget Postkodlotteriet med “jag måste ju försörja mig”. En dåres försvarstal! Hur ska då alla svenska fattigpensionärer klara av att försörja sig? Det bekymrar förstås inte den tondöva giriga Wallström.

Slutsatsen blir att när Wallström, eller någon annan socialdemokratisk ’höjdare’, inte betalar mer skatt än lagen kräver är det helt OK, men när andra gör det är det moraliskt förkastligt och helt oacceptabelt. Hon har i sanning gett girigheten och dubbelmoralen ett namn och ett ansikte. Åtminstone verkar hon anse att dubbelmoral är dubbelt så bra som vanlig moral i skattesammanhang.

Läs också: https://uvell.se/2017/11/09/sossarna-och-skattefifflandet/

där Rebecka Weidmo Uvell som vanligt mycket grundligt och förtjänstfullt avslöjat gapet mellan ord och handling inom ’sosseriet’. Ingen kan som hon gräva fram fakta och avslöjande dokument. Uppdrag Granskning ligger definitivt i lä när Uvell laddar. Hon har också granskat hur t ex Timbuktu och Lena Endre m fl godhetsapostlar från ’vänstersidan’ ser till att deras inkomster hamnar under brytpunkten för statlig skatt. Resten av inkomsterna sätter de in i egna bolag. Sedan plockar de ut pengar i form av utdelning från de egna bolagen. På utdelningen behöver man bara betala 20 % skatt.

Uvell har också visat hur t ex Jonas Gardell sett till att betala minimalt med skatt genom att skaffa sig två stiftelser, ”en pensionsstiftelse för sig själv där givetvis en hel del kapital finns dolt, och en barnfond, gissningsvis är förmånstagarna parets egna två barn endast, den har inget allmännyttigt ändamål så vitt jag kan se, utan är säkert enbart ett sätt att skydda förmögenheten.”

https://uvell.se/2016/07/20/ha-ha/

Det vore förresten klädsamt om Uppdrag Granskning och finansministern började intressera sig för hur t ex Henrik Schyffert m fl höginkomsttagare (som ständigt ’trakasserar’ och gör sig lustiga över människor som klagar över att välfärden håller på att raseras) genomför ”aggressiv skatteplanering” och ”skatteundandragande”. Varför inte vända på strålkastarna som omväxling?

PS Enl Svenskt Näringslivs sajt Ekonomifakta gick 2015 endast 27 % av skattepengarna till vård, skola och omsorg. Ynka 5 % av skattepengarna gick till försvar och polis. Den allra största delen, 42 %, går till olika former av bidrag och andra förmåner till personer som inte jobbar. Att nästan hälften av våra skattepengar går till bidrag och personer som inte jobbar borde skapa en riktig folkstorm och ett formidabelt skatteuppror. DS

 

AB:s värdegrundskollaps och dubbla måttstockar

Inför Almedalsveckan 2010 hängde Aftonbladet ut den dåvarande arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin. Han påstods ha köpt sex och ha sexchattat på nätet flera år tidigare. Övriga media hängde genast på, t ex Expressen, som utlovade hela 10 sidor om detta sexchattande på sin löpsedel den 11 juli. Inte ens AB kunde erbjuda något liknande den dagen.

Till skillnad från Cissi Wallin, som polisanmält och nu också öppet gått ut och avslöjat vad Virtanen gjort, valde AB att hänga ut Littorin för ett påstått brott som aldrig ledde till en förundersökning och aldrig skulle komma att prövas i domstol. Ändå valde AB att helt på egen hand utan domstolsprövning fälla Littorin. Varför? Hade det kanske att göra med det stundande valet 2010? Det ligger nära till hands att misstänka att AB, ’såssarnas’ partiorgan, hade hållit på denna historia ett bra tag för att låta den mogna och brisera lagom till valet 2010.

Det bevismaterial AB refererade till var vad ”Anna”, vars yrke var prostitution, hade sagt eller skrivit. Hon hade kontaktat AB och sagt att hon 4 år tidigare sålt sex till Littorin. När hon nyligen sett honom på TV hade hon känt igen honom. När hon sålde sex visste hon m a o inte vem han var. AB kunde inte styrka anklagelserna och någon rättsprocess blev det aldrig. Den anonyma ”Annas” ord räckte för att AB skulle välja att agera domstol och fälla Littorin istället för att fria honom. Vem var hon? Var hon kanske bara en bedragare som lyckades lura en mindre nogräknad kvällstidning på jakt efter att hjälpa sina partikamrater vinna valet 2010? Eller var hon kanske bara ett ’hittepå’?

Men skandalen stannar inte där. AB sa sig ha kollat upp informationen genom att läsa vad kvinnan själv hade skrivit. AB:s kampanj mot Littorin baserades sålunda på utdrag från det som hackarna fått fram, med hänvisning till vilka sajter de fått informationen från. Att sexchatta är mig veterligen inte brottsligt, men är det inte brottsligt att som AB avslöja medlemskap i databaser? Har AB kanske varit drivande när det gäller att hjälpa till att sprida inloggningsuppgifter till sajter med sexchatt? Har AB i själva verket deltagit i ’outandet’ av folk på slutna communities?

Lena Mellin hävdade på mycket lösa grunder att ”Anna” var trovärdig. Det är mycket svårt att bedöma någons trovärdighet, speciellt när man som i AB:s fall inte träffat ”Anna”. Hur kunde Mellin, en synnerligen erfaren reporter, på fullaste allvar hävda att kvinnan var ”trovärdig”? Och hur går uthängningen av Littorin ihop med Olsson Olséns, publicist på AB, tydliga uttalande förra veckan när det gäller Virtanen?

-Det är polisen som utreder, åklagarna som åtalar och domstolarna som dömer. Det är viktiga principer i en rättsstat.

När AB:s egna medarbetare anklagas för direkta övergrepp då gäller krav på polisanmälan och fällande dom för publicering. Andra hänger man skoningslöst ut utan krav på tydliga bevis.

Littorin skriver nu bl a följande på Facebook:

-Så tack Aftonbladet för denna rakryggade journalistiska princip som ni så vältaligt argumenterar för. Man skulle kunna tro att detta är ironiskt skrivet, men det är det inte alls. Jag menar det verkligen. Det är möjligen bara lite märkligt att principen infördes först när det var en av de egna allra mest välkända profilerna som var den påstådda förövaren. Men bättre sent än aldrig!

Jag vet självklart inte om ”Anna” eller Littorin talar sanning, men det vet inte AB heller. Ändå publicerade de den anonyma ”Annas” historia utan några som helst bevis.

Om vi då drar paralleller mellan AB:s uthängning av Borg och Littorin å ena sidan och AB:s egen Fredrik Virtanen, som Olsson Olsén i det längsta hållit om ryggen, finns klara skillnader. Borg lämnade politiken 2014 och gjorde bort sig på en privat fest 2017. Ingen av övr festdeltagare polisanmälde händelsen. Ändå hängdes han ut med namn, vilket SvD nu kritiserat. Olsson Olsén hävdar att det var självklart att publicera Borgs namn då han själv på sociala medier gått ut och bett om ursäkt. Ingen polisanmälan eller utredning. Däremot en ursäkt från den skyldige för vad han gjort på en privat tillställning. Heller inga tidigare uppgifter om att han misskött sig eller behandlat kvinnor illa och inga vittnen som öppet gått ut och berättat om hur Borg skadat dem. AB:s uppgifter baserade sig sålunda på skvaller och hörsägen.

Vad beträffar Littorin cirkulerade mig veterligen heller inga rykten om hans dåliga beteende mot kvinnor. AB:s uthängning av honom i juli 2010 kom som en blixt från klar himmel. Vid närmare granskning verkar det inte bättre än att AB baserade ’storyn’ på vad en anonym prostituerad kvinna uppgett på en sexchatt. När man nu läser om kvinnosynen bland en del av AB:s manliga toppgarnityr ligger det nära till hands att misstänka att en del av dem besöker sexchatter. I studiesyfte eller av eget intresse?

När det gäller Virtanen, som ständigt kallar sig feminist, har det enl uppgift från Camilla Läckberg m fl i åratal varit en offentlig hemlighet inom kultur- och mediabranschen att han hållit på att sexuellt antasta och trakassera kvinnor. Dessutom gjordes en polisanmälan och en utredning som lades ned. Nu har till sist flera kvinnor öppet gått ut och avslöjat vad han utsatt dem för. Ingen ursäkt från ansvarig arbetsgivare. Tvärtom skuldbelägger Olsson Olsén Cissi Wallin för att hon efter alla år av tystnad äntligen namnger honom.

Jag kan förstå att en ansvarig politikers vandel är av allmänintresse, särskilt när ett val närmar sig och man inte drar sig för att köra med ’dirty campaigning’.  Däremot kan jag inte förstå hur man kan hänga ut någon på så lösa grunder och utan bevis som AB gjorde 2010. Littorin valde att omedelbart avgå. Det gjorde inte Virtanen, som nu till sist tvingats bort. Tänk om AB kunde ha den goda smaken att sent om sider be Littorin om ursäkt!

Olsson Olsén har i intervjuer gång på gång betonat att ”AB:s värdegrund vilar på alla människors lika värde. ” Läpparnas bekännelse. Hennes agerande visar klart och tydligt att tidningen inte tvekar att behandla människor olika. Sina egna medarbetare håller hon om ryggen medan hon är snabb att tillåta att andra hängs ut på mycket lösa grunder. Det inger varken förtroende eller respekt. Dessutom bidrar det till den sexism och tystnadskultur som råder på AB och som nu flera där vittnat om. AB:s ledning tycks ha använt dubbla måttstockar både internt och externt och därmed aktivt bidragit till och möjliggjort den värdegrundskollaps som flera på AB nu vittnat om.

Jag avslutar med att konstatera att flera militanta vänsterfeminister varit mycket snabba att kritisera namnpubliceringen av Virtanen. Däremot protesterade de inte när t ex Borg hängdes ut. Men vem hade förväntat sig att dessa feminister skulle döma alla efter samma måttstock för samma typ av beteende?

Testosteronstinna herrar

För många år sedan skrev Gunnar Adler-Karlsson boken Adrenalinstinna hannar: om männens makt i samhället. Rubriken på dagens blogginlägg är en travesti på hans bok och handlar om den senaste tidens rapporter om män med makt som överskridit gränserna för skam, heder, anständighet och ansvar.

Det började med Hollywood och filmregissören Harvey Weinstein, som haft nära band till demokraternas toppskikt. Avslöjandena tyder på moralisk dekadens i denna krets. Hans relationer till paren Obama och Clinton är väl dokumenterade. Att t ex Kennedy och Clinton varit testosteronstinna och gränsöverskridande vet vi sedan länge. Också skådespelare, artister m fl i Hollywood m o vet. Filmregissören och filmproducenten m m Tarantino säger nu att han ”visste så det räckte” och skäms för att han inget gjort åt saken. Även andra i filmbranschen har nu ’kommit ut’ med att de tigit trots att de visste. Så skyddar man en testosteronstinn hanne som förgriper sig sexuellt på kvinnor.

Nu riktas strålkastarna också mot svenska män med makt, t ex inom den svenska mediavärlden. Först ut för någon månad sedan var TV4:s Kalla Fakta med en intervju med riksdagsledamoten Hanna Wigh (SD) som uppgav att en man i SD:s ledning trakasserat henne sexuellt. Kort därefter informerade SD att mannen ifråga tagit ’time out’ tills den kommande rättsprocessen klarlagt vad som hänt. Att bete sig så här respektlöst och utsätta andra för sexuella trakasserier m m är naturligtvis helt oacceptabelt och kränkande vare sig det sker inom SD, Aftonbladet eller på någon annan plats.

Anders Lindberg på Aftonbladet var snabb att fördöma den anklagade SD:aren och SD:s ledning (AB 26/7):

-Mörkar Sverigedemokraternas ledning uppgifter om sexuella övergrepp i den egna riksdagsgruppen? Försöker de lura svenska folket? Det ser onekligen ut så.

-Fram tonar en bild där en liten grupp män med makt håller varandra om ryggen och baktalar offren. Kvinnosynen verkar vara rena medeltiden. Och det ser ut att vara satt i system.

Nu vet vi att detta är en mycket träffande beskrivning också av kulturen inom AB, men nu tiger Lindberg. Hans tystnad talar dock högre än ord.

Sedan några dagar har kampanjen #metoo dragit fram som en flodvåg i sociala och andra medier. Kampanjen startades av en amerikansk skådespelerska som berättade om filmproducenten Harvey Weinsteins trakasserier. Därefter har övriga världen, inte minst Sverige, hängt på.

Under #metoo delar kvinnor från världens alla hörn nu dagligen med sig av de sexuella övergrepp och trakasserier de utsatts för. Där har flera svenska kvinnor t ex gått ut med sina namn och redogörelser om vad en mycket känd krönikör och nöjesjournalist på Aftonbladet i åratal hållit på med. Det har utvecklats till en av Sveriges största medieskandaler och den anklagade har nu tagit ”time-out”. Tystnad råder från hans kollegor fastän den misstänkte brutit mot både den s k värdegrunden och PK-normen, något som AB alltid är snabba att fördöma när andra gör det.

Trots att samstämmiga vittnesmål rapporterar att det länge varit en offentlig hemlighet att den utpekade journalisten förgripit sig sexuellt på kvinnor har Anders Lindberg och många andra i branschen hållit den anklagade om ryggen. Hans övergrepp är m a o ingen nyhet inom kultur- och journalistvärlden, där man höll honom om ryggen så länge det gick. Nu när fördämningarna brustit tack vare en annan medieprofil, Cissi Wallin, som gick ut och berättade om hur journalisten sexuellt förgripit sig på henne, blev opinionen mot honom så stark att han lyftes bort. Här visar sig Lindbergs egna ord om kulturen i SD vara ytterst passande:

-Mörkar AB:s ledning uppgifter om sexuella övergrepp på den egna redaktionen? Försöker de lura svenska folket? Det ser onekligen ut så.

-Fram tonar en bild där en liten grupp män med makt håller varandra om ryggen och baktalar offren. Kvinnosynen verkar vara rena medeltiden. Och det ser ut att vara satt i system.

Våldtäkten som en av kvinnorna nu öppet gått ut och berättat om polisanmäldes under Jan Helins tid som chefredaktör på Aftonbladet. Det hela tystades dock ner och den våldtagna kvinnan motarbetades, mobbades, baktalades och misstänkliggjordes. Den anklagade journalisten har däremot höjts till skyarna som en av de mest politiskt korrekta och allra godaste. Han själv är snabb att sätta sig till doms över dem som inte följer värdegrunden och PK-normen. Nu håller hut ändå på att gå hem.

När den egna medarbetaren anklagades för att ha våldtagit bloggaren Cissi Wallin valde Aftonbladets ansvarige utgivare Sofia Olsson Olsén att försvara honom (17/10). I en artikel på onsdagen (18/10) kritiserade SvD Aftonbladets ”principlösa” sätt att hantera våldtäktsanklagelserna mot medarbetaren och Olsson Olsén för att hon tidigare i år inte stoppade uthängningen av den f d finansministern Anders Borgs bravader på en privat fyllefest.

-En obrottslig handling, utförd av en person utan offentligt uppdrag i en privat miljö, borde med hennes egen argumentation från i dag, helt klart ha lett till att hon stoppade Aftonbladets publicering. Det gjorde hon inte, skriver SvD, som ägs av samma koncern (Schibstedt) som AB.

Den 18/10 förklarade Olsson Olsén att:

-Det är en svår situation att hantera för alla av oss, inte minst vår anklagade medarbetare.

Vilka svåra situationer tror hon att de kvinnor som utsatts för hennes anklagade medarbetares övergrepp haft att hantera?

I Svt Aktuellt säger Olsson Olsén i torsdags (19/10) så här om att Cissi Wallin pekat ut AB-journalisten med namn:

-Jag tycker det är ganska oansvarigt. I det här fallet är det dessutom prövat rättsligt vad som har skett och inte har skett, utifrån ett rättsligt perspektiv. Jag tycker det är oansvarigt.

Så magstarkt, okänsligt och respektlöst! Hur ansvarigt är det av Olsson Olsén att inte ha agerat långt tidigare och hållit den anklagade journalisten om ryggen så länge? Hans oacceptabla framfart bland kvinnor sägs ha varit en offentlig hemlighet i branschen. Om han nu enligt rättsväsendet inte gjort sig skyldig till några övergrepp kan man ju undra varför han tagit ’time-out’.

Olsson Olsén säger i Aktuelltockså att Wallin borde vänt sig direkt till henne istället för att peka ut mannen på Instagram:

– Hade det kommit till min kännedom att det på något sätt har skett kränkningar av medarbetare från Aftonbladet mot andra kvinnor då hade jag tagit tag i det. Den här frågan är oerhört viktig för mig.

Det låter minst sagt märkligt och rimmar mycket illa med Wallins anklagelser mot Olsson Olsén på Twitter:

-Du sprider falska rykten, faktafel och har gång på gång aktivt underminerat min trovärdighet de senaste dagarna.

Hur ska Wallin kunna känna något som helst förtroende för Olsson Olsén? Och hur ska tidningsläsare kunna känna något förtroende för en sådan tidning och publisher? Ska en sådan tidning verkligen få behålla sitt presstöd?

Tjänster, lyhördhet och följsamhet

Den socialdemokratiska regeringen började omkring 1970 att inse att det krävdes medgörliga tjänstemän för att förvandla samhället till en mer radikal socialistisk stat. Det innebar att personer som utsågs till höga ämbeten främst valdes utifrån politiska värderingar/partibok och inte utifrån integritet eller yrkeskompetens. Många i den politiska kretsen ser det numera som en belöning för politiska tjänster, lyhördhet och följsamhet att bli utnämnd t ex till generaldirektör.

Idag är det därför inte ovanligt att höga ämbetsmän och generaldirektörer saknar nödvändig fackkunskap och relevant yrkeserfarenhet från den verksamhet de tillsatts att leda. På senare tid har skandalerna duggat tätt och avslöjat politiskt tillsatta myndighetschefer som saknat rätt kompetens och kurage nog för att stå emot politiska påtryckningar.

Transportstyrelsen f d generaldirektör, Maria Ågren, blev en ’rikskändis’ för att hon brutit mot gällande lagstiftning genom att ’outsourca’ hemliga uppgifter från Transportstyrelsen. Dessa uppgifter hamnade därför hos icke säkerhetsprövade IT-tekniker utomlands. Omfattningen av den skada detta tillfogat Sverige och svenska individer vet man fortfarande inte. Ågren avskedades från Transportstyrelsen och fick ett tämligen blygsamt och omdiskuterat strafföreläggande. Regeringen med Löfven i spetsen försökte mörka hela historien. Inte ens Riksdagen informerades men journalister grävde upp den och svenska folket fick ännu ett bevis på regeringens brist på ledarskap.

Ett svenskt företag fick av Fortifikationsverket uppdraget att digitalisera ritningar över svenska försvarsanläggningar. Det svenska företaget ’outsourcade’ i sin tur uppdraget till ett kinesiskt företag, som därigenom fick information om 2 400 militära skyddsobjekt. Ritningar över flottiljer, flottbaser, kaserner och andra försvarsanläggningar ingick i den information som hamnade i kinesiska, obehöriga händer. Upprörande!

Mikael Sjöberg, kusin till Göran Persson, f d generaldirektör för Migrationsverket och nu generaldirektör för Arbetsförmedlingen, har också hamnat i blåsväder. Dagens Industri avslöjade nämligen för en tid sedan att Sjöberg låtit sig bjudas på en midsommarfest och en kräftskiva av Micael Mathsson, grundare av Gaia och även Sjöbergs coach. Mathssons företag ska därefter ha fakturerat AF 114 miljoner för konsulttjänster, vilka köptes i strid med gällande regler. Att resultatet av dessa tjänster inte stod i någon rimlig relation till det begränsade resultat de gav gjorde inte saken bättre.  Just nu diskuteras f ö vilket belopp Sjöberg ska förmånsbeskattas för när det gäller den direktionsbil med privatchaufför som han nyttjar varje dag till och från bostaden (Expressen 13/10).

Också Ekobrottsmyndigheten har haft interna problem. Dess f d generaldirektör, Eva Håkansson, förstod inte verksamheten hon var satt att leda. Det ledde till stor frustration hos de anställda. Med tanke på att Håkansson är socionom verkar det långsökt att utnämna henne till chef för Ekobrottsmyndigheten. Till skillnad från t ex Eliasson valde hon i våras att lämna jobbet. Och vad hände då? Hon blev istället generaldirektör för Datainspektionen. Socionom är tydligen en mycket gångbar utbildning för den som vill bli generaldirektör, speciellt när man inte behöver kunna något om den verksamhet som myndigheten ifråga bedriver.

Skatteverkets f d generaldirektör, Ingemar Hansson, avskedades i februari i år. ”Uppdrag granskning” avslöjade förra året att han och Skatteverkets dåvarande överdirektör, Helena Dyrssen, försökt varna en tidigare arbetskamrat, f d kabinettssekreterare Frank Belfrage, om att han granskades av journalister för misstänkt skatteflykt. I februari i år avslöjade Svt att Hansson agerat ombud åt sin särbo i en tvist om en skuld på 30 000 kronor till ett arkitektkontor. Detta var oförenligt med hans roll som generaldirektör. Men detta har inte hindrat att han fortsatt att leda Skatteverket i väntan på att regeringen utser en ersättare. Nu är ersättaren utnämnd och det blir Pensionsmyndighetens nuvarande generaldirektör Katrin Westling Palm. Misstänker att Hansson får en ny topptjänst istället för att hamna på den s k Elefantkyrkogården.

Migrationsverkets f d generaldirektör Anders Danielsson, är en annan ’recyclad’ statstjänsteman, som väckt irritation för att han tagit sig friheten att göra politiska uttalanden som inte anstår en statstjänare. Danielsson raljerade t ex över människors oro för flyktingkrisen och indirekt över regeringens beslut att skärpa asylpolitiken. Han påminde mer om ”en aktivist med svajig verklighetsförankring” än en generaldirektör (Anna Dahlberg, Expressen).  De politiker och tjänstemän i regeringskansliet som retat sig på hans soloutspel sägs ha andats ut när han lämnade Migrationsverket för att bli generalsekreterare för Röda Korset. Nu lämnar han också Röda Korset eftersom regeringen utnämnt honom till landshövding i Västra Götaland. Kommer länsborna där att ”låta Anders vara Anders”? Och kommer aktivisten i honom att försöka få länsborna där att öppna sina hjärtan och ta emot fler migranter?

På Sjöfartsverket har generaldirektör Ann-Catrine Zetterdahl huserat och tillåtit häpnadsväckande lagbrott. Sjöfartsverket skrev 2012 utan tillstånd från Riksdagen kontrakt med ett italienskt företag på 7 sjöhelikoptrar till ett värde av nästan en miljard kronor. Vid kommunikationen mellan parterna användes privata hotmail-konton där Sjöfartsverket, i brev som inte diariefördes, talade om ”handslag”. Vid upphandlingen ställdes så snäva och specifika krav att endast det italienska företaget (som f ö är indraget i ett flertal omfattande polisutredningar gällande mutbrott) klarade av att uppfylla kraven. ”Uppdrag Granskning” kontaktade Zetterdahl för en intervju, men hon vägrade medverka p g a den pågående utredningen av skandalen, som naturligtvis intresserade Riksdagen, Konkurrensverket, Revisionsverket m fl myndigheter.

Avtalen tålde inte offentlighetens ljus. Zetterdahl undertecknade därför enskilda avtal som slog fast att medarbetaren inte får ”på något sätt misskreditera Sjöfartsverket eller anställda vid myndigheten” när anställningen avslutats.  Medarbetaren måste också lova att hålla avtalet hemligt. Man häpnar! Denna stinkande miljardaffär, med en väv av oegentligheter, bedrägeri och lögner, visar att man på statliga myndigheter tillåter avancerad korruption och att inget ansvar utkrävs av den nu avgångna generaldirektören. Undra på att allmänhetens förtroende för myndigheter och dess ledningar urholkats!

Grunden för vårt konstitutionella system är att folkvalda och politiskt tillsatta personer kompletteras med opartiska tjänstemän och chefer som genomför vad politikerna beslutat. Att myndigheter ägnar sig åt opinionsbildning och kampanjer och att makthavare brister i ansvar och transparens är en mycket oroväckande utveckling. Myndighetschefer som själva väljer vilka lagar och regler som ska följas är helt oacceptabelt. Varför är regeringen så tyst om detta? Tog de inte till sig av den hårda kritiken de fick för den usla hanteringen av Transportstyrelsens IT-haveri?

Liraren Bodström

Regeringens egen lirare och omslagspojke, Thomas Bodström, har nyligen utnämnts till landshövding i Stockholms län, ett av statens mest prestigefyllda uppdrag och i självaste huvudstaden. Liberalerna, Moderaterna, anställda på Pensionsmyndigheten m fl protesterar mot denna utnämning då Bodström suttit i styrelsen för pensionsbolaget Allra. Han fick en kvarts miljon i styrelsearvode för att förse ett skojarbolag med en respektabel fasad

-Thomas Bodström har fått bra betalt för att sitta som en skyltdocka på Allra så säljarna kan ringa runt och säga ”med oss kan du känna dig trygg, vi har justitieministern i styrelsen”, säger Claes Hemberg, sparekonom på Avanza till Dina Pengar.

Skandalbolaget Allra, är fondbolaget som lurat pensionssparare in i upplägg som ger dem lägre pension. Nu pågår en polisutredning om grov ekonomisk brottslighet. Det framkom för några veckor sedan att åklagaren Thomas Hertz beslagtagit 140 miljoner kronor i Allrahärvan.

-Jag misstänker att pengarna varit föremål för penningtvättsbrott, sade Hertz till SvD.

Jonas Sjöstedt (V) riktar hård och berättigad kritik mot utnämningen av Bodström, ”en person som har suttit i en styrelse för ett bolag som misstänks för omfattande ekonomisk brottslighet”.

I SR:s Studio ett sa Bodström i torsdags att han ansåg kritiken orimlig och han var mån om att framhäva hur kort tid han satt i styrelsen, ”dryga halvåret”. Den korta tiden förklaras naturligtvis av att Allras ljusskygga och tvivelaktiga affärer nådde löpsedlarna. Då blev det bråttom för ordföranden Ebba Lindsö (som titulerar sig som styrelseproffs), sedan Bodström och så styrelseproffsen Meg Tivéus och Karin Moberg att hellre fly än illa fäkta.

Bolagets fonder var en lysande affär för Allras ägare och bra för de välarvoderade styrelseledamöterna. Denna ”respektingivande” (?) kvartett har med sina namn hjälpt till att bygga upp Allras varumärke som ett tryggt och framgångsrikt fondbolag. Hur är det möjligt att så rutinerade och meriterade styrelseproffs inte märker vad som gömmer sig bakom siffrorna och boksluten? Bolagets styrelse leder företagets verksamhet och styrelseledamöterna har ett gemensamt ansvar för företagets förvaltning.

Tyvärr kan de flesta småsparare känna sig blåsta. Pensionsmyndigheten har dock meddelat att de kommer att kräva 240 miljoner i skadestånd för pensionsspararnas räkning. Så hur lämpligt är det att upphöja Bodström till landshövding innan polisutredningen är klar? Står regeringen fast vid utnämningen om utredningen visar att Bodström har ett ansvar i det som hänt i Allra? Maktens arrogans gör i slutänden alltid som den behagar, men vad säger stockholmarna om en sådan landshövding? Nog måste man vara både ärelysten och okänslig för att tillträda som landshövding under dessa omständigheter. Å andra sidan är det ett vanligt drag hos makteliten.

Slaget om sverigebilden

-You look at what’s happening, last night, in Sweden. Sweden! Who would have believed this? Sweden! They took in large numbers that have problems they never thought possible.

Så sa Trump i början av året när han på ett massmöte tog upp Sverige som ett exempel på hur illa det kan bli om man inte har kontroll på sitt lands gränser och att en stor och okontrollerad invandring leder till kaos, våld och anarki. Genast gick den samlade makteliten och PK-media ut och anklagade Trump för att sprida lögner och ’fake news’ om Sverige. I en debattartikel i Wall Street Journal gav SD:s Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson Trump rätt i att Sverige är ett flyktingpolitiskt skräckexempel.

Ett par dagar efter Trumps uttalande stod Rinkeby i brand. Plundring, upplopp, skottlossning, misshandel, rån. Bilderna av ett Sverige med ”no go-zoner” som polis, brandkår, ambulanser och räddningstjänst tvekar att gå in i utan eskort eller rejäla förstärkningar spreds över världen. Direkt ryckte makteliten och PK-media ut igen för att sprida en positiv bild (alternative facts?) av landet och för att försöka bevisa att Trump är en lögnare.

Det är inte första gången som man försöker korrigera verkligheten. Alliansens dåvarande integrationsminister Erik Ullenhag lanserade 2011 ett initiativ för att bemöta fördomar om invandring med fakta. På regeringens hemsida listade Erik Ullenhag ett antal s k myter och svar om invandring. Vinklade svar och selektiva fakta presenterades som de enda objektivt korrekta svaren på en rad komplexa frågor. När maktelitens bild inte hänger ihop med verkligheten sprider den dock bara ett löjets skimmer över avsändaren.

Också våra närmaste grannländer oroas över ”det svenska tillståndet”. Erna Solberg, Norges statsminister, sa t ex redan ifjol att Norge skulle kunna tvingas att säga upp Genèvekonventionen och stänga gränsen mot Sverige om en svensk systemkollaps inträffar. Nyligen konstaterade en debattartikel i Hufvudstadsbladet att det verkliga säkerhetspolitiska hotet mot Finland nu kommer från Sverige och inte från Ryssland. Även Danmark oroas över ”det svenska tillståndet”.

För någon månad sedan kom Norges migrationsminister Sylvi Listhaug hit för att ”lära av de misstag som Sverige har begått för att undgå att vi får liknande problem i Norge.” Hon hade på förhand bokat ett möte med vår migrationsminister Helène Fritzon (s), men Fritzon fick höra att Listhaug påstått att det finns ”no go zoner” i Sverige och ställde därför plötsligt in mötet. Några sådana platser finns inte i Fritzons verklighetsbild av Sverige. Karin Wanngård (s), Stockholms finansborgarråd och egen ’Bagdad Bob’ krävde att Listhaug bad stockholmarna om ursäkt för att hon utnyttjat deras gästfrihet och gjort ”populistiska och osanna poänger i den norska valrörelsen”.

En kartläggning av SvD visar att Sverige är det land i Norden där flest personer skjuts till döds. Användandet av handgranater bland kriminella i Sverige saknar motstycke i världen enl SvD (16/3 2017). En färsk studie visar att Sverige ligger på samma nivå ifråga om dödsskjutningar som södra Italien, d v s maffialand och att användningen av handgranater i det dagliga umgänget mellan kriminella grupperingar är lika utbrett i Sverige som i Mexiko.

Både Utrikesdepartementet och Svenska Institutet lägger stor möda på att bekämpa det man kallar ”fake news”, men en färsk studie visar att Sverige ligger på samma nivå ifråga om dödsskjutningar som södra Italien, d v s maffialand. Studien visar också att användningen av handgranater i det dagliga umgänget mellan kriminella grupperingar är lika utbrett i Sverige som i Mexiko.

-The further a society drifts from the truth, the more it will hate those that speak it, sa George Orwell.

Justitieminister Morgan Johansson är dock hoppfull ifråga om de senaste årens asylinvandring:

-Om vi klarar jobben, skolan och bostäder, och minskar sociala klyftor, kommer vi också att klara detta med avseende på att förebygga brottslighet.

Och i BBC på bästa sändningstid hävdade en leende Ylva Johansson i strid med verkligheten attanmälningarna om våldtäkter och andra sexuella övergrepp i Sverige går ner:

-The level is going down and going down and going down…”:

’Fake news’ m a o. Hon tvingades senare gå ut och erkänna att hon haft fel. Skämmigt!

Den politiska makteliten och svenska PK-medier fortsätter att mörka, förtränga, bortförklara, relativisera, tysta ner och vrida sig som maskar kring en så enkel sak som att rapportera verkligheten. För hur skulle det egentligen se ut om sanningen kom ut, vad skulle alla andra egentligen tycka om oss? Med skuld och skam håller man de egna i schack precis som inom hederskulturer.

Slaget om verklighetsbilden, inte om verkligheten, utkämpas nu. Den ena sidan anklagar den andra för att inte hålla sig till sanningen, det talas om ”fake news” och ”alternative facts”. Vi lever i relativismens och postmodernismens tidevarv där inga absoluta sanningar finns och allt utgår från individens upplevelser och känslor. Politiker, PK-media och ’proffstyckare’ verkar tro att de tilltagande problemen i alla no go-zoner orsakas av utländska krafter, myter, extremhögern och ’brunråttor’.

För den som orkar och vågar se mår Sverige riktigt dåligt idag. Stockholmspolisen kan nu konstatera att det potentiellt dödliga våldet ökat med 43 procent på bara tre år. Varje dag läser vi om hot och våld mot sjukvårdspersonal på många akutmottagningar, vårdpersonal som ska förses med överfallslarm, stenkastning och annat våld mot polis och räddningspersonal, knivskurna eller mördade personer, anlagda bränder och bilbränder, skottlossningar, stigande antal inbrott och våldtäkter, som inte utreds p g a personalbrist/tidsbrist, avancerad penningtvätt av utländska ligor, ID-kapning, ett fallerande rättssystem, myndigheter som bryter mot lagen etc. Vi har blivit ett samhälle där staten håller på att helt tappa kontrollen över sin kärnverksamhet, ett samhälle som inte kan garantera medborgarnas säkerhet och trygghet.

De partier som varit med om att skapa dagens problem är dessvärre de som också förväntas lösa dem. Det känns allt annat än förtroendeingivande. Tänk, om de kunde lösa problemen istället för att bara konstatera dem! Men till det krävs ledarskap, mod och kompetens och det saknas tyvärr i den politiska toppen.

 

Månggifte det nya svenska?

Nacka kommun har köpt 3 bostadsrätter till en polygam syrisk migrant med 3 fruar och 16 barn. Kostnaden för bostäderna är nästan 14 miljoner. Det låter som ’fake news’ eller som ett pikant inslag i TV-serien Solsidan, men Mats Gerdau (m), ordförande i kommunstyrelsen i Nacka, bekräftar att det är sant. Han förklarar att kommunen måste följa de tuffa anvisningskrav som gäller för kommunerna. Det innebär att en kommun är skyldig att skaffa fram bostäder till de nyanlända som anvisas dit. Kommunen har bara följt lagen. Så vart har det kommunala självstyret tagit vägen? Vilka signaler ger det till andra muslimska migranter som idkar månggifte? Varför ska Sverige bara svälja och acceptera att ’vika sig’ för kulturer och seder så fjärran från vår kultur? Undra på att vi så totalt misslyckats med integrationen!

Jag har bott både i Egypten och i Förenade Arabemiraten, muslimska länder där månggifte är tillåtet. En förutsättning för månggifte är dock att mannen har så bra ekonomi att han kan försörja alla sina barn och fruar eftersom det ska vara ’millimeterrättvisa’ mellan alla fruarna och barnen. Av ekonomiska skäl nöjer sig därför de flesta muslimer med 1 fru. Att mannen ifråga hade 3 hus i Syrien, ett till varje fru, tyder på att han hade pengar. Möjligen räckte hans egna pengar inte till 3 boenden i Nacka. Vilken ’vanlig’ svensk familj har f ö råd att skaffa en stor lägenhet med skärgårdsutsikt i Saltsjöbaden? Att kommunen ’budar’ på bostäder i konkurrens med privatpersoner trissar antagligen upp bostadspriserna där ännu mer.

Också det faktum att syriern haft pengar för att ta sig till Europa med hela familjen, totalt 20 personer, torde betyda att han haft en bra ekonomi. Flyktingsmugglarna är inte billiga. Att han sedan tagit sig ända upp till Sverige med hela familjen är märkligt. Vi är verkligen inte det första säkra europeiska land man kommer till när man flyr från Syrien. Varför valde de Sverige och hur lyckades de ta sig genom så många andra säkra europeiska länder? När man flyr från krig torde man vara glad över att ha lyckats ta sig till första säkra land i Europa, t ex Grekland eller Italien.

På Migrationsverkets hemsida /https://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/Att-ansoka-om-asyl/Du-kan-inte-valja-vilket-land-som-provar-din-asylansokan-Dublinforordningen.html/ läser jag följande:

”Enligt Dublinförordningen ska en person som flyr till Europa söka skydd i det första säkra land som den kommer till.”

Hur stämmer det med den aktuella familjen? Är kanske ’den humanitära stormakten’ det enda land som accepterar att ta emot en familj som innebär så höga bostads- och bidragskostnader eftersom det handlar om månggifte i detta fall? Ska vi förresten stödja månggifte i Sverige, där det är förbjudet? Och hur ska en familj som den syriska någonsin kunna integreras här?

Varför följer Sverige förresten inte FN:s flyktingkonvention artikel 34: Assimilation och naturalisering?

”Värdlandet åläggs att allokera nödvändiga resurser för assimilation och naturalisering för att migrantgruppen skall så snabbt som möjligt kunna bli en del av värdlandets kultur och arbetsmarknad.”

Sverige gör idag tvärtom; vi verkar vilja förstärka nationella identiteter istället för att arbeta med att assimilera dem in i värdlandet i likhet med FN:s anda. På sistone har vi sett att svenska myndigheter med regeringens goda minne ostraffat bryter mot lagar så varför skulle den goda ”humanitära stormakten” inte bryta också mot FN:s flyktingkonvention?

Nacka erbjuder dock inte sina egna bostadslösa barnfamiljer mångmiljonlägenheter med skärgårdsutsikt i Saltsjöbaden. Nyhetssidan Samtiden skriver om en svensk familj med barn i tvåårsåldern som blev bostadslös och därför vände sig till de sociala myndigheterna i Nacka i ett desperat försök att få hjälp.  Familjen fick där veta att de inte kunde få någon hjälp. Den enda lösningen var att kontakta ett härbärge. Barnfamiljer var både arga och chockade eftersom de sett hur en syrisk eller somalisk familj flyttat in som granne samtidigt som småbarnsfamiljen hänvisats till härbärgen. Tala om att ställa grupp mot grupp!!

Under de år jag var aktiv i moderaterna i Umeå gjorde jag ett studiebesök i Nacka. Mats Gerdau var kommunalråd där redan då. En ”karriärpolitiker”? Nacka var ett skyltfönster för moderat politik på den tiden, eftersom de hade infört skolpeng, hemtjänstcheck m m. Ett skyltfönster är de också idag men knappast i någon smickrande bemärkelse. Nacka, kommunerna och vi skattebetalare har blivit gisslan som ett resultat av Reinfeldts ”öppna hjärtan” och det rödgröna politiska ’ovanförskapet’, som tappade fattningen och kontrollen över invandringen och som länge drivit en politik som en majoritet av väljarna inte gett dem mandat för.

Reaktionerna på bostadsköpen i Nacka har väckt många starka känslor och kommentarer. I gårdagens Aktuellt (19/9) meddelade migrationsminister Heléne Fritzon (s) att man nu ber skatteverket utreda de 300 fall av månggifte som finns i Sverige.  Regeringen har under ett par veckor förberett ett uppdrag till skatteverket att ta reda på hur det ser ut och analysera om det finns månggifte i folkbokföringen.

Utifrån det kan regeringen gå vidare och se om det behövs ändring i svensk lag eller inte. Men vi måste ha alla fakta först innan vi går vidare, säger Fritzon till Svt.

Det blir m a o en lång process.

 

 

Dags att marinera högerskon, Annie Lööf!

Statsminister Löfven verkar då och då ha svårt att reda ut begreppen. Regeringen styr riket men är ansvarig inför riksdagen, inte tvärtom som vissa verkar tro. Det innebär att oppositionen, eller delar av den, har möjlighet att väcka missförtroendeförklaring och utkräva ansvar av statsråd som inte skött sina uppdrag och därigenom förbrukat sitt förtroendekapital.

Löfven och hans partikamrater har svårt att acceptera denna ordning och att de regerar i minoritet. Dessutom har de svårt att erkänna misstag; Löfven redogjorde för vad som hänt på Transportstyrelsen men tog inget ansvar för det inträffade. Alla hade gjort vad de skulle enligt honom. Så varför offrade Löfven då infrastrukturminister Johansson, tjejen som visste för litet, och inrikesminister drYgeman, grabben som under 18 månader inte lyckades hitta en rum som var tillräckligt säkert för att informera Löfven om IT-haveriet?

Informationsläckaget är den värsta säkerhetskris vi haft sedan spionen Stig Bergling avslöjades. Det yttersta ansvaret för haveriet har regeringen. Löfven borde därför ha tagit sitt ansvar genom att avgå. Men så agerar inte maktens arrogans. Med SD:s stöd hade den s k oppositionen kunnat fälla Löfven och regeringen, men då hade allianspartierna själva tvingats ta ansvar för att styra landet. Men Lööf och Björklund kunde inte till något pris i världen ta över regeringsansvaret, eftersom det skulle innebära att man måste ta stöd av Sverigedemokraterna. För Lööf är det viktigare att slippa träffa och tala med SD än att erövra regeringsmakten och ta ansvar för Sverige.

Lööf förklarade för några dagar sedan att informationsskandalen visserligen är ett haveri, men att det krävs sans och balans. Hon sa att ”den sakliga grunden för misstroende mot Hultqvist har fallit” – och bad allianskollegorna att ”tagga ner”. Busch Thor sa att KD:s misstroendeförklaring mot försvarsministerns låg fast. Björklund skyllde turbulensen på moderaterna, som hittills inte kommenterat alliansledarnas havererade överläggningar.

Lööf och Björklund har nu insett att det inte finns några opinionsmässiga poäng på att fullfölja sitt misstroende mot Hultqvist och drar därför tillbaka det. De svepskäl de anger för att rädda sina skinn är att sakläget förändrats då det nu framkommit att Löfvens kansli redan kände till vad som skett när Hultqvist blev informerad. Löfvens dåvarande statssekreterare, Emma Lennartsson, hade fått information vid flera tillfällen, första gången redan 2015. Lennartsson hävdar att hon inte minns detta och beslöt för några veckor sedan att plötsligt lämna sin tjänst eftersom hon varken hade förstått eller följt upp den information hon fått. Att hävda att det kommit fram nya uppgifter som i grunden ändrar på Hultqvists ansvar är trams. Att Löfvens närmaste medarbetare visste men inte berättade för sin chef hade Hultqvist ingen aning om. Därför friar det ingalunda honom från ansvar att informera Löfven.

Alliansen initierades av C och M och var ett effektivt medel för gemensamt bryta socialdemokraternas långa maktinnehav och att styra Sverige i en bättre riktning. Lööfs och Björklunds agerande har nu i själva verket hjälpt socialdemokraterna att behålla makten. Hur smart är det att ställa ultimatum om man inte är beredd att ta steget fullt ut? Det var inte C och L beredda att göra i jakten på egna politiska poäng. Dessa två partier står inte vid sina ord och går uppenbarligen inte att lita på i skarpt läge. Fokuset på Löfvens största kris flyttades därmed till Alliansens splittring vilket gett Löfven en oförtjänt seger. Heder åt moderaterna och kristdemokraterna som valde att gå vidare och väcka misstroende i strid mot folkopinionen!

Enligt information som läckt till Sveriges Radio var det Annie Lööf som stoppade Alliansens misstroende mot Hultqvist. När partiledarna för allianspartierna träffades för några dagar sedan för att besluta om man skulle genomföra den utlovade misstroendeförklaringen mot Hultqvist, var alla utom Lööf beredda att fullfölja den. De övriga tre partiledarna ska då ha krävt en förklaring av Lööf. Ekot rapporterade följande i fredags:

-Då blev bilden att Annie Lööf var rädd för att en fällning av Hultqvist nu skulle kunna påverka konstitutionsutskottets granskning av hur hon agerade som näringsminister i samband med outsourcingen av transportstyrelsens it-verksamhet. Det tolkades som att hon var rädd för en hårdare granskning av sig själv med bara några månader före valet.

Också Aftonbladet skriver /http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/KV9X6/s-anmaler-forra-regeringen-till-ku/ att de talat med källor inom Alliansen, som uppger att M, KD och L är upprörda över Lööfs beslut att fega ur för att rädda sitt eget skinn. Riksdagsledamoten Hans Hoff (s) vill nu att KU granskar om alliansministrar godkände outsourcingen på TS:

-En myndighet som har känsliga uppgifter som berör rikets säkerhet och är integritetskränkande, måste få ett godkännande av regeringen för att lägga ut den typen av it-tjänster externt. Kanske i första hand från infrastrukturminister Catharina Elmsäter Swärd, men det är också någonting som borde kommit upp på ett regeringssammanträde. Det är en rätt stor fråga, säger Hoff till AB.

Lööf var näringsminister då och är nu rädd för att misstroende ska riktas mot henne om hon själv blir minister efter nästa års val. Det kan hon förstås slippa om hon då blir statsråd i Löfvens regering. Fast då måste hon ju äta upp sin högersko.

Det är framför allt centerns, men även liberalernas, inställning i regeringsfrågan som omöjliggjort, och fortsätter att omöjliggöra, ett effektivt oppositionsarbete sedan 2014. Socialdemokraterna tolkar detta positivt och gör numera ingen hemlighet av att de vill samregera med C och L. Lööf sa visserligen för ett par år sedan att hon hellre äter upp sin högra sko än blir stödhjul åt S och att hon ”aldrig” kommer att ”sitta i en regering tillsammans med S” (AB januari 2015). Genom att dra tillbaka sina misstroendeförklaringar mot Hultqvist har nu Lööf och Björklund i jakten på egna politiska poäng räddat Hultqvist och regeringen kvar vid makten. Dags för Lööf att lägga sin högersko i marinad nu så att den blir mör och ätlig lagom till nästa höst. Fast då måste hon förstås äta upp sin högersko.

Grabben i rummet bredvid

För snart två veckor sedan samlades regeringens ministrar med sina närmaste medarbetare på Harpsund för att förbereda sig inför kommande riksdagsår och budgetpresentation. Foton från samlingen visade en avslappnad och glad politisk skara. I samband med samlingen meddelade regeringen t ex att de avstår från två av de tre skattehöjningarna som Alliansen och SD vägrar godkänna. Dessutom har regeringen modifierat förslaget till flygskatt, allt inför hotet om misstroendeförklaring från Alliansen och SD. Skulle regeringens budget falla i höst väntar en politisk kris.

På Harpsund borde det också ha funnits tillfälle och tid att hantera den senaste utvecklingen i Transportstyrelsens IT-haveri. Men icke! Plötsligt förra söndagen (27/8) inleddes en ny akt av detta drama när regeringen blixtinkallades till ett extra regeringsmöte. Ett extra snabbt inkallat regeringsmöte på en söndag torde tillhöra ovanligheterna, speciellt för att avskeda en statssekreterare. Anledningen var att statsministerns närmaste medarbetare och högra hand, statssekreterare Emma Lennartsson, plötsligt avslöjat att hon ”glömt” att hon informerats av Säpo långt tidigare än hon sagt.

Tjejen som visste för mycket men glömt, eller inte förstod, att hon visste för mycket, vad hon visste eller varför hon informerats av Säpo, bekände på det extra regeringsmötet att hon underlåtit att informera grabben i rummet bredvid, d v s sin chef Löfven, om vad hon visste. Detta hade hon tydligen ”glömt” att berätta både innan och under samlingen på Harpsund. Lennartsson entledigades med omedelbar verkan och får inget avgångsvederlag. Det är ett hårt straff för någon som ”glömt”, eller inte visste, att hon visste eller som inte förstått allvaret i det hon visste.

Lennartssons snabba sorti har väckt fler frågor än den besvarat. Det är alldeles för många saker som inte stämmer och för många bortförklaringar för att det ska kännas trovärdigt. I en intervju med TT (30/8) sa Löfven:

-Man ska komma ihåg att det är så många ärenden som går runt i regeringskansliet, så jag tror att de flesta hade gjort samma bedömning som Emma Lennartsson.

Om Lennartssons misstag inte var så allvarligt och hon själv lämnade in sin avgångsansökan, vilket statsministern försöker ge sken av, varför entledigades hon då omedelbart och utan avgångsvederlag? Här ligger minst en hund begraven.

Eftersom hon varit Löfvens allt i allo väcker denna plötsliga avgång en hel del frågor. Vem tror t ex att Lennartsson inte visste det hon visste? Skulle hon ha fått sin höga position om hon haft svårt att förstå vad som pågår runt henne och statsministern? Att grabben i rummet bredvid, d v s Löfven, inte heller visste något är lika osannolikt. Är det kanske så att inte heller Löfven visste att han visste långt tidigare än han erkänt att han visste eller att han också ”glömt” vad han visste? Trodde partistrategerna kanske att man kunde rädda Löfven genom att offra hans närmaste medarbetare?

Det börjar bli svårt att hålla reda på alla turer nu. Först ut var inrikesminister Ygeman som under ett helt år misslyckades med att hitta ett säkert rum för att informera sin chef om att rikets säkerhet var hotad. Sedan infrastrukturminister Johansson som inget visste förrän i år trots att hennes f d statssekreterare visste, han som reste för nästan en miljon kronor under sin tid som hennes statssekreterare. Så har vi försvarsminister Hultqvist som inte tyckte att det var hans ansvar att informera Löfven om hotet mot rikets säkerhet. Och så Lennartsson, statsministerns viktigaste medarbetare, som vid ett par tillfällen informerades av SÄPO om säkerhetshot mot landet men som ”glömt” eller inte förstått allvaret i informationen och därför inte informerat sin chef, statsministern.

Säpo varnade redan i september 2015 för Transportstyrelsens outsourcing av register. I november 2015 ville Säpo att outsourcingen omedelbart skulle stoppas. Så skedde inte utan den startade kort därefter. När Säpo ville stoppa outsourcingen hade Ann Linde (s), då statssekreterare i Justitiedepartementet, uppenbarligen känt till dessa farhågor i flera månader. Linde ingick tillsammans med Lennartsson i statsrådsberedningen där statssekreterarna inom regeringskansliets olika departement träffas ofta och regelbundet för att stämma av olika ärenden. Är det troligt att Linde suttit på dessa varningar under flera månader utan att prata med statsrådsberedningen och kollegan Lennartsson om det?

Moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé och Mikael Oscarsson, riksdagsledamot för KD,  skriver i SvD att det inte är omöjligt med ett misstroendevotum även mot EU- och handelsminister Ann Linde. Hon varnadesuppenbarligen i sin tidigare roll som statssekreterare vid flera tillfällen av Säpo om IT-säkerhetsproblemen vid Transportstyrelsen. Trots att Linde var den högsta ansvariga för krishanteringen i regeringskansliet agerade hon inte.

Det senaste i härvan är att enligt den avsatta generaldirektören Maria Ågrens anteckningar ska Regeringskansliet via infrastrukturminister Johanssons f d statssekreterare Bromander ha pressat Transportstyrelsen att genomföra outsourcingen (DN 31/8). Tidspressen ledde till att Ågren kände sig nödgad att bryta mot lagen.

Det drar ihop sig till en dramatisk höst för regeringen. (S)törsta möjliga tystnad har inte varit en trovärdig eller framgångsrik strategi för Cirkus Löfven. Dags för dem att äntligen lägga alla korten på bordet och tala klarspråk. Dags också för Löfven att ta sitt ansvar. Hur ska han kunna leda landet när han inte ens klarar av att leda sin egen regering?

Jag instämmer helt i Alexandra Boscanins ledare i GP:

-Men det smått panikartade förfarandet i kombination med Lennartssons påstådda och plötsliga minnesförlust spär ytterligare på bilden av att regeringen försöker dölja information vad gäller hanteringen av skandalen på Transportstyrelsen. Det ligger i linje med hur man har agerat hittills. Ingen av de uppgifter kring IT-skandalen som blivit offentliga har kommit till allmänhetens kännedom direkt via regeringskansliet; media har grävt fram dem och först när det blivit oundvikligt har man från regeringens sida bekräftat dem.

 

Från öppna hjärtan till hjärtstillestånd

Just nu pågår en intern strid inom de nya/re/ moderaterna om Anna Kinberg Batras vara eller inte vara. 11 länsförbund har hittills meddelat att de inte längre har förtroende för henne som partiledare. I veckan rapporterade DN och Ipsos att bara var tredje av de kvarvarande moderatväljarna vill se sin nuvarande partiledare som statsminister efter valet 2018. I samma undersökning säger bara 6% av väljarna totalt att dagens moderatledare är den man vill se som statsminister. En oppositionsledare som inte vill ta makten när tillfälle ges blir ingen valvinnare.

Kinberg Batra var inte partiets val när partiet skulle välja en ny partiledare efter 2014. Hon var visserligen moderaternas gruppledare i riksdagen, men framför allt var hon Reinfeldts kronprinsessa och utsedda tronföljare. Det fanns konkurrenter om partiledarpositionen men de släpptes inte fram och AKB valdes utan intern debatt. Detta stärker knappast hennes position idag.

Man behöver inte vara psykolog för att inse att hon är obekväm och fungerar dåligt som partiledare. Hon verkar heller inte ’brinna’ för något. Dessutom är hon ingen företrädare för ’vanligt folk’ på det sätt som Gösta Bohman var och når därför inte fram till dem. Hjälper det då att byta ut Anna Kinberg Batra? Det är tveksamt.  Det hjälper kanske inte ens att byta ut hela partiledningen, som till stor del består av ’insuttna’ karriärpolitiker. Det är heller inte lätt att föra ut en politik som inte finns, speciellt för en partiledare som inte ens har det egna partiets fulla stöd och förtroende.

För att bli trovärdiga och återfå väljarnas förtroende måste moderaterna erkänna att uppgörelsen med miljöpartiet 2011 om att öppna hjärtan och gränser var kvalificerad galenskap och förödande för Sverige. Det räcker inte att partiet numera säger sig ha svängt 180 grader ifråga om öppna gränser. Det krävs mer för att de ska återfå väljarnas förtroende; moderaterna måste gå ut och be svenska folket om ursäkt för allt som deras migrationsuppgörelse med Mp har orsakat landet. De måste tydligt ta avstånd från Reinfeldts draksådd. Vidare måste de visa att de har en klar och tydlig ideologi och att de klarar av att balansera mellan den liberalism och den konservatism som trängs i partiet.

Den senaste månaden har inte visat på någon större tydlighet från partiet. AKB gick ut tillsammans med övriga allianspartier och riktade misstroende mot 3 socialdemokratiska ministrar med anledning av IT-haveriet; Ygeman, Johansson och Hultqvist. Äntligen ett tydligt och välkommet initiativ från den annars så bleka och kraftlösa oppositionen! Problemet var bara att allianspartierna ganska snart meddelade att misstroendet mot Hultqvist får vänta tills riksdagen öppnar i september. Det väckte misstankar om tveksamhet, splittring och förvirring. Förra veckan gjorde moderaterna och centern  upp med regeringen om försvaret.  Så går moderaterna denna vecka plötsligt ut och presenterar en annan försvarspolitik. Det lämnar en hel del övrigt att önska ifråga om tydlighet.

Ingen av dem som kräver AKB:s avgång har några förslag på vem som skulle kunna efterträda henne. Det är typiskt för politik; att säga att man är intresserad av en politisk topposition innebär ofta  politiskt självmord. Alla de som jobbade nära Reinfeldt torde dock få vissa problem med att kunna vinna tillbaka förlorade väljare. Det är helt enkelt inte trovärdigt att ha gått ’all in’ i Reinfeldts öppna hjärtan-politik och nu gått ’all out’ ur den politiken när partiet gjort en 180 graders U-sväng i migrationsfrågan. Detta borde diskvalificera t ex Kristersson och Svantesson oavsett vad partimedlemmarna anser.

De som skulle kunna locka tillbaka väljare är personer som Finn Bengtsson, som visat både ryggrad och styrka och haft kurage att stå upp när partipiskan vinit. Det är det som lockar väljare. Han har nog betydligt större förtroende utanför partiet än inom partiet. Den mobbning han utsattes för av partikamrater, t ex för att han kraftfullt kritiserade Decemberöverenskommelsen, har resulterat i att han inte ställer upp i nästa val. Han tillhör det fåtal riksdagsledamöter som inte behöver politiken för sin försörjning; han är överläkare och professor vid Linköpings universitetssjukhus.

Politiken behöver mer än någonsin personer med rätt personlighet, stor kompetens, bra egenskaper livserfarenhet och civilkurage. Tyvärr lockar politiken inte så många personer av den kalibern. Kvar blir främst personer som ser politiken som ett tryggt och välbetalt tillsvidarejobb. Resultatet blir att enfalden vinner över mångfalden.

Det är nog dags för politiken i allmänhet att genomgå ett riktigt reningsbad. Förr var eliten mer upplyst än den breda massan, men idag kan man bli en ledande politiker utan en kvalificerad utbildning eller yrkeserfarenhet utanför politiken. Det fungerar inte i en tid när många medborgare är högutbildade och dessutom har tillgång till en outsinlig källa av kunskap. Den politiska elitens förakt för väljare som ”tycker fel” och inte låter sig styras av värdegrunden urholkar elitens förtroendekapital. Varför ska vi rösta på ledare som ser ner på oss, inte sällan kan mindre än många av oss väljare kan och som bara är ute efter våra röster vart fjärde år?