Rädslans tyranni

Jakten på Makten XX

Partistsekreterarens blå dunster

Samma dag som Kristinas debattartikel är införd i rikstidningen, ringer partistsekreteraren henne. Han är inte glad och försöker nu få henne att avstå från att framträda i TV-sofforna. Kristina meddelar att hon visserligen fått erbjudanden om att vara med i nyhetsprogrammen, men att hon ännu inte bestämt sig. Hon funderar bara ett par sekunder, innan hon kommer med ett förslag.

-Jag avstår från nyhetsprogram och andra medier, om du lovar att komma till Björksta och ta itu med det som hänt här, föreslår hon.

-Ja, det går jag med på, men det kan inte bli just nu, svarar partistsekreteraren.

-OK, säger Kristina. Jag kan vänta nån månad men inte längre.

-Då säger vi det, avslutar partistsekreteraren.

Sommaren går och i början av hösten dyker partistsekreteraren upp i Björksta, där han träffar Kristina, Ingemar, Fredrik, Ivar och Börje, som alla kandiderade i valet 2002. De har måttliga förväntningar på mötet men ser ändå det positiva i besöket.

-Låt mig börja med att ge en sammanfattning av vad som nu händer i Partisterna, säger partistsekreteraren. Vi har åter ett bra opinionsläge och vinner nya väljare varje dag. Det fungerar bra även internt i partiet. Många nya personer och saker är på gång och därför känns det fel att gräva bakåt. Jag tycker att ambitionen nu måste vara att regionpartisterna här ska lägga historien från 2001 bakom sig och helt koncentrera sig på samarbete och maktskifte. Det skulle bara skada partiet, om vi gjorde nåt nu.

-Jag delar inte din uppfattning om hur man skapar de bästa förutsättningarna för en  framgångsrik valplattform, påpekar Fredrik. Om ni från centralt håll inte entydigt tar avstånd från vad som hänt i Björksta ger det fel signaler. Det känns dessutom mycket konstigt att höra dig säga så, då du just tagit ett lovvärt initiativ och bjudit in partistsekreterarna från dom andra riksdagspartierna i syfte att samarbeta för att försöka komma till rätta med valfusk. Ditt initiativ känns inte trovärdigt, eftersom vi vet hur fusk hanteras inom partiet. Menar du att det är dom som avslöjar oegentligheter som skadar partiet? Är det Partisternas officiella rättsuppfattning nu? Då tycker jag att ni i ärlighetens namn måste gå ut och säga det.

-Hur du kan komma till slutsatser som att ”processen gick stadgeenligt korrekt till” och ”vår interna utredning kunde inte påvisa att formella fel begåtts” är mycket anmärkningsvärt, säger Ivar. Men det märkligaste av allt är att du anser saken utredd utan att ha utrett det som saken egentligen gäller, nämligen dom personer som ”tvångsinskrivits och röstat utan sin egen vetskap. Det är mycket provocerande.

-Du och jag och många med oss vet att det fuskades här. Fusket var mycket omfattande och välorganiserat. Det behövs inte mycket resurser för att kontakta ett begränsat antal ’tvångsintagna’ för att konstatera det, påpekar Ingemar. Dessutom hade det känts bra med ett rakryggat officiellt uttalande från centralt partisthåll om att så här vill vi inte ha det i vårt parti. Särskilt Partisterna måste stå fria från varje misstanke om fusk och oegentligheter. Det ger konstiga signaler när partiet håller bedragare om ryggen och det känns kränkande för alla som kämpar för att saker ska gå rätt till och för att det ska vara ’nån djävla ordning i ett parti’.

-Mina ambitioner har gällt partiets framtid – inte att i efterhand återställa nån slags rättvisa i 2001 års provval, säger Kristina. Du och partiet har gjort mig och många tidigare trogna björkstapartister djupt besvikna. Att ni inte ens kan gå ut och ta avstånd från vad som hänt känns ovärdigt och respektlöst. Det hade varit en bra nystart för partiet att visa hur vi vill ha det i fortsättningen. Om vi inte har råd att vara hederliga och tydliga när partiet är på uppåtgående, när kan vi då kosta på oss att stå upp för det som är rätt?

-Enda möjligheten att göra nåt är, som jag ser det, att göra en polisanmälan, säger partistsekreteraren.

-Kan vi räkna med din hjälp när det gäller att få tillgång till medlemsförteckningarna då? undrar Börje hoppfullt.

-Nej, tyvärr, svarar partistsekreteraren. Jag är den förste att erkänna att Allan, och Karl Lööv med för den delen, inte är några föredömen, men dom har fått sina straff och tvingats lämna sina positioner.

-Det är inte det saken gäller, invänder Kristina. Problemet är att ni från centralt håll medverkar till att brott lönar sig.

-Vi tillämpar i första hand alltid det vi kallar partiets klassiska krishantering: ’Ligg lågt och håll dig undan när något allvarligt hänt’. Om du i din ungdom hade varit med i Ungpartisterna, skulle du inte ha blivit upprörd över det som hänt hos er, svarar partistsekreteraren. Så här går det till på många ställen. Det är helt OK enligt våra stadgar.

-Aha, är det där skon klämmer? frågar Fredrik. Ni är helt enkelt rädda för att trampa majoriteten av era egna aktiva på tårna. Mycket intressant. Om ni tog itu med alla oegentligheter här, skulle ni bli tvungna att rensa även i andra regioner och partisttoppar. Rädslans tyranni råder ända upp i partitoppen. Och den rädslan tänker du bygga framgång och maktskifte på? Då önskar jag dig lycka till, men det får ske utan min medverkan. Jag lämnar omedelbart Partisterna efter det här. Jag har inte råd att smutsa ner mitt varumärke med partiets namn.

-Det gör jag också, säger Ingemar. Jag vill inte förknippas med ett parti som är så korrumperat, ljusskyggt och odemokratiskt.

-Inte jag heller, säger Börje.

-Vi lär inte bli så många vuxna medlemmar kvar i partiet om det kommer ut att ni medverkar till att inte bara skydda utan faktiskt också belöna fuskare, påpekar Ivar. Då blir det nog bara Ungpartister kvar. Blir det inte svårt för ett parti som går till val på att bekämpa fusk och jaga fuskare att i praktiken handla stick i stäv med sin egen ideologi?

-Innan nästa val har vi täppt till regelverket och då blir alla dessa oegentligheter omöjliga.

-Men det innebär ju att ni i själva verket erkänner att det inte är OK ens nu att göra så här, invänder Kristina. Kom bara ihåg att den som måste ta till fusk och oegentligheter för att klara sig oftast ligger steget före!

Ivar är mycket besviken efter besöket och beslutar sig för att skriva svar på ett inlägg partidirektören senare har i en av rikstidningarna:

 ”Jag var regionrevisor i regionpartisterna 2001 och ville då syna det aktuella provvalet litet närmare men hotades med repressalier. Jag krävde ändå att få granska röstlängd m m. När jag efter drygt en vecka till slut tilläts granska vaktades jag av två personer. Partiststadgarna krävde detta enl dåvarande ordföranden i Regionrådsstyrelsen, Allan Lundsjö. Han var själv med och vaktade mig. Under mina 40 år som revisor har jag aldrig varit med om något liknande.

Granskningen visade att en tredjedel av de medlemmar som bodde i valkretsen och sålunda berördes av valet hade röstat, medan nästan alla de 55 ’tvångsintagna’ medlemmarna från södra Sverige röstat fast de inte alls berördes av valet! Naturligtvis väckte detta misstankar, men jag fick inte gå vidare i granskningen och ’sparkades’ kort därpå som regionrevisor.

Partiets dåvarande partidirektör hävdade att ’han själv granskat provvalet och att allt gått korrekt till’ men han skickade ändå en av sina underordnade, en partitjänsteman, till Björksta för att göra en intern utredning. Denne utredare assisterades av sin kollega i vårt län. Hon hade tillsammans med en av de misstänkta ’toppkandidaterna’ i Björksta ansvarat för medlemsprovvalet.

Oförmågan och oviljan att verkligen få fram sanningen är just svagheten i interna beroende utredningar. Ingen som misstänks för brott eller oegentligheter ska därför utreda sig själv. Det förstärker bara misstanken att man vill dölja något. Hur skulle det se ut om en av de högsta cheferna på Skandia uppdrog till en av sina underställda att utreda om oegentligheter begåtts?

När en TV-reporter frågade vad utredaren tyckte om att personer tagits in i Partiet och röstat utan sin vetskap, svarade han: ”Det är ju fusk och det skulle vara fullkomligt förödande för Partiet”. Ja, det är fullständigt förödande, om det är sant, men det ville utredaren inte granska eftersom han ”inte haft någon anledning att utgå från att man fuskat i provvalet.” Hans förklaring till att han inte kontaktat dessa 55 var att ”det skulle vara oetiskt att särbehandla denna grupp” och att man i sådana fall borde kontakta alla medlemmar i Björksta. Ja, det är vi många som tycker, men också partistsekreteraren hävdar nu med en dåres envishet att ’processen gick stadgemässigt korrekt till’ och säger att partiet ’hanterat ärendet på det sätt stadgarna föreskriver’. Är detta förenligt med Partisternas rättsuppfattning?

Ivar Sonesson, Partisterna

Ordf i kommunrevisionen i Björksta  1987-2002

Regionrevisor i regionpartisterna 1975-2001

Ivar läser noggrant rikstidningen dag efter dag, men partistsekreterarens svar låter vänta på sig.

-Vad skulle han ha svarat? tänker Ivar och många andra. Det är nog säkrast för honom att inte ens försöka hitta på nåt utan bara använda det han kallade partiets klassiska krishantering, ’Ligg lågt och håll dig undan när något allvarligt hänt’. Det betyder att Partisterna skyddar och belönar fuskare genom att tiga ihjäl sanningen och offra dem som vill att partiet ska vara ett hederligt politiskt alternativ.

Kristina tänker på hur partistsekreteraren sagt sig vara rädd för att skada partiet genom att gå till botten med provvalsfusket. Hon tycker detta är en mycket märklig uppfattning.

-Hur skulle han göra om han fick in ohyra i sitt hus? tänker hon. Skulle han ringa Anticimex och be dom sanera huset eller skulle han ligga lågt och avstå av rädsla för att saneringen skulle skada huset?

Fler huvuden ”rullar” och tidigare provvalsbedrägerier avslöjas

Jakten på Makten XIX

Axel Hellgren, aktiv landstingspartist och ledamot av Regionrådet, har flera gånger i medierna kritiserat de Partister som krävt ordning och reda i Partiet.

-Det är onda människor som bara varit ute för att skada Partiet och svartmåla sina Partikamrater inför valet, säger han ett par veckor efter valet. Eftersom Ante nu vunnit kommunvalet, måste väl bråkstakarna inse att väljarna visat vem dom vill ha. Personmotsättningarna i björkstapartisterna var en av dom främsta orsakerna till Partiets usla valresultat i länet. Nu måste Regionrådets styrelse ta sitt ansvar. Jag föreslår därför att jag och dom övriga i styrelsen ställer våra platser till förfogande.

Han menar att Partiets regionledning är ytterst ansvarig för det som inträffat och tycker att det har blivit en komplicerad situation, eftersom Allan både varit ordförande i Regionrådsstyrelsen och den som pekats ut som en av de huvudmisstänkta i det valfusk som björkstapartisterna anklagas för.

-Det har varit olyckligt att han suttit som ordförande. Allt som sagts från styrelsen har tolkats som om det var Allans åsikter, även om vi andra var med på det, säger han.

Han påpekar också att det varit dåligt för Partiet att Allan ifrågasatts för att han privat missbrukat sitt tjänsteflygkort.

-Det kan ha bidragit till att han tappade sin riksdagsplats, fortsätter han. Jag har i alla fall föreslagit att vi väljer en ny Regionrådsstyrelse.

Björkstabladet intervjuar också Allan, som ser Axels förslag om ny styrelse som en överloppsgärning.

-Axel fokuserar på fel saker, säger Allan. Nu blir det en personfråga som diskuteras igen.

Allan har inga planer på att ställa sin plats som ordförande till förfogande och tycker att regionpartisterna har viktigare uppgifter framför sig än att diskutera de interna bråk som förekommit i Partiet.

-Det är ingen lösning för någon Partistregion att ta på sig ansvaret för det dåliga valresultatet, fortsätter Allan. Jag tycker det är olyckligt att Axel föreslår att vi ska kalla till ett extra Regionrådsmöte. Det räcker med en intern diskussion. Tyvärr gör Axel nu samma sak som han kritiserat andra för. Han för diskussionen via medierna och inte direkt med oss i Partiet. Hans agerande bidrar bara till att vi fokuserar på personer istället för på politiken.

-Är du beredd att ställa din plats till förfogande? frågar journalisten.

-Den frågan är inte aktuell för någon, svarar Allan. Det är helt ointressant.

Gunnel och Ted intervjuas också, men de har heller ingen tanke på att avgå och Viola Krans tycker, att det nu är dags att stryka ett streck över det som varit.

-Jag tycker vi har pratat klart, säger hon. Nu handlar det om att dra lärdom till nästa gång.

Ante ligger lågt och passar i bakgrunden.

-Jag måste vara mer sparsam med mina framträdanden tillsammans med Allan nu, tänker han.

Drygt en vecka senare är Axel plötsligt tillbaka i medierna. Han säger att konflikterna nu även drabbat honom och kallar det för politisk vendetta. Med ordvalet signalerar han med önskvärd tydlighet att också han insett att det är en maffia som tagit över.

-Jag lämnar Partisterna och blir politisk vilde, säger han till Björkstabladet. Jag blev totalt utmanövrerad i landstinsgruppen och det blev droppen. Jag känner mig helt enkelt motarbetad av mitt eget parti. Jag fick flest röster av alla landstingspartister, men märkligt nog fick jag inget förtroende inom landstingsgruppen.

-Hur kommer det sig? frågar journalisten.

-Jag har hört från källor i Partiet att det var en hämndaktion, alltså rent personligt, svarar Axel. Allt som hänt inom Partiet på regional nivå gör att jag har beslutat mig för att lämna Partisterna. Bråket. framför allt i Björksta för att tala klartext, har fått mig att inse det omöjliga i att vara kvar. Partiet är skadat av alltför många konflikter inom regionen. Jag ställer inte längre upp på det, säger han.

-Tänker du fortsätta att engagera dig i de kommunala frågorna? undrar journalisten.

-Självklart ska jag kämpa kommunalt. När man på regional nivå inte vill ta till vara den kompetens jag har och lyssna på min strävan att få arbetsro i Partiet, ja, då får jag lägga krutet på min egen kommuns frågor istället, fortsätter han.

-Finns det nåt annat parti du hellre vill rösta på? frågar tidningen.

-Nu handlar det i första hand om att gå ur, inte att gå in i nåt, avslutar Axel.

Ted, som trots att han fått många färre röster än Axel, har nu plötsligt tagit över ansvaret för landstingspartisterna. Han är inte sen att gå ut och kommentera Axels avhopp.

-Jag ser det inte som att han blivit utmanövrerad. Det är en felaktig syn, säger han. Jag blev gruppledare efter ett internt demokratiskt val. Det är jättetråkigt att Axel lämnar Partiet och blir politisk vilde. Han är en omtyckt person.

Ingemar, Ivar, Fredrik och Kristina nickar igenkännande, när de läser s Axels kommentarer.

-Nu får han ”äta upp sina egna spyor” som en av våra kollegor brukar säga, påpekar Ivar. Nu har han själv hamnat bland vad han kallade ”de onda illvilliga människorna som bara är ute för att skada Partiet.” som han sa om oss. Varken massor av röster eller stor kompetens kan skydda mot politisk vendetta.                                                                                                                             -Nej, det känner vi verkligen till, svarar Ingemar. Snart går väl Allan ut och säger att det bara är bra att Axel lämnat Partiet.

-Det gör han bara när det gäller kvinnor, påpekar Kristina. Han har fortfarande viss respekt för grabbarna.                                                                   

-Och så Ted, som säger att ’det är en felaktig syn’, säger Fredrik föraktfullt. Ted tror att han har tolkningsföreträde i alla situationer. Herregud, han har noll självinsikt. Om han hade nåt förstånd och umgicks med vuxna människor, skulle han inse hur löjlig och lillgammal han låter. Han klarar inte ens av att leka vuxen. Jag säger som Lars Strömberg och Rune Bergsjö i björkstapartisterna: ”Ted och Ante ser ut som unga Partister från femtitalet. Barn utklädda till vuxna.”

-Deras tid kommer nog, säger Kristina lugnt. Hut går hem. Det är min fasta övertygelse. Det kan bara ta lite tid ibland.

-Synd att Axel inte var klyftig nog att inse, hur det funkar därinne i bunkern, säger Fredrik. Så blir det när några få ska försörja sig på politik. Ändamålet helgar medlen, som vi brukar säga. Undra på att vi förlorade halva makten i Björksta! Ett sånt provval till och vi försvinner som parti här. Anticimex är vad som behövs.

-Då satsar vi på det, säger Ivar.

Regionrådsstyrelsen ’still going wrong’                                          

En söndag i oktober 2002 har Regionrådet styrelsemöte. Ingemar, som är en av ledamöterna, kräver en extern oberoende granskning av det misstänkta provvalet 2001. Inte en enda av de övriga ledamöterna i styrelsen stöder hans förslag.

-Tänk att inte ens Karin Lind, som är polis, är villig att gå med på en extern oberoende granskning. Hur kan hon bara vägra? frågar sig Ingemar upprört.

Han lämnar mötet och nästa dag avsäger han sig samtliga uppdrag.

-Det kan låta drastiskt, men jag vill markera, hur allvarligt jag ser på detta, säger han till Björkstabladet. Jag accepterar inte hur Regionrådsledningen hanterat kritiken mot provvalet. Jag vänder mig också mot den brist på respekt man visat mot olika medlemmar, inte minst mot mig. Det är svårt att beskriva dom hot och det maktspråk jag utsatts för. Jag är inte den som inte vågar ta ställning och stå för min uppfattning, men det går till en viss gräns och nu är den gränsen nådd.

Ingemar är framför allt kritisk mot Allan.

-Han har varit ute och kritiserat flera enskilda personer, säger han. Vems tur är det nästa gång? När han gång på gång offentligt diskvalificerar partikamrater minskar förtroendet för honom som ledare.

Björkstabladet kontaktar Allan, som svarar att han inte har något emot att Ingemar lämnar sina uppdrag. Tvärtom.

-Har man en så tunn ideologisk bas att stå på, då kan man undra vad han pysslat med hittills, säger han.                                                                                                                      Han kritiserar också Ingemars politiska insatser i socialnämnden och säger att han inte klarat av det uppdraget och att det är just därför som partiet förlorat sin profilfråga i Björksta.

Ingemar är inte förvånad över att få en kniv i ryggen av Allan. Det är så han brukar göra.

-Han försöker smutskasta mig. Det visar än en gång att Allan Lundsjö fungerar dåligt i sin ledarroll. Problemet för honom är att han inte tål att granskas och att han inte vågar granska medlemsprovvalet, säger Ingemar  till tidningen.

Många av Ingemars politiska kollegor i styrelser och nämnder går offentligt ut och sågar Allans offentliga avrättning av honom. Nu börjar det brännas ordentligt under fötterna på Allan och han känner sig slutligen tvingad att stiga av som ordförande i Regionrådsstyrelsen. Hans officiella förklaring är dock en annan.

-Jag vill fokusera på det centrala uppdrag jag har i Partiet, säger han till Björkstabladet. Det är ett mentalt påfrestande uppdrag och medför stort medialt intresse. Jag måste koncentrera mig helt och hållet på det.

Hans avhopp kommer helt oväntat för den lokala Partistledningen. Allan förnekar ihärdigt att avhoppet har med det interna bråket i björkstapartisterna att göra.

-Det är en ren slump att mitt avhopp kommer samtidigt som Ingemar Jonssons och Axel Hellgrens avhopp.

Ella Grenlöf tillfrågas om hon vill efterträda honom, men hon är inte villig att kliva in i hetluften och ta över ordförandeskapet.

-Jag tror att det nu behövs en trygg och stabil styrelse för regionpartisterna. Just nu känns det lite deppigt, som om vi rasat sönder. Men jag litar på att vi kan resa oss ur askan, säger hon i Björkstabladet.

Eftersom Axel Hellgren hastigt lämnat Partiet, blir Viola Krans nu den som tar över ordförandeposten inför nästa Regionrådsstämma. Hon får frågan om ny granskning av 2001 års provval.                                                                                                                    -Jag känner mig övertygad om att allt gick rätt till vid provvalet och är själv inte beredd att verka för kravet på en ny granskning av medlemsprovvalet, säger hon till Björkstabladet. Jag tycker vi gjort de granskningar som vi kunnat. Men vi ska ta lärdom av det här och rätta till rutinerna till nästa gång, så vi inte har rutiner där det går att misstänka oegentligheter.

Hon säger också att tidigare utredningar av valet utförts korrekt och gett ett riktigt resultat.

På samma sida i Björkstabladet finns en sammanfattning av alla de aktiva Partister som lämnat Partiet på grund av de bråk och hot som förekommit, det dåliga ledarskapet och vägran att granska provvalet.

Dagen efter Regionrådsstyrelsens möte, där samtliga ledamöter gått emot Ingemars förslag om en extern oberoende granskning av medlemsprovvalet, får Allan plötsligt veta att partidirektören hastigt ska lämna sitt jobb. Allan kallar därför hastigt samman Hux Fluxklanen.

-Nu är goda råd dyra, säger han till Ante och Ted. Partiet har plötsligt beslutat att Karl Lööv ska sluta inom kort. Därför föreslår jag att vi gör en pudel och går ut i medierna och säger att vi nu vill göra en granskning för att en gång för alla få tyst på dom som tjafsar om provvalet. Mitt förslag är att ni två går ut och meddelar offentligt att ni nu har bett partiet centralt att hjälpa oss med en granskning. Då blir det ju en extern oberoende granskning. Genialt, eller hur?

-Men är det så smart? frågar Ante skeptiskt. Tänk om det ändå blir en extern oberoende granskning! Det överlever vi aldrig. Och vad ska journalisterna tro?  Ingemar föreslog ju det här igår och alla ledamöter inklusive vi själva avslog det.

-Det är inte bara smart, svarar Allan leende. Det är ett måste. Karl har lovat att hjälpa oss fixa saken. Om vi inte gör det nu, riskerar vi att utsättas för en riktig granskning i framtiden och då är Karl borta och kan inte hjälpa oss. Nu ber han bara en av sina trotjänare, en partitjänsteman från södra Sverige, att komma till Björksta och göra utredningen på Partistkontoret tillsammans med Katarina. Hon har all anledning att se till att vi får det resultat vi vill ha. Jag ska göra klart för henne vad som händer om hon inte gör det.

Ante tycker vid närmare eftertanke att det kanske inte är någon dum idé att följa Allans förslag. Det bästa med förslaget är att Allan inte officiellt står bakom det, vilket skulle kunna väcka misstankar både inom och utanför partiet. Han använder sig gärna av Allan och hans kontakter i partiet centralt, men efter Allans senaste utspel mot Ingemar aktar sig Ante för att synas tillsammans med honom. Åtminstone tills vidare

Ingemar, Kristina och Ivar Sonesson läser nästa dag med stigande häpnad och skepticism Björkstabladet, där Ante och Ted hävdar att det genomanalyserade provvalet genomförts på rätt sätt. Ändå har de två på eget initiativ beslutat att göra ett sista försök att granska vad som hände vid det omskrivna provvalet.

-För oss är det en politisk nödvändighet att provvalet en gång för alla läggs på hyllan. Innan dess kan det inte bli ordning och reda, säger de med en mun.

-Finns det inte en risk att opartiskheten i granskningen ifrågasätts, eftersom det just är er gruppering som tagit initiativ till granskningen? frågar Björkstabladet.

-Vi förnekar inte den risken, men då är det nog hos dom enskilda människorna man ska söka problemen, svarar de fortfarande med en mun.

Björkstabladet ringer till Kristina för en kommentar.

-Det här räcker inte, säger hon. Det bästa vore om granskningen utfördes av nån eller några, som är helt frikopplade från Partisterna. Vi vill inte ha nåt mer stockholmstjafs. Dom hävdar ju att dom redan har granskat provvalet under partidirektörens ledning, som officiellt hävdat att allt gått helt rätt till. Hur ska då hans underhuggare  våga komma till nån annan slutsats? Det är skrattretande. Nej, du, oss lurar dom inte längre.

Viola Krans intervjuas åter av Björkstabladet och nu gör också hon plötsligt ’en pudel’.

-Blir det en utredning och kritiken visar sig korrekt, så kommer naturligtvis en uteslutning av Börje Rhenman aldrig att ske. När så många regionpartister nu vill ha en granskning, finner jag det fegt att inte våga lyfta ämnet igen, säger hon.

Journalisten påpekar att partidirektör Karl Lööv redan gjort en utredning.

-Ja, och den visade tydligt att inget fuskande ägt rum. Trots det ber vi om den här utredningen. Annars blir det aldrig stopp på ältandet, säger hon.

-Varför vänder ni er till Partistorganisationen och inte till en oberoende konsult eller byrå i Björksta? frågar tidningen.

-Vi har övervägt allt, svarar hon, men vi enades om att det var bäst att dom som gör utredningen har kännedom om Partiet och dess organisation.

-Hur ställer ni er till om Karl Lööv granskar provvalet igen? fortsätter tidningen.

-Det kan jag inte svara på. Vi litar på att Partistorganisationen kan bedöma vem eller vilken typ av utredning som ska tillsättas. Jag tror dock inte att utredningen kommer fram till att det förekommit något fusk. Än i denna dag kan jag inte förstå, vad som kan ha fuskats med. Under alla mina år har jag aldrig varit med om något liknande, avslutar hon.

-Det låter lite märkligt med tanke på att vi i Björkstabladet skrivit om att nåt liknande hände även i provvalet 1997, påpekar journalisten. Även den gången ska manipulerade medlemsregister och andra oegentligheter ha förekommit. Ante Grenås namn nämndes också i det sammanhanget.

-Det har jag aldrig hört talas om, svarar Viola. Eller också har jag glömt det.

-Ja, vissa saker är det kanske bäst att glömma, svarar journalisten.

Ingemar, Ivar, Fredrik och Kristina ler när de läser Violas kommentar att hon aldrig tidigare hört talas om något fusk och att hon inte kan förstå, vad som kan ha fuskats med.

-Hon måste ha en ’Clinton-dator’; sex tums hårddisk men inget minne, säger Fredrik menande.

-Man måste vara en ’sann’ Partist för att säga att man inte förstår vad man kan ha fuskat med, fnyser Marianne. Om Viola är så naiv och inkompetent är hennes politiska förtroendekapital förbrukat för all framtid.

-För att få vara med och för att slippa ’politisk vendetta’ är det nog bäst att Viola håller god min i elakt spel, säger Kristina. Annars går det för henne som för Axel Hellgren.

-Men dom kan väl inte rensa bort alla, påpekar Ivar.

-Nej, för då har dom inga kvar att härska över, säger Ingemar. Lita på att Klanen vet vad dom gör! En maffia utan verktyg och lojala hantlangare är otänkbart.

 

Skattesubventionerad förnedring

I Almedalen tävlade 7-klöverns partiledare om att vara den som tog mest avstånd från SD. I årets Pridefestival upprepade de med stor emfas att de aaaldrig, ALDRIG skulle samtala, samarbeta eller samregera med SD. Att de därmed klargjorde att landets bästa är underordnat deras ambition att mobba och stänga ute det parti som kanske mer än en femtedel av väljarna röstat på. Det är magstarkt och ett övergrepp på demokratin.

RFSL är en mycket framgångsrik lobbyorganisation med tydlig vänsterprofil och identitetspolitik idag. Det framgick med all önskvärd tydlighet av årets upplaga av Pride. Organisationen får i år över 5 miljoner av våra skattepengar men beslutar själv vem som får delta i det officiella programmet. Det har nu visat sig att RFSL inte tillämpar den tolerans och vidsynthet de själva lobbar för. T ex nekades Ilan Sadé, Medborgerlig Samlings (liberalkonservativt) ordförande, att medverka som utställare. Det innebär att det enda partiet med en öppet homosexuell partiledare inte tilläts delta i en hbtq-festival. Häpnadsväckande!

Däremot fick Pia Sundhage, förbundskapten i fotboll, invigningstala. Att hon är aktiv i Kommunistiska Partiet, som hyllar Josef Stalin och förnekar kommunismens brott mot mänskligheten, inte minst mot homosexuella, tycks inte bekymra RFSL. Inte heller var det något problem för dem att låta artistparet Rebecca och Fiona uppträda i T-tröjor med kommunistsymbolerna hammaren och skäran. Pride och RFSL tycks numera ha utvecklats till en vänsterextrem megafon istället för en organisation som bedriver folkbildning. De borde därför inte längre få några skattepengar.

Att utesluta Medborgerlig samling men bjuda in kommunister att tala eller att flitigt anlita den f d terroristen Pia Laskar, dömd för att hon 1977 var med och planerade att kidnappa och mörda Anna-Greta Leijon, dåvarande statsråd (S), att föreläsa på Pride är provocerande! Genom att agera på detta sätt mot ett liberalkonservativt parti medan kommunister får äran att tala och uppträda visar att det inte längre handlar om lika rättigheter för hbtq-personer utan om att sprida rätt värdegrund och rätt politiskt perspektiv. Det är ytterst upprörande att en del av vad jag betalar i skatt används till mobbning, utestängning, förnedring av politiska partier och legitimering av totalitära ideologier!

Också SD utestängdes. Under den partiledarutfrågning som anordnades på Kulturhuset fanns 7-klöverns partiledare uppradade som skolbarn med regnbågsflaggor i händerna på en scen. Flaggorna skulle de vifta med om de instämde i frågeställarens påståenden. Dessutom fanns F!:s partiledare med trots att de inte är ett riksdagsparti och förhoppningsvis heller inte kommer att bli det. Troligen passade F! med sin vänsterprofil in den identitetspolitiska inramning RFSL gett Pride.

Påståendena var ett tydligt bevis på denna cirkusföreställnings infantila nivå. Exempel på påståenden var ”håriga ben kan vara kvinnligt” och ”SD är ett homofobiskt parti som mitt parti inte vill samarbeta med”. Partiledarna viftade lydigt med flaggorna och publiken applåderade. Hur är det möjligt? Var fanns de ”vuxna i rummet”? Varför protesterade ingen av partiledarna, som alltid betonar allas lika värde och vikten av likabehandling, mot att SD, ett av våra största partier, var utestängt och representerat av en uppblåsbar plastelefant? Är det för att de själva alltid utestänger och mobbar SD? Och varför reagerade de inte på de förnedrande påståendena?  Borde de inte istället ha frågats ut om sin politik ifråga om hbtq?

Feghet och bristen på civilkurage bland våra partiledare är provocerande och inger inget som helst förtroende. Oavsett vad deras valaffischer säger, talar handling tydligare än ord. Rädda politiker är inget alternativ för Sverige idag. Vi behöver ett starkt och tydligt ledarskap, inte politiker som fegt trängs i den smala PK-korridoren eller som praktiserar vuxenmobbning och underkänner väljarnas röster.

Ett politiskt etablissemang som anser det viktigare att exkludera SD från allt samarbete och medbestämmande än att jobba för landets bästa ska inte styra Sverige. Därför lovar jag att aaaldrig, ALDRIG rösta på något av de partier vars ledare deltog i den skattesubventionerade politiska förnedring som nyss arrangerades på Kulturhuset av RFSL.

 

Brott lönar sig

Jakten på Makten XVIII

Valet 2002                                                                         

Kort efter Rhenmans nya avslöjanden intervjuas Ingemar och Ivar av Svt, som tydligen fått tag i en medlemsförteckning, där de 55 ’tvångsintagna’ medlemmarna finns med. De har intervjuat några av dem och vill nu höra, hur Ivar ser på Rhenmans avslöjanden.

Ivar berättar då att han känt sig tvingad att avstå från att fördjupa granskningen av provvalet:

-Jag kontrollerade röstlängden 3 gånger för säkerhets skull och upptäckte att röstfrekvensen bland de 55 ’tvångsintagna’ var tre gånger så hög som bland oss andra medlemmar, säger Ivar till reportern. Jag fick inte kontakta dom 55, för då skulle jag bryta mot den så kallade sekretessen och riskera en polisanmälan, så då bestämde jag mig för att lägga av. Jag tycker det är konstigt att man inte på ett tidigt stadium ville reda ut det här. Ska man inte kunna fråga en medlem i en förening om han eller hon verkligen är medlem i föreningen, då kan man undra, om det är en hemlig sekt man är med i.

Fredrik, som varit kassör i Cityföreningen, där de 55 registrerats in, intervjuas också.

-Jag fick veta att vi fått 55 nya medlemmar, men jag fick inte veta vilka dom var, så jag kunde pricka av vilka som betalat. Det mycket märkliga var att dom alla tydligen varit in på Partistkontoret i Björksta och betalat sina medlemsavgifter kontant till Katarina, för hon tog pengarna ur kassaskåpet och gav mig dom kontant. Nån medlemslista fick jag däremot inte.

-Ante och Ted hävdar att provvalet redan reviderats noggrant av funktionärer från Stockholm, säger reportern.

-Då skulle jag vilja veta när den revisionen gjordes, vem som gjorde den och var revisionsrapporten är, säger Fredrik med stort eftertryck.

Nyhetsinslaget visar intervjuerna med några av de 55 ’tvångsintagna’, som hävdar att de inte är medlemmar i Partisterna och därför inte röstat i provvalet. Ante konfronteras med detta inslag.

-Kan man vara medlem i din förening utan att veta om det? frågar reportern.

-Nej, det ska inte kunna inträffa, svarar Ante.

-Men vi har intervjuat flera personer, som enligt röstlängden röstat, men som förnekar att dom är med i Partisterna, fortsätter reportern.

-Vad dom kan ha för skäl att svara det ena eller det andra, vet jag inte. Det är upp till var och en hur dom vill svara, säger Ante besvärat. Ni borde kontrollera era uppgiftslämnare istället. Jag betvivlar starkt tillförlitligheten i vad dom berättat för er.

-Vilket schvammel! Skjut på budbäraren när du inte gillar budskapet och se till att dra bort uppmärksamheten från den jobbiga frågan! tänker Ivar, när han hör Antes kommentar. Hur kan han ta sig själv på allvar?

Ingemar intervjuas också.

-Litar du på dom uppgifter Ivar Sonesson lämnar i nyhetsinslaget? frågar reportern.

-Det finns absolut ingen anledning att tvivla på vad Ivar säger, svarar Ingemar. Han är en mycket trovärdig och pålitlig Partist, som verkligen vill Partiets bästa.

-Hur är stämningen i björkstapartisterna? fortsätter reportern.

-Vi har haft många diskussioner om provvalet och stämningen har blivit sämre och sämre, svarar Ingemar. När vi träffas, hälsar vi knappt på varandra. Provvalet har verkligen förstört det inre klimatet. Man får inte längre säga vad man tycker och oliktänkande respekteras inte. Jag är medlem i Partiet och kräver att få veta, om dom 55 medlemmarna verkligen visste om att dom röstade i provvalet här. Om man har rent mjöl i påsen, borde man välkomna en granskning. Jag vill veta om provvalet gått korrekt till. Ledningen har inte klarat av att hantera frågan. Man lyssnar inte och klarar inte av att hantera konflikter.

-Hur menar du? frågar reportern.

-Detta handlar om maktspråk, om hot mot människor, avlyssning och hotbrev, som skrämt människor.

-Är det Allan som hotat och avlyssnat folk? fortsätter reportern.

-Allan och andra personer. Jag funderar på att anmäla Allan och hans falang efter valet, säger Ingemar

Nästa person att intervjuas är Gunnel, som måste lägga ner mer och mer av sin högst begränsade energi på att lägga band på sitt dåliga humör.

-Som Ingemar agerat mot oss under hela valrörelsen, kan ju vi i toppen inte ha nåt förtroende för honom, säger hon myndigt.

Allan får också chansen att uttala sig.

-Det här är ett sanslöst desperat uttalande av Ingemar, säger han. Både han och Kristina är klart olämpliga kandidater. Dom bedriver personvalskampanjer, som går ut på att misskreditera sina partikamrater för att själva komma fram. Dom har därför diskvalificerat sig själva för all framtid, tyvärr. Åtminstone i mina ögon.

Som alltid när Klanen är i trångmål och kallar, rycker Tora Mohlén genast ut. Hennes uppgift nu är att försvara Allan. Redan i nästa nyhetssändning uttalar hon sig.

-Nu räcker det verkligen, förklarar hon. Flera ordförande i Partistföreningar kräver nu Ingemars avgång. Han får tre dagar på sig att bestämma sig för om han avgår frivilligt. Allan har vårt fulla stöd och vi hoppas väljarna röstar på honom i valet.

-Vilka föreningsordförande kräver Ingemars avgång? frågar reportern.

-Ted Lidell, Ante Grenå, Lars Strömberg, Sven Hansson och jag, svarar Tora.

-I stort sett dom som utpekas för att ha medverkat i alla påstådda oegentligheter, påpekar reportern.

Valet äger rum i mitten av september. Många av de kandidater som tack vare fusket i provvalet och köpslåendet på nomineringsmötet hamnade högt på kommunlistan visar sig nu få betydligt färre kryss än t ex Kristina, Ingemar, Johan och Ivar, som alla hamnade längre ner p g a Klanens ’quick-fix’.

Några veckor senare avslöjar medierna, hur valberedningen i kommunen, d v s Ante, Allan och Gunnel, tillsammans suttit och nominerat sig själva till styrelser och nämnder. Deras förslag har sedan antagits av kommunfullmäktigegruppen, där Ante, Allan och Gunnel utgör tre av de fem ledamöterna. De har med andra ord frågat sig själva vad de tycker och sedan fastslagit detta efter intensivt förhandlande bakom stängda dörrar för att behålla maktbalansen. Nu kan de åter andas ut. Klanen har framgångsrikt säkrat makten i ännu ett val.

Björkstabladet intervjuar Gunnel, valberedningens ordförande, om hur stor betydelse antalet kryss, kompetens och politisk erfarenhet haft, när posterna till kommunen fördelats.

-Politisk erfarenhet, kompetens och antal kryss har inte spelat nån som helst roll vid fördelningen av uppdragen, svarar Gunnel. Ja, utom när det gäller våra egna uppdrag, förstås. Vi har utgått ifrån att vi vill ha en grupp som kan samarbeta.

Ante gläds över sin seger och nya position, men han förstår att väljarna kommer att skratta åt Gunnels uttalande och misstänka honom för att aktivt ha konspirerat med henne och Allan.

-När alla rykten och spekulationer runt nomineringar och val har lagt sig, kommer folk snart att glömma och jag kan ostört ägna mig åt min nya karriär, tänker han. Nu slipper jag äntligen ha så mycket med Allan att göra. Det ska bli skönt att få slut på alla jobbiga situationer han ställt till med för mig och björkstapartisterna. Och Gunnel kan jag börja hålla kort, för nu har hon inte mycket att bidra med längre. Sina spydigheter får hon nu behålla för sig själv.     

Ivar, som uppenbarligen inte tillhör ’dom som kan samarbeta’, blir mycket upprörd, när han läser Gunnels uttalande.

-Utnämningsmakt! fnyser han högt för sig själv. ’En grupp som kan samarbeta’. Jojo. Dom tycker lika, säger lika, skriver lika, speglar sig i varandra och konstaterar belåtet och lättat hur lika man är och hur bra man samarbetar. ’Likboden’ som Kristina kallade det. Ante, Allan och Gunnel har i vanlig ordning rättat till väljarnas ’felval’. Tror dom att det är deras privata företag det handlar om? I vilken annan förening i Sverige sitter människor och väljer sig själva på det här viset? Och vi ska vara ett idéparti, som predikar frihet och frihandel! Protektionism och fri vandel är då vad som gäller här. Att nånting inte är direkt förbjudet innebär inte automatiskt att det är lämpligt.

-Fusk och manipulation i provval kan tyckas oskyldigt och inget att ’bråka om’, men det handlar i björkstapartisterna inte om nåt oskyldigt ’småfusk’. Det handlar om urkundsförfalskning. Genom att förfalska namnteckningar har man röstat åt personer, som inte har en aning om att dom är medlemmar eller att dom röstat i medlemsprovvalet i Björksta. Vidare handlar det om brott mot Personuppgiftslagen. Man har registrerat in personer som medlemmar i Partiet utan att personerna själva haft en aning om det. Detta är allvarliga brott, säger Kristina, när hon blir uppringd av Björkstabladet.

-Ante säger att det här är en maktkamp och att du är ute efter att få makt, säger tidningen.

-I dom här småstjärnornas sandlåda handlar det om makt och revir, men nu rör vi oss faktiskt i den vuxna världen, svarar Kristina. Jag förstår inte Klanens eviga prat om makt och maktkamp. Vi lever i en demokrati och där utgår den offentliga makten från folket. Bara att tro att man kan ta makt, eller kämpa om den, visar att man inte är vuxen att förvalta det förtroende som man vill ha av väljarna. Ante visste att han inte skulle få det förtroendet på hederlig väg. Därför blev han tvungen att använda den makt Klanen tillskansat sig för att skaffa sig förstaplatsen på listan och för att kohandla om gruppledarposten redan året innan valet. Större än så är inte denne fuskande lilleputt.

 Valets konsekvenser                                                      

Allan är helt säker på att han åter ska få väljarnas förtroende och utses till riksdagsman för regionpartisterna. När valet 2002 är över, står det helt klart att Partisterna gjort ett mycket dåligt val i hela landet. I Björksta har de t o m tappat hälften av sina mandat. Allan är dock fortfarande övertygad om att han får förnyat förtroende och kan fortsätta sitt riksdagsarbete.

Björkstabladet frågar honom vad han gör, om han tvingas lämna riksdagen.

-Jag känner mig väldigt lugn, svarar han. Jag är faktiskt inte ett dugg orolig. Det som händer, det händer. Jag är tillräckligt kreativ för att lösa min egen personliga situation. På senare tid har jag faktiskt börjat fundera över politikens villkor. Det finns en baksida av medaljen, när man är offentlig person och tvingas agera spottkopp för allehanda lustar. Om jag inte får fortsätta mitt riksdagsuppdrag, får jag väl sätta mig ner och lukta på blommorna.

På grund av Partisternas dåliga val i hela landet, kräver Allan nu att det städas ordentligt i Partisternas toppskikt. Han skräder inte orden och säger att han vill rensa i toppen.

-Huvuden måste rulla, säger han till medierna på valkvällen. En massaker har drabbat Partiet. Vi kan inte fortsätta spela med ett lag, som gjort en så usel match. Det måste städas upp ordentligt i Partistledningen. En del gamla trotjänare har gjort sitt och måste nu ersättas av nya krafter.

Björkstabladet berättar också att björkstapartisterna haft två valvakor som ett resultat av den interna splittringen.

-Det här är ett fiasko, det måste vi erkänna, säger Allan till tidningen.

-Vi har fått driva en valrörelse under dom sämsta förutsättningarna och jag är mycket besviken, säger Ante. Det här bråket har skadat oss starkt och det bidrar till det fall vi ser.

-Det har varit en skandalös hantering av personvalsinstrumentet i Björksta, säger Allan upprört. Det har kommit utspel från enskilda personer, som har varit svåra att parera.

-Vi har jobbat i motvind, fyller Ante i. Vi har haft en vikande rikstrend och ovanpå det har vi haft dom egna problemen i Björksta. Det är klart att det här är en stor besvikelse. Vi har uppenbarligen misslyckats med att komma fram med vår politik i debatten.

Efter ytterligare några dagar står det klart att Ella Grenlöf fått fler personvalskryss än Allan. Han har därmed inte längre någon politisk plattform kvar. Sin vana trogen kallar han snabbt till presskonferens för att redogöra för sina framtidsplaner.

-Efter att ha blivit uppringd av flera personer runtom i Sverige, flera betydelsefulla personer, har jag bestämt mig för att kandidera till EU nästa år, säger han. Jag har fortfarande mycket att ge som politiker. Jag hoppas alla norrlänningar stöder min kandidatur.

Han berättar att han är en varm anhängare av EU, men han tycker att det finns anledning att rikta konstruktiv kritik mot unionen. Han menar också att Sverige har en alltför flat inställning till EU och betalar alldeles för mycket i avgift.

-Vi måste helt enkelt spjärna emot mer, när EU vill detaljstyra, säger han.

Han hävdar att det är oseriösa kampanjer, som ligger bakom de interna bråken i björkstapartisterna.

-Det råder ingen tvekan om att dessa konflikter påverkat valresultatet, säger han. Det här är baksidan av personvalet. Du kan driva kampanj på två sätt; antingen bilda opinion eller slå på dom kandidater, som står ovanför dig på listorna. I årets lokala valrörelse har just denna smutskastning använts av Partikamrater. Folk har helt enkelt tröttnat på bråken. Det här har sänkt förtroendet för Partiet och politiken.

Så här i efterhand tycker Arne inte att han kunde ha gjort något annorlunda för att förhindra eller mildra konflikten. Nu tvingas han lämna över stafettpinnen till Ella Grenlöf, men han försäkrar att han inte är bitter.

-Inte ett dugg. Det ska bli otroligt roligt att få göra vad jag vill i ett år och ha betalt från riksdagen under tiden. Nu kan jag ägna mig åt min nyvunna kärlek. Loppet är kört. Nu kommer nästa match. Bryssel nästa, säger han leende.

På presskonferensen avslöjar Allan också att han det närmaste året ska använda tiden till att skriva en bok om priset av att vara offentlig person.

-Jag kommer att namnge personer, som ställt till ett helvete för min familj och mig, säger han.

Han berättar att det finns en kvinna i Björksta, som förföljer och trakasserar honom och hans familj. Trakasserierna har ibland övergått till rena hot.

-Den här kvinnan ligger också bakom en hel del av den negativa medieuppmärksamhet, som varit runt mig senaste året. Det har naturligtvis påverkat valresultatet och bidragit till att jag förlorat min riksdagsplats. Det är klart att förtroendet för mig sviktar, när jag ständigt ifrågasätts. Det senaste året har det varit en jakt på min person från den här kvinnan och från några Partikamrater. Dom har dessutom fått god hjälp av er i medierna.

Han anser att medierna varit redskap för personer som på olika sätt velat sätta åt honom.

-Nån polisanmäler mig för olaga hot mot Ingemar Jonsson. Vem som helst kan polisanmäla nån annan. Man är helt utlämnad. Ni i medierna borde rannsaka er själva och diskutera hur ni hanterar anonyma uppgifter, säger han.

En nyhetschef menar att det varit motiverat att rapportera om björkstapartisternas interna stridigheter.

-Du vet inte vilka källor vi har, påpekar nyhetschefen. För oss är dom inte anonyma. Vi har bedömt dom som trovärdiga.

Allan meddelar också att han ska ägna tid åt att reflektera över tillvaron.

-Jag ska trappa ner på politiken. Jag vill krypa ur den offentliga kostymen och bara vara privat ett tag, säger han.

Kristina intervjuas också av Björkstabladet, men hon känner inte igen Allans bild av oseriösa personvalskampanjer i björkstapartisterna.

-Det där får stå för Allan. Personangrepp har aldrig varit mitt syfte. Det enda jag och några andra har gjort är att framhärda i vårt krav att provvalet ska granskas, säger hon till tidningen.

I några rikstidningar avslöjar Allan att han nästa sommar ska släppa en bok, där han kommer att hänga ut sina fiender med namn och avslöja hur det är att vara offentlig person i ’Jantelagens huvudstad’. Skarpast kommer han att skjuta mot en kvinna, som fått hans liv att likna ett intrigfyllt svartsjukedrama, ungefär som i filmen ’Farlig förbindelse’.

Den utpekade kvinnan har också intervjuats.

-Vi hade ett förhållande 1999, avslöjar hon för tidningen. Jag är besviken på honom, men jag har inte förföljt honom. Jag tycker han borde ha kontaktat mig om det här.

Allan vill inte kommentera förhållandet.

-Det får anstå tills jag skriver boken, säger han. Hon är besatt av mig och just nu handlar det om att dräpa mig.

-Varför började trakasserierna? frågar tidningen.

-Det vet jag naturligtvis vad det handlar om, men det återkommer jag till i boken. Den kommer att bli spännande. Ofta är verkligheten mer intressant än poesin, svarar Allan.

Han berättar också hur en grupp inom björkstapartisterna misskrediterat honom i snart ett år.

-Det handlar inte om att värva sympatier för Partisterna utan om att smutskasta en av dom egna, säger han.

-Finns det en koppling mellan den hotfulla kvinnan och antagonisterna inom Partiet? frågar tidningen.

-Det vet jag inte, men det är inte otänkbart att kvinnan tagit kontakt med dom, säger Allan.

-Tror du din valförlust har något att göra med att du för några år sedan bröt mot riksdagens regler och lät staten betala privata flygresor och privata hotellkostnader? Du ålades ju som enda riksdagsledamot att redovisa dina utlägg två gånger i månaden, fortsätter tidningen.

-Nej, jag tror inte att den historien har spelat någon roll. Jag var naiv och gjorde fel, men jag tror att jag har förlåtits.

Kristina intervjuas också av rikstidningarna, eftersom de antar att hon är en av de personer som Allan kommer att hänga ut i sin bok.

-Jag står för vartenda ord. Allt vi har begärt är en granskning av provvalet 2001. Men jag önskar honom lycka till med boken. Allan är duktig på att prata och har en svaghet för det dramatiska, så det blir säkert en bra bok, säger hon till tidningarna.

Månaderna går och så småningom börjar man undra, hur det går med boken. Det dröjer inte länge, förrän stora rubriker i tidningarna berättar att Allan bestulits på sitt livsverk. Bokmanuset, som skulle avslöja allt, fanns på hans dator, som stulits vid inbrott i Spanien. Alla de hundratals timmar Allan lagt ned på boken om sitt liv har därmed varit förgäves. Hade inte en annan härskare, Saddam Hussein, också blivit bestulen på sina memoarer?

-Jag hade bara en fjärdedel kvar av boken att skriva, säger Allan till tidningarna. Med datorn försvann det enda manuset jag hade. Jag hade tyvärr inte sparat det jag skrivit, så nu kanske jag aldrig kan skriva boken färdig. Jag har verkligen mått dåligt över det här.

Han och hans familj var ute och handlade och under tiden passade tjuvar på att vända upp och ner på hela huset de bodde i. Kassaskåpet hade sprängts och kontanter och kläder var borta.

-Men det värsta var nog att datorn också hade stulits, fortsätter Allan. På hårddisken fanns berättelsen om mitt liv. Jag har lagt ner mycket jobb, flera veckors arbete, hundratals timmar. Det går inte att återställa och det är svårt att känna inspiration att börja om från början.  

Allan berättar att stölden polisanmälts och att polisen gjort en brottsplatsundersökning. När polisen lämnat huset, besökte Allan en granne. När han återkom, hade tjuvarna hälsat på en gång till.

-Det här är en traumatisk upplevelse, integritetskränkande till tusen, men vi är glada att ingen skadats, säger Allan. Tyvärr tvingas jag nog lägga boken på is nu.

Ante duckar och håller sig så långt ifrån Allan som möjligt, eftersom han tycker att Allan nu börjar bli riktigt pinsam och en belastning. Ju mer Allan säger och syns, desto mer gör han bort sig.

-Den här historien visar att Allan inte längre är nån att räkna med. Nån borde tala om för honom att han skulle tjäna på att hålla tyst och bara försvinna, tänker Ante. Jag har inte längre råd att synas tillsammans med honom.

Kristina är i Stockholm på möte i Partiststyrelsen och får där höra talas om stölden av Allans dator.

-Du kan nog inte räkna med att spela en av huvudrollerna i Allans bok nu, säger en av styrelseledamöterna till henne.

-Hur ska jag överleva det? frågar Kristina leende.

När hon återkommer till Björksta, möter hon en av sina väninnor.

-Jag ser att Allan har tappat datorn med bokmanuset, säger hon leende till Kristina. Du kan inte ana, hur ofta det hänt att studenter tappat datorn eller disketterna med sina nästan färdiga examensarbeten.

Kristina träffar också en kollega.

-Jag förstår att du har sorg nu, när Allan inte kan ge ut sin bok och du missar en huvudroll, säger han.

-Men du skriver ju också, svarar Kristina. Kan jag inte få vara med i din bok istället?

-Det är inte lika glamoröst, svarar kollegan.

-Det blir det, om jag får vara med, säger Kristina leende. Jag lovar att fixa både amour och glamour. Och dramatik. Med min erfarenhet från björkstapartisterna borde vi tillsammans kunna fixa en riktig bästsäljare.

 

Mördande reklam och polisanmälningar

Jakten på Makten XVII

Allting går att sälja med mördande reklam

Under våren 2002 ska kandidatlistan till kommunen kompletteras på grund av att en kandidat flyttat. Ingemar, som är sammankallande i den nomineringskommittén, blir uppringd av Ted, som också ingår i kommittén.

-Mikael är den som står närmast i tur att komma in på listan, säger Ted.

-Bra, svarar Ingemar. Mikael var en av dom allra bästa och mest aktiva på den mentorsutbildning vi körde ifjol. Och så är han egen företagare.

-Företagare? säger Ted förvånat. Han läser ju på universitetet.

-Ja, men han är företagare också, påpekar Ingemar. Och så är han redaktör för en studenttidning. Jätteduktig kille.

Ett par dagar senare blir Ingemar uppringd av Gunnel.

-Hej! Det är Gunnel. Vi ska ju ha en ny kandidat på kommunlistan.

-Ja, och det är redan klart, svarar Ingemar. Det blir Mikael.

-Men det går inte, invänder Gunnel. Vi kan inte välja en man till att ersätta den kvinna som flyttat.

-Kan vi inte det? frågar Ingemar förvånat. Du brukar minsann alltid vara snabb att hävda att det är kompetens och inte kön som gäller. Men då får vi väl välja en kvinna då och nästa på tur enligt provvalsresultatet är Terese. Det skulle förresten vara ett jättebra val, eftersom Viola Krans, som höll i mentorsutbildningen, sa att Terese var den bästa av dom kandidater, som gick den utbildningen. Dessutom sitter Terese i ledningen för kårstyrelsen.

-Då tar vi henne, säger Gunnel.

När Ingemar får se den färdiga kandidatlistan, ser han att Terese inte finns med. Han tar upp detta på Föreningsrådets styrelsemöte några dagar senare.

-Jag vill veta varför ni inte har tagit med Terese på listan, som vi kom överens om, säger Ìngemar.

-Vi bestämde att Greta Karlsson var ett bättre val, säger Gunnel kort.

-Men vi var ju överens om att välja Terese. Varför har ni ändrat er utan att fråga mig, som är sammankallande? frågar Ingemar.

Gunnel väljer att inte svara, så Kristina passar på att ställa en fråga.

-Hur har ni resonerat? frågar hon förbryllad. Istället för att välja den av dom kvarvarande provvalskandidaterna som har den högsta poängen, har ni valt den kandidat som står allra sist på listan och har den lägsta poängen. Greta Karlsson har aldrig gjort nåt i politiken förutom att gå med som medlem i Cityföreningen. Terese däremot är en mycket duktig och aktiv Partist, som vid olika tillfällen visat framfötterna.

-Jag förstår att det kan tyckas lite märkligt, skyndar sig Ted att säga, men så har vi i alla fall gjort. Det är faktiskt vi som bestämmer. Det får du acceptera.

Ingemar tittar på Kristina och skakar på huvudet.

I slutet av mötet kommer Katarina in och meddelar att det har kommit en inbjudan till gruppen att delta i en förvalsdebatt i stan.

-Det där tar jag hand om, säger Ted snabbt.

-Varför kommer det så få inbjudningar till öppna möten och debatter med björkstapolitikerna inför det här valet? frågar Ingemar.

-Det stämmer inte, säger Katarina. Det kommer nån inbjudan då och då till er.

-Jaha, och vart tar dom vägen? undrar Ingemar.

-Det får du fråga era gruppledare om, svarar Katarina kort. Hos mig ligger dom då inte kvar

Katarinas svar är bekräftelse nog för Ingemar. Nu förstår han, varför inga inbjudningar når fram till honom. Inte heller Kristina nås av några erbjudanden att delta i debatter och möten.

-Den lokala censuren hinner slå till, innan vi får inbjudningarna, säger Kristina ironiskt. Negativ särbehandling, you know. Vem blir förvånad?

-Närvaro innebär makt, påpekar Ingemar. Genom att se till att vi inte närvarar vid debatter och möten, ser man till att inskränka den lilla plattform vi andra har kvar. Du har väl sett att varenda Föreningsårsmöte har antingen Ante eller Ted eller i värsta fall båda två som huvudattraktion? Allt ljus på småstjärnorna.

Att en av hörnstenarna i Hux Fluxklanens affärsplan är massiv marknadsföring och annonsering blir tydligt för varje björkstabo månaderna innan valet 2002. Aldrig tidigare har så få använt så mycket av Partiets pengar för att marknadsföra så litet politik.

Först ut är en broschyr i färg med de tre Bockarna Buse. Stora Bocken Buse (Allan) gillar livet, kompisar, företagsamhet och människor som står för förändring. Han ogillar ja-sägare. Mellan-Bocken Buse (Ante) gillar människor som vågar stå för sina åsikter. Minsta Bocken Buse (Ted) gillar ärlighet och människor som vågar.

Ingemar och Kristina får sig ett gott skratt, när de läser broschyrerna.

-Titta här! säger Kristina. Grabbarna säger sig gilla ärlighet, förändringsbenägna personer, människor som står för sina åsikter och människor som vågar. Det låter ju som en perfekt beskrivning av mig. Att dom inte tänkte på det!

I nästa utskick har de särat på sig och satsat på var sin flashig färgbroschyr. Leende och uppklädda lockar de med sina återkommande välpaketerade budskap. Färgbroschyrerna varvas ibland med svartvita utskick och foton både inuti och utanpå kuverten samt med dagliga annonser i dagstidningarna. Budskapen däremot varvas inte. I god tid före valet kompletteras alla annonser och utskick med valaffischer. Överallt ler de tre Bockarna Buse förföriskt mot väljarna. Lars Strömberg, aktiv i björkstapartisterna, gnuggar händerna över annonseringen, som går genom honom och hans företag, eftersom han hjälper Ante, sammankallande i marknadsföringskommittén, med marknadsföringen i björkstapartisterna. Det handlar om marknadsföring för flera hundra tusen.

-Det smartaste är att låta kostnaderna gå in i Partiets totala annonskostnader i samband med valet, säger Ante till Lars. Det gör vi enklast genom att du skickar en samlingsfaktura från ditt företag, för då slipper väl Partiet betala moms på beloppet, eller hur? Dessutom behöver inte de olika posterna specificeras och summorna kan rundas av på lämpligt sätt, om du gör så.

Gycklarnas marknad

Två av Bockarna Buse finns också med på den stora årliga mässan i stan. Som vanligt är de välorganiserade och deras trupp har en tydlig inbördes hierarki: längst ner finns underbetjänterna, som är hänvisade till att sköta kaffeapparaten i bakgrunden, därefter kommer betjänterna, som får stå i frontlinjen och servera ’kunderna’ kaffe, plocka fram broschyrer, kränga Partistprylar och hålla ordning på bordet. Längst upp återfinns Mellan-Bocken Buse och Minsta Bocken Buse. I kampanjuniformer och på vackraste tungomål kör de sina innehållslösa, hårt regisserade monologer och tomma, välrepeterade valbudskap. När den ene tystnar för att andas, tar den andre omedelbart vid för att slippa inleda någon spontan okontrollerad dialog med eventuella besökare. De är som ett par ballonger; uppblåsta, sprängfyllda med luft och färdiga att lyfta av egen kraft för att segla iväg till en egen planet högt över huvudet på väljarna.

Strax före valkampanjen påpekar några medlemmar i björkstapartisterna försynt att det kanske inte känns riktigt trovärdigt att Klanens kampanj fokuserar på företagande och arbetsmarknadsfrågor, eftersom Ante och Ted inte själva har någon erfarenhet av detta. Att klara av körkortsteorin innebär ju inte att man kan köra.

-Det spelar ingen roll, avbryter Ted. På Partiets hemsida finns allt vi behöver kunna om dom här frågorna. Att vi inte har några egna erfarenheter kan tvärtom vara en fördel, för då har vi heller inga förutfattade meningar utan kan se med öppna fräscha ögon på jobb och företagande.

Kristina och Ingemar iakttar med stigande förvåning hur de tre Bockarna Buse dränker väljarna med annonser och broschyrer.

-Dom är som kostymförpackade handelsresande små gubbar, som säljer färdigpaketerade korta politiska budskap. Varifrån får dom pengar till allt detta? Det finns krav på att varje kandidat ska redovisa varifrån hennes eller hans pengar till personvalskampanjen kommer, påpekar Kristina.

-Glöm det! säger Ingemar. Dom här gossarna har aldrig trott på öppenhet och dom kan inte stava till redovisning. Allt som Hux Fluxklanen gör är hemligt. Deras pengar kommer med största säkerhet från alla dom pengar som kommuner och landsting betalat in i aktivitetsbidrag till Ungpartisterna i regionen under dom senaste åren. Tora Mohlén är revisor där så det är lugnt. Med henne som grindvakt behöver dom inte oroa sig. Dom har planerat det här långsiktigt. Precis som Ante gjorde inför valet 1998. Det var bara genrepet. Nu är det huvudföreställningen vi ser.

-Dom här aktörerna vore nåt för Lars Norén, säger Kristina.

-Galenskaparna ligger nog närmare till hands, svarar Ingemar.

Rhenman på krigsstigen igen

Medan stridigheterna om personkryssens betydelse för den interna rangordningen av kandidater pågår i björkstapartisterna, meddelar Sveriges radio i ett nyhetsinslag i augusti 2002, att den regionala polisen och åklagarmyndigheten tagit emot ytterligare en anonym anmälan, som riktar sig mot Ante, Allan och Ted.

”ANMÄLAN

Med detta brev vill jag anmäla björkstapartisterna Ted Lidell, Ante Grenå samt Allan Lundsjö för valfusk och bedrägeri samt Allan  Lundsjö för olaga hot.

Ted Lidell, Ante Grenå och Allan Lundsjö genomförde ett omfattande fusk i Partisternas provval. De satte egna c/o-adresser på medlemmar som flyttat till annan ort (bl a de som flyttat p g a färdiga studier).

Detta ledde till att ovanstående personer kunde rösta på sig själva med andra personers röstsedlar utan deras tillstånd.

En förundersökning kommer leda till att ett flertal vittnen inom Partiet kommer träda fram.

Vid det tillfälle då Börje Rhenman och Ivar Sonesson ifrågasatte provvalet så blev partisten Ingemar Jonsson muntligt och skriftligt hotad av Allan Lundsjö.

Utifrån att vi lever i ett samhälle med demokratiska regler måste bedrägerier och hot stävjas och då framför allt i politikernas nivå.

Anonym Partist”

Ett par veckor senare går Rhenman ut i Björkstabladet och hävdar att en falang inom björkstapartisterna sett till att falska medlemmar från andra delar av Sverige kunnat rösta i medlemsprovvalet i Björksta. Falangens syfte har varit att säkra sina egna positioner. Rhenman kräver nu att en oberoende kommission ska granska oegentligheterna i provvalet. Rhenman har gjort en polisanmälan baserad på en eller två tidigare anonyma polisanmälningar. Syftet med Rhenmans anmälningar har varit att få utrett av åklagare, om något brott begåtts i samband med Partisternas provval i regionen. Åklagaren har dock kommit fram till att ingen förundersökning ska göras.

-Jag har begärt överprövning, men överåklagaren har kommit fram till att anmälningarna inte kan leda fram till åtal, säger Renman till tidningen. Rent juridiskt är ärendet därmed avslutat.

Nu vill Rhenman tvätta byken offentligt och kallar därför till presskonferens.

-Jag betecknar detta som mycket allvarliga brott. Falska medlemmar har kunnat rösta falskt från olika håll i landet, säger han. Jag har funnit starka skäl att anta att Allan, Ante och Ted på detta sätt velat förbättra sina positioner. Däremot har jag inga strikta bevis för vem eller vilka, som ligger bakom upplägget.

-Kritiken från dig har lett till att du hotas med uteslutning ur Partisterna, påpekar en journalist.

-Allan har till och med påstått att jag är en rättshaverist, säger Rhenman.

-Är du inte det då? frågar en annan av journalisterna.

-Nej, inte alls. Om detta inte reds ut en gång för alla, är jag rädd för att det kan bli en förebild för framtida valhantering i hela landet. Väljarna måste få en förklaring till allt som skett i björkstapartisterna. Hittills har motståndstrion bara velat tysta ner allting. De har avvisat varje försök till utredning och Partisthögkvarteret i Stockholm tiger som muren. De har inte ens hövligheten att svara på brev. Det förväntar man sig ändå av Partistledningen. Men icke.

Rhenman vill nu ha en kommission bestående av förslagsvis Partistrevisorer från Stockholm, polis och jurist. Grundkravet är att ingen i kommissionen ska ha någon koppling till berörda parter.

Allan avvisar helt Rhenmans påståenden och krav.

-Rhenman bedriver en antipersonvalskampanj mot mig, Ante och Ted. Han kastar ur sig fria fantasier, som det inte finns grund för, säger Allan med skärpa till Björkstabladet.

-Men har ni inte velat förbättra era egna positioner på detta sätt då? frågar journalisten.

-Det skulle jag aldrig drömma om. Det finns ingen praktisk möjlighet att genomföra nåt sånt, säger Allan övertygande.

-Du har tidigare kallat Rhenman för rättshaverist, fortsätter journalisten.

-Ja, och bilden har inte blivit bättre av hans senaste utspel, påpekar Allan.

-Är du själv beredd att tillstyrka en kommission? frågar journalisten.

-Jag har fullt upp med valrörelsen. Den frågan får vi titta närmare på efter valet. Om Partiststyrelsen ber mig om det, är jag beredd att gå vidare med frågan. Jag har nämligen inget dåligt samvete på nåt sätt, fortsätter Allan.

-För väljarnas bästa vore det väl bäst att sopa rent framför partidörren innan valet äger rum, påpekar journalisten.

-Det skulle man kunna tycka. Uppriktigt sagt finns inte den tiden. Det skulle bara sätta fokus på fel saker, säger Allan.

-Men inte kan du väl klaga på att det varit ont om tid. Det här kravet kom ju redan i mars utan att ni gjort nåt, säger journalisten. Ni verkar snarast ha gjort allt för att dra ut på tiden i hopp om att kravet ska försvinna. Är det förresten aktuellt att utesluta Rhenman nu?

-Det är inte aktuellt just nu, men så mycket kan jag säga att frågan lever. Förr eller senare kommer ett avgörande. Renmans syfte verkar vara att svartmåla mig av nån anledning, säger Allan.

-Du har beskyllt Rhenman för att vara paranoid och lida av förföljelsemani, fortsätter journalisten. Riskerar inte du nu att också beskyllas för att lida av paranoja och förföljelsemani, när du hävdar att Renman bara är ute för att svartmåla dig?

-Jag är helt säker på att björkstaborna vet att jag inte lider av nåt sånt, avslutar Allan leende.

Ante, som föredrar att verka mer i det fördolda, tycker att det börjar bli riktigt jobbigt med Arnes alla utspel och håller sig mer och mer i bakgrunden. Han inser att hans namn inte mår bra av att synas alltför mycket i detta sammanhang nu, när valet står för dörren. Om han blir direkt konfronterad, tänker han i första hand delegera till Ted och Tora Mohlén att rycka ut. Gunnel är ett annat alternativ, som han överväger.

Fredrik och Ivar ler igenkännande, när de läser tidningen.

-Hur orkar Allan? Inser han inte att han inte är trovärdig? säger Fredrik. Björkstaborna har förstått att dom fuskat i stor skala. Ingen tror på Hux Fluxklanen utom dom som måste tro av ren självbevarelsedrift.

-Du vet ju att hans omdöme lämnar en del övrigt att önska, svarar Ivar. Hans uppfattning om sig själv stämmer inte längre med omgivningens uppfattning om honom. Han överskattar sig själv lika mycket som han underskattar andra.

-Det är inte en dag för tidigt att han faller, säger Fredrik. Det ska bli intressant att se hur björkstaborna röstar om ett par veckor.

-Intressant för oss men knappast för Allan, om min manliga intuition håller, svarar Ivar.

-Det kanske blir något av en ’nära döden upplevelse’ för honom, säger Kristina.

-Knappast, svarar Fredrik. Det sägs ju vara behagligt av dem som upplevt det. Nån behaglig upplevelse lär inte Allan ha att vänta sig. Big Brothers tid är ute nu och nåt Paradise Hotel lär knappast vänta på honom. Han får vara glad om han slipper hamna bland Hells Angels.

 

Eld i baken

Medan skogsbränderna härjade som värst åkte flera partiledare ut till de olika brandplatserna för att visa sitt deltagande och intresse samt för att få positiva rubriker så här inför valet. Men politisk teater släcker inga bränder. Inte heller politiker som orerar, poserar och politiserar.

Räddningstjänsterna gjorde ett fantastiskt jobb tillsammans med många frivilliga landet runt, men de knäade av utmattning. Politikerna besökte ledningsplatser och hävdade att vår krisberedskap är god.  Ren lögn och hittepå! Bristen på ledning och tydligt ansvar visade sig vara det verkliga problemet med ledningskollaps som följd.

Framför en brandbil dök Isabella Lövin upp iklädd vit mundering. Hon höll ett sorgesamt tal om klimatförändringar och om hur viktigt det är att Sverige nu tar täten i miljöarbetet Har vi inte redan det enligt henne? Framför en bit nedbrunnen skog beklagade sig Jonas Sjöstedt över vår dåliga brandbekämpningskapacitet.

Annie Lööf ville förstås heller inte missa detta tillfälle att posera och orera. För att visa handlingskraft  passade en bekymrad Lööf på att vifta med armarna medan hon spontant föreläste för brandmän, vårdpersonal och hemvärnet på krisledningsplatsen.

Stefan Löfven ville inte vara sämre, men eftersom han deltog i ett bröllop i USA tillsammans med medlemmar ur Kennedyfamiljen, dröjde det innan han sent om sider dök upp på en av brandplatserna. Brandbil och räddningspersonal gav effektfull inramning för hans presskonferenser, där han bl a passade på att kritisera de partiledare som inte besökt brandplatserna, t ex Jimmy Åkesson.

Löfven hade tydligen missat att Paula Bieler, SD, var en av de hemvärnssoldater som var med på plats för att bekämpa skogsbränderna och på Facebook kunde man se bilder av Mattias Karlsson, också SD, som hjälpte byalaget med att samla in hö i torkan. De som visar handlingskraft genom att kliva rakt in i verkligheten får inga rubriker i de stora papperstidningarna, inte heller i radio och TV. Därför kan det vara svårt att hålla koll på vad som sker i den humanitära stormakten, i synnerhet när man är på bröllop på en annan kontinent.

När TV4 frågar Löfven om orsaken till det svåra läget svarar han:

-Jag vill inte hålla på med det nu. Jag har fokus på att bränderna ska slockna. De som vill hålla på med det där käbblet, de får ägna sig åt det. Jag har faktiskt viktigare saker för mig. Vi kan ta en diskussion och en utvärdering efteråt och den ser jag fram emot.

Att regeringen vill tillsätta en särskild utredning för att utvärdera sommarens insatser är ingen kioskvältare. Genom att hävda att man inte vill föregripa utredarens slutsatser, hoppas regeringen naturligtvis slippa svara på besvärliga frågor innan valet.

Med bred politisk enighet har Sverige i decennier rustat ner sin förmåga att möta kriser av olika slag. Som ett resultat av den katastrofala branden i Västmanland sommaren 2014 tillsatte Alliansregeringen i augusti 2014 en särskild utredare för att granska branden. I november 2014 presenterade utredaren Aud Sjökvist sina preliminära fynd. Hon riktade hård kritik mot krishanteringen under skogsbranden i Västmanland. Och vad gjorde den rödgröna röran? Den lade inte långt därefter ner hennes utredning av ”ekonomiska skäl”. För att lägga locket på av rädsla för att hennes kritik skulle bli offentlig enl Sjökvist.

Istället gav den numera sparkade inrikesministern, Anders /dr/Ygeman, uppdraget att fortsätta granskningen till MSB, en myndighet utan egentligt fokus underställd regeringen.  Därmed blev deras uppgift också att bedöma sin egen insats. Egna/interna utredningar av egna bristerär som bekant ingen framgångsrik lednings- och förvaltningsmodell. Det är heller inte särskilt förtroendeingivande. För att genomföra utredningen tillsatte MSB en arbetsgrupp med sex personer, som arbetade som mest halvtid med uppdraget. Myndigheten uppskattar att kostnaden blev tre miljoner kronor, d v s fyra ggr så dyr som Sjökvists utredning.

– När man ringde mig och sa att min utredning skulle läggas ner på grund av ekonomiska skäl, så nämndes också att man skulle få det gjort gratis inom MSB-ramen, säger Aud Sjökvist till Expressen (29/7).

MSB:s utredning tog 14 månader och föreslog tre nya utredningar. Räddningstjänsutredningen lämnades till regeringen för drygt en månad sedan, d v s efter nästan en hel mandatperiod! Den rödgröna röran har under sin tid vid makten m a o inte klarat av att presentera annat än utredningar trots erfarenheterna från skogsbranden i Västmanland 2014. Nu föreslår Löfven m fl ytterligare diskussioner och utvärderingar när årets bränder är släckta. Denna regering har sannerligen tillfogat Sverige större skada och kostnader än årets bränder.

På Ledarsidorna skriver Johan Westerholm (30/7) att MSB 2008-2018 anslagit minst 26 MSEK till vad de betraktar som mer akuta samhällsproblem, t ex brandmannaheroism och behovet av könsneutrala rullstolsanpassade duschrum på brandstationerna. Dessa miljoner hade räckt till ca 100 km brandslang anpassade för skogsbränder, men miljonerna satsades på intersektionella genusstudier istället för på den dokumenterade brist på materiel som finns ute i de lokala brandbekämpningsstyrkorna. Man tar sig för pannan.

Utrensningar och anonyma hot

Jakten  på Makten XVI           

Mediarapporteringen och bevakningen av Partisterna i regionen fortsätter. Kandidaterna börjar förbereda sina personvalskampanjer. Ingemar, som är styrelseordförande i Föreningsrådet i Björksta, är den som ska attestera alla fakturor, som har med valet att göra. Han har några veckor tidigare tackat ja till att fortsätta som ordförande ett år till.

Ett par dagar innan Föreningsrådets årsmöte i april, där Ingemar ska väljas om, ringer Gunnel honom från en flygplats i Frankrike och meddelar att valberedningen, där Gunnel är ordförande, har beslutat sig för att inte ge Ingemar förnyat förtroende.

-Vi vill ha lite föryngring i styrelsen, säger Gunnel och lägger på innan Ingemar hunnit reagera.

Ingemar känner sig som fallen från skyarna och ringer till Margareta, en av de andra ledamöterna i valberedningen, för att fråga, varför de frågat honom om han vill fortsätta, när de ändå inte vill ha honom kvar.

-Vad säger du? frågar Margareta klentroget. Ingen av dom andra två i valberedningen har frågat mig vad jag tycker och ingen har heller informerat mig om detta. Vem föreslår dom istället till ordförande?

-Tora Mohlén, svarar Ingemar. Gunnel säger att dom vill ha en föryngring.

-Varför börjar hon då inte med att föryngra valberedningen genom att själv avgå därifrån? frågar Margareta. Vår genomsnittsålder är klart högre än genomsnittsåldern i Föreningsrådets styrelse. Lustigt förresten hur Tora Mohléns namn dyker upp överallt helt plötsligt. Hon är ju inte speciellt aktiv.

Ingemar ringer Kristina, som är i Stockholm och inte kan närvara på Föreningsrådets årsmöte. Kristina blir upprörd men inte ingalunda förvånad.

-Varför är du förvånad över det? frågar Kristina. Förstår du inte att du är den sista personen dom vill ha på den posten nu inför valet? Klanen inser att enda chansen att plocka ut så mycket pengar som möjligt till annonsering och marknadsföring av sina personvalskampanjer är att välja en person, som skiter i Partiets ekonomi och konkurrens på lika villkor. Du har väl sett att vissa toppkandidater själva ingår i kampanjkommittén. Ante är ordförande och ansvarig för den. Lars Strömberg, aktiv björkstapartist, och hans företag ska fixa själva jobbet och det gör Lars ännu lojalare. Nu blir det fritt fram för Ante och hans lojalister att sitta och bevilja sig själva pengar och besluta att pengarna inte räcker till konkurrerande personvalskandidater. Det går tvärt emot Partiets motto om konkurrens på lika villkor, men vad gör det? Ändamålet helgar medlen och Tora och Lars är användbara verktyg.

Johan Nordlinder, Ingemars företrädare på ordförandeposten i Föreningsrådet, får också höra talas om att Ingemar inte föreslås bli omvald och ringer Gunnel.

-Jag vill bara upplysa dig om en sak, säger han. Om ni avsätter Ingemar som ordförande och väljer Tora istället, går jag direkt till tidningarna.

Gunnel och Klanen känner att det inte är läge för ytterligare publicitet och beslutar därför att låta Ingema sitta kvar. De övertalar istället vice ordförande att stiga av så att Tora åtminstone kan väljas till den posten. Därigenom tryggar Klanen ändå stor kontroll.

Stämningen i gruppen är olustigare än någonsin, men riktigt hur illa det är, har nog nästan ingen förstått förrän på Långfredagen, när Ingemar tidigt på förmiddagen får oväntat besök av Katarina, som verkar rädd och uppskrämd.

-Jag måste bara få prata med nån, säger Katarina, och jag har ingen annan än dig att vända mig till.

Just då ringer Katarinas mobiltelefon. Det är Peter Jonasson, Ungpartisternas tjänsteman och hennes arbetskamrat på Partistkontoret, som vill veta var hon är. När hon avslutat samtalet, lägger hon sin telefon på bordet. Hon börjar med att berätta hur hon har det på Partistkontoret.

-Allan kör med maktspråk mot mig och jag vågar inte protestera, för jag är ju bara anställd. När jag var på kurs i två veckor efter jul, ringde han mig och sa att Ted skulle anställas på Partistkontoret. Jag tycker Ted är obehaglig och han har deltagit i alla oegentligheterna i provvalet. Jag känner mig helt överkörd och maktlös.

Katarina avslöjar också hur Allan pressat henne att snabbt registrera in de 55 ’tvångsintagna’, som han sagt sig ha värvat, så att de hann bli medlemmar, innan provvalet skulle börja. Hon bekräftar att det förekommit en hel del oegentligheter kring provvalet och talar om vem som är hjärnan bakom det. Hon berättar till exempel att 300 medlemmar röstat i medlemsprovvalet till kommunen i Björksta 2001. Trots detta uppgick det totala antalet förstaplaceringar på kandidatlistan till kommunfullmäktige till 310, vilket är tio för många. Detta finns inte dokumenterat i något protokoll, vilket det enligt stadgarna ska göra. Några personer visade sig också vid närmare kontroll ha skickat in dubbla valförsändelser, vilket betyder att dessa personer borde ha prickats av två gånger på Partistkontoret av Ante eller Katarina. Eftersom varje medlem får endast en uppsättning valförsändelser, kan en medlem inte rösta två gånger.

-Nån på Partistkontoret måste ha tagit en rövare och röstat åt medlemmar dom inte trott skulle rösta själva, säger Katarina. När sen dessa medlemmar ändå röstat själva, har det blivit fel.

-Men hur kunde nåt sånt hända? frågar Ingemar. Antalet valkuvert och valsedlar ska ju vara räknade och protokollförda. Dessutom måste man registrera alla valförsändelser, som returnerats på grund av att adressaterna flyttat.

-Inget har noterats eller registrerats och nåt protokoll har inte förekommit. Dom valsedlar vi själva fått hemskickade har vi använt till att kopiera upp nya valsedlar på Partistkontoret. Kuvert fanns det gott om efter kyrkovalet, som ägde rum veckorna innan provvalet började. Vi har ingen aning om hur många valförsändelser som tryckts upp, skickats ut eller kommit tillbaka. Så fort jag sagt att jag måste registrera eller protokollföra nåt, har Ante sagt till mig att låta bli och krävt att jag ska överlämna detta till honom istället.

Ingemar kan knappt tro sina öron. Visserligen har Ante sagt att han har en hållhake på Katarina, men Ingemar har inte tagit till sig det och förstått innebörden av det förrän nu.  Efter drygt fyra timmar åker Katarina hem.

Redan ett par dagar senare, på annandagens morgon klockan 9, dyker Katarina oväntat upp hos Ingemar igen. Hon känner sig både rädd och jagad, eftersom hon fått en hotfull anonym diskett i brevlådan. Hon har disketten och en papperskopia på innehållet med sig för att Ingemar ska kunna läsa den. Där står bland annat:

-’Vi vet att du besökte Ingemar på långfredagen. Vi har fotat och spelat in allt. Du vet att Ingemar hatar dig och vill dig illa. Skyll dig själv! Vi är glada att du ska sluta och vi vet att du har personliga problem. Vi vet att Ingemar spelat in allt du sagt till honom och att han kommer att spela upp det ikväll på krismötet, men vi kommer att förneka allt. Det är du som förlorar på det. I medlemsregistret går det inte längre att se vem som värvat medlemmar. Du kan kolla själv.’

-Det här är ju fullständigt hårresande, säger en chockerad Ingemar. Allt det här måste vi prata med Partistdirektör Karl Lööv i Stockholm om. Du får chansen att själv informera honom om alla hemskheter och oegentligheter, säger Ingemar till Katarina. Om du inte gör det inom den närmaste veckan, gör jag det nästa vecka.

-Jag vet inte, om jag vågar prata med Karl om det här. Kan du förresten följa med mig till Partistkontoret nu? frågar Katarina. Jag vågar inte fara dit ensam.

Det lovar Ingemar, men först ringer han ett par samtal. Det ena till Kristina, som är i sin stuga, och det andra till Birgit Elofsson, Katarinas kollega på Partistkontoret.

-Om nånting händer mig vill jag att du ska veta, vad som just hänt och att jag strax åker till Partistkontoret med Katarina. Hon vågar inte fara dit ensam efter att ha fått den här disketten, säger Ingemar.

Kristina blir både skrämd och rasande.

-Hur är detta överhuvudtaget möjligt? frågar hon sig. Hur långt ska det få gå, innan nån vettig människa sätter stopp för det här infernot? Det här liknar mer och mer en maffia med förgreningar på alla nivåer och rädda människor överallt.

Hon oroar sig för Ingemar och Katarina men kan inget göra förutom att vänta. Väntan känns outhärdlig, men till slut ringer äntligen Ingemar och berättar lättat att han är hemma igen.

Ingemar har nu fått helt klart för sig hur Katarinas situation i själva verket är, hur Katarina känt sig tvingad att medverka i olika oegentligheter. Varje gång Katarina säger att hon inte vill eller kan göra något, får hon alltid samma hotfulla svar:

-Du vet vad som händer, om du inte gör som vi säger.

Veckan därpå får Marianne veta att Katarina inte ringt till Karl. Marianne bestämmer sig för att genast göra det. När hon ringer Karl Lööv, verkar han tämligen ointresserad av vad Marianne berättar om disketten, hoten och Katarinas utsatthet och rädsla. Marianne förstår senare att han inte rört ett finger för att ta itu med problemet. Hon känner mer och mer hur saker mörkas och hur rädslan sprider sig och förlamar många i björkstapartisterna.

Eftersom Ingemar är mån både om Partiet och Partisterna, påtalar han missförhållandena internt men utan framgång. Han känner mer och mer att detta inte är det Parti han en gång gick med i och är osäker på, om han vill fortsätta att tillhöra ett parti som tillåter att sådana här saker händer.

-Vart tog den interna yttrandefriheten, respekten och demokratin i björkstapartisterna vägen? funderar han. Vem ska jag vända mig till för att få till stånd en förändring? Dom som har makt att göra nåt vägrar att göra det och vi andra, som inte har makt att göra nåt, kräver att nåt görs. Vi har ju flera aktiva Partister som är poliser. Det är baske mig deras skyldighet att undersöka det här.

Ingemar tycker det känns obehagligt att ha hamnat mitt i stormens öga och tvekar först att berätta om det för någon. Efter ett par dagar inser han hur sjuk hela historien är och bestämmer sig för att inte ljuga för att skydda ljusskygga personer, som genom sina handlingar utsätter både Partiet och personer för skada, hot och trakasserier.

-Dom får skylla sig själva. Vill man inte förstå eller ta till sig intern kritik, får man finna sig i att få den offentligt i medierna, tänker han.

Månader senare får medierna information om hur det står till i björkstapartisterna och intervjuar Ingemar, som bekräftar hur infekterat läget är. De som känner sig utpekade kontrar med att snabbt skaffa sig språkrör, som ’inte känner igen sig’, eller avfärdar det som ’uppenbara fantasier och osanningar’ och påpekar att ingen av dem ’kan på någon punkt instämma i de anklagelser som framförts’ och hävdar att ’stämningen bland medlemmar och aktiva är god’.

-Alla som bara stillatigande låter alla oegentligheter passera är medskyldiga, tänker Marianne. Strindberg hade rätt. Det är synd om människorna. Tänk att vara vuxen och ändå så liten och rädd att man inte vågar stå upp för sanningen!

Ett skamligt förslag

Jakten på Makten XV

I påskveckan får Kristina en dag mail från Allan. Hon blir genast på sin vakt, när hon läser det:

”Hej!

Jag tror att det ur partiets synpunkt vore utomordentligt viktigt om Du och jag kunde framträda i samma artikel vid tillfälle. Vi utgör tydligen huvudfigurer som allt kretsar kring. Tänk så betydelsefulla vi är.

Jag har bifogat ett förslag som jag hoppas att du vill ställa dig bakom. Det är skrivet i all hast innan bilen packas för fjällen, varför formuleringar säkert bör justeras.

Trevlig Påsk vill jag av hjärtat tillönska dig.

Allan”

Kristina hämtar andan, innan hon läser det bifogade dokumentet. Hon minns med obehag det dokument han skickade henne för att hon skulle få tycka till och ändra i samband med att Hux Fluxklanen försökte avrätta henne offentligt efter det beslut hon ställt sig bakom i Björkstabostäder.

-Hur kan han ha mage att tro att jag skulle gå på de blå dunster han nu kör en gång till? tänker hon indignerat. ”Vi utgör tydligen huvudfigurer som allt kretsar kring. Tänk så betydelsefulla vi är.” Har han tappat allt sinne för proportioner eller ironiserar han?

Hon hade visserligen fått en första trevare ett par månader tidigare, när hon helt oväntat fått ett mail från honom.

”Hej .                                                                                                                        

God fortsättning på det nya året.

Tänkte börja med att ge dig ett erkännande för en utmärkt artikel om Gudruns kärleksbudskap. Hennes partis hycklande vet inga gränser. Jag hoppas det kommer att bli tydligt till valet.

Ha en bra dag.

Allan”

Kristina har inga som helst illusioner om Allan och hans avsikter längre, men hon läser ändå den bifogade artikeln, som han vill gå ut med i sitt eget och hennes namn:

”Svenskars intresse för partipolitiskt arbete minskar oroväckande. Detta samtidigt som partierna förlorar medlemmar återfinn nya enfrågeorganisationer som samhällsdebattörer. Inte minst ungdomar finner utlopp för sitt samhällsengagemang i frågeställningar som inte platsar i det traditionella partiarbetet. Visst tillvaratas exempelvis djurens rätt inom partiernas program, men inte tillräckligt starkt menar Djurens vänner. Det finns således anledning för varje parti att rannsaka den egna organisationen och sättet att föra det politiska samtalet, men också att reformera valsystemet i grunden.

Den senaste tiden har vi kunnat följa partiernas interna våndor inför stundande val. Noggrant har vi på tidningarnas förstasidor kunnat läsa om Rosenpartisternas interna kamp om antal valsedlar och kandidaternas rangordning. Vi Partister har inte varit bättre utan intern pajkastning har luftats flitigt i media.  Nu senast i raden har vi kunnat läsa om Bladpartisternas bråk om förstaplaceringen på riksdagslistan. Allt detta är naturligtvis mycket negativt både för partiernas förtroende hos väljarna, men också för de kandidater som på ett eller annat sätt figurerat i de interna duellerna.

Upprinnelsen till samtliga interna person- och partikonflikter kan förklaras med det ofullständiga personvalssystem vi håller oss med. Fortfarande har det betydelse vilken rangordning på valsedlarna partierna sätter upp. Fortfarande har nummer ett på valsedeln ett försprång framför den som står på plats två eller nio. Väljarna kan visserligen visa sitt förtroende för en given kandidat oavsett placering på listan, men väljarnas preferenser tillåts inte gälla fullt ut. Till riksdagen finns spärren på åtta procent och till kommun och landsting fem procent. Först när minst åtta procent av de röstande på ditt parti kryssat en kandidat kan man avancera på riksdagsröstsedeln. De spärrar som finns utgör fortfarande en effektiv spärr för dugliga kandidater att kunna lyftas av väljarna. Detta är naturligtvis fel. I förra riksdagsvalet t ex blev endast tolv riksdagsledamöter inkryssade förbi högre stående kandidater. Två stycken faktisk från just vårt län. Roligt för dem men ett rejält fiasko för valsystemet.

Enligt vår mening bör framtida interna partikonflikter kunna undvikas med ett utpräglat personvalssystem. Flest kryss placeras först. Näst flest tvåa o s v. Röstsedlarna utformas i lämplig bokstavsordning utan partiernas egna rangordning. Då får vi ett rakt och ärligt personval fritt från otrevliga interna partistrider som både skadar partiernas och de inblandade personernas förtroende. Väljarna ges istället fullt förtroende att rangordna kandidaterna.

Den interna kamp som speglats i medier vad avser Partiet i Björksta, förutsätter vi nu är över, så att vi gemensamt kan fokusera på det viktiga målet att bryta den socialistiska trend som otvetydigt, om än med små osynliga steg, leder oss till ett fattigare och tråkigare Björksta och Sverige.

 Allan Lundsjö                                                                 Kristina Nord

riksdagsledamot (P)                                                      vice ordf Partistkvinnorna”

När Kristina läst artikelförslaget är hon så upprörd att hon måste ta ett varv runt huset för att kyla ner sig.

-Gång på gång går han offentligt ut och föreslår saker som han inte har en tanke på at tillämpa. Om han stod för en bråkdel av vad han säger skulle björkstapartisterna blomstra.  Nu vill han ’bakbinda’ mig genom att få folk att tro att också han nu tycker att väljarna ska bestämma. Han tror tydligen att han kan använda mig Vanish eller Klorin för att rentvå sig, men så mycket Vanich eller Klorin finns inte i hela regionen, säger Kristina högt för sig själv.

”Fortfarande har det betydelse vilken rangordning på valsedlarna partierna sätter upp. Fortfarande har nummer ett på valsedeln ett försprång framför den som står på plats två eller nio. Väljarna kan visserligen visa sitt förtroende för en given kandidat oavsett placering på listan, men väljarnas preferenser tillåts inte gälla fullt ut.”

-Nehej, och vem kan ändra på det, om inte insuttna politiker, som bara jobbar för att bli ännu mer insuttna och besuttna? tänker Kristina. Snacka går ju!

”Väljarna kan visserligen visa sitt förtroende för en given kandidat oavsett placering på listan, men väljarnas preferenser tillåts inte gälla fullt ut.”

 -Ska han säga, som till och med sätter sig över vad hans egna medlemmar vill! I medlemsprovvalet finns det ingen som helst anledning att nedvärdera eller underkänna medlemmarnas val och rangordning av kandidaterna. Men Hux Fluxklanen nöjer sig inte bara med att underkänna väljarnas rangordning. Dom fuskar till och med i provvalet för att själva vinna. Hur vågar han utmana så där? tänker Kristina rosenrasande.

”De spärrar som finns utgör fortfarande en effektiv spärr för dugliga kandidater att kunna lyftas av väljarna. Detta är naturligtvis fel.”

 -Varför vägrade han och resten av Klanen då för mindre än två månader sen att skriva på ett bindande avtal om att kryssen i årets kommunval ska gälla fullt ut så att den som får flest kryss får första mandat? Tror han att han kan bluffa hur mycket som helst? Hur kan han bara underskatta mig och alla väljare på detta tarvliga sätt? tänker hon ilsket.

”Enligt vår mening bör framtida interna partikonflikter kunna undvikas med ett utpräglat personvalssystem. Flest kryss placeras först. Näst flest tvåa o s v. Röstsedlarna utformas i

lämplig bokstavsordning utan partiernas egen rangordning. Då får vi ett rakt och ärligt personval fritt från otrevliga interna partistrider som både skadar partiernas och de inblandade personernas förtroende. Väljarna ges istället fullt förtroende att rangordna kandidaterna.”                                                                                                       

 -Jag tror baske mig att han plankat Ivar Sonessons förslag till avtal! Ivar kommer att dåna, när han läser sig själv, tänker Kristina upplyft. Synd bara att detta är Partistretorik och inte Partistpraktik.

Hon börjar på fullt allvar fråga sig, om det kan vara så att politiken lockar personer, vars förmåga eller kompetens inte räcker för att få makt, position och pengar genom vanligt hederligt arbete. Enda möjligheten för vissa personer att få allt detta blir då att göra politisk karriär.

-För den som gillar att härska genom att söndra, eller som saknar skrupler och moral och är beredd att gå över allt och alla, är politiken ett perfekt val. Allan, Ante och Ted har dom egenskaper som krävs, muttrar Kristina för sig själv och ser framför sig själva sinnebilden av den politiska prototypen.

Plötsligt får hon en idé:

-Jag håller Allan på halster några dagar. Sen svarar jag på hans mail. Partisttaktik, you know.

Efter en vecka tycker hon att tiden är mogen och mailar honom:

”Hej Allan!

Tack för mail! Hoppas du haft en skön påsk!

Jag har funderat över ditt förslag, men känner att jag i dagsläget inte vill gå ut med artikeln. Tack i alla fall!

Hälsningar

Kristina”                                                                                                                  

 

Mugabefasoner, utrensningsförsök, lögner och förbannad dikt

Jakten på Makten XIV

Tryckkokaren exploderar                                                

Debatten om provvalet fortsätter i medierna. Som ett resultat av att misstankarna om fusk och oegentligheter i provvalet inte får luftas internt, fortsätter diskussionerna i medierna.

-Men nu får ni sluta att tjata och älta det där. Nu måste vi lägga det som hänt bakom oss och jobba framåt, är det stående svaret från Hux Fluxklanen med flera, när medlemmar gång på gång med demokratiska medel försöker bringa ordning och klarhet i det som hänt.

Varje gång någon tar upp det, trycks locket på ännu hårdare. Till slut blir delar av gruppen som en tryckkokare, som hotar att explodera vilken minut som helst. Det enda som återstår blir att debattera i medierna för att på så sätt skapa mottryck i syfte att förmå Partiet att ta itu med det misstänkta fusket.

-Vilka signaler ger det att man hela tiden vägrar att göra en extern oberoende utredning? Varför välkomnar man inte en sån? undrar Ingemar. Klanen borde ju vara mån om att tvätta sig ren från varje form av misstanke.

Explosionen blir ett faktum i samband med Partiets Regionrådsmöte i mars 2002. Mötet slutar i tidernas härdsmälta. Under tiden som följer efter mötet, speglar olika medier över hela Sverige händelsen.

Kristina är i Stockholm på Partistkvinnornas styrelsemöte och har därför ingen aning om det drama som samtidigt utspelar sig i Björksta. Först när hon återvänder till Björksta, får hon genom lokala medier en första inblick i vad som hänt på mötet.

Regionrådets styrelse kritiseras av sina revisorer och en oenig valberedning vill peta Allan från ordförandeposten. När frågan om ansvarsfrihet för styrelsen diskuteras, begär Börje Rhenman, medlem i Partiet, ordet. Det han säger förorsakar ett smärre upplopp. I synnerhet Klanen och dess anhängare går i taket.

Rhenman är pensionerad säkerhetschef och har jobbat med säkerhetsfrågor under större delen av sitt liv. Han inleder med att prata om skidåkaren Muhleggs tre guldmedaljer, som han vunnit med otillåtna preparat i kroppen. Därefter går han över Zimbabwe och Mugabes valseger för att slutligen landa i sitt eget län genom att prata om kartellbildning i samband med byggnationen av en landstingsbyggnad.

Efter denna inledning säger han att han upptäckt att det förekommit en rad konstigheter i samband med medlemsprovvalet. Han tar upp följande saker:

  • På Regionrådsmötet i maj året innan beslutades att låst valbox skulle användas för förvaring av provvalsrösterna, men ingen valbox användes. Valsedlarna förvarades öppet i kartonger på Partistkontoret och ytterkuverten med medlemmarnas underskrifter kastades så snabbt att det inte gick att göra någon kontroll eller revision. Regionrevisorerna kritiserar också styrelsen för detta.
  • Nomineringskommittéerna hade utsetts så att tre av de fem toppkandidaterna ingick i kommittéerna. De kunde därför, i strid mot Partiets rekommendation, påverka listornas utseende till sin egen eller varandras fördel.
  • Regionrådsstyrelsen hade duperat föreningarnas ombud inför Regionrådsmötet.

Rhenmans slutsats blir att provvalet genomförts under så bristande säkerhetsformer att resultatet i flera avseenden måste underkännas. Han nämner också att många aktiva medlemmar upplever obehag och känner sig mer eller mindre trakasserade eller hotade internt. Han gör Allan ansvarig för detta i egenskap av ordförande. Han avslutar med att yrka att styrelsen inte ska beviljas ansvarsfrihet.

Peter Stenberg, vice ordf i Regionrådsstyrelsen, går upp och säger att ledningen för Regionrådsstyrelsen kommer att överväga att göra Rhenmans inlägg till föremål för rättsliga åtgärder. Stämningen är tryckt och även de ombud som vet att det ligger mycket sanning i Rhenmans påståenden, väljer att inte säga något.

Ivar Sonesson, regionrevisor, kritiserar också styrelsen på en del av dessa punkter, men hans kritik finns i ett PM, som undanhållits alla utom Regionrådsstyrelsens ledamöter. Hans kritik har därför inte nått ut till mötesdeltagarna. Ivar Sonesson föreslår dock att ansvarsfrihet ska beviljas men petas som regionrevisor efter mötet, trots att valberedningen inte långt före mötet frågat, om han vill fortsätta och han svarat ja. När Ivar på mötet ser möteshandlingarna, upptäcker han att en ny person föreslagits istället för honom.

Allan vet om att vissa ombud inte vill ha honom kvar som ordförande. I en paus i förhandlingarna får han syn på Ingemar och går fram till honom.

-Jag har förstått att du inte tänker rösta på mig på mötet, säger han.

-Hur kan du ha förstått det? frågar Ingemar. Ingen mer än jag vet vem jag tänker rösta på.

-Så mycket kan jag säga att om du inte röstar på mig, är dina dagar räknade, svarar Allan kallt.

Några mötesdeltagare hör vad Allan säger och ser hur Ingemar blir alldeles vit i ansiktet. Han är helt chockad och kan inte tro att han hört rätt, men han får det genast bekräftat av dem som råkat bevittna Allans hot.

Ingemar och de andra i björkstagruppen är vana vid att Allan ibland använder hot och maktspråk för att skrämmas. De har också lärt sig att han inte alltid gör allvar av sina hot, men den här gången känns det farligt. Ingemar bestämmer sig för att gå till den person som många vill ha som ordförande istället för Allan. Han berättar upprört vad han just varit med om och Partistkamraten lyssnar och häpnar. Han ber Ingemar ringa honom under följande vecka.

Gustav Sondell, ledamot i valberedningen, säger på mötet att han inte vill ge Allan nytt förtroende som ordförande i Regionrådet, eftersom han tycker att Allan inte är den lagledare som regionens Partister behöver. De övriga i valberedningen vill ha Allan kvar, så Gustavs förslag röstas ner och hela Regionrådsstyrelsen väljs om.

Allan är inte sen att gå till motattack.

-Du och din Partistgrupp borde fundera på om ni verkligen företräder Partiets politik. Jag har lett det bästa valet i Björksta, säger han till Gustav.

Till Ivar Sonesson säger han:

-Med valbox menar Partiet ett låst förvaringsutrymme. Några ytterkuvert finns det ingen anledning att behålla.

Rhenman sammanfattas av Allan på följande sätt:

-Alla partier har sina rättshaverister. Det är bara att beklaga att det finns personer, som kan ägna tid och kraft åt grundlösa icke-frågor. Rhenmans beteende är inte friskt. Han blev väl paranoid av sitt jobb som säkerhetschef. Vi bevittnade alla hur han skämde ut sig och inte fick nån annan på mötet med sig. Han borde lämna Partiet.

Rhenman tar det hela med ro och säger att han ska fundera på det. Han säger också att Allan spårar ur, när han kommer med så svepande anklagelser.

 Utrensningsförsöken fortsätter                                        

Två dagar efter Regionrådsmötet i mars 2002 meddelar en enig Regionrådsstyrelse att de tänker kontakta Partiststyrelsen för att se, om det går att utesluta Rhenman.

Efter detta meddelande ringer journalister runt bland styrelseledamöterna för att intervjua dem om deras begäran om uteslutning. Det dröjer inte länge, förrän Ingemar blir uppringd.

-Jag har meddelat att jag inte står bakom beslutet. Jag var inte ens med på mötet, säger han. Jag ringde Partistkontoret vid lunchtid samma dag som de bestämt sig för att ha det där mötet, men ingen sa nåt till mig om att man skulle ha möte några timmar senare, så jag hade ingen aning om det.

Han berättar att han senare på eftermiddagen fått ett meddelande via sitt mobilsvar, men eftersom han inte haft möjlighet att läsa av sin telefon, kände han inte till att de skulle träffas. När han läst av sitt telefonmeddelande, meddelar han skriftligen Regionrådets styrelse att han inte står bakom beslutet om uteslutning av Rhenman.

-Rhenman har bara visat att man kan tolka saker och ting på olika sätt, tillägger han. Vi lever i ett demokratiskt samhälle med yttrandefrihet och där har alla rätt att ge uttryck för olika åsikter.

Hans företrädare på ordförandeposten i Föreningsrådet i Björksta säger till tidningen att han också är tveksam över den nya Regionrådsstyrelsens agerande:

-Under alla mina år som ordförande var det aldrig tal om att förvara provvalsförsändelser i låsta källarutrymmen. Vi hade klara rutiner för hur det skulle gå till och vi använde postboxar som våra valboxar. Det gjorde det omöjligt att fuska.

Han är också kritisk till hur Ivar Sonesson behandlats av Regionsrådets styrelse.

-Sonesson pekade på vissa brister och resultatet blev att han sparkades som regionrevisor. Det är jag mycket kritisk till.

Han tillägger att han är förskräckt över det som händer i Partiet och över att det sker inför öppen ridå.

Rhenman intervjuas naturligtvis också men anklagar inte ledningen rent ut för valfusk. Han säger bland annat:

-Ledningens slapphänta sätt att hantera valförsändelserna kan ha uppmuntrat till manipulation och fusk. När valförsändelserna kom in till Partistkontoret, låg de tillgängliga för vem som helst, innan de så småningom bars ner i källaren. Hade jag haft bevis för valfusk, hade jag gått direkt till polisen. Resultatet av provvalet för landstinget fick många garvade Partister att höja på ögonbrynen.

Hux Fluxklanen med Allan i spetsen får också möjlighet att kommentera misstankarna om bristerna i hanteringen av provvalet.

-Rent nonsens, säger de. Valförsändelserna förvarades i ett låst källarvalv, som bara Katarina Ström hade tillgång till under provvalsperioden.

Deras påstående stöds av Mari Högstedt, f d styrelseordförande i Regionrådet, som säger:

-Det har aldrig funnits mer än två nycklar till källarvalvet under Partistkontoret i Björksta. En av dom två nycklarna har Katarina hand om och den andra nyckeln förvaras i ett kassaskåp på kontoret.

Katarina bekräftar uppgifterna och tillägger:

-Under provvalsperioden hade jag båda nycklarna i min nyckelknippa, som jag tog med hem varje kväll.

Detta hade varit en ren säkerhetsåtgärd. Under den aktuella perioden arbetade nämligen två personer, som själva kandiderade i provvalet, på Partistkontoret. Eftersom de hade tillgång till kassaskåpet, där reservnyckeln förvarades, ville man eliminera deras och andra obehöriga personers chanser att komma åt valförsändelserna. Därför hade Katarina under den perioden också hand om reservnyckeln.

Katarina berättar att hon var den som tagit emot provvalsförsändelserna och prickat av de medlemmar som röstat i röstlängden allt eftersom rösterna anlänt till Partistkontoret. Hon var också den som sett till att valförsändelserna hamnat i källarvalvet. Alla valförsändelser prickades i samband med röstsammanräkningen även av en andra gång mot röstlängden. En revisorssuppleant övervakade den avstämningen.

När Ivar Sonesson läser detta i tidningen stärks hans misstankar. Partiststadgarna kräver att han som ordinarie revisor kallas in för att övervaka den avstämningen, men ingen hade kontaktat honom. Han har sina misstankar varför man inte gjort det.

Ante och Ted intervjuas också och säger att de känner sig illa berörda av debatten om provvalet:

-Medlemmarna belönar kandidater som är aktiva och syns, säger de för att förklara varför de två hamnat på första plats på var sin lista. Vi känner oss faktiskt illa behandlade i den debatt som Rhenmans utspel på Regionrådsmötet har lett till.

-’Kandidater som är aktiva och syns’. Och hur förklarar det t ex Tora Mohléns topplacering på landstingslistan? fnyser Ivar.

Antes och Teds oväntade framgångar i provvalet har bland många Partistveteraner förstärkt spekulationerna om fusk. Ante hade lyckats med bedriften att besegra både Gunnel och Allan. Ingen kan hävda att Allan inte varit aktiv och synts, men tydligen hade det inte hjälpt. Ante var suverän etta på kommunlistan, medan Ted var suverän etta och Tora suverän tvåa på landstingslistan. Peter Stenberg, som var en väletablerad och kompetent landstingsföreträdare för Partisterna, hade inte haft en chans mot Ted. Inte heller mot den totalt okända Tora. Kanske kunde Peter trösta sig med att han var den mest kryssade av alla kommunpartister i hela landet, vilket var en verklig bedrift. Hans popularitet räckte dock inte till någon topplacering på Partisternas landstingslista.

-Våra framgångar i provvalet är medlemmarnas belöning för hårt och idogt arbete, fortsätter Ante och Ted. Vi deltar i massor av debatter och sammanhang för att synas och höras och på nätterna skriver vi insändare. Vi tar också varje chans att komma ut och träffa väljarna.

-Det är ingen som har ifrågasatt resultatet förrän nu, hävdar Ante.

Han säger också att han står till förfogande för kommunalrådsposten.

-Men det är fullmäktigegruppen, som i slutändan avgör vilka poster man får efter valet, påpekar han blygsamt.

När Ingemar läser detta, blir han oerhört upprörd.

-Så utstuderat! säger han upprört till Kristina i telefonen. Ante hade full kontroll över nomineringskommittén för kommunlistan, eftersom det var Gunnel, Allan, Ted och Tora som tillsammans med mig satt där. Sen utgjorde Ante, Allan och Gunnel den valberedning som satt och föreslog sig själva till topposterna i kommunen. Och, som om det inte var nog, bestod kommunfullmäktigegruppen av Allan, Gunnel, Ante och två andra personer, vilket innebar att de själva hade majoritet och makt att på egen hand besluta att deras egna förslag till hur posterna skulle fördelas också gick igenom i fullmäktigegruppen. Kan man ha större kontroll ens i det land Mugabe styr? Och som Ante och Ted helt fräckt la beslag på alla inbjudningar till debatter m m för att själva delta ”i massor av debatter och sammanhang för att synas och höras” och stänga ute oss andra! Så fegt och ojuste! Rena diskrimineringen! Men det tyder på en viss insikt; de insåg att de aldrig skulle bli ettor på sina egna meriter. En värdig vinnare nedlåter sig inte till att fuska.

Ingemar minns också en annan händelse med Klanen.

-Tänk när dom bjöd ut mig på en öl en kväll i vintras för att pressa mig och ta reda på, om Ante kunde räkna med att jag skulle stötta hans kandidatur till kommunalrådsposten!

-Va säger du? Lovade du det? undrar Kristina nyfiket.                                                      -Jag svarade att jag tänkte stötta alla som kandiderar i valet, svarar Ingemar. Förresten, bjöd inte Allan ut dig också ifjol?                                           

-Jo, minsann! Han ringde och ville träffa mig, för han tänkte prata med alla kandidater som planerade att ställa upp i valet i år, säger Kristina. Han snackade om lite av varje och frågade hur jag såg på min roll och min framtid inom Partiet. Han berättade att han får många frågor av folk här och där om min styrka som politiker och sa att han brukar svara att jag är som en oslipad diamant. Det du! Jag har nog hunnit bli mer slipad än vad den juvelen har förstått. Jag klämde i med att jag tänkte försöka bli kommunalråd och han såg inte ens förvånad ut. Nån viskade förresten i mitt öra, hur Ante reagerade ifjol när Björkstabladet intervjuade mig efter att jag hamnat i Partistkvinnorna och jag sa att jag skulle kandidera till en kommunalrådspost. Ante lär ha blivit upprörd och sagt nåt om att nu ska hon bli kommunalråd också! Gissa om Allan visste det!

Kristina kommer plötsligt att tänka på att Ella Grenlöf på nomineringsmötet hösten innan gått upp och berättat att Ante före nomineringsstämman ringt runt till sina medkandidater för att sälja ut de bästa platserna på listan till dem som lovade att välja honom till kommunalråd efter valet i år.

-Allt det här bevisar bara att Ante själv insett att han aldrig skulle vinna på sina egna meriter och det har jag sagt honom rakt i ansiktet, säger Kristina.

-Va? Har du? Vad svarade han på det? frågar Ingemar

-Ingenting. Han blev blodröd ända upp i hårvikarna och sa inte ett ljud. Den fifflaren har fullständigt klart för sig att jag m fl vet vad han gjort sig skyldig till. Han kanske lurar många, men en fullfjädrad rugguggla lurar han inte med den duvungetaktiken. Sina blå dunster får han slå i nån annans ögon, konstaterar Kristina.

 

Demokratiförakt, lögner och avancerat bedrägeri

Jakten på Makten XIII                         

Den grupp unga Partister som utfört medlemsgranskningen vet nu att människor från andra delar av Sverige ’tvångsinskrivits’ i Partiet. Därför bestämmer de sig för att fördjupa granskningen och ta reda på vad som hänt i Björksta i samband med provvalet och nomineringarna 2001. De börjar med att lusläsa Partistrådets rekommendationer och regler för provval och nomineringar, som skickats ut i februari 2001. Det är ett ganska tidskrävande jobb och de tillbringar många timmar med att försöka få fram vad som verkligen hänt och hur det kunnat hända. Det dröjer inte länge förrän granskningsgruppens arbete ger utdelning. De ser med stigande förvåning och upprördhet hur smart och taktiskt hela provvalet har lagts upp och misstänker att det till största delen är Antes verk.

Från mars 2001 och framåt väljer Regionrådets och Föreningsrådets årsmöten ledamöter till nomineringskommittéer för riksdag, landsting och kommun. I Partistrådets rekommendationer står bl a att ’ledamöterna i nomineringskommittén bör ej kandidera till kommande kommunfullmäktigeval eller landstingsval samt vara folkbokförda i den kommun eller det landsting som kommittén ansvarar för’ och ’ledmöterna i nomineringskommittén till kommande riksdagsval skall  ej kandidera till kommande riksdagsval’.

Föreningsrådets årsmöte i Björksta äger rum i början av april. Ombuden där känner ännu inte till vilka regler och rekommendationer som gäller för val av nomineringskommittéer, eftersom Klanen beordrat Katarina att inte skicka ut stadgarna till föreningarna. Ombuden på Föreningsrådets årsmöte i Björksta 2001 säger därför ja till det förslag som läggs fram på ledamöter till nomineringskommittéerna. Det innebär att Ingemar, Allan, Gunnel, Ted och Tora Mohlén, det vill säga toppkandidaterna på kommunlistan, kommer att sitta och nominera sig själva till de främsta platserna på listan. Det strider mot Partistrådets rekommendationer. Nomineringskommittén för riksdagsvalet väljs på Regionrådsstyrelsens årsmöte 2001 och innebär att Tora och Ted sitter även där tillsammans med Mari Högstedt från inlandet.

Nomineringskommittén för landstingsvalet utses märkligt nog inte. Katarina Ström verkar bara välja ut några personer från en av landstingsvalkretsarna och det blir Ingemar, Rune Bergsjö, Tina Pettersson, Bengt Norberg och Christer Glad. Det mest sannolika är att Ted, ettan på listan, säkrat kommitténs sammansättning. Han och Katarina verkar just ha gjort listan klar, när Ingemar och Christer kommer till Partistkontoret för att genomföra nomineringsmötet, som ska utse ledamöterna till nomineringskommittén för landstingslistan.

Redan här kan de unga Partisterna se att samma namn förekommer i två av tre kommittéer: Ingemar, Ted och Tora. Per verkar till och med ha varit inblandad i samtliga kommittéer. Det är mycket uppseendeväckande med tanke på hur många medlemmar det finns, som skulle kunna väljas istället. Dessutom ger det upphov till spekulationer och misstankar, men det tycks inte bekymra Klanen.

Under senare delen av april skickas handlingar ut till samtliga ombud som ska delta i Regionrådets årsmöte. Dessa handlingar, ca 30 sidor, innehåller Regionrådsstyrelsens förslag till nomineringsregler inför valet 2002. Ombuden läser de utsända handlingarna utan att veta att en del av en mening i Partistrådets rekommendationer medvetet tagits bort; den del som handlar om folkbokföringskravet. Enligt Partistrådets rekommendationer ska man vara folkbokförd i den valkrets valet avser. Detta medför i praktiken att Regionrådsstyrelsen föreslår att medlemmar folkbokförda runt om i Sverige, men som plötsligt skrivits in som medlemmar i Partistföreningar i Björksta, läs Cityföreningen, får rätt att rösta i medlemsprovvalet i Björksta i september 2001.

Eftersom alla berörda förvägrats att ta del av Partistrådets rekommendationer, innan Klanen hunnit skriva om dem, vet de inte att detta folkbokföringskrav inte längre finns med. Regionrådsstyrelsen ger därmed sken av att deras förslag är helt i enlighet med Partistrådets utskickade rekommendationer. Årsmötet, som äger rum i början av maj, antar därför dessa rekommendationer utan invändning. När innebörden så småningom går upp för samtliga styrelseledamöter i Regionrådet samt för ombud, kandidater och medlemmar, förklarar Ted förändringen med att Allan muntligen redogjort för denna ändring på Regionrådets årsmöte i maj.

När Sveriges Radio långt senare frågar ut Ted om det misstänkta valfusket, hävdar han klart och tydligt att Ella på Regionrådets årsmöte gått upp och ställt en fråga just om avsteget från folkbokföringskravet. Ingemar hör detta och ringer omedelbart Ella, som på årsmötet suttit längst fram, för att fråga om Teds påstående är sant.

-Nej, det är inte sant, svarar Ella. Jag hade ingen aning om detta. Det framgick absolut inte av handlingarna eller av nåt protokoll.

I Regionsrådsstyrelsens protokoll från februari 2001 står det att Partisttjänstemannen fått i uppdrag att till Regionstyrelsens årsmöte skriva propositioner på förändring av regler i enlighet med de diskussioner som förts i Regionrådsstyrelsen. Av handlingarna framgår inte vad dessa diskussioner innebär. Inget av de förslag som skickas ut, eller de propositioner som läggs fram på Regionrådsmötet, innehåller något som på minsta sätt visar att syftet med ändringarna är att frångå Partistrådets rekommendationer om folkbokföringskrav.

Granskningsgruppen får också veta att Allan direkt av Partistdirektören begärt att få göra dessa avsteg, men noteringar om detta saknas i samtliga handlingar.

I augusti 2001 förbereds medlemsprovvalet. Ante anställs på heltid för att sköta det eftersom Birgit Elofsson, som skött det innan, sagts upp på grund av arbetsbrist två månader tidigare.

-Det här visar hur sjukt alltihop är, konstaterar Göran i granskningsgruppen och påminner om vad Partistdirektören haft att säga om detta i sitt svar till Fredrik nån månad tidigare: ”Om en förtroendevald anställts, eller är anställd, på exempelvis Paratistkansliet är det angeläget, för båda parter, att tillse att han eller hon inte har något med själva hanteringen av provvalet att göra.”  Tror dom att alla är idioter och bara köper deras sjuka lösningar rakt upp och ner? Det skulle behövas en sanningskommission för att rensa upp i Partistträsket.

-Hur tror du det skulle gå? frågar Lisa, en av de andra i gruppen. Tänk om Partister även i andra regioner gör så här! Det kanske inte skulle finnas några aktiva Partister kvar i landet efter en sån granskning.

Uppmuntrade av de resultat de fått fram så långt, fortsätter de oförtrutet sin granskning.

Medlemsprovval sker genom att provvalssedlar med kandidater till riksdag, landsting och kommun skickas ut till de röstberättigade medlemmarna, som poängsätter kandidaterna från 1 till 10. Minst en kandidat och max tio kandidater måste markeras. För att delta i provvalet måste man vara inregistrerad och betalande medlem senast några dagar innan provvalet ska börja. Röstkort behövs inte.

Medlemmarna ombeds att posta valkuverten, d v s ytterkuvert med egenhändig namnunderskrift, adress och uppgift om Partistförening samt 3 innerkuvert innehållande provvalssedlar till riksdag, landsting och kommun, eller lämna in dem direkt på Partistkontoret, där de sedan tas om hand. Enligt Partistrådets rekommendationer ska provvalsförsändelserna prickas av i röstlängden, när de anländer och sedan förvaras i låst valbox. De kan också prickas av när valboxen öppnas.

I augusti förbereds medlemsprovvalet på Partistkontoret i Björksta, där personalen nu består av Ante, Katarina och Peter Jonasson, Ungpartisternas tjänsteman. Ted hjälper också till där ibland. De skickar ut valmaterialet till medlemmarna inför provvalet, som ska pågå under 3 veckor i september.

Provvalsförsändelser som postats av medlemmarna anländer successivt till Partistkontoret tillsammans med övrig post och läggs i öppen brevlåda utomhus vid entrén. De medlemmar som inte postar sina valförsändelser lägger dem också i denna brevlåda eller kommer själva in med dem under kontorstid. Tidigare har postbox på postkontoret alltid använts, men just detta år frångår man denna rutin och förvarar istället provvalsförsändelserna i öppna papperskartonger på golvet i ett låst källarförråd, vilket inte på ett betryggande sätt förhindrar otillbörlig påverkan. Hur många nycklar finns det till förrådet, hur förvaras nycklarna och vem ansvarar för dem? Ett antal medlemmar bevittnar hur provvalsförsändelser utan tillsyn ligger utspridda på skrivbord m m inne på Partistkontoret. Alla de försändelser som av brevbärare eller medlemmar läggs i den olåsta brevlådan utanför entrén kan sålunda öppnas och vittjas av vem som helst. Det innebär att varken kravet på valhemlighet eller säkerhet har uppfyllts.

I slutet av september samlas nomineringskommittéerna på Partistexpeditionen för röstsammanräkning. Samtliga provvalsförsändelser har hämtats upp ur källarförrådet och valförsändelserna har redan prickats av i röstlängden av kontorspersonalen, som i huvudsak utgörs av ettan på landstingslistan och ettan på kommunlistan, innan ledamöterna i kommittéerna anländer. Ledamöterna sprättar upp ytterkuverten och sorterar innerkuverten i 3 högar: riksdag, landsting och kommun. Därefter räknar de samman resultatet för varje kandidat. En ledamot noterar att på ett antal valsedlar till en av listorna har siffror skrivits med grönt bläck eller grön kulspets. När Ivar Sonesson sedermera ombeds granska just valsedlar ifyllda med gröna siffror, finns dessa valsedlar inte längre kvar.

Provvalsresultatet offentliggörs redan nästa dag av Katarina Ström. Resultatet är för vissa kandidater så uppseendeväckande att det leder till kommentarer och misstankar bland både politiskt aktiva och övriga medlemmar. Plötsligt står det också klart att ett stort antal medlemmar från andra delar av Sverige varit med och röstat i provvalet i Björksta, trots att de inte är folkbokförda där. När granskningsgruppen åter granskar Partistrådets rekommendationer, som aningslöst antagits på Regionrådets årsmöte i maj, upptäcker de att den del av meningen som föreskriver att medlem, som röstar i provvalet måste vara folkbokförd på den ort som valet avser, har tagits bort. Detta slår ned som en bomb bland alla dem som kontaktas och som varit med på årsmötet och beslutat att Partistrådets rekommendationer ska gälla utan avsteg.

I mitten av oktober samlas nomineringskommittén för kommunvalet, d v s Ingemar, Allan, Gunnel, Tora och Ted. De ska nu fastställa rangordningen av kandidater på kommunlistan. Deras förslag ska läggas fram på nomineringsmötet i slutet av oktober. Partistrådets rekommendationer är att provvalsresultatet ska väga tungt.

När kommittén lägger fram sitt förslag har den rangordning som medlemmarna röstat fram ändrats. Före stämman ringer Ante runt till ’lämpliga’ kandidater på listan för att höra, om de vill bli uppflyttade på listan. Han frågar samtidigt, om de är villiga att välja honom till gruppledare och kommunalråd efter valet ett år senare. Eftersom det inte är väljarna utan kommunfullmäktigegruppen, som avgör vem som ska väljas till dessa uppdrag, är det   sålunda av största vikt och intresse för Ante med flera att ha ’rätt’ personer på rätt plats på listan. Här avgörs nämligen vilka som kommer in i kommunfullmäktige i valet 2002.

För att få delta i beslut rörande kandidatnominering krävs det enligt Partiets stadgar att medlem är folkbokförd i den kommun respektive församling, som valet gäller. Det innebär att ingen, som inte är folkbokförd i Björksta, har rätt att vara ombud på nomineringsmötet. En av Antes edsvurna, Tom Jason, som numera är folkbokförd i Stockholm, dyker trots detta helt plötsligt upp som ombud. Han tar till och med den mest aktiva rollen på mötet och för talan för en majoritet av de övriga ombuden. Därmed är mötet genomförd i strid med Partiets stadgar och dess beslut inte giltiga, varför resultatet bör rivas upp. Detta framförs till Katarina Ström, som med bestämdhet förnekar att så skulle vara fallet.

-Jag vet att så här har man gjort på fler ställen, bedyrar hon, när hon ställs mot väggen.

Hon fortsätter att hävda att allt gått rätt till och helt i enlighet med Partiets stadgar. Efter drygt 3 veckor erkänner hon att detta inte är sant, men att det tyvärr inte går att riva upp beslutet. Det har nämligen hunnit gå för lång tid efter nomineringsmötet. Man måste överklaga inom 3 veckor och nu har det hunnit gå snart 4 veckor. Partistdirektören bekräftar Katarinas ord och beklagar att de som är missnöjda inte hunnit överklaga i tid. Alla dörrar och möjligheter till korrigering är därmed stängda.

-Klanen har inte lämnat nåt åt slumpen, konstaterar Anna i granskningsgruppen. Ante måste vara en jäkel på maktbyggande och kontroll. Hur kan han tro att han ska klara sig i längden? Och hur kan man redan som ung bli sån?

-Och hur kan alla vettiga människor bara svälja allt? frågar Erik upprört. Varför är alla så rädda att ställa Klanen till svars och utkräva ansvar för vad de bedrägerier de gjort sig skyldiga till?

-Ja, det mest skrämmande är nog att den här sjuka kulturen inte alls ifrågasätts. Det är klart att Klanen blånekar till allt. Brottslingar brukar neka till alla anklagelser så länge det bara går.

-Klanen är inte van vid att ställas till svars, säger Ola. Det är bara Kristina och Rhenman som vågat konfrontera Allan öppet och det har Klanen gång på gång straffat Kristina för. Vem vill frivilligt utsätta sig för allt vad dom utsatt henne för?

-Men dom skiter ju i att det är väljarna som bestämmer vem som ska ha mandat att representera dom, invänder Anna. Det är väljarna och inte Partisterna som är Klanens uppdragsgivare.                                  

-Nu pratar du om hur det borde vara, påpekar Erik torrt. Så är det inte i partierna i allmänhet och inte i björkstapartisterna i synnerhet. Så länge ingen ingriper, kan dom bara köra vidare. Brott lönar sig i Partiet. Att slå vakt om makten med alla medel, att ha stenhård kontroll och att inte ta minsta hänsyn till medlemmar och väljare är nödvändigt, om man vill komma fram i björkstapartisterna. Det har Klanen med all önskvärd tydlighet än en gång visat.