Huckleri och hyckleri

-Jag har så svårt att ta ordet heder i min mun, när vi talar om det förtryck, den förföljelse, den stympning och det besinningslösa våld som riktas mot barn och unga, med heder – bara som en falsk och usel ursäkt. Därför, kamrater, förväntar jag mig det av er: I varje landsting. I varje kommun. I varje skola. I varje läge. Se det. Hata det.

Så kraftfullt uttalade sig statsministern på S-kongressen i Örebro häromveckan. Hans brösttoner faller dock platt till marken. Denne ’metallgutt’ må ha varit ordf i fackförbundet Metall, men någon verkstad finns ej i sikte. Under hans regerande har han ofta, både på hemmaplan och ute i världen,  velat ge sken av att vara kraftfull, beslutsam och handlingskraftig, men när det kommer till handling har han och hans rödgröna regeringar visat sig tämligen kraftlösa och inkompetenta. Hur gick det t ex med de 80 000 migranter utan asylskäl som Ygeman för några år sedan så högtidligt och självsäkert lovade att skicka hem? En statsminister ska se till att leverera, inte orera.

Löfvens ’feministregering’ har försenat en lag mot hedersförtryck på ett fullständigt oacceptabelt sätt. Först hela elva år efter att Alliansen skrev på Europarådets tvingande konvention mot våld mot kvinnor, ska Sverige nu äntligen som sista land i Europa införa en lag mot detta våld. Skämmigt i allmänhet, för en feministregering i synnerhet!  Utformningen är fortfarande okänd, vilket kan innebära att det kommer att ta sin tid innan lagråd, riksdag m fl godkänt den.

Den rödgröna regeringen har sin vana trogen i det längsta försökt att slippa lagstifta mot både hedersförtryck och terrorism. Nu, när allt fler röster höjs och kräver att något görs, hjälper det inte längre med Löfvens prat i kvadrat, brösttoner och väl tillrättalagda retorik. Det är handling och verkstad som behövs, inte krumbukter och pratbubblor för att slippa införa en lag som skyddar mot hedersvåld.

Såssarna har länge behandlat de egna aktiva företrädarna som velat komma tillrätta med hedersvåld och extremism tämligen hårdhänt. För någon månad sedan avsattes t ex Ann-Sofie ”Soffan” Hermansson, som varit gruppledare för S i Göteborg och som modigt stått upp mot hederskultur och extremism. Hermanssons partikamrat, maktspelaren Anna Johansson, avsatt minister ur den förra rödgröna regeringsröran för att hon misskött sin ministerportfölj, torde ha spelat en tämligen aktiv roll för att se till att Hermansson försvann.

Anna Johansson är med i Socialdemokrater för Tro och Solidaritet, som bedriver identitetspolitik och som har nära band till Ibn Rushd. Hermansson har genom sin kamp mot hederskultur och islamism och genom sitt ställningstagande mot bidrag till islamister utmanat mäktiga krafter inom Ibn Rushd-sfären. Den har f ö kopplingar till Muslimska Brödraskapet och arrangerar bl a Muslimska Familjedagarna, där internationellt kända jihadistpredikanter deltar. Trots att Löfven både i sin regeringsförklaring och på partikongressen i Örebro basunerade ut att krafttag ska tas mot hedersförtrycket, har han suttit helt passiv under utrensningen av Hermansson. Vilken hycklare!

Nu är det inte första gången kvinnliga såsseföreträdare som aktivt arbetar mot hedersförtryck och extremism straffats ut av partiet. Nalin Pekgul, fd ordförande för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, har länge kämpat mot hedersförtryck och islamism. Hennes kamp resulterade i att hon inte omvaldes till ordf för Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund. Under fjolårets valrörelse kampanjade hon f ö tillsammans med Hermansson.

Carina Hägg, f d riksdagskandidat (S), straffades också när hon petades från valbar plats på riksdagslistan som ett resultat av sin kamp mot hedersförtryck och extremism. Hägg försökte också uppmärksamma att Tro och Solidaritet skriftligen lovat en nationell muslimsk organisation att få in muslimer på valsedlar, men hennes uppgifter förnekades bestämt. 2014 avslöjade dock Expressen att det visst fanns ett sådant avtal.

Också i andra partier har företrädare som utgjort en viktig röst i kampen mot hedersförtryck mobbats ut. Nyamko Sabuni, f d jämställdhetsminister i dåvarande Folkpartiet och nu aktuell som kandidat till partiledarposten efter major Björklund (L), ansågs för tuff och fick lämna sin ministerpost till Erik Ullenhag, Sveriges svar på Bagdad Bob.

I Vänsterpartiet tvingades Amineh Kakabaveh, aktiv kämpe mot heder och religiöst förtryck i förorterna, slåss mot sin partiledning, som petade henne från riksdagslistan 2018. Tack vare en medlemsomröstning återinsattes hon på listan och med drygt 3 500 personkryss lyckades hon mot partiledningens vilja ta sig in i riksdagen igen.

Vänsterpolitiker med F! och Gudrun Schyman i spetsen debatterar ofta och högljutt hedersförtrycket, som drabbar närmare en kvarts miljon ungdomar som bor i Sverige idag.  Förtrycket drabbar också äldre, främst kvinnor. Varför tar vänstern inte tag i det egentliga problemet istället? Och varför stöttar de inte sina partikamrater som aktivt kämpar mot hedersförtryck och extremism? Det är handling och inte munväder som gör skillnad. När riksdagen förra året ville ha en särskild brottsrubricering för brott med hedersmotiv var V det enda partiet som reserverade sig mot detta.

Johan Westerholm (ledarsidorna.se) anser att muslimerna redan på många sätt styr S. Att denna osaliga blandning av muslimska konstellationer tillåts få sådant utrymme i främst såssarna har förstås med identitetspolitiken att göra. Rädslan att stöta sig med sina ’klanväljare’ gör att såssarna inte vågar vara konsekventa. Att offra en kvarts miljon ungdomar liksom många äldre kvinnor som bor i landet är antagligen ’billigare’ än att förlora hundratusentals muslimska röster och därmed regeringsmakten.

Självfallet är Löfven fullt medveten om att de tre ovan nämnda såssekvinnorna manövrerats ut just p g a att de (till skillnad från honom) ’levererade’ i kampen mot hedersförtryck och extremism. Ändå hade han mage att på kongressen i Örebro högtidligt och kraftfullt lova att partiet ska leda kampen mot hedersförtryck. Vem tror han att han lurar? Hur kan någon rösta på politiker och partier som inte vågar genomföra den politik de högljutt basunerar ut och som väljer att passivt se på när så många drabbas av hederskulturens och extremismens härjningar?

 

Banktvätt och vänskapskorruption

Redan förra året började rykten om Swedbanks ’banktvätt’ cirkulera. I september 2018 visade en stor utredning omfattningen av penningtvättsskandalen som skett i Danske Banks verksamhet och tvivelaktiga affärer i Baltikum. Banken misstänks ha utfört transaktioner på omkring ofattbara 2 000 miljarder och både dess vd och dess styrelseordförande avgick.

Någon månad senare bedyrade Birgitte Bonnesen, dåvarande vd i Swedbank, tvärsäkert den egna bankens oskuld och hävdade att Swedbank inte hade ’motsvarande lik’ i sin garderob. Banken gjorde förra året dock en utredning, som ska ha visat att man känt till misstänkt penningtvätt om ca 90 miljarder kronor, men utredningen har kritiserats för att vara bristfällig.

Svt:s Uppdrag Granskning avslöjade i februari att banken misstänks för penningtvätt på ca 40 miljarder kronor. 50 särskilt misstänkta bolag uppges vara inblandade där med kopplingar till härvan i Danske Bank. UG:s redaktion säger också att de kunnat koppla konton i Swedbank till Ukrainas korrupte f d president Janukovytj, som enl UG ska ha slussat 34 miljoner kronor via banken. Dessa miljoner ska ha koppling till en misstänkt muta.

Enligt UG har Swedbanks kunder också band till den så kallade Magnitskijhärvan, en av världens mest uppmärksammade korruptionsskandaler, då skatt från den amerikanske finansmannen Bill Browders bolag Hermitage i Ryssland i stället ska ha förskingrats av ryska statstjänstemän och gangsters. Denna härva resulterade i amerikanska sanktioner mot de utpekade. Browder har nu lämnat in en omfattande anmälan till svensk polis om Swedbanks påstådda penningtvätt.

Den 27 mars, dagen innan Swedbanks årsstämma, avslöjar UG att New Yorks Finansinspektion, DFS, nu inlett en granskning av banken. När DFS krävde svar om banken haft kunder kopplade till den s k Panamaskandalen, nekade banken trots att kopplingar finns. Visar det sig att banken ljugit, kan det resultera i mycket kännbara straff. Swedbank kan bl a tvingas böta miljardbelopp och förbjudas att handla med dollar, något som skulle innebära en kollaps för Swedbank. Kollapsar banken torde konsekvenserna för samhällsekonomin bli förödande. Swedbanks storägare fick till skillnad från andra ägare information om vad UG:s granskning skulle avslöja. Det klingar falskt och provocerar när banken påstår sig vara till för vanligt folk.

Den 27 mars genomför så EBM, Ekobrottsmyndigheten, en razzia mot Swedbanks huvudkontor p g a insidermisstankar. Chefsåklagare Thomas Langrot hävdade enl Dagens Industri att Swedbanks styrelse försökte förhindra att EBM fick tillgång till en intern larmrapport. Larmrapporten uppges beskriva hur banken brister i sitt arbete mot penningtvätt i Estland. Polisen beslagtog dock rapporten.

Under den pågående razzian i Swedbanks lokaler den 27 mars sammankallas styrelsen och beslutar att stoppa utlämningen av bl a en intern penningtvättsrapport författad av den norske juristen Erling Grimstad. Redan på söndagen hävdar Swedbank att man ”fullt ut medverkat” i undersökningen. Samtidigt försvarar man beslutet att inte lämna ut en intern larmrapport p g a advokatsekretessen:

-Åklagaren har i media uttalat att banken inte medverkat vid husrannsakan på önskvärt sätt, utan tvärtom försvårat denna genom att vilja bibehålla sekretess och tystnadsplikt. Åklagarens uttalande är helt felaktigt och obegripligt.

EBM har nu inlett en förundersökning om insiderbrott; flera ägare tycks ha sålt aktier p g a att de visste sådant som övriga aktieägare inte visste. Utredningen har dessutom vidgats till att omfatta grovt svindleri med anledning av att Bonnesen i oktober avfärdade misstänkt penningtvätt i banken.

Den 28 mars äger stämman rum, men alldeles innan den börjar, meddelar styrelsen att Bonnesen fått sparken. Detta trots att man ända fram till dess förklarat att man har fullt förtroende för henne. På den efterföljande stämman beviljas hela styrelsen inkl ordf Lars Idermark ansvarsfrihet. Vänskapskorruption? Bonnesen beviljas däremot inte ansvarsfrihet. Ett bondeoffer? För att vinna eller överleva denna kamp kan det löna sig att offra en ’bonne’. Men kampen har nog bara börjat. En styrelseordf som inte verkar ha läst relevanta rapporter, tagit del av dem men ej förstått, eller läst, förstått och förträngt dem, torde inte ha någon framtid i en bank som vill överleva.

Vare sig ansvarsfrihet beviljades eller inte riskerar nu både tidigare vd och tidigare styrelsemedlemmar att tvingas betala stora skadeståndsbelopp, om det framkommer att desinformation redovisats, skriver SvD Näringsliv. Skadeståndskrav kan då bli aktuellt med hänvisning till aktiebolagslagen. Det kan bli slutet för Swedbank, Bonnesen och styrelsen.

Bonnesen hävdar att hon inte gjort något fel och kompenseras/belönas med en fallskärm på 21 miljoner. (Hon är ironiskt nog ordf i Svenska Bankföreningen). Styrelseordf Idermark anser att han heller inte gjort något fel och belönas med en arvodeshöjning på 3,5% till 2 630 000 kronor, övr styrelseledamöter en höjning på ca 6% till 605 000 kronor. Ingen dålig belöning för en styrelse som inte klarat av att hålla koll på sin VD. Några mindre aktieägare anmäler avvikande åsikt men storägarna, t ex AMF, Folksam och Alecta, bifaller stämmans förslag att bevilja styrelsen ansvarsfrihet.

Det är tydligt att Swedbank är ett företag med svag eller obefintlig ägarstyrning. Styrelsen för Swedbank är en blandning av politiskt tillsatta och statens näringsliv. Att ovan nämnda storägare också ansvarar för svenskarnas pensioner känns ytterst oroande. Det är våra pengar, som nu försvinner med bankens sjunkande värde och förtroende. En sak är säker; varken New Yorks finansinspektions utredning eller EBM:s utredningar kommer att stärka Swedbanks förtroendekapital eller dess ekonomi. Men det bekymrar inte Swedbanks storägare. De har sina arvoden, karriärer och privata pensioner säkrade oavsett vad som händer med Swedbank och folkets pensioner. Skämmes!

Så hur reagerar då den svenska Finansinspektionen på Swedbanks misstänkta penningtvätt? FI:s tjänstemän verkar dessvärre lamslagna av skräck inför vad en närmare granskning av våra bankers förehavanden skulle visa. Enl en källa till SvD har FI t o m mörkat en rapport från 2017, som avslöjade att bl a Swedbank haft stora brister när det gäller att jobba mot penningtvätt och terrorfinansiering. Några sanktioner mot bankerna blev det inte, trots att interna rapporter avslöjat allvarliga brister. Kan vänskapskorruption förklara mörkandet och bristen på sanktioner? Granska och utkräv ansvar! Det har avslöjats alldeles för många allvarliga brister och försyndelser på svenska myndigheter de senaste åren. Och lägg snarast ner alla myndigheter som inte klarar av att fullgöra sina åtaganden!

Avslutningsvis är det både provocerande och orimligt av bankerna att noggrant fråga ut oss ’vanliga’ bankkunder, som vill sätta in kontanter, varifrån vi fått våra jämförelsevis oansenliga penningsummor. Är det för att försvåra för oss, då vi är tämligen ointressanta kunder i jämförelse med ’höjdarna’ t ex i Baltikum? Det är där utfrågningen ska göras. Att sila mygg och svälja kameler är både upprörande och löjeväckande. Gör om och gör rätt!

Liberalernas härdsmälta

Liberalernas landsmöte, som nyligen gick av stapeln, var tänkt att vara en kick-off inför EU-valet men utvecklades istället till rena brakfesten eller bråkfesten.  EU-parlamentarikern Cecilia Wikström meddelade då rödgråten och rasande att hon inte ställer upp för omval till EU-parlamentet i maj.

För några veckor sedan avslöjade Svt att Wikström numera är styrelseledamot i två börsnoterade företag (jfr L:s tänjbara värdegrund, mitt blogginlägg 24/2). Fram till landsmötet var det förenligt med partiets värdegrund och Wikströms ’sakrala’ förflutna att tjäna Mammon, gynna ekonomiska särintressen och låta sig belönas med månatliga styrelsearvoden för de kontakter och kunskaper hon förvärvat på arbetstid och rikligt avlönats för av EU. Dessa kontakter och kunskaper kan hon nu återanvända för att främja ekonomiska särintressen och årligen få styrelsearvoden på nästan lika mycket som hon får för sitt arbete i parlamentet; förtroendekapital förvandlat till reda pengar.

Det har varit känt sedan något år tillbaka både för partiledningen och valberedningen att hon haft dessa styrelseuppdrag. Det har hittills inte föranlett några invändningar och för 4 veckor sedan valdes Wikström enhälligt till första namn på EU-valsedeln. Plötsligt går det nu enligt partistyrelsen inte att förena mandatet i EU-parlamentet med styrelseplatserna eftersom det kan ifrågasättas vems intressen man då företräder. Detta sena uppvaknande förklaras sannolikt av den mediala uppmärksamheten kring hennes dubbla stolar. (Vad el vem fick media att plötsligt blåsa upp detta?)

Majoren meddelade nu att Wikströms styrelseuppdrag och omfattningen av hennes styrelsearvoden inte är förenliga med hennes uppdrag som EU-parlamentariker:

- Det reser frågor om lojaliteter och fokus i arbetet, sa han.

När det för något år sedan blev känt att hon fick dessa uppdrag, gratulerade man henne istället till uppdragen, som kan ge sidoinkomster som totalt kan mer än fördubbla hennes arvode som parlamentariker. Nu, när media uppmärksammat hennes dubbla stolar, är det plötsligt annat ljud i partiets skälla. Klandervärt och ett veritabelt magplask!

-Vi har gjort ett misstag, men nu rättar vi till det. Det borde ha gjorts en etikprövning redan förra året, sa majoren.

Partistyrelsen gav Wikström därför ett ultimatum.

-Vi har vädjat till henne att stå på vår lista och avsäga sig uppdragen, men hon har valt att behålla uppdragen, sa partisekreteraren, Maria Arnholm, till TT.

Wikström köpte inte den beskrivningen.

-Jag är avsatt, jag har inte valt det ena eller det andra. Jag vill understryka det, sa hon.

Wikström kallade partistyrelsens agerande för ”moralpanik”. Likt en ’drama queen’, hävdade hon upprört att hon blivit avsatt av partiledningen; en sanning med modifikation. Hon erbjöds att välja och prioriterade börsbolagen framför politiken trots att hon visste att det innebar att hon skulle petas från EU-listan. Trodde hon kanske att man inte skulle göra allvar av sitt hot?

Hon påpekade att hon är en mycket duktig och framgångsrik EU-parlamentariker, att hon ”blivit en maktfaktor i parlamentet” och att det vore ”oseriöst” att lämna styrelseuppdragen. Hon ser märkligt nog heller inga problem med att sitta på dubbla stolar eller att få tiden att räcka till.

-Jag kommer jobba 100 procent för mina väljare. Jag har hög arbetskapacitet och har efter tio år i EU-parlamentet fått sådan rutin att jag kommer klara av detta också. Det är helt förenligt med mitt uppdrag som EU-parlamentariker.

Partiets etikkommitté har nu gjort en utredning, som de borde ha gjort när hon meddelade att hon skulle ta dessa styrelseuppdrag. Kommittén slår fast att Wikström borde ha avstått från att ta på sig uppdragen och rekommenderar att hon nu bör lämna dem.

-När det gäller förtroende kan man ibland inte bara förlita sig på regelverket. Vår bedömning är att Cecilia Wikströms uppdrag kan leda till en förtroendeklyfta. 

En styrelseledamot är skyldig att sätta företagets bästa framför allt annat. Wikström kan hamna i situationer, där hon måste välja mellan att bryta mot aktiebolagslagen eller att låta sin roll som folkvald stå tillbaka för ett enskilt företags intressen. Det är obegripligt att Wikström inte förstår att det är ohållbart att sitta på dubbla stolar och ständigt balansera mellan dessa två parter. Som lagstiftare ska hon undvika alla situationer, där det är oklart vems ärenden hon går och intressen hon representerar. Att vara förtroendevald förpliktigar.

Att Wikström, med partiets godkännande, dessutom vägrar lämna ut reseräkningar och annan dokumentation (som annars utgör offentliga handlingar) för att underlätta granskning och möjliggöra transparens gör inte saken bättre. Inte heller att hon sätter två bolag före alla andra bolag på en europeisk marknad.Wikström och partiet uppträder därmed som korrupta och giriga globalister snarare än som svenska väljares förtroendevalda. Hon verkar heller inte förstå att väljarna saknar förtroende för politiker som använder sin förtroendepost till att skaffa sig personliga fördelar.

Så kan Wikström av taktiska och strategiska skäl ha valt bolagsstyrelserna istället för EU-listan? Varför skulle Wikström lämna sina välbetalda styrelseuppdrag för att kandidera för ett parti som kanske inte får någon plats i EU-parlamentet? Efter all negativ uppmärksamhet partiet dragit på sig under senare tid, riskerar Wikström att inte väljas in för en tredje mandatperiod. Trots sin höga svansföring är hon kanske inte heller någon riktig kryssmagnet. I det senaste EU-valet övertalade partiet sin verkliga kryssmagnet, Marit Paulson, att ställa upp igen trots att hon redan hade avgått dessförinnan. Detta gav partiet två platser i parlamentet. I detta EU-val har Paulson beslutat sig för att inte ens rösta på liberalerna utan på centern! Här ligger en hund begraven.

Det skulle kunna vara både strategiskt och taktiskt klokt av Wikström att lämna nu med EU-flaggan i topp och ekonomin tryggad resten av livet. Hon kommer att uppbära ansenliga pensioner både från riksdag och EU och dessutom välbetalda styrelsearvoden och förmodligen aktier i båda Beijer Alma och Elekta.  Å andra sidan är det kanske tveksamt om börsbolagen skulle se henne som en värdefull tillgång i styrelsen om hon försvinner från EU och därmed förlorar sitt inflytande där.

Med den stora arbetskapacitet hon säger sig ha, den framgång hon haft, de värdefulla nätverk hon skapat som EU-parlamentariker och sin ’svada’, torde hon utan större ansträngning kunna gå från förtroendevald till välbetald lobbyist i parlamentet. Då slipper hon bekymra sig om partiledning, väljare, förtroendekapital och moralisk kompass. Hon kan också vikariera som präst nu och då för att stärka såväl ekonomi som själ. Inte minst får hon tid att ägna åt alla migranter hon bidragit till i Sverige.

Partiledningen med majoren i täten mediterar f n under största möjliga tystnad i ’the walk of shame’. Jag väntar med spänning på nästa akt av liberalernas härdsmälta.

Skamgränsen passerad

Liberalerna samlades förra helgen i Västerås för sitt riksmöte. Syftet var bl a att ”vässa argumenten” inför EU-valrörelsen och att ”bevisa att det är roligare att vara liberal”. Det kanske blir svårt att bevisa efter deras dåliga riksdagsval i höstas, vinterns interna oenighet om vilken regering man skulle stödja och den nu aktuella kampen om majorens efterträdare m m. Innan riksmötet hann komma igång, möttes partiet dock av negativa, braskande rubriker, då en av partiets riksdagsledamöter visat sig sakna moralisk kompass.

Riksdagen tillhandahåller en övernattningslägenhet för alla ledamöter som har minst 50 km till riksdagen. Ledamoten kan dock välja att själv ordna en egen lägenhet och då får man ersättning för den med max 8 500 kronor / månad. Veckan innan riksmötet avslöjade Aftonbladet plötsligt att liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl hittat ett kryphål i reglerna och hyrt en lägenhet av sin make för betydligt mer än den kostar i månadsavgift. Därmed hade hon fått några hundra tusen för mycket i ersättning från riksdagen.

Som av en händelse ”slarvade” hon när hon skrev under sin ansökan om ersättning; hon undertecknade inte med Carlsson Löfdahl, det gemensamma familjenamnet, utan med C Löfdahl. Därigenom blev det inte tydligt att hon hyrde av sin make (vilket inte är uttryckligen förbjudet), men det kunde ju ha inneburit en extra granskning och det ville hon nog undvika.

Både L-toppen och pressavdelningen vägrade under ett par dagar att svara på de frågor AB ställde.

Carlsson Löfdahl hade, enligt egen utsago, fått godkännande från såväl riksdagsadministrationen som partiet för sitt ’kreativa’ lägenhetsupplägg och skrev följande kommentar om det på Facebook:

-Då jag var medveten om att jag följt gällande regelverk, och även fått ok från partiet och riksdagsförvaltningen innan jag gjorde denna boendelösning, så kände jag mig mycket trygg.

Det förnekar både partiet och Johanna Elgenius, partiets kanslichef, som skriver i en kommentar:

-Nej, partiet kände inte till detaljerna och har inte godkänt detta upplägg. Ledamöternas boende hanteras av riksdagsförvaltningen. Vi fick kännedom om detta i samband med Aftonbladets granskning.

Och Jan Björklund säger i en intervju med Svt:

– Nej. Den här informationen om att hon hyrt av sin make fick vi reda på när det avslöjades av media. Efter att noggrant ha granskat det gjorde vi en bedömning att det här inte går att försvara

Carlsson Löfdahl säger sig vara övertygad om att hon följt riksdagens regelverk kring boende. Hon om någon borde veta det eftersom hon ingått i riksdagsförvaltningens grupp som har hand just ledamöternas boende har. Har hon varit med och tagit del av dessa regler, genomfört dem men ej förstått? Eller har hon ansett att reglerna gäller alla utom henne?

Till AB uppgav Carlsson Löfdahl senare att hon betalat 13 000 kronor/ månad för lägenheten hon hyrt privat fast avgiften bara var ca 2 500 kronor/månad. Har hennes man blåst henne eller har hon blåst riksdagen, d v s oss skattebetalare? och uppger att hon nu ska flytta ut ur makens lägenhet och istället flytta in i en ’riksdagslägenhet’. Hon har pudlat så till vida att hon lovat att betala tillbaka de ca 300 000 kronor hon ska ha tagit ut för mycket.

Hon har fått hård kritik för sitt ’kreativa hyresupplägg’ och hennes eget partidistrikt, länsförbundet i Jönköping, har uppmanat henne att avgå. Strax därefter krävde även partiledningen det, men Carlsson Löfdahl tänker inte avgå:

-Jag har lärt mig att man inte ska göra något förhastat då det är krisläge. Mitt ärende ligger hos åklagaren och jag kommer inte att ta något beslut om avgång innan deras beslut kommer, skriver hon i ett Facebookinlägg.

För några dagar sedan meddelade hon dock att hon beslutat sig för att ta ’time-out’. Men partiledningen kräver att hon ska avgå. Den enda som inte förstår att hon ska avgå är hon själv. Att utnyttja sin ställning för att sko sig själv eller en närstående är en form av korruption, men det krävs en moralisk kompass för att inse det. Den tycks hon sakna. Nu har i alla fall Carlsson Löfdahl på Facebook deklarerat att hon inte tänker låta ett ”mediedrev” tvinga bort henne från riksdagen.

Vidare har hon meddelat partiledning och riksdagsgrupp att hon bestämt sig för att lämna liberalerna, som hon kallar ”ett fegt parti som inte orkar hålla emot när det stormar”. Däremot säger hon att hon inte tänker låta sig tvingas bort från riksdagen ”p g a ett mediadrev och ett fegt parti”. Istället väljer hon att bli politisk vilde. Som vilde och utan partitillhörighet slipper hon följa några partiregler eller partipiskor och hon behöver dessutom knappt närvara i riksdagen. Hon kan sitta kvar hela mandatperioden eftersom hon sitter där på väljarnas mandat, inte på ett partis mandat.

AB:s Lena Mellin tog förra veckan i en artikel upp att Carlsson Löfdahl kanske hade insett att hon nog borde sitta kvar hela denna mandatperiod.  Då skulle hon både hinna passera den viktiga 50-årsgränsen och ha varit ledamot i 12 år. Därefter kan hon nämligen fram till sin pension kvittera ut ca 10 miljoner inklusive riksdagsarvode och full inkomstgaranti. Skulle hon istället hoppa av idag, skulle hon få inkomstgaranti i bara fem år. Det skulle ge henne knappt en fjärdedel (2,2 miljoner) av vad hon får om hon ’härdar ut’ hela mandatperioden. Vem tror att hon inte väljer de 10 miljonerna?

Carlsson Löfdahl kan m a o se fram emot en livslång, generös försörjning på skattebetalarnas bekostnad. Å andra sidan kommer vi att minnas henne som liberalen som passerade skamgränsen och gav girigheten ett ansikte.

 

 

Jävigt och feltänkt

I Mp är det tydligen grönt att sitta på två stolar. Exemplen på att partiets moraliska kompass inte fungerar är många.

Under förra mandatperioden flög miljöminister Isabella Lövin (i business class dessutom) t ex för ca 1,5 miljoner. Hon ansåg att det var helt OK eftersom det var viktigt att komma fram någorlunda pigg och fräsch till internationella möten. Att det kan vara svårt för henne att fullgöra sitt jobb utan att flyga innebär ingalunda att hon inser att också andra människor utanför hennes egen krets får svårt att klara sina jobb eller liv utan flyg och andra bekvämligheter.

Det visade sig också att familjen Lövin ägde en gammal, miljöfientlig dieselbil som hennes man körde omkring i. Han behövde den för sitt arbete hävdade hon. Andra som behöver gamla dieselbilar för sina jobb ska däremot förbjudas att använda dem. Gör som jag lär men inte som jag gör!

Nu har Maria Wetterstrand, f d språkrör i Mp, skitit i det blå skåpet genom att visa att det är grönt att sitta på dubbla stolar. Hon fick i uppdrag av regeringen att leda Flygbränsleutredningen. Utredning och utredning; det var nog mer ett beställningsjobb (läs köttben) till Mp från regeringen. Något måste ju Mp få för allt de tvingades gå med på under förra mandatperioden. För några dagar sedan överlämnade Wetterstrand den s k Flygbränsleutredningen till Lövin, som också är kompis och partikamrat med Wetterstrand.

Utredningen föreslår att det ska bli obligatoriskt att blanda biobränsle i flygbränslet, något som kan gynna ett företag där Wetterstrand ingår i styrelsen. Inte nog med det. Hon äger ett stort antal aktier i det bolag som ska utveckla sådant bränsle. Lövin valde sålunda en utredare som kan gynnas ekonomiskt av den tvångsåtgärd som utredningens förslag innebär. Det är inte olagligt att vara omdömeslös men det är definitivt olämpligt. Det undergräver dessutom både förslagets legitimitet och förtroendet för politiken. När Lövin dessutom hävdar att utredningen skulle ha kommit fram till samma resultat också med en annan utredare, blir det ännu märkligare. Var det ett beställningsjobb som förväntades komma fram till förutbestämda politiska resultat? (Jag kommer här osökt att tänka på såssen Ilmar Reepalus utredning om vinster i välfärden, som sågades som den partsinlaga den var).

Efter att Wetterstrand presenterade utredningen har många påpekat det olämpliga i att Wetterstrand som utredare suttit på dubbla stolar och att hennes utredning kan gynna både henne och bolaget ekonomiskt. ’Jävigt’ m a o. Själv hävdar hon att hon öppet deklarerat att hon suttit i styrelsen för Cortus Energy, ett bolag som fått statligt stöd för att utreda möjligheterna att skapa ”grönt flygbränsle från Sveriges skogar”.

Jävsfrågan fortsätter dock att växa. Transparency International säger genom ordf i sin svenska avdelning, Louise Brown, att det är ”en glasklar intressekonflikt”. Olle Lundin, professor i förvaltningsrätt vid Uppsala universitet, kommenterade i DN (5/3) att det kan röra sig om jäv, eftersom Wetterstrand enligt aktiebolagslagen har en skyldighet att verka för bolagets bästa.

-Trovärdigheten i flygbränsleutredningen kan inte ifrågasättas, och det finns ingen anledning att ångra något, tycker Maria Wetterstrand apropå kritiken mot hennes dubbla stolar (SvD 7/3).

Lövin är ytterst ansvarig för att ha gett Wetterstrand detta utredningsuppdrag. Lövin säger att  Wetterstrands styrelseuppdrag var känt redan från början men det ansågs inte som ett problem. Miljödepartementet kollade däremot inte om Wetterstrand hade aktier i Cortus Energy. Tänkte inte på det!

Under utredningens gång började bolaget att aktivera sig i flygbränslebranschen, men inte heller det fick Lövin och miljödepartementet att reagera. Allt har gjorts ”enligt gängse regler” och ”Utredningens förslag har inte påverkats av detta”, hävdade Lövin i SR i onsdags. Det är samma självsäkra uttalande som Wetterstrand själv gjort. Ansåg Lövin kanske att en person ur hennes egen partielit inte behövde granskas så ingående?

Aktiespararna är dock av en annan uppfattning. De anser enl TT (6/3) att Wetterstrands uppdrag som styrelseledamot, ägare och utredare innebär en tydlig intressekonflikt. Joacim Olsson, vd på Aktiespararna säger:

-Hon är insider både i utredningen och i bolaget.

Olsson konstaterar att Maria Wetterstrands dubbla uppdrag innebär en tydlig intressekonflikt eftersom hon lett flygbränsleutredningen, suttit i Cortus styrelse och ägt aktier i bolaget. Vidare köpte hon aktier under utredningens gång. Som utredare har hon haft tillgång till information som andra inte fått och som styrelseledamot har hon haft möjlighet att köpa aktier och få insiderinformation som andra inte fått.

-Det är ytterst anmärkningsvärt. Man måste vara ytterst försiktig om man sitter i en utredning med bäring på företagets marknadsförutsättningar, säger Olsson.

Olssonär osäkerom det ens är möjligt att sitta i en bolagsstyrelse samtidigt som man leder en utredning som anknyter till verksamheten.

Kritiken mot jäv och dubbla stolar har Wetterstrand och Lövin dock nonchalant viftat bort. En arrogant Wetterstrand utesluter självsäkert att hon på något vis skulle ha kunnat vara jävig trots att risken för partiskhet varit uppenbar. Frågan intresserar henne bara som en ”intellektuellt intressant diskussion”, som hon som hon sa i en intervju i SR, där hon i P1 Morgon avfärdar hela diskussionen som tramsig och anser att folk (läs kritikerna) inte vet vad de talar om. Maktens arrogans!

Miljöministern ursäktar sig med att hon inget visste men att ”Miljödepartementet har känt till Wetterstrands engagemang och bedömt att det inte innebar jäv” (AB 5/3). Att Lövin inte fick kännedom om aktieinnehavet förklarar hon så här i DN:

- Det är den mänskliga faktorn.

En dåres försvarstal!

Oavsett hur den här skandalen slutar kommer Wetterstrand att ha tjänat en del både som aktieägare och som utredare. I takt med att värdet på Wetterstrands aktier ökar, minskar antagligen förtroendet för både henne och utredningen, liksom för regeringens och Lövins förmåga att utse rätt utredare. Lövin och miljödepartementet borde kanske blanda in mer högoktanigt i sina tankar.

 

Liberalernas töjbara värdegrund

I maj är det dags för EU-val igen och partiernas kandidatlistor till valet börjar bli klara. Moderaternas förslag till lista blev offentlig redan för ett par månader sedan, då det blev känt att deras ’kryssmagnet’, Anna Maria Corazza Bildt, inte fanns bland de föreslagna kandidaterna.  Hon protesterade högljutt mot ’petningen’, men partiet tog ingen hänsyn till protesterna. Istället toppar nu Tomas Tobé moderaternas EU-valsedel. Han har troget tjänat partiet i många år, men det är nog tämligen tveksamt om han blir en ’kryssmagnet’.

Miljöpartiet har toppat EU-valsedeln med Alice Bah Kuhnke. Om hon blir en ’kryssmagnet’ för partiet återstår att se. Hon är åtminstone skicklig på att synas i alla möjliga sammanhang, vilket kan behövas i EU-parlamentet. Den stora frågan är om Mp lyckas hålla sig kvar där och om utbrytarna, Partiet Vändpunkt, lyckas samla tillräckligt med namn och pengar för att kunna bilda ett parti innan 28 feb. Det skulle kunna bli en farlig konkurrent till Mp.

Centerpartiets toppkandidat är Fredrik Federley. Han valdes till EU-parlamentariker 2014. Åtminstone en väljare, liberalen Marit Paulsen, har meddelat att hon kommer att rösta på honom. Federley, som ingått i Stureplanscentern, tillhör Lööfs innersta krets, men Paulsens röst utgör nog den bästa reklamen för honom.

Kristdemokraternas toppnamn är Sara Skyttedal, en färgstark och orädd politiker. Hon blev rikskänd när hon på partiets riksting i oktober 2015 skålade i champagne för att fira att partiet röstat för att avskaffa Decemberöverenskommelsen. Hon är f n kommunalråd i Linköping.

Socialdemokraternas toppkandidat är Helene Fritzon, en politiker med lång erfarenhet men knappast någon ’kryssmagnet’. Hon var kommunalråd i Kristianstad innan hon blev partiets migrationsminister och biträdande justitieminister från juli 2017 fram till januari 2019, då den nya regeringen bildades.

Cecilia Wikström är liberalernas första namn på valsedlarna till EU-parlamentsvalet i maj. Hon har gått från predikstol till talarstol. Hon kommer från Norrbotten och läste teologi i Uppsala där hon prästvigdes 1994. 1995 gifte hon sig med den 33 år äldre Jan-Erik Wikström, som på den tiden var en tung profil i folkpartiet. Han blev senare handelsminister, därefter landshövding i Uppsala län.

1998 påbörjade Cecilia sin ’politiska karriär’ i folkpartiet och i valet 2002 var hon tvåa på Uppsala läns riksdagslista. Etta var Erik Ullenhag, Sveriges motsvarighet till Bagdad Bob (som idag befinner sig betydligt närmare Bagdad än Sverige då han är ambassadör i Jordanien). Både Cecilia och Erik lyckades ta sig in i riksdagen 2002 tack vare det plötsliga och tillfälliga uppsving partiets krav på språktest medförde. Sedan 2009 sitter Cecilia i EU-parlamentet

Cecilia Wikström sägs vara en av EU-parlamentets mest inflytelserika ledamöter och har ett storteuropeiskt politiskt kontaktnät att erbjuda till företag som vill stärka sin export.  I veckan avslöjade Svt att hon nu är styrelsemedlem i två börsnoterade företag. Det är tydligen förenligt med partiets värdegrund och Wikströms ’sakrala’ förflutna att numera tjäna Mammon, gynna ekonomiska särintressen och låta sig belönas med månatliga styrelsearvoden. Inte heller verkar hon ha problem med att få tiden att räcka till. Som EU-parlamentariker är man formellt i tjänst 24/7 årets alla dagar och man förväntas prioritera sitt folkvalda uppdrag före alla andra intressen. Som styrelseledamot i ett företag förväntar sig aktieägarna sannolikt en liknande arbetsinsats.

Att sitta i två företagsstyrelser samtidigt som man är EU-parlamentariker torde sålunda innebära dygnet-runt-arbete 365 dagar om året. Enligt en källa i bolaget Beijer Alma, som ägs av familjen Wall, tillför Cecilia Wikström inte mycket i bolaget genom att sitta i styrelsen. Hennes enda roll tycks enligt källan vara att få betalt, en roll hon fick tack vare sin f d man Jan-Erik Wikström, som även han satt i styrelsen för Walls bolag. Det är tydligen kutym att landshövdingen i Uppsala ingår i det uppsalabaserade Beijer Almas styrelse.

-Jag har inte kunnat så mycket om näringslivet på den här nivån, jag vill veta mer, som politiker är det viktigt att bredda sig”.

Så svarar Cecilia Wikström på frågan varför hon under denna mandatperiod låtit sig väljas in i två bolagsstyrelser, Elekta och Beijer Alma, som behöver goda /internationella/ kontakter med den politiska nivån. Hon är en av de mest inflytelserika EU-parlamentarikerna och tack vare sitt stora kontaktnät kan hon hjälpa dessa bolag att få ett snabbspår till EU-ländernas politiska toppskikt. Detta ger henne en sidoinkomst på minst 70 000/månad, en mycket generös ersättning även för en ’lärling’ i näringslivet.  Till detta kommer hennes arvode som parlamentariker på 92 000/månad exklusive diverse övr ersättningar parlamentarikerna har (och som de inte behöver redovisa). Hennes privata ekonomi stärks förstås av detta ’extraknäck’ men hennes förtroendekapital och integritet minskar i motsvarande omfattning. Vi behöver inte fler EU-parlamentariker som främjar sina egna ekonomiska intressen genom att gå kapitalets ärenden istället för att tillvarata allmänintresset i enlighet med sitt politiska uppdrag.

Det är märkligt att liberalerna, vars partiledare, major Björklund, gärna sätter sig på sina höga moraliska hästar och framhåller sin värdegrund, anser att det är OK att en av deras främsta företrädare har sidoinkomster som uppgår till nästan samma summa som parlamentarikerarvodet. Att dessa sidoinkomster är ett resultat av att ekonomiska särintressen gynnas, innebär att man nu har passerat en gräns och att allmänintresset får stå tillbaka för egenintresset. Partiledningen har uppenbarligen accepterat det, men hur kommer väljarna att se på detta? Är kanske just detta orsaken till att liberalen och f d parlamentarikern Marit Paulsen nu meddelat att hon ska rösta på Centern och Federley i EU-valet i maj?

Tvåan på liberalernas EU-valsedel är f ö Said Abdu, född i Saudiarabien av eritreanska föräldrar.  Han är företagare och samlade ihop en etnisk grupp i Trollhättan för att kunna ’kuppa’ en lokal liberal förening där. Abdu lyckades bli personvald riksdagsledamot i höstens val, sitter nu i näringsutskottet och är liberalernas nya talesperson för näringslivs- och personfrågor. Han har bl a varit delägare i en krog, som tidningen Arbetet skrev om våren 2015. Krogen hade då dragit på sig många betalningsanmärkningar och anställda tvingades gå till Kronofogden för att få ut sina löner. Abdu kan kanske tillföra partiet en del ’etniska’ röster i EU-valet. Det lär behövas om liberalerna ska lyckas bättre i EU-valet än i riksdagsvalet.

Inför EU-valet 2014 ’recyclade’ partiet Marit Paulsen trots att hon hade hoppat av under den föregående mandatperioden. Partiet visste av erfarenhet att hon var en ’kryssmagnet’. Bara några månader efter väl förrättat värv i valet 2014 hoppade hon dock än en gång av EU-parlamentet. ’Marit-tricket’ lär inte kunna upprepas i årets EU-val, då hon offentligt meddelat att hon inte ens kommer att kryssa någon av det egna partiets EU-kandidater. Så låt oss göra som Marit, d v s välja bort liberalerna i det kommande EU-valet!

Blondin-Bella & Klimat-Greta

 

Klimataktivisten Greta Thunberg vill sprida panik över världen och så vill hon att alla människor dagligen ska känna samma rädsla över klimatet som hon gör. Denna ’barnarbetare’ är medias nya favoritalarmist som jobbar hårt för att larma om att klimatkrisen är den största utmaningen som människan någonsin mött och att hela civilisationen är hotad.

Greta vill sätta skräck i oss människor så att vi grips av panik och uppmuntras i sitt ’arbete’ av många tillskyndare, t ex Madeleine Albright, USA:s första kvinnliga utrikesminister, Arnold Schwarzenegger, filmskådis och f d guvernör i Kalifornien, Al Gore, politiker, miljöaktivist och nobelpristagare, samt kändisar som Leonardo DiCaprio och Bono. Också elever i andra europeiska länder har nu likt Greta börjat skolstrejka för klimatet.

En person som tagit till sig Gretas budskap är Isabella Löwengrip, Blondin-Bella, framgångsrik entreprenör, influencer och bloggare med många följare på Instagram, Facebook och blogg. Nyligen utsågs Löwengrip till näringslivets mäktigaste kvinna. Hennes företag säljer t ex moderiktiga innetofflor, skönhetsprodukter, scarfs för håret m m. Både hennes sociala kanaler och hennes företag handlar om hur man kan förbättra sitt utseende genom att konsumera mera. Men onödig konsumtion är inte särskilt klimatsmart.

Nyligen gick Löwengrip ut och frågade om klimatalarmisten Greta kunde tänka sig ett samarbete för att hjälpa henne att bli mer klimatsmart och miljömedveten.

– Jag har alltid fascinerats av unga människor som har en stark passion och inte lägger sig, utan vågar vara jobbig och stå för sin sak, säger Löwengrip till Expressen

– Att hela vår koncern svänger om nu är tack vare Greta. Jag är jätteimponerad av henne.

Greta har hittills inte kommenterat erbjudandet.

Löwengrip har nyligen kritiserats av Instagramkontot ”Aningslösa influencers” för att hon belastar miljön med sitt frekventa resande. Många av hennes egna följare har nu också besviket anklagat henne för dubbelmoral efter att hon lagt upp en bild på Instagram från sin veckoslutsresa till Qatar. På bilden går hon längs strandremsan i Doha, Qatars huvudstad. Eftersom hon nyligen bad Klimat-Greta om hjälp att bli mer klimatsmart anklagas hon nu för att vara en hycklare.

Löwengrips val av resmål visar att hon saknar kunskap om hur det står till med mänskliga rättigheter t ex i Qatar. En kommitté vid Internationella arbetsorganisationen ILO granskade för några år sedan hur Qatar använder sig av tvångsarbete, undermåliga arbetsvillkor och omänsklig behandling av landets 1,3 miljoner gästarbetare. Dessutom förbjuds gästarbetarna att gå med i fackföreningar. Representanter för arbetstagarsidan i kommittén menade att ”situationen med tvångsarbete i Qatar är ett erkänt allvarligt problem” och ILO kritiserade i skarpa ordalag gästarbetarnas situation i landet.

Löwengrip är en duktig entreprenör och inspirerande person på många sätt. De signaler hon sänder gör avtryck. I egenskap av influencer med många följare skulle hon kunna informera om vilket oerhört pris gästarbetarna betalar för att Qatar ska kunna arrangera VM i fotboll 2022. Det är långt viktigare än att publicera en bild där hon ensam promenerar på en strand i Doha. Att vara näringslivets mäktigaste kvinna och framgångsrik förebild för tusentals följare förpliktigar.

Qatar har som bekant tilldelats VM i fotboll 2022, vilket gett upphov till många heta diskussioner och misstankar om storskaligt mygel. Vidare har byggandet av div arenor, hotell m m skördat hundratals och åter hundratals gästarbetares liv under de år arbetet pågått, något LO-basen K-P Thorwaldsson och ordf för Svenska Byggnads, Johan Lindholm, starkt kritiserat.  Vidare har många med rätta ifrågasatt Qatars lämplighet att anordna VM i fotboll. Dessutom skulle tävlingarna enl plan ha ägt rum på sommaren. Den som kom med den idén måste sakna all kännedom om hur varmt det är i gulfstaterna sommartid. Att spela fotboll i den hettan måste vara mer eller mindre livshotande.

I en gemensam debattartikel i Expressen gick förresten 87 influencers nyligen ut och uppmanade Löfven att ”köra över” medborgarna så att man snabbt kan rädda jordens klimat:

-Tyvärr är vi svenskar som en nation av tonåringar utan konsekvensanalys. Släpp taget om väljarstödet, Löfven. Våga vara obekväm och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor med en statlig hockeytackling.

Tonåringar utan konsekvensanalys är man nog bara i dessa influencers begränsade värld, där allt går ut på att vara känd och få en massa ’likes’ och följare. Hur trovärdigt är deras miljötänk när hela affärsidén i deras yrke går ut på att uppmuntra till onödig konsumtion och betrakta kvinnan som skönhetsobjekt i behov av ständig förbättring av ytan?

-Vi behöver någon som plockar bort den oekologiska potatisen från grönsaksdisken så vi inte ens kan se att den är två kronor billigare än den ekologiska. Vi behöver någon som den hårda vägen lär oss att jordgubbar inte är i säsong i februari, någon som förbjuder styckeförpackade paprikor i plast. skriver de.

Hur har de mage att kräva att demokratin ska avskaffas för att de själva inte klarar av att ta eget ansvar för miljön?

-Vi behöver någon som gör flygresan orimlig för plånboken i jämförelse med tåget. Eller ge oss en flygkvot! Vi kan uppenbarligen inte hantera friheten.

Vilka är vi? Inte är det då barnfamiljer eller vanliga pensionärer som behöver en klimatdiktatur. Det är de själva, som låter sig bjudas på långa flygresor för att lansera t ex produkter åt företag. Klädföretagen Nelly och Gina Tricot säger sig båda undvika flygresor för klimatets skull. Men i praktiken ser det annorlunda ut. Nelly t ex uppmärksammas nu för att ha flugit ner 200 influencers till Franska rivieran. Klädkedjan Gina Tricot skriver på sin hemsida att hållbarhet ska genomsyra hela verksamheten samt att man har en ”nolltolerans för flygtransport i planeringsfasen”. Samtidigt producerar företaget många av sina kampanjer utomlands och samarbetar med influencers som har resande som sitt yrke, skriver SvD.

-Vi som skriver besitter en viss makt och den utnyttjar vi för att intressera, informera och inspirera till förändring. Resten av makten besitter du, resten av ansvaret är ditt. Vi kräver att du tar det.

Jag kräver att dessa influencers växer upp och börjar ta eget ansvar, även om det innebär att de inte längre kan tjäna stora pengar på att uppmuntra till onödig och klimatfientlig konsumtion. Klimat-Greta har sannerligen en övermäktig uppgift om hon ska lyckas få dessa influencers att förändra sitt ansvarslösa beteende och upphöra med att tjäna pengar på det som påskyndar klimatkrisen.

http://blogg.vk.se/asasundh/2014/11/19/kafalasystemet-i-gulfstaterna/

 

Reformi(S)terna en ”kärlekshandling”

 PR är vägen framåt inte minst i politiken. Därför läggs miljoner och åter miljoner t ex på ’spindoktorer’ och PR-byråer. Just nu finns två aktuella exempel på framgångsrik marknadsföring. Det ena exemplet är dagens (10/2) reportage i SvD om hur ”Greta Thunberg användes som dragplåster av nystartat bolag”. Som ni kanske kommer ihåg, skrev jag om detta ’barnarbete’ här på min blogg för över en månad sedan i Klimataktivisten Greta.

Det andra aktuella exemplet på PR är den nya S-föreningen Reformisterna med Daniel Suhonen i spetsen som gjorde entré på den mediala scenen med hjälp av massiva marknadsföringsinsatser. Lanseringen ackompanjerades av nyhetsartiklar och eget inlägg på DN debatt. Reformisternas presskonferens på ABF-huset i Sthlm hedrades dessutom med ’live’-bevakning då Svt Forum t o m ändrade i sin tablå bara för att sända direkt från presskonferensen. Den vänsternostalgiska S-föreningens grundande blev därmed den största politiska nyheten på praktiskt taget alla landets nyhetsredaktioner den 4 feb. Imponerande hur långt man kan komma med ”VPK-light-retorik”! Därmed hamnade fokus åter på såssarnas inre liv. Har bildandet av någon annan politisk förening någonsin fått ett sådant medialt utrymme? Dock är en ev intern konflikt och splittring i ett politiskt parti helt oemotståndlig för media.

Daniel Suhonen är journalist, debattör, entreprenör och chef för den LO-finansierade tankesmedjan Katalys, vilket innebär ordentliga ekonomiska muskler. Reformisternas företrädare presenterade sig som ”stolta socialdemokrater som vill utveckla vår politik” och lanserade ett 7-punktsprogram: låna 4 000 miljarder över tio år till infrastruktursatsningar, höjda pensioner och kortare arbetstid, införa förmögenhetsskatt, straffskatt på miljardärer, arvsskatt, fastighetsskatt och statligt bostadsbyggande. Att låna upp astronomiska 4 000 miljarder skulle innebära världsklass ifråga om lån för invånare, kommuner, landsting och stat. Hittills har åtminstone staten legat bra till när det gäller lån.

-Vi vill hjälpa partiet att stärka sitt mandat, sa Suhonen i en kommentar till Svt Nyheter

Suhonen kallar föreningen för en ”kärlekshandling”, Thorwaldsson, LO:s ordförande, hyllar Reformisternas initiativ och program som ”en av de mest uppfriskande idéer jag läst om på länge” och såssarnas partisekreterare Rådström Baastad tycker att det är ett ”intressant initiativ”.

Suhonens reformagenda är revolutionär och initiativet är ett försök att föra såssarna vänsterut. Det innebär att partiet nu får en intern debatt just när ledningen inlett ett mittensamarbete som innebär att partiet ska genomföra en nyliberal högerpolitik.Löfven har i utbyte mot makten gått med på att driva motståndarnas politik, men tack vare Reformisterna kan Löfven nu taktiskt utnyttja detta interna motstånd i förhandlingar med de andra partierna i regeringsunderlaget. Är det kanske t o m så att Löfven och partiledningen helt enkelt är motorn bakom Reformisternas grundande och initiativ? Därmed kan man opponera mot sin egen politik samtidigt som man har kontroll över ’interna bråkstakar’, som annars kanske hade gått över till ’riktiga’ politiska motståndare.

Det ska bli spännande att se om t ex Björklunds krav på att värnskatten ska tas bort eller Lööfs krav på ett tredubblat RUT-avdrag och sänkt företagsskatt kommer att drivas igenom av regeringen samtidigt som Reformisterna kräver div skattehöjningar. Alla stora eftergifter som såssarna gjorde är antingen för dyra eller för gynnsamma för personer med höga inkomster. Eftersom vi har en lågkonjunktur runt hörnet misstänker jag att Löfven så småningom kommer att gå ut och meddela att ”det vore oansvarigt att genomföra en kraftig högerpolitik mot bakgrund av den rådande lågkonjunkturen”.

Apropå Suhonen har hans förslag inte alltid stärkt partiets mandat. Senast partiet lyssnade på honom gick det rätt illa. Det inträffade när man valde Suhonens kandidat Håkan Juholt till partiledare. Såssarnas opinionssiffror rasade dramatiskt och resulterade i ett lägre väljarstöd än för moderaterna. Väljarna övertygades inte av det politiska brandtal som Suhonen skrev åt Juholt. Vi får se hur Suhonens ”kärlekshandling” att stärka partiets mandat utvecklas. Så ska de ha’t men var ska de ta’t? Reformisterna har i likhet med andra vänsterpolitiker inga övertygande svar på det.

Trots att en majoritet av väljarna röstade fram en borgerlig majoritet i riksdagen, lyckades såssarna ändå sitta kvar tack vare två borgerliga desertörer. Ett renodlat maktparti som inte förmår att leverera när det gäller statens kärnverksamhet har varken existensberättigande eller legitimitet. Så låt oss hoppas att JÖKen visar sig vara en riktig januariblåsning, som vingklipps långt innan mandatperiodens slut! En lågkonjunktur är inget att önska sig men skulle denna gång kanske kunna innebära räddningen för landet i form av ett nyval och slutet för L och Mp.

Mes-alliansen och JÖKboet

På sensommaren träffades nötskrikan och truten för att prata om framtiden, som inte såg alltför ljus ut. Blåmesarna verkade plötsligt mer intresserade av varandra än av att bilda en mes-allians med nötskrikan och blåtruten. Det bådade inte gott.

Nötskrikan och truten började därför att se sig om efter nya partners att bygga bo med. De sneglade på rödhakarna och gröngölingarna, men rödhakarnas dominanta ställning kändes inte helt lockande. Rödhakarna å sin sida hade börjat kasta lystna blickar på nötskrikan. Att hon slagit sig ihop med truten var inget problem, eftersom truten försvagats och höll på att ramla ur sitt bo. Nu gällde det för rödhakarna att putsa fjädrarna ordentligt och slå sina drillar i skyn runt nötskrikan. Att hon hade tagit truten under sina vingars beskydd skulle kanske innebära att rödhakarna plötsligt fick två nya partners i ett vingslag.

Men nötskrikan och truten hade börjat smida andra planer. Rödhakarnas bo verkade inte längre så produktivt och livskraftigt och gröngölingarna tycktes mer intresserade av vädret än av att vårda boet. Genom att maskera sig med ’jökskrud’ skulle nötskrikan och truten kunna placera de 73 ägg de just höll på att producera i rödhakarnas näste. Blev det protester skulle de bara hänvisa till EBO-lagen. På så sätt skulle de själva slippa ta ansvar för ruvningen och bara lugnt sitta på en gren, kvittra och se hur deras ’jökungar’ kläcktes och utvecklades.

Sagt och gjort. 73 ägg placerades i rödhakarnas och gröngölingarnas gemensamma bo. Det innebar förstås en viss trängsel och krävde ett större bo, men det skulle lätt kunna fixas. Rödhakarna är kända för sin förmåga att ständigt utöka sitt revir.

Kläckningsarbetet tog mycket tid och kraft och resulterade i 33 ofärdiga ’jökungar’. Rödhakarna och gröngölingarna gladde sig mycket åt de nya fågelungarna även om dessa verkade nästan omättliga och hotade tränga ut boets befintliga fjäderfän. Eftersom tillskottet innebar att boet åter blev livskraftigt och produktivt, kunde rödhakarna nu se fram emot en fortsatt bra tillvaro i ett vitaliserat JÖKbo. Gröngölingarna kunde därmed kvittra vidare istället för att tvingas sjunga sin svanesång.

Blåmesarna kvittrade dock inte. De kände sig svikna över att deras artfränder plötsligt drillade ihop med främmande fåglar. Nötskrikan och truten hade ingen förståelse för dessa anklagelser. Om det var någon som svikit var det blåmesarna genom att visa att de kunde tänka sig att bilda bo utan nötskrikan och truten. Det var den verkliga orsaken till att mes-alliansen sprack och JÖKboet bildades.

Också brushanen i väster kraxade olycksbådande över de nya fåglarna i JÖKboet. Rödhakarna hade inte förberett honom på att de skulle ta hand om nötskrikans och trutens kommande kullar. Brushanen hävdade bestämt att det var han som borde finnas med i rödhakens bo men förgäves. Han hotade därför med att bilda en allians med andra brushanar som kände sig bortträngda av JÖKarna. Om inte det hjälpte var han beredd att ta till fågelinfluensa som ett sista desperat försök att ödelägga hela JÖKboet. Eftersom MSB numera styrdes av en blind och vingklippt uv, kunde brushanen kallt räkna med att vaccin till en sådan epidemi saknades i hela landet. Detta hot borde få rödhakarna att tänka om och bereda plats i boet också för honom. Då skulle han kunna ta kål på några av de 33 ’jökungarna’.

Det är inte svårt att ironisera över den regeringsfars vi utsatts för i över fyra månader. Efter 131 dagars  och mycket trixfix fick Sverige till slut en regering och riksdagen en kraftig icke-socialistisk majoritet. Trots att såssarna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes, kunde de genom sitt väl uttänkta maktspel behålla makten. Med 115 ja-röster mot 153 nej-röster och 77 nedlagda Löfven (S) med konststycket att på tredje försöket bli omvald till statsminister. Maktspel är såssarnas paradgren.

När 7-klövern förklarar varför SD inte ska få något att säga till om, hävdar de att drygt 82 % inte röstade på SD i höstens val. Samma logik och resonemang borde kunna användas på såssarna; endast 115 ledamöter röstade ja till Löfven medan 153 röstade nej och 77 la ner sina röster. Det är ingen seger att skryta om. Snarare är det en Pyrrhusseger.

Nu är det alltså Löfven som håller i taktpinnen. Trots att han hade så få som röstade ja till honom kan han utan större svårighet regera ganska ostört. Hans tre stödhjul har visserligen hotat att fälla honom om han inte håller sig till JÖKen, men det är tomma hot då Löfven då kan hota med nyval. Det vill inget av stödhjulen ha  för det skulle kunna betyda stora valförluster. Det skulle dessutom kräva att också SD förklarade sitt misstroende mot regeringen, men det enda 7-klövern har gemensamt är ju viljan och beslutet att se till att SD inte ska få påverka politiken.

JÖKen må ha getts en ny förpackning men den är inget annat än en DÖ 2.0, ett effektivt medel att sätta sig över valresultatet och en fjärdedel av väljarna, d v s de väljare som haft det dåliga omdömet att rösta på de s k ’ytterkantspartierna’ SD och V. Genom DÖ och JÖKen har de effektivt låtit ’ytterkantspartierna’ få styra regeringsbildningen både under Löfven I och Löfven II. Vilket formidabelt misslyckande inte minst för demokratin!

 

Bluff och båg?

Förra fredag tillkännagav Lööf att C nu säger ja till ’Jöken’, överenskommelsen mellan S, Mp, C och L och att de därmed släpper fram Löfven som statsminister. På lördag meddelade Björklund att också L skulle rösta ja till ’Jöken’ och till Löfven som statsminister. Av deras resp pressträffar framgick mycket tydligt att det i ’Jöken’ står:

-Denna överenskommelse innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden.

Lars Ohly, f d partiledare i V, sa i en debattartikel i Svenska Dagbladet (12/1?) att det ”måste ändå betraktas som uteslutet” att släppa fram en regering som för centerpolitik. Ohly pekade bl a på att arbetstagarnas rättigheter försvagas kraftigt om C får styra.

Från Sjöstedt, V:s partiledare, var det förvånansvärt tyst. Inte ett pip hördes om att den tänkta vänsterregeringen ska genomföra borgerlig politik. Däremot startade flera aktiva vänsterpartister en namnlista för att protestera mot att V sa ja till Löfven som statsminister, inte minst p g a den ’förnedringsklausul’ som ’Jöken’ innehåller. De fyras gäng tillämpade förstås största möjliga tystnad och höll säkerligen också andan. Hotet om ett extraval avskräcker.

Först på måndag f m hävde Sjöstedt upp sin stämma på en presskonferens med följande pressträffar Han meddelade att V inte kunde rösta fram Löfven som statsminister om de skulle utestängas från politiskt inflytande under den kommande mandatperioden. Ungefär samtidigt var Löfven ute och meddelade att:

-Det är inte så att V är borta från all politiskt inflytande, utan borta från den politiska inriktningen. 

Schvammel och trams! Om man är borta från den politiska inriktningen är man självklart borta från allt politiskt inflytande. Däremot deltar man utifrån sitt mandat i riksdagens olika utskott och kan där påverka den politiska inriktningen.

Komiskt blev det när Sjöstedt också hotade med att V kommer att fälla den blivande regeringen, om den skulle driva igenom sin politik ifråga om bostadsmarknad och arbetsrätt, C:s och :s krav för att släppa igenom Löfven. För att fälla regeringen behöver Sjöstedt också SD, M och KD med sig.  Han vet att detta aldrig kommer att hända, men det hindrar honom inte från att bluffa och köra med tomma hot.

Jag misstänker att hela farsen mellan Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt var uppgjord från början. Båda visste att Lööf och Björklund måste övertyga sina riksdagsledamöter och väljare att det var omöjligt att acceptera ’ytterkantspartiet’ V som underlag för en ny regering, detta samtidigt som man helt utestängde ’ytterkantspartiet’ SD med nästan en femtedel av väljarna bakom sig. Det är svårt nog ändå för C och L att försvara sina odemokratiska beslut att stödja en socialistisk regering även om den lovat driva liberal reformpolitik. Därför agerade Löfven och statisten Sjöstedt, som för dagen fick huvudrollen, helt enligt det manus de i hemlighet förberett.

Först på måndag f m, när C:s och L:s partiråd beslutat om att rösta ja till en socialistiskt ledd regering med Löfven som statsminister, gick Sjöstedt ut och hotade med att V skulle rösta nej till Löfven.  Farsen fortsatte då Sjöstedt redan nästa dag avslöjade att han och Löfven gjort en hemlig uppgörelse:

-Vi har ett papper som ni aldrig kommer att få se.

Är detta papper kanske en ’servettskiss’? Hur rimmar detta hemlighetsmakeri med offentlighetsprincipen? Ska det nya regeringssamarbetet delvis vila på en ’servettskiss’? Och varför kräver inte C:s förtroenderåd och L:s partiråd att få veta vad som ingår i den (h)emliga uppgörelsen? I ett försök att ytterligare förnedra Lööf och Björklund förtydligar den ’försmådde’ Sjöstedt i efterföljande intervjuer att:

-Klausulen finns bara kvar på ett ställe – i överenskommelsen. Där förekommer den som en plågsam påminnelse för C och L om deras fiasko.

Sjöstedts partikamrat, f d riksdagsledamoten Rossanna Dinamarca, var dock mycket kritisk (inte ovanligt för henne) till att V låter sig köpas av några muntliga löften av Löfven: Hon skrev på Facebook:

-Vänsterpartiets besked är ett historiskt misstag. Chansen till inflytande har gått oss förbi. Vänsterpartiet släpper nu fram en sosseledd högerregering utan att få något för det. Muntliga löften om att Löfven ska kämpa för att gamla V-reformer som försvunnit ska komma tillbaka under mandatperioden är långt långt ifrån tillräckligt för ett parti som hade vågmästarroll. Hot om att väcka misstroendeförklaring som kräver fler riksdagsledamöter än vad Vänsterpartiet har är inget annat än tomma ord. Vi hade en vågmästarroll som vi gav bort gratis.

Detta är nog både första och enda gången jag varit överens med Dinamarca.

Sjöstedt konstaterade under onsdagen att ’förnedringsklausulen’ enbart handlar om ”värdelösa ord på papper utan någon betydelse i praktiken”. Vad säger den juristutbildade Lööf om den tolkningen?

De fyras gäng bygger nu allt på stöd från V, som man samtidigt tar avstånd från i ’Jöken’. Ännu mer absurt är det att man låter S i strid med ’Jöken’ förhandla och gulla med V för att få dem att svälja uppgörelsen. V skulle ju inte få något inflytande! Nej, det hela faller på sin egen orimlighet. Jag misstänker att C och L klantat sig genom att inte förvissa sig om att ’förnedringsklausulen’ ska gälla  utan undantag samt att de missat att kräva sanktionsmöjligheter om den inte uppfylls. Eller också har de medvetet lurat väljarna genom att spela med i Löfvens charader, trix och fix. Det enda renhåriga i båda fallen är att rösta nej till Löfven som statsminister.

Löfven har lyckats splittra Alliansen och isolera SD. Har han nu också kunnat spela ut C, L och V mot varandra? På gränsen till demokratiskt oanständigt blir det när den blivande statsministern vägrar svara på om det finns en skriftlig överenskommelse mellan honom och Sjöstedt och vad som står i den.

Detta är århundradets största politiska blåsning, en fars och ett allvarligt övergrepp på demokratin. Sådana politiker ska vi absolut inte ha.