Månggifte det nya svenska?

Nacka kommun har köpt 3 bostadsrätter till en polygam syrisk migrant med 3 fruar och 16 barn. Kostnaden för bostäderna är nästan 14 miljoner. Det låter som ’fake news’ eller som ett pikant inslag i TV-serien Solsidan, men Mats Gerdau (m), ordförande i kommunstyrelsen i Nacka, bekräftar att det är sant. Han förklarar att kommunen måste följa de tuffa anvisningskrav som gäller för kommunerna. Det innebär att en kommun är skyldig att skaffa fram bostäder till de nyanlända som anvisas dit. Kommunen har bara följt lagen. Så vart har det kommunala självstyret tagit vägen? Vilka signaler ger det till andra muslimska migranter som idkar månggifte? Varför ska Sverige bara svälja och acceptera att ’vika sig’ för kulturer och seder så fjärran från vår kultur? Undra på att vi så totalt misslyckats med integrationen!

Jag har bott både i Egypten och i Förenade Arabemiraten, muslimska länder där månggifte är tillåtet. En förutsättning för månggifte är dock att mannen har så bra ekonomi att han kan försörja alla sina barn och fruar eftersom det ska vara ’millimeterrättvisa’ mellan alla fruarna och barnen. Av ekonomiska skäl nöjer sig därför de flesta muslimer med 1 fru. Att mannen ifråga hade 3 hus i Syrien, ett till varje fru, tyder på att han hade pengar. Möjligen räckte hans egna pengar inte till 3 boenden i Nacka. Vilken ’vanlig’ svensk familj har f ö råd att skaffa en stor lägenhet med skärgårdsutsikt i Saltsjöbaden? Att kommunen ’budar’ på bostäder i konkurrens med privatpersoner trissar antagligen upp bostadspriserna där ännu mer.

Också det faktum att syriern haft pengar för att ta sig till Europa med hela familjen, totalt 20 personer, torde betyda att han haft en bra ekonomi. Flyktingsmugglarna är inte billiga. Att han sedan tagit sig ända upp till Sverige med hela familjen är märkligt. Vi är verkligen inte det första säkra europeiska land man kommer till när man flyr från Syrien. Varför valde de Sverige och hur lyckades de ta sig genom så många andra säkra europeiska länder? När man flyr från krig torde man vara glad över att ha lyckats ta sig till första säkra land i Europa, t ex Grekland eller Italien.

På Migrationsverkets hemsida /https://www.migrationsverket.se/Privatpersoner/Skydd-och-asyl-i-Sverige/Att-ansoka-om-asyl/Du-kan-inte-valja-vilket-land-som-provar-din-asylansokan-Dublinforordningen.html/ läser jag följande:

”Enligt Dublinförordningen ska en person som flyr till Europa söka skydd i det första säkra land som den kommer till.”

Hur stämmer det med den aktuella familjen? Är kanske ’den humanitära stormakten’ det enda land som accepterar att ta emot en familj som innebär så höga bostads- och bidragskostnader eftersom det handlar om månggifte i detta fall? Ska vi förresten stödja månggifte i Sverige, där det är förbjudet? Och hur ska en familj som den syriska någonsin kunna integreras här?

Varför följer Sverige förresten inte FN:s flyktingkonvention artikel 34: Assimilation och naturalisering?

”Värdlandet åläggs att allokera nödvändiga resurser för assimilation och naturalisering för att migrantgruppen skall så snabbt som möjligt kunna bli en del av värdlandets kultur och arbetsmarknad.”

Sverige gör idag tvärtom; vi verkar vilja förstärka nationella identiteter istället för att arbeta med att assimilera dem in i värdlandet i likhet med FN:s anda. På sistone har vi sett att svenska myndigheter med regeringens goda minne ostraffat bryter mot lagar så varför skulle den goda ”humanitära stormakten” inte bryta också mot FN:s flyktingkonvention?

Nacka erbjuder dock inte sina egna bostadslösa barnfamiljer mångmiljonlägenheter med skärgårdsutsikt i Saltsjöbaden. Nyhetssidan Samtiden skriver om en svensk familj med barn i tvåårsåldern som blev bostadslös och därför vände sig till de sociala myndigheterna i Nacka i ett desperat försök att få hjälp.  Familjen fick där veta att de inte kunde få någon hjälp. Den enda lösningen var att kontakta ett härbärge. Barnfamiljer var både arga och chockade eftersom de sett hur en syrisk eller somalisk familj flyttat in som granne samtidigt som småbarnsfamiljen hänvisats till härbärgen. Tala om att ställa grupp mot grupp!!

Under de år jag var aktiv i moderaterna i Umeå gjorde jag ett studiebesök i Nacka. Mats Gerdau var kommunalråd där redan då. En ”karriärpolitiker”? Nacka var ett skyltfönster för moderat politik på den tiden, eftersom de hade infört skolpeng, hemtjänstcheck m m. Ett skyltfönster är de också idag men knappast i någon smickrande bemärkelse. Nacka, kommunerna och vi skattebetalare har blivit gisslan som ett resultat av Reinfeldts ”öppna hjärtan” och det rödgröna politiska ’ovanförskapet’, som tappade fattningen och kontrollen över invandringen och som länge drivit en politik som en majoritet av väljarna inte gett dem mandat för.

Reaktionerna på bostadsköpen i Nacka har väckt många starka känslor och kommentarer. I gårdagens Aktuellt (19/9) meddelade migrationsminister Heléne Fritzon (s) att man nu ber skatteverket utreda de 300 fall av månggifte som finns i Sverige.  Regeringen har under ett par veckor förberett ett uppdrag till skatteverket att ta reda på hur det ser ut och analysera om det finns månggifte i folkbokföringen.

Utifrån det kan regeringen gå vidare och se om det behövs ändring i svensk lag eller inte. Men vi måste ha alla fakta först innan vi går vidare, säger Fritzon till Svt.

Det blir m a o en lång process.

 

 

Dags att marinera högerskon, Annie Lööf!

Statsminister Löfven verkar då och då ha svårt att reda ut begreppen. Regeringen styr riket men är ansvarig inför riksdagen, inte tvärtom som vissa verkar tro. Det innebär att oppositionen, eller delar av den, har möjlighet att väcka missförtroendeförklaring och utkräva ansvar av statsråd som inte skött sina uppdrag och därigenom förbrukat sitt förtroendekapital.

Löfven och hans partikamrater har svårt att acceptera denna ordning och att de regerar i minoritet. Dessutom har de svårt att erkänna misstag; Löfven redogjorde för vad som hänt på Transportstyrelsen men tog inget ansvar för det inträffade. Alla hade gjort vad de skulle enligt honom. Så varför offrade Löfven då infrastrukturminister Johansson, tjejen som visste för litet, och inrikesminister drYgeman, grabben som under 18 månader inte lyckades hitta en rum som var tillräckligt säkert för att informera Löfven om IT-haveriet?

Informationsläckaget är den värsta säkerhetskris vi haft sedan spionen Stig Bergling avslöjades. Det yttersta ansvaret för haveriet har regeringen. Löfven borde därför ha tagit sitt ansvar genom att avgå. Men så agerar inte maktens arrogans. Med SD:s stöd hade den s k oppositionen kunnat fälla Löfven och regeringen, men då hade allianspartierna själva tvingats ta ansvar för att styra landet. Men Lööf och Björklund kunde inte till något pris i världen ta över regeringsansvaret, eftersom det skulle innebära att man måste ta stöd av Sverigedemokraterna. För Lööf är det viktigare att slippa träffa och tala med SD än att erövra regeringsmakten och ta ansvar för Sverige.

Lööf förklarade för några dagar sedan att informationsskandalen visserligen är ett haveri, men att det krävs sans och balans. Hon sa att ”den sakliga grunden för misstroende mot Hultqvist har fallit” – och bad allianskollegorna att ”tagga ner”. Busch Thor sa att KD:s misstroendeförklaring mot försvarsministerns låg fast. Björklund skyllde turbulensen på moderaterna, som hittills inte kommenterat alliansledarnas havererade överläggningar.

Lööf och Björklund har nu insett att det inte finns några opinionsmässiga poäng på att fullfölja sitt misstroende mot Hultqvist och drar därför tillbaka det. De svepskäl de anger för att rädda sina skinn är att sakläget förändrats då det nu framkommit att Löfvens kansli redan kände till vad som skett när Hultqvist blev informerad. Löfvens dåvarande statssekreterare, Emma Lennartsson, hade fått information vid flera tillfällen, första gången redan 2015. Lennartsson hävdar att hon inte minns detta och beslöt för några veckor sedan att plötsligt lämna sin tjänst eftersom hon varken hade förstått eller följt upp den information hon fått. Att hävda att det kommit fram nya uppgifter som i grunden ändrar på Hultqvists ansvar är trams. Att Löfvens närmaste medarbetare visste men inte berättade för sin chef hade Hultqvist ingen aning om. Därför friar det ingalunda honom från ansvar att informera Löfven.

Alliansen initierades av C och M och var ett effektivt medel för gemensamt bryta socialdemokraternas långa maktinnehav och att styra Sverige i en bättre riktning. Lööfs och Björklunds agerande har nu i själva verket hjälpt socialdemokraterna att behålla makten. Hur smart är det att ställa ultimatum om man inte är beredd att ta steget fullt ut? Det var inte C och L beredda att göra i jakten på egna politiska poäng. Dessa två partier står inte vid sina ord och går uppenbarligen inte att lita på i skarpt läge. Fokuset på Löfvens största kris flyttades därmed till Alliansens splittring vilket gett Löfven en oförtjänt seger. Heder åt moderaterna och kristdemokraterna som valde att gå vidare och väcka misstroende i strid mot folkopinionen!

Enligt information som läckt till Sveriges Radio var det Annie Lööf som stoppade Alliansens misstroende mot Hultqvist. När partiledarna för allianspartierna träffades för några dagar sedan för att besluta om man skulle genomföra den utlovade misstroendeförklaringen mot Hultqvist, var alla utom Lööf beredda att fullfölja den. De övriga tre partiledarna ska då ha krävt en förklaring av Lööf. Ekot rapporterade följande i fredags:

-Då blev bilden att Annie Lööf var rädd för att en fällning av Hultqvist nu skulle kunna påverka konstitutionsutskottets granskning av hur hon agerade som näringsminister i samband med outsourcingen av transportstyrelsens it-verksamhet. Det tolkades som att hon var rädd för en hårdare granskning av sig själv med bara några månader före valet.

Också Aftonbladet skriver /http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/KV9X6/s-anmaler-forra-regeringen-till-ku/ att de talat med källor inom Alliansen, som uppger att M, KD och L är upprörda över Lööfs beslut att fega ur för att rädda sitt eget skinn. Riksdagsledamoten Hans Hoff (s) vill nu att KU granskar om alliansministrar godkände outsourcingen på TS:

-En myndighet som har känsliga uppgifter som berör rikets säkerhet och är integritetskränkande, måste få ett godkännande av regeringen för att lägga ut den typen av it-tjänster externt. Kanske i första hand från infrastrukturminister Catharina Elmsäter Swärd, men det är också någonting som borde kommit upp på ett regeringssammanträde. Det är en rätt stor fråga, säger Hoff till AB.

Lööf var näringsminister då och är nu rädd för att misstroende ska riktas mot henne om hon själv blir minister efter nästa års val. Det kan hon förstås slippa om hon då blir statsråd i Löfvens regering. Fast då måste hon ju äta upp sin högersko.

Det är framför allt centerns, men även liberalernas, inställning i regeringsfrågan som omöjliggjort, och fortsätter att omöjliggöra, ett effektivt oppositionsarbete sedan 2014. Socialdemokraterna tolkar detta positivt och gör numera ingen hemlighet av att de vill samregera med C och L. Lööf sa visserligen för ett par år sedan att hon hellre äter upp sin högra sko än blir stödhjul åt S och att hon ”aldrig” kommer att ”sitta i en regering tillsammans med S” (AB januari 2015). Genom att dra tillbaka sina misstroendeförklaringar mot Hultqvist har nu Lööf och Björklund i jakten på egna politiska poäng räddat Hultqvist och regeringen kvar vid makten. Dags för Lööf att lägga sin högersko i marinad nu så att den blir mör och ätlig lagom till nästa höst. Fast då måste hon förstås äta upp sin högersko.

Grabben i rummet bredvid

För snart två veckor sedan samlades regeringens ministrar med sina närmaste medarbetare på Harpsund för att förbereda sig inför kommande riksdagsår och budgetpresentation. Foton från samlingen visade en avslappnad och glad politisk skara. I samband med samlingen meddelade regeringen t ex att de avstår från två av de tre skattehöjningarna som Alliansen och SD vägrar godkänna. Dessutom har regeringen modifierat förslaget till flygskatt, allt inför hotet om misstroendeförklaring från Alliansen och SD. Skulle regeringens budget falla i höst väntar en politisk kris.

På Harpsund borde det också ha funnits tillfälle och tid att hantera den senaste utvecklingen i Transportstyrelsens IT-haveri. Men icke! Plötsligt förra söndagen (27/8) inleddes en ny akt av detta drama när regeringen blixtinkallades till ett extra regeringsmöte. Ett extra snabbt inkallat regeringsmöte på en söndag torde tillhöra ovanligheterna, speciellt för att avskeda en statssekreterare. Anledningen var att statsministerns närmaste medarbetare och högra hand, statssekreterare Emma Lennartsson, plötsligt avslöjat att hon ”glömt” att hon informerats av Säpo långt tidigare än hon sagt.

Tjejen som visste för mycket men glömt, eller inte förstod, att hon visste för mycket, vad hon visste eller varför hon informerats av Säpo, bekände på det extra regeringsmötet att hon underlåtit att informera grabben i rummet bredvid, d v s sin chef Löfven, om vad hon visste. Detta hade hon tydligen ”glömt” att berätta både innan och under samlingen på Harpsund. Lennartsson entledigades med omedelbar verkan och får inget avgångsvederlag. Det är ett hårt straff för någon som ”glömt”, eller inte visste, att hon visste eller som inte förstått allvaret i det hon visste.

Lennartssons snabba sorti har väckt fler frågor än den besvarat. Det är alldeles för många saker som inte stämmer och för många bortförklaringar för att det ska kännas trovärdigt. I en intervju med TT (30/8) sa Löfven:

-Man ska komma ihåg att det är så många ärenden som går runt i regeringskansliet, så jag tror att de flesta hade gjort samma bedömning som Emma Lennartsson.

Om Lennartssons misstag inte var så allvarligt och hon själv lämnade in sin avgångsansökan, vilket statsministern försöker ge sken av, varför entledigades hon då omedelbart och utan avgångsvederlag? Här ligger minst en hund begraven.

Eftersom hon varit Löfvens allt i allo väcker denna plötsliga avgång en hel del frågor. Vem tror t ex att Lennartsson inte visste det hon visste? Skulle hon ha fått sin höga position om hon haft svårt att förstå vad som pågår runt henne och statsministern? Att grabben i rummet bredvid, d v s Löfven, inte heller visste något är lika osannolikt. Är det kanske så att inte heller Löfven visste att han visste långt tidigare än han erkänt att han visste eller att han också ”glömt” vad han visste? Trodde partistrategerna kanske att man kunde rädda Löfven genom att offra hans närmaste medarbetare?

Det börjar bli svårt att hålla reda på alla turer nu. Först ut var inrikesminister Ygeman som under ett helt år misslyckades med att hitta ett säkert rum för att informera sin chef om att rikets säkerhet var hotad. Sedan infrastrukturminister Johansson som inget visste förrän i år trots att hennes f d statssekreterare visste, han som reste för nästan en miljon kronor under sin tid som hennes statssekreterare. Så har vi försvarsminister Hultqvist som inte tyckte att det var hans ansvar att informera Löfven om hotet mot rikets säkerhet. Och så Lennartsson, statsministerns viktigaste medarbetare, som vid ett par tillfällen informerades av SÄPO om säkerhetshot mot landet men som ”glömt” eller inte förstått allvaret i informationen och därför inte informerat sin chef, statsministern.

Säpo varnade redan i september 2015 för Transportstyrelsens outsourcing av register. I november 2015 ville Säpo att outsourcingen omedelbart skulle stoppas. Så skedde inte utan den startade kort därefter. När Säpo ville stoppa outsourcingen hade Ann Linde (s), då statssekreterare i Justitiedepartementet, uppenbarligen känt till dessa farhågor i flera månader. Linde ingick tillsammans med Lennartsson i statsrådsberedningen där statssekreterarna inom regeringskansliets olika departement träffas ofta och regelbundet för att stämma av olika ärenden. Är det troligt att Linde suttit på dessa varningar under flera månader utan att prata med statsrådsberedningen och kollegan Lennartsson om det?

Moderaternas rättspolitiske talesperson Tomas Tobé och Mikael Oscarsson, riksdagsledamot för KD,  skriver i SvD att det inte är omöjligt med ett misstroendevotum även mot EU- och handelsminister Ann Linde. Hon varnadesuppenbarligen i sin tidigare roll som statssekreterare vid flera tillfällen av Säpo om IT-säkerhetsproblemen vid Transportstyrelsen. Trots att Linde var den högsta ansvariga för krishanteringen i regeringskansliet agerade hon inte.

Det senaste i härvan är att enligt den avsatta generaldirektören Maria Ågrens anteckningar ska Regeringskansliet via infrastrukturminister Johanssons f d statssekreterare Bromander ha pressat Transportstyrelsen att genomföra outsourcingen (DN 31/8). Tidspressen ledde till att Ågren kände sig nödgad att bryta mot lagen.

Det drar ihop sig till en dramatisk höst för regeringen. (S)törsta möjliga tystnad har inte varit en trovärdig eller framgångsrik strategi för Cirkus Löfven. Dags för dem att äntligen lägga alla korten på bordet och tala klarspråk. Dags också för Löfven att ta sitt ansvar. Hur ska han kunna leda landet när han inte ens klarar av att leda sin egen regering?

Jag instämmer helt i Alexandra Boscanins ledare i GP:

-Men det smått panikartade förfarandet i kombination med Lennartssons påstådda och plötsliga minnesförlust spär ytterligare på bilden av att regeringen försöker dölja information vad gäller hanteringen av skandalen på Transportstyrelsen. Det ligger i linje med hur man har agerat hittills. Ingen av de uppgifter kring IT-skandalen som blivit offentliga har kommit till allmänhetens kännedom direkt via regeringskansliet; media har grävt fram dem och först när det blivit oundvikligt har man från regeringens sida bekräftat dem.

 

Från öppna hjärtan till hjärtstillestånd

Just nu pågår en intern strid inom de nya/re/ moderaterna om Anna Kinberg Batras vara eller inte vara. 11 länsförbund har hittills meddelat att de inte längre har förtroende för henne som partiledare. I veckan rapporterade DN och Ipsos att bara var tredje av de kvarvarande moderatväljarna vill se sin nuvarande partiledare som statsminister efter valet 2018. I samma undersökning säger bara 6% av väljarna totalt att dagens moderatledare är den man vill se som statsminister. En oppositionsledare som inte vill ta makten när tillfälle ges blir ingen valvinnare.

Kinberg Batra var inte partiets val när partiet skulle välja en ny partiledare efter 2014. Hon var visserligen moderaternas gruppledare i riksdagen, men framför allt var hon Reinfeldts kronprinsessa och utsedda tronföljare. Det fanns konkurrenter om partiledarpositionen men de släpptes inte fram och AKB valdes utan intern debatt. Detta stärker knappast hennes position idag.

Man behöver inte vara psykolog för att inse att hon är obekväm och fungerar dåligt som partiledare. Hon verkar heller inte ’brinna’ för något. Dessutom är hon ingen företrädare för ’vanligt folk’ på det sätt som Gösta Bohman var och når därför inte fram till dem. Hjälper det då att byta ut Anna Kinberg Batra? Det är tveksamt.  Det hjälper kanske inte ens att byta ut hela partiledningen, som till stor del består av ’insuttna’ karriärpolitiker. Det är heller inte lätt att föra ut en politik som inte finns, speciellt för en partiledare som inte ens har det egna partiets fulla stöd och förtroende.

För att bli trovärdiga och återfå väljarnas förtroende måste moderaterna erkänna att uppgörelsen med miljöpartiet 2011 om att öppna hjärtan och gränser var kvalificerad galenskap och förödande för Sverige. Det räcker inte att partiet numera säger sig ha svängt 180 grader ifråga om öppna gränser. Det krävs mer för att de ska återfå väljarnas förtroende; moderaterna måste gå ut och be svenska folket om ursäkt för allt som deras migrationsuppgörelse med Mp har orsakat landet. De måste tydligt ta avstånd från Reinfeldts draksådd. Vidare måste de visa att de har en klar och tydlig ideologi och att de klarar av att balansera mellan den liberalism och den konservatism som trängs i partiet.

Den senaste månaden har inte visat på någon större tydlighet från partiet. AKB gick ut tillsammans med övriga allianspartier och riktade misstroende mot 3 socialdemokratiska ministrar med anledning av IT-haveriet; Ygeman, Johansson och Hultqvist. Äntligen ett tydligt och välkommet initiativ från den annars så bleka och kraftlösa oppositionen! Problemet var bara att allianspartierna ganska snart meddelade att misstroendet mot Hultqvist får vänta tills riksdagen öppnar i september. Det väckte misstankar om tveksamhet, splittring och förvirring. Förra veckan gjorde moderaterna och centern  upp med regeringen om försvaret.  Så går moderaterna denna vecka plötsligt ut och presenterar en annan försvarspolitik. Det lämnar en hel del övrigt att önska ifråga om tydlighet.

Ingen av dem som kräver AKB:s avgång har några förslag på vem som skulle kunna efterträda henne. Det är typiskt för politik; att säga att man är intresserad av en politisk topposition innebär ofta  politiskt självmord. Alla de som jobbade nära Reinfeldt torde dock få vissa problem med att kunna vinna tillbaka förlorade väljare. Det är helt enkelt inte trovärdigt att ha gått ’all in’ i Reinfeldts öppna hjärtan-politik och nu gått ’all out’ ur den politiken när partiet gjort en 180 graders U-sväng i migrationsfrågan. Detta borde diskvalificera t ex Kristersson och Svantesson oavsett vad partimedlemmarna anser.

De som skulle kunna locka tillbaka väljare är personer som Finn Bengtsson, som visat både ryggrad och styrka och haft kurage att stå upp när partipiskan vinit. Det är det som lockar väljare. Han har nog betydligt större förtroende utanför partiet än inom partiet. Den mobbning han utsattes för av partikamrater, t ex för att han kraftfullt kritiserade Decemberöverenskommelsen, har resulterat i att han inte ställer upp i nästa val. Han tillhör det fåtal riksdagsledamöter som inte behöver politiken för sin försörjning; han är överläkare och professor vid Linköpings universitetssjukhus.

Politiken behöver mer än någonsin personer med rätt personlighet, stor kompetens, bra egenskaper livserfarenhet och civilkurage. Tyvärr lockar politiken inte så många personer av den kalibern. Kvar blir främst personer som ser politiken som ett tryggt och välbetalt tillsvidarejobb. Resultatet blir att enfalden vinner över mångfalden.

Det är nog dags för politiken i allmänhet att genomgå ett riktigt reningsbad. Förr var eliten mer upplyst än den breda massan, men idag kan man bli en ledande politiker utan en kvalificerad utbildning eller yrkeserfarenhet utanför politiken. Det fungerar inte i en tid när många medborgare är högutbildade och dessutom har tillgång till en outsinlig källa av kunskap. Den politiska elitens förakt för väljare som ”tycker fel” och inte låter sig styras av värdegrunden urholkar elitens förtroendekapital. Varför ska vi rösta på ledare som ser ner på oss, inte sällan kan mindre än många av oss väljare kan och som bara är ute efter våra röster vart fjärde år?

Strafföreläggande som väcker misstankar

I mitt blogginlägg Regering med funktionshinder (26/7) skrev jag följande:

I juni godtog Ågren ett strafföreläggande på 70 000 för sitt lagbrott. Det är minst sagt anmärkningsvärt. Varför valde åklagaren att lösa den uppkomna situationen för ett så allvarligt brott utan rättegång?  Vilken skada Ågrens agerande gett upphov kan ingen inklusive åklagaren idag säga. Så varför beslöt åklagaren att låta ett lagbrott som riskerar landets säkerhet stanna vid ett strafföreläggande? Det måste media borra djupare i /http://blogg.vk.se/asasuh/2017/07/26/regering-med-funktionshinder/  :

”I brott där det finns ett stort allmänintressebör åklagaren alltid väcka åtal”, anser Mårten Schultz, professor i civilrätt vid Stockholms universitet. Nu har media börjat ifrågasätta varför den ansvariga kammaråklagaren Ewamari Häggkvist vid riksenheten för säkerhetsmål helt på egen hand fattade beslut om strafföreläggande.

Åklagaren uppger att hon ”jämförde med skadegörelse som har motsvarande straffskala”. Brottet rubricerades som ”vårdslöshet med hemlig uppgift”, men Ågren åtalades aldrig för detta brott. Eftersom hon erkände fick hon i ’skymundan’ ett strafföreläggande med böter av åklagare. Det gällde att till varje pris undvika en offentlig rättslig prövning som kunde ha gett allmänheten och media besvärande insikter om ledningens inkompetens och verksamhetens brister. Det hade försvårat för ’emliga armén’, Anna Johansson och Anders Ygeman, att hålla händelsen hemlig.

Varför valde åklagaren att så lättvindigt och mot praxis ge den sparkade generaldirektören ett strafföreläggande, som bara är till för lindriga brott som snatteri och fortkörning? Ågrens lagbrott orsakade ett säkerhetsläckage som kan vara i klass med det Stig Berlingorsakade. Han fick livstids fängelse för det. Vem medverkade till att det bara blev ett strafföreläggande? Kan regeringen ha haft ett finger med i spelet? Trots att Ågren visste att hon bröt mot lagen slog åklagaren fast att ”brottet begåtts utan uppsåt”. Att Ågren slapp undan med ett strafföreläggande och böter innebar att en uppmärksammad rättegång i domstol, med all den uppmärksamhet det skulle ha gett, kunde undvikas.

Det mest sannolika är att Löfven visste om vad som skett, men att han och regeringen hoppades att informationen aldrig skulle komma till allmänhetens och oppositionens kännedom. Detta måste därför utredas vidare. Dessutom bör hela Transportsstyrelsen åtalas. De har erkänt att de har varit ”naiva” och ”gjort avsteg” från lagstiftningen ifråga om säkerhet, personuppgifter och sekretess. Det är fullständigt oacceptabelt att rättsväsendet särbehandlar makthavare på detta vis. Allas lika värde inför lagen gäller uppenbarligen inte dem. Hur länge ska verklighetens folk acceptera detta?

Under galgen och sent omsider har ministrar och tjänstemän på regeringskansliet nu erkänt att de tidigt känt till riskerna med Transportstyrelsens ’outsourcing’. Under nästan två år mörkade regeringen avsiktligt det inträffade för riksdagen och svenska folket. Strafföreläggandet blev känt först i början av juli när Svt och DN avslöjade det. Först då tvingades regeringen med Löfven i spetsen erkänna vad som hänt, trots att alla gjort vad de skulle. Skulle vi ha fått veta något alls utan medias avslöjanden?

Allt talar för att regeringen medvetet fört riksdagen och svenska folket bakom ryggen när det gäller IT-haveriet. Ohederligt och fullständigt oacceptabelt! Misstroendevotum borde därför riktas mot statsministern. Nu är det upp till vårt rättssystem och hela demokratin att bevisa att man klarar av att stå upp i denna fråga. Likaså måste oppositionen visa att de sätter landet och demokratin före makten och de egna partierna.

Lögn, förbannad dikt och ‘alternative facts’

 

Statministerns och de berörda statsrådens redogörelser för hur IT-haveriet på Transportstyrelsen hanterats inom regeringen och regeringskansliet börjar allt mer likna en ’story’, som de försöker sälja in i hopp om att sanningen inte ska komma fram. Transportstyrelsens IT-haveri har äventyrat svensk säkerhet och följderna är idag mycket svåra att överskåda.

Flera inom regeringen har länge känt till ”haveriet”. Löfven, Ygeman, Hultqvist och Wallström ingick i det säkerhetspolitiska rådet, som sägs träffas en gång i månaden för att ta gemensamt ansvar och fatta gemensamma beslut i frågor som rör landets säkerhet. Men det finns ingen existerande dokumentation vare sig från eller om att säkerhetsrådet någonsin mötts.

På bloggen Cornucopia / http://cornucopia.cornubot.se/2017/08/stefan-lofvens-sakerhetsrad-en-icke.html/ läser jag bl a att den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson försökt få ut allmänna handlingar kring säkerhetsrådet men mötts av att sådana inte existerar. Inte ens mötesdatum eller de obligatoriska tjänsteanteckningarna. Ericson skriver:

-Svaret var alltså ordagrant detsamma som det tidigare och mina följdfrågor nonchalerades helt. Regeringskansliet vägrar alltså berätta ens om det finns några hemligstämplade handlingar från Säkerhetspolitiska Rådets möten eller inte. Man vill inte ens berätta om när möten hållits eller ens hur många möten man haft – uppgifter som knappast kan vara säkerhetsmässigt problematiska att redogöra för. Jag har aldrig varit med om något liknande hemlighetsmakeri tidigare, man kommer ju inte ifrån känslan av att man verkligen har något att dölja.

Nu vet vi också att Ygemans dåvarande statssekreterare Ann Linde (idag EU- och handelsminister) informerades av Säpo redan i september 2015 om Transportstyrelsens IT-brister. Det var några månader innan Transportstyrelsens läckage ägde rum i december 2015. Det innebär att regeringen flera månader i förväg kände till att driften av hemliga personuppgifter skulle hanteras av icke säkerhetsklassad personal i Östeuropa. Varför ingrep man inte när Säpo varnat för säkerhetsriskerna? Och varför valde man att mörka hela haveriet i två år, d v s ända tills media började intressera sig för vad som hänt? Det kan bara betyda att man med berått mod försökte mörka haveriet i hopp om att undvika en praktskandal ett år före nästa års val.

I likhet med många andra anser jag det osannolikt att statsministern inte visste vad som skett innan januari 2017. Efter de nya uppgifterna misstänker jag att säkerhetspolitiska rådet, om det ens existerar, i själva verket är en ’klubb’ där regeringens ’utvalda’ utan anteckningar eller protokoll under största möjliga tystnad diskuterar hur de bäst kan ’mörka’ allt de inte vill att folket ska få veta. Eller är rådet kanske bara är ett ’hitte på’, en kuliss för att få oss alla att tro att regeringen tar säkerhet på allvar?

Min gissning är att både Ygeman och Hultqvist håller inne med sanningen för att ’täcka upp för’ Löfven och för att undvika en politisk praktskandal. När Svt och DN i början av juli avslöjade Ågrens strafföreläggande, tvingades Löfven inse att det inte gick att köra samma linje längre. Därför kom man överens om att koka ihop en historia om att Löfven informerades först i januari i år, men att han ”valt att hålla tyst om det tills Ågren fått sin dom”. Jag gissar också att någon ’däruppe’ haft ett finger med i det spel som fick åklagaren att på tvivelaktiga grunder låta Ågren komma undan med ett så blygsamt straff och därigenom slippa en uppseendeväckande rättegång, som skulle ha avslöjat regeringens mörkande och lögner.

Enligt välunderrättad källa har Ygeman lovats en ministerpost i nästa socialdemokratiska regering. Det skulle nog kunna få honom att hålla inne med hela sanningen. Tala om att sälja skinnet innan björnen är fälld! Det visar att Löfven struntar i demokratin, riksdagen och väljarna, ett transportkompani som han behöver endast på valdagen. Han kommer att göra allt för att hålla sig kvar vid makten genom att sätta sig över demokratin. Makten och partiet före landet i traditionell socialdemokratisk anda.

Det ska bli intressant att följa fortsättningen av ’Transport-gate’. Ygeman, Hultqvist och Löfven hävdar att alla inom resp departement gjort allt rätt och att man vidtagit olika åtgärder för att minimera skadorna. Det är en sanning med modifikation. Ågren tvingades lämna TS i januari 2017, men regeringen gjorde inget förrän media började ställa frågor och avslöja brottet. Det vittnar om en svensk författningstradition i fritt ’förfall’.

Skandalen rullar vidare och nya fakta avslöjas nästan dagligen. Dessa fakta följs av regeringens och regeringskansliets motvilliga erkännanden eller av nya dimridåer. Nästa rond bör bli att rikta strålkastarna på de inblandade statssekreterarnas roll och ansvar. Och så kommer Konstitutionsutskottets granskning att starta om ett par veckor, där de inblandade ministrarna, statssekreterarna m fl kommer att utfrågas. Ja, såvida de inte gör som Maud Olofsson – trotsar riksdagen och KU genom att vägra att infinna sig.

Maktens arrogans och brist på ansvar

 

Aldrig har så många haft så mycket att vinna på att förvränga och förminska det som skett i Transportstyrelsen och regeringskansliet. Faktum kvarstår dock. Inrikesminister /dr/Ygeman hade samordningsansvaret för att sammankalla regeringskansliets krisledning, men det struntade han i. Han anger orsaken till att han inte informerat Löfven var att haveriet var så allvarligt att det krävdes ett särskilt rum för att tala om det. En lokalfråga i 18 månader med andra ord! En dåres försvarstal.

Löfvén har visserligen sagt att ’Transport-gate’ är ett allvarligt haveri, men han har inte erkänt några egna fel under resans gång. Det gjorde han heller inte på förra torsdagens presskonferens (27/7), där han, som tidigare kallat IT-skandalen ett ”haveri”, ägnade mycket kraft och energi till att kalla Alliansen ”oansvarig” och ”oseriös” i ett lönlöst försök att skylla ifrån sig och rikta strålkastarljuset åt annat håll. När argumenten är svaga – höj rösten! Ett sorgligt exempel på maktens arrogans och på Löfvens oförmåga att ta ansvar.

Alla inom regeringen hade däremot gjort vad de skulle och tagit ansvar för sina resp departement. Regeringens och regeringskansliets informationshaveri skyllde han på tjänstemän och på problemet med ’stuprörsmodellen’ inom regeringskansliet, som innebär att statsråden inte samarbetar med varandra. Den nya svenska modellen? Snabbt och taktiskt övergick han därefter till allt arbete som nu gjorts för att skademinimera och städa upp efter haveriet, på förebyggande säkerhetsarbete och på ’outsourcing’. Som genom ett trollslag var regeringens politiska ansvar i allmänhet och den självgode statsministerns eget ansvar i synnerhet, färdigdiskuterat.

Ygeman och Johansson hade själva passande nog begärt att få avgå, vilket innebar att Löfven slapp avskeda dem.  Löfven meddelade redan på presskonferensen att han redan belönat Ygeman genom att lova honom att få bli ny gruppledare i socialdemokraternas riksdagsgrupp, om gruppen godkänner det. Det är en synnerligen viktig post ett år innan ett riksdagsval. Vem skulle medvetet sabotera sin egen politiska karriär genom att rösta emot Löfvens räddning av Ygeman? Vad lovade Löfven Johansson för att hon själv skulle be att få avgå?

Är det inte både märkligt och osannolikt att Ygeman själv begärde att få avgå? Han har i alla intervjuer sagt att han gjort det han skulle och därmed inte hade något ansvar för informationshaveriet inom regeringen. Statsministern ansåg inte heller att det var fel av Ygeman att inte informera honom. Det är häpnadsväckande med tanke på att Ygeman varit ytterst ansvarig för all kommunikation och samordning i regeringskansliets Krishanteringsråd. Han hade också ansvaret för SÄPO, den myndighet som först varnade regeringen.  Därför var det skönt att höra Ygemans ’chef’ justitieminister Morgan Johansson i en TV-intervju i samband med förra torsdagens presskonferens säga att det var fel av Ygeman att inte informera statsministern. OM nu statsministern verkligen var oinformerad till i januari 2017, vilket jag betvivlar.

Så här skriver Johan Westerholm, själv socialdemokrat (ledarsidorna.se):

- Omfattningen av säkerhetsläckorna från Transportstyrelsen saknar motstycke i modern tid. Det kan dröja många år och kosta miljontals kronor innan skadorna är reparerade om det ens går fullt ut. Förtroendet för statliga tjänstemän är med rätta skadat. Myndigheten har inte bara klantat sig, ledningen har i berått mod struntat i lagar och regler. Landets trovärdighet är också sargad. Men misstron ska i detta fall inte i första hand riktas mot inkompetenta myndigheter. Den ska riktas mot landets statsminister och hans ministär.

Löfven tog också upp Sveriges kritiska läge, höstens två stora militära övningar och andra viktiga försvarsfrågor. Därmed gled han taktiskt över till varför han inte avskedat försvarsminister Hultqvist.  Hultqvist hade gjort allt rätt och ville därför sitta kvar. Dessutom är han ’oumbärlig’ för höstens militära övningar. Ygeman och Johansson hade också gjort allt rätt enligt både sin egen och Löfvens utsago, men de hade ju själva bett att få avgå! Så praktiskt, strategiskt och taktiskt! Tala om politisk spelteori trots att Löfven flera gånger betonade att ”det här är på riktigt”, något han ansåg att Alliansen inte förstått. Den som inte verkar ha förstått att ”det är på riktigt” är Löfven. Det hoppas jag svenska folket insåg under förra torsdagens presskonferens. Likaså att Löfven inte klarar av att ta ansvar för sina egna och regeringens misstag.

Rör inte min försvarsminister!

På en presskonferens i onsdags (26/7) meddelade Alliansen att de skulle rikta en misstroendeförklaring inte bara mot infrastrukturminister Johansson och inrikesminister /dr/Ygeman utan också mot försvarsminister Hultqvist, då de ansåg att dessa statsråd förbrukat sitt förtroende. Detta kritiserades direkt av förre moderate försvarsministern Odenberg, som tycks anse att Hultqvists omdömeslöshet var tillfällig och att Hultqvist därför behöver undantas. På sin Facebook har Odenberg f ö ett foto där han och Hultqvist umgås under lättsamma former /nyheteridag.se/.

Hultqvist ingick tillsammans med 4 andra ministrar i det säkerhetspolitiska rådet. Dess uppgift är ta gemensamt ansvar och fatta gemensamma beslut när det gäller kommunikation och samordning. Därigenom ska information inte kunna fastna i de s k ’stuprören’ inom regeringskansliet. Jag anser det osannolikt att Hultqvist i egenskap av försvarsminister och medlem i säkerhetspolitiska rådet skulle välja att i nästan ett år undanhålla sin statsminister information om det största säkerhetsläckage som skett i Sverige i modern tid och som innebar ett hot mot Sveriges säkerhet. Och varför blev inte Löfven topp tunnor rasande över att Hultqvist gjort det i så fall? Löfven visade tydligt och konkret på presskonferensen att han kan bli riktigt arg. Nej, här finns något som inte stämmer.

Genom att behålla Hultqvist hade Löfven antagligen hoppats att åtminstone centern och liberalerna skulle dra tillbaka sina misstroendeförklaringar mot Hultqvist. Löfven verkar ha haft en viss framgång. Alliansen säger nu att deras misstroendeförklaring mot de tre statsråden kvarstår – om inte nya fakta framkommer. Dessutom väntar de med att genomföra misstroendeförklaringen tills riksdagen öppnar igen. I intervju med Expressen (28/7) menar Hultqvist nu i efterhand att han kanske borde ha tagit upp Transportstyrelsens IT-läcka i det säkerhetspolitiska rådet. Så dags! Att sedan regeringen med statsministern i spetsen valt att inte ta upp det förrän media gick ut med det i början av juli är ytterst graverande. Det borde leda både till folkets ilska och till en misstroendeförklaring.

Det var mycket magstarkt av Löfven att kritisera och ifrågasätta legitimiteten i Alliansens misstroendeförklaringar innan KU granskat hur regeringskansliet hanterat haveriet hos Transportstyrelsen. Han betonade att Hultqvist inte begått något konstitutionellt fel och borde därför få sitta kvar i regeringen. Löfven blandade helt enkelt ihop misstroendeförklaring med KU:s granskning i ett försök att vilseleda oss alla. KU granskar statsrådens tjänsteutövning och arbetsrutinerna i regeringskansliet. En misstroendeförklaring kräver inte att ett statsråd gjort några formella fel eller brutit mot grundlag eller lag. Om KU beslutar att kritisera ett statsråd brukar man säga att statsrådet prickas. En ”prickning” skulle kunna resultera i en misstroendeförklaring från oppositionen, men det har hittills aldrig inträffat enl ett debattinlägg i Sydsvenskan (27/7) av Anders Sannerstedt, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet.

Misstroendeförklaring är en av demokratins hörnpelare, men Löfven har under sin tid vid makten visat att demokrati inte är det primära. Trots att han regerar i en parlamentarisk demokrati har han med en dåres envishet och tvärtemot ”värdegrunden” hållit SD och därmed minst en femtedel av väljarna utanför mycket av den demokratiska processen. Däremot har han inte vägrat att ta emot SD:s stöd i en del omröstningar i riksdagen.

Löfven borde inse att det varken är ”oseriöst” eller ”omdömeslöst” att använda sig av misstroendeförklaringar. Sju gånger tidigare har misstroendeförklaringar skett i Sverige, men ingen av dem har lyckats samla en majoritet i riksdagen. De har därför bara lett till att oppositionen höjt tonläget och trappat upp ordkriget. Denna gång finns däremot en riksdagsmajoritet (Alliansen + SD) som innebär att Hultqvist kan tvingas att avgå. Men den majoriteten kanske spricker p g a yttre tryck innan misstroendeförklaringen mot Hultqvist behandlas av riksdagen.

Löfven är nu synnerligen upprörd över att Alliansen orsakat en politisk kris. När argumenten är svaga – höj rösten! Det är ett av hans försök att avleda uppmärksamheten från krisen som är ett direkt  resultat av att det största säkerhetsläckaget i modern tid skett under hans ledarskap. Ingen vet idag hur stor skada detta haveri medfört. Regeringen mörkade det gigantiska haveriet i det längsta. Det är endast tack vare media som riksdagen och folket fått vetskap om det. Dessutom försöker Löfven dölja hur inkompetent statsförvaltningen är för att rädda skinnet på de berörda statsråden och tjänstemännen. Det tycks vara viktigare att värna partiet och dess företrädare i det politiska etablissemanget än rikets säkerhet. Därför reducerar han ansvarslösheten i svensk statsförvaltning till ett politiskt spel och ”käbbel” om hur många ministrar som borde avgå.

Löfvens försök att skjuta budbäraren och skylla på andra visar med all tydlighet ännu en gång att Löfven saknar självinsikt, ansvarskänsla och ledarskapsförmåga. Han verkar heller inte förstå vad det innebär att leda en minoritetsregering. Därmed har han förbrukat det lilla förtroende han hade. Han borde ha varit den förste att drabbas av en misstroendeförklaring. Kan vi hoppas att SD riktar en misstroendeförklaring mot Löfven? Jag anser i likhet med Johan Westerholm att det är vad Löfven förtjänar som ytterst ansvarig för det som inträffat. Dessvärre torde inte en riksdagsmajoritet stödja den, inte minst just för att det är de oberörbara sverigedemokraterna som väckt den. I dagens Sverige går det mesta av politiken ut på att inte samarbeta med eller att vägra vara beroende av ens passivt stöd från SD. Hur vettigt verkar det och hur kan vi väljare gå med på detta?

Regering med funktionshinder

När Löfven äntligen på en presskonferens för några dagar sedan kommenterade IT-haveriet på Transportstyrelsen, inledde han med att säga att transparens är viktigt i en demokrati. Läpparnas bekännelse visade det sig. Hans redogörelse för hela härdsmältan innehöll många exempel på bristande transparens och väckte fler frågor än den besvarade. För att stärka sin trovärdighet hade Löfven tagit med sig ÖB, Säpo-chefen och den nye generaldirektören för Transportstyrelsen. Dessa tre ’musketörer’ underminerade genom sina tydliga och sakliga redogörelser om möjligt ytterligare Löfvens trovärdighet och tydlighet.

Inrikesminister /dr/Ygeman, som lyder under Justitiedepartementet, vars ansvarsområde inkluderar även Säpo, hade redan i januari 2016 informerats om att Transportstyrelsens dåvarande generaldirektör Maria Ågren medvetet brutit mot lagen genom att ’outsourca’ information av betydelse för rikets säkerhet. Av Säpos förhör med Maria Ågren framgår att hon inte visste att det var olagligt att göra ”avsteg från gällande lagstiftning”. Trots femton års erfarenhetsom generaldirektör har Ågren inte lyckats förstå att det ligger i en statlig myndighets natur att agera i enlighet med de lagar som reglerar dess verksamhet. Häpnadsväckande! Ändå hindrade detta lagbrott och pågående förundersökning inte Ygeman att höja Ågrens lön. Synnerligen upprörande!

I juni godtog Ågren ett strafföreläggande på 70 000 för sitt lagbrott. Det är minst sagt anmärkningsvärt. Varför valde åklagaren valde att lösa den uppkomna situationen för ett så allvarligt brott utan rättegång?  Vilken skada Ågrens agerande gett upphov kan ingen inklusive åklagaren idag säga. Så varför beslöt åklagaren att låta ett lagbrott som riskerar landets säkerhet stanna vid ett strafföreläggande? Det måste media borra djupare i.

Tack vare att Ågren accepterade strafföreläggandet undviker regeringen en rättegång under pågående valår. Hade Ågren inte accepterat föreläggandet, hade man troligen tvingats genomföra en rättegång, sannolikt med ministrar i vittnesbåset. Ett strafföreläggande innebär dessutom att det varken finns en dom eller ett rättegångsprotokoll om Ågrens lagbrott. Den enda utredning som nu finns är Säpo:s förundersökning. Därmed kan ett åtal inte väckas senare för samma brott. Utstuderat och listigt! Där tycks man trots ’formalia’ och stuprör i alla fall ha samarbetat på högsta nivå.

Transportstyrelsens nu sparkade ordförande Rolf Annerberg (s) mottog återkommande varningssignaler av internrevisor Anette Olofsson, men han har inte brytt sig. Istället har han försökt förminska det pågående brottet. För detta skulle han möjligen kunna åtalas. Därigenom skulle man kunna göra en offentlig genomlysning av vad som skett. I en rättegång skulle man kunna ställa frågor som inte ställts i Säpos utredning.

När det gäller informationshaveriet inom regeringen skyller ansvariga ministrar på att ’stuprörsmodellen’ gäller inom regeringen. Det innebär att varje minister ansvarar bara för sitt departement och det som sker där. Både Ygeman och Hultqvist anger detta som skäl för att de valt att inte informerat statsministern eller infrastrukturminister Anna Johansson, som har det direkta ansvaret för Transportstyrelsen. Det framgick tydligt under tisdagens presskonferenser. Men både Ygeman och Hultqvist sitter med i statsministerns säkerhetsråd som ska diskutera frågor om rikets säkerhet. IT-haveriet inte kvalar in på dagordningen där undrar jag vad de pratar om under sina möten. Inte minst undrar jag vad de inte pratar om.

Ygeman gav dessutom en så genomskinlig förklaring till varför han inte underrättat statsministern tidigare att han borde skämmas när han ser sig själv i repris. Han försökte på fullaste allvar hävda att IT-haveriet var en så allvarlig sak att han inte kunde informera statsministern om den under en fikapaus eller matrast då detta ärende krävde ett särskilt rum som han inte hade tillgång till när han själv informerats av Säpo i jan 2016. Detta rum har han tydligen efter hela ett och ett halvt år ännu inte fått tillgång till. Fablernas värld!

Detta med skamkänsla och ansvarstagande är kanske fortfarande inte Ygemans starka sidor. För inte länge sedan rapporterade Expressen /http://www.expressen.se/nyheter/anders-ygeman-om-sitt-vilda-90-tal/ om Ygemans lättvindiga sätt att i yngre dagar sköta sina privata affärer. Han drog bl a på sig ett trettital betalningsanmärkningar för felparkeringar m m och hamnade i en hyrestvist om ett skadat hus, då han hyrde ut till flera andra personer där och slutade betala hyran. När de lämnade huset var det nedslitet och vattenskadat, vilket resulterade i ekonomisk katastrof för de tre snickarna som ägde huset. Hyrestvisten slutade i tingsrätten, Ygeman förlorade och dömdes att betala för utebliven hyra och el. När han för en tid sedan intervjuades i TV om detta sa han att det här hände ju för minst 25 år sedan och att det var tråkigt att  snickarna inte hade kunnat lägga händelsen bakom sig och gå vidare. Det hade han själv gjort. Så talar den minister som idag har högsta ansvaret för Polisen. Är det möjligen så att ränderna aldrig riktigt går ur? Undra på att rikspolischefen kan komma undan med det mesta!!

Så vad händer nu när Alliansen meddelat att de kommer att väcka misstroende mot Ygeman, Hultqvist och Johansson? Eftersom det verkar finnas stöd i riksdagen för en misstroendeförklaring mot de tre ministrarna kan de inte sitta kvar. Statsministern kan förstås utlysa extraval för att slippa ta ansvar. Det blir intressant att se om Löfven väljer pest eller kolera.

Gränslöst, laglöst, omdömeslöst

Europa bygger inga murar” basunerade statsminister Löfven ut på Medborgarplatsen i sept 2015 när migranter, med eller utan asylskäl och asylrätt samt utan pass eller ID-handlingar, strömmade till Sverige efter att ha tagit sig hela vägen från Medelhavet. Nu visar Transportstyrelsens IT-haveri att regeringen bygger murar mot riksdagen och folket men inte mot främmande makt när det gäller hemlighetsstämplad, säkerhetsklassad information.

Hösten 2015 bröt Maria Ågren, Transportstyrelsens dåvarande generaldirektör, fullt medvetet mot svensk lag, något som dåvarande ordförande Rolf Annerberg kände till och godkände. Enligt infrastrukturminister Anna Johansson (s) fick tjänstemän på Näringsdepartementet kännedom om detta. Ett år senare sparkades Ågren och fick ett strafföreläggande på 70 000 kronor. Hon omplacerades då till den s k ’elefantkyrkogården’ på regeringskansliet, där hon suttit i ett halvår och lyft en månadslön på 115 200 kronor. Eftersom hon nu blivit en belastning för regeringen har hon fått sparken även därifrån. Behåller hon ändå sin månadslön eller har hon annan ’fallskärm’?

Ett strafföreläggande på 70 000! Vilket ynkligt straff med tanke på att hennes lagbrott äventyrat Sveriges säkerhet! Wennerström och Synnergren fick mångåriga fängelsestraff när de lämnat ut känslig information om Sverige. Allas lika värde gäller uppenbarligen inte ’eliten’. Så fungerar dessvärre den s k värdegrunden i praktiken.

Redan i slutet av 2015 varnade Säpo Transportstyrelsen för ’outsourcing’ av hemligstämplad, säkerhetsklassad information till utländska servrar. Under ’resans gång’ har dessutom anställda på lägre nivåer slagit larm för att försöka förhindra katastrofen genom att inte bevilja de behörigheter som myndigheten var på väg att ge ut:

-Jag kunde inte bevilja de behörigheterna. Jag ville inte bryta mot svensk lag helt enkelt, säger datateknikern David Heed vid Transportstyrelsen till Svt.

Men Heed kördes över och cheferna beviljade behörigheterna.

Internrevisorn uppmärksammades också på dessa oegentligheter. Redan i juni 2015 kontaktade internrevisorn därför generaldirektör Maria Ågren och påpekade oegentligheterna. Hon lät sig inte hejdas utan förankrade istället det kriminella förfarandet hos myndighetens styrelse. Den godkände att den myndighet de ansvarade för medvetet och konsekvent bröt mot lagen, antagligen för att de ansåg sig stå över den. Jag kan bara hålla med Nya Wermlands-Tidningen som 18 juli i sin ledare Dumskallarnas sammansvärjning skriver:

Den här chockerande affären illustrerar varför gott omdöme är så viktigt. Hur är man funtad om man lägger ut känslig information av vikt för rikets försvar på utländska servrar? Hur naiva [är] vårt lands ledande tjänstemän?

Säpo säger till DN att myndighetsledningar i Sverige ”helt enkelt inte förstår att man sitter på information av betydelse för rikets säkerhet och då är det risk att man begår misstag”.

Vår svenska statsförvaltning är så inkompetent att främmande makt inte längre behöver spioner för att komma över register om svensk infrastruktur; vägar, hamnar, broar och tunnelbanor. Personuppgifter och bilder på miljontals svenskar har genom haveriet läckt ut. Informationen innehåller också alla landets körkort med foton, t o m för dem som har skyddad identitet. Så omdömeslöst! Varför lyssnade inte Transportstyrelsens ledning och chefer till varningar som anställda på lägre nivåer framförde? Där fanns ju uppenbarligen den kompetens som krävdes för att förstå vad verksamheten handlar om. Och varför lyssnade de inte på Säpos varningar?

I en ledare (samtiden.nu) beskriver Dick Erixon på ett utmärkt sätt den övertaliga regeringens undermåliga kompetens och agerande:

-Obildningskulturen sitter i väggarna och skrämmer iväg vettigt folk. Regeringen, ledd av vår kändisbetagne och kontaktsökande klassresenär, påminner om en FAS3-församling för havererade akademiska utbildningsförsök som dessutom saknar arbetsliverfarenhet i betydelsen att de haft en konkret uppgift att lösa. Förmodligen det dyraste arbetsmarknadspolitiskta program Sverige någonsin haft.

Inrikesminister Ygeman (s) informerades redan i början av 2016 då Maria Ågren utreddes av Säpo, något som inte hindrade Ygeman att höja Ågrens lön. Enligt uppgift ska också försvarsminister Hultqvist då ha fått information om vad som hänt. Varför behöll de informationen för sig själva? Eller gjorde de inte det? Vem som fick veta vad när är höljt i dunkel.

Ansvarig minister, infrastrukturminister Anna Johansson (s), höll presskonferens förra tisdagen och hon verkade sakna insikt om sitt eget ansvar för haveriet på Transportstyrelsen. Hon skyllde på personalen och hävdade att hon informerats om haveriet först när Ågren delgavs misstanke om brott. Häpnadsväckande med tanke på att Johanssons eget departement då redan känt till vad som hänt i ett helt år! Vem tror att partikollegorna Ygeman och Hultqvist, eller hennes egna handläggare och tjänstemän på departementet, glömde eller valde att inte informera Johansson som var ansvarig för Transportstyrelsen om en så allvarlig händelse? Ulf Kristersson (m) kommenterade det så här i förra tisdagens Aktuellt:

-Det är ingen sak som man glömmer berätta. Antingen ljuger Johansson eller så finns det stora problem inom Näringsdepartementet. Oavsett vilket så är det allvarligt. 

Det räcker därför inte med att styrelsens ordförande (Annerberg) och generaldirektör fått gå. Ansvaret för rikets säkerhet ligger inte där utan hos regeringen. Där måste man nu utkräva ansvar. Johansson har genom sin hantering av frågan förbrukat sitt förtroende och bör avgå. Om hon inte vill göra det frivilligt kan oppositionen hjälpa till genom att väcka misstroende och därmed låta riksdagen bestämma om Johanssons öde.

Tidigare har ministrar fått avgå för att de inte betalat sin TV-licens. Det framstår som en bagatell jämfört med det aktuella haveriet. När Ågren tvingades avgå i början av 2017 mörkade regeringen medvetet orsaken och sa att avgången berodde på ‘olika syn på hur arbetet ska bedrivas’. Inte ett ord om att Ågren brutit mot lagen, polisanmälts och fått gå med omedelbar verkan. Det finns m a o många i regeringen som är delaktiga i denna härdsmälta och de måste snarast ställas till svars för detta.