Antalet smittade av coronaviruset är ungefär lika stort i Sverige och Spanien i relation till befolkningen. Dock har Spanien fler dödsfall orsakade av viruset. I fredags (13/3) gick regeringen ut och meddelade att f o m midnatt natten mot lördag skulle kaféer, barer, restauranger, nattklubbar, biografer, idrotts- och simhallar, stränder, parker och i stort sett alla andra platser där människor möts utanför arbete stängas. Skolor och universitet stängs också och alla som kan uppmanas att arbeta hemifrån utan att en statsepidemeolog påpekar att detta skulle vara ojämlikt, då inte alla kan jobba hemifrån. Jämställdhet går inte före smittspridning utanför Sverige.

Igår (14/3) hade den spanska regeringen ett långt möte, där man beslutade att utlysa nationellt nödläge och sätta hela landet i karantän i 15 dagar f o m imorgon (16/3). Vidare införs utegångsförbud. Det innebär att man bara tillåts röra sig utomhus, när det är absolut nödvändigt; man får endast gå till närmaste livsmedelsaffär, apotek och andra nödvändiga ställen. Samtidigt tar centralregeringen nu kontroll över alla regionala myndigheter och poliskårer. Inför ett så allvarligt hot som coronaviruset tar den spanska regeringen sitt ansvar, uppvisar ledarskap och intar tätpositionen. Det känns tryggt med en handlingskraftig, tydlig och beslutsam regering, som vågar kliva fram och ta obekväma och tuffa beslut.

Dagens rödgröna röra i Sverige är kanske den mest inkompetenta, valhänta och senfärdiga regering landet någonsin haft. Att pandemin kombineras med förlamade samhällsinstitutioner, dramatiskt fallande konjunktur, konkurser och stigande arbetslöshet, mycket dålig beredskap och otillräcklig krisberedskap är alarmerande.

I Regeringsformen, kap 1, ”Statsskickets grunder” fastslås tydligt att ”Regeringen styr riket.” Det har vi inte sett många prov på. Den feministiska regeringen har uppvisat en alarmerande inkompetens och häpnadsväckande brist på styrförmåga i kritiska lägen, något som lett till skarp och återkommande kritik från KU, riksdagens konstitutionsutskott. Ett exempel är regeringens hantering av säkerhetshaveriet på Transportstyrelsen. KU slutsats var att ”Statsministern bär det yttersta ansvaret för att rutinerna inte har fungerat.” Kommande oberoende utredningar lär utvärdera hur han hanterat den nuvarande epidemin.

Utvärderade lär också Folkhälsomyndigheten, FHM, bli. De har under de senaste veckorna kommit med flera märkliga uttalanden, som visat att de underskattat coronavirusets kraft och försenat hanteringen av det. I en intervju med Expressen (27/1) sa statsepidemeolog Anders Tegnell att:

-… risken att smittas i Sverige är obefintlig – viruset sprids inte heller i andra länder.

Tegnell hävdade dessutom följande om sportlovsresor i Alperna (8/2):

-När det gäller den här typen av resor finns det absolut ingen anledning att bekymra sig för Coronaviruset. I exempelvis Alperna och Sydeuropa finns det ingen spridning överhuvudtaget.

FHM:s och Tegnells agerande och motsägelsefulla budskap sedan epidemin startade har aktivt bidragit till att tilliten till, och förtroendet för, dem allvarligt skadats. Motsägelsefulla, felaktiga och förvirrande budskap lugnar inte en oroad befolkning. Vi måste kunna lita på att myndigheternas information är både snabb och tillförlitlig. Inte heller känns det förtroendeingivande eller respektingivande att dagens myndighetspersoner ofta är både arroganta och vaga. Man får nästan uppfattningen att de vill hålla oss utanför snarare än att informera oss. Resultatet blir i värsta fall att de misstänks ha en politisk agenda med syfte att undanhålla oss sanningen. Men verklighetens folk såg det komma och räds ingalunda klarspråk.

Löfven har inte hunnit ge så många motsägelsefulla budskap; han försvinner så fort det krisar och avslöjar därmed sin totala brist på ledarskap. I flera veckor höll han sig borta från scenen i motsats till sina kollegor i övriga Europa, som bl a stängt gränser och skolor. Löfven och hans entourage ställde in högskoleprovet, men de har i övrigt intagit en undanskymd roll. Våra nordiska grannar däremot har stängt sina gränser och infört inreseförbud, inte minst för att de sannolikt ser Sverige som en säkerhetsrisk. Det förstår jag.

Men så plötsligt händer det. Förra tisdagen (11/3) höjde FHM, risknivån för smittspridning till ”mycket hög”. Då tvingades Löfven ut tillsammans med socialminister Hallengren. De öppnade upp för ett förbud mot större folksamlingar, men först måste FHM lämna en rekommendation om detta. I onsdags (12/3) kom denna rekommendation och regeringen gick då ut och förbjöd sammankomster med mer än 500 personer. Varför kunde regeringen inte i likhet med andra regeringar fatta detta beslut redan när coronaviruset drabbade Sverige? Varför beslöt de sig för att ta skydd bakom FHM:s rekommendation, en ’expertmyndighet’ som till att börja med missbedömt hotet och hävdat att coronaviruset inte kommer till Sverige, att vi har kontroll över det inom några veckor etc?

Nationalekonomen Lars Calmfors konstaterade följande i en kritisk krönika i DN (10/3):

–Min uppfattning är att betydligt kraftigare åtgärder borde ha vidtagits på ett tidigt stadium, eftersom kostnaderna för dessa förefaller begränsade jämfört med de kostnader som kan uppkomma på längre sikt vid omfattande smittspridning. Men dessa avvägningar är i grunden värderingsmässiga och bör göras på politisk nivå”.

Sanningen är att Sverige idag står tämligen tomhänt och mycket illa rustat inför coronavirusets härjningar. Brist på vårdplatser, testutrustning, skyddsutrustning, personal m m löser man inte genom att gå upp i stabsläge eller genom att hemlighålla hur stora bristerna faktiskt är. I mitten av veckan hade man redan ändrat strategi. Tegnell sa då följande till AB:

–Nu är det inte längre viktigt att veta exakt hur många som är smittade i Sverige.

Det innebär att varken allmänheten eller WHO kommer att kunna informera sig om smittans utbredning i samhället. Har man redan efter någon vecka nått maxnivån för antal test man klarar av att utföra? Va’ fa’n får vi för pengarna?

Landets handlingsförlamade, ’naiva’ politiker och handfallna myndigheter bådar inte gott. Inte heller duger det med en mumlande, frånvarande statsminister, som ofta är mer förvirrad än ’sitt folk’. Det mesta tycks saknas, när krisen är ett faktum. Ändå ansåg regeringen att de hade råd att skänka 40 miljoner kronor till WHO för att bekämpa coronaepidemin. Dessa miljoner hade behövts för att höja vår egen beredskap inför coronaviruset. Fast de såg det kanske inte komma.

När vi kämpat oss igenom coronapandemin, måste vi utvärdera vilka preventiva åtgärder som borde ha funnits på plats och när. Också tillgången på test och provtagningar för att identifiera, spåra och förekomma spridningen av coronaviruset måste utvärderas. Inte minst måste man utvärdera hur kommunikationen med ’verklighetens folk’ fungerade. Dessutom måste man ta reda på varför Sverige inte införde flygstopp för flyg från Iran och Italien på ett tidigare stadium. Självfallet måste oberoende proffs utan politisk agenda sköta dessa utvärderingar.

I många länder har man under rådande omständigheter till skillnad från Sverige beslutat att stänga gränserna för asylsökande. Under januari och februari tog Sverige emot 3 294 asylansökningar och 7 094 ansökningar om familjeåterföreningar enligt Nyheter Idag. Många av asylanterna kommer från eller via Iran, där smittspridningen av coronaviruset är omfattande och var känd redan i januari. Hur planerar man asylanternas ankomst? Finns tillräckligt med testutrustning och vårdplatser för dem? Eftersom man mottagit deras asylansökningar kan man åtminstone inte skylla på att man inte sett dem komma.

Annika (S)trandhäll, medlem i ”smartaste tjejgänget”, tidigare statsråd och chef för Socialdepartementet (2014–2019), socialförsäkringsminister (2014–2017 och 2019) och socialminister (2017-2019), förnekar sig inte i kampen för att bli ihågkommen. Ihågkommen blir hon nog i första hand inte för vad hon politiskt åstadkommit utan snarare för vad hon misslyckats med.

Strandhäll beslutade våren 2018 bl a att Ann-Marie Begler, Försäkringskassans tidigare generaldirektör, skulle sparkas p g a att hon inte skötte sin tjänst. Beslutet att sparka Begler kom plötsligt och oväntat och Strandhäll hade svårt att förklara orsaken till beslutet. Därmed inleddes den s k Begler-affären. Begler sa att hon haft samtal med Strandhäll, där missnöjet inte nämnts. Begler hade dessutom lyckats nå de mål som regeringen satt upp för FK.

Beglers framgångsrika arbete hade fått regeringens politik att framstå i dålig dager och Ulf Kristersson (m) hävdade att Begler avsattes av politiska och valtaktiska skäl. Strandhäll kallades till KU för utfrågning. Misstroendeförklaringen mot henne kallade hon för ”ett moderat spel”. I början av april 2018 inledde KU sin granskning av ärendet. I samband med detta riktade flera tjänstemän skarp kritik mot Strandhäll, som de menade hade ljugit ett flertal gånger. Dessutom hade hon försökt tysta en myndighet (FK) och förhindra personal där att lämna ut uppgifter till media. I början av juni meddelade ett enigt KU att Strandhäll prickats p g a hur hon hanterat petningen av Begler. Trots Strandhälls lögner och försök att tysta en myndighet fick hon sitta kvar på sin post. Begler förpassades till den s k Elefantkyrkogården, där generaldirektörer som inte klarat sina jobb tillbringar tiden med föga meningsfulla uppgifter och generaldirektörslön.

Nu är Strandhäll ute på twitterbanan igen. Ett av hennes främsta hatobjekt är Hanif Bali (m), men det räcker inte långt att vara medlem i ”smartaste tjejgänget” och se sig själv som sinnebilden för anständighet och representant för den s k värdegrunden, när man angriper Bali. Hon borde vid det här laget inse att hon är dömd att förlora varje match mot honom.

På sistone har Strandhäll attackerat frilansjournalisten Joakim Lamotte, nu senast för att han bar skyddsväst i Svt:s livesända debatt ”Sverige möts” i Kronogården (Trollhättan). Vem behöver skyddsväst i det trygga land som den rödgröna regeringen lyckats åstadkomma?

Lamotte har en allvarlig hotbild mot sig och sin familj. I slutet av 2019, när han besökte Kronogården p g a tidigare oroligheter där, möttes han av maskerade personer som hotade, slog och rånade honom. Hans närvaro i Kronogården ifrågasattes för att han inte visar de maskerade ligisterna tillräcklig ”respekt”.

”Det de vill ha är journalister som visar dem respekt och ställer frågorna på ett korrekt sätt.”

Så förklarade advokat Abraham Zeito, företrädare för flera av de kriminella elementen i Kronogården under ovannämnda debatt i ”Sverige möts”, där Joakim Lamotte medverkade. Lamotte svarade att ungdomarna i dessa områden är vana vid Public Service-journalister, som inte ifrågasätter deras historier om polistrakasserier eller enorma utsatthet och som publicerar snyftreportage.

Strandhäll anser att Lamotte har sig själv att skylla för hatet mot honom och skriver:

-… den överväldigande majoritet av hederliga vanliga människor som bor i Kronogården blir så klart både arga och upprörda när det kommer en känd opinionsbildare som man vet har en högerextrem svans i sitt följe.

Strandhäll kände sig genast manad att gå ut i Expressen (28/8) med en debattartikel, Lamotte borde ha lämnat skyddsvästen i sandlådan. Där hånade hon Lamotte och beskrev honom som ”pinsam” för att han använt skyddsväst under debatten. Strandhäll påpekar att hon själv bott i utsatta områden som Bergsjön, Angered och Kortedala men aldrig behövt skyddsväst och att hon och många andra reagerade starkt på att se Lamotte i skyddsväst i Svt. Att hon som privatperson och boende i ”utsatta områden” inte behövde vidta skyddsåtgärder för många år sedan är fullständigt irrelevant. På den tiden hade de politiskt /o/ansvariga ännu inte tappat kontrollen över landet och kriminaliteten. Självklart kan hon heller inte jämföra sig med en frilansjournalist som vågar göra jobb som journalister med en tryggad anställning på ’regimmedia’ inte vågar idag.

Om Strandhäll hade besvärat sig med att informera sig litet bättre, hade hon vetat varför Polisen, ville att Lamotte skulle bära skottsäker väst, när han kom till Kronogården:

-Efter att jag offentliggjorde att jag tänkte åka tillbaka till Kronogården kontaktades jag av polisens personskyddsgrupp. De berättade att hotbilden mot mig var massiv och ansåg att jag behövde deras skydd. Det finns helt enkelt personer i Trollhättan som skulle döda mig om de fick chansen. Och poliser som kontaktade mig ansåg att jag borde ha skyddsväst för min egen säkerhets skull, skriver han på Facebook.

-Jag hade minst fyra livvakter från polisen runt mig från det att jag åkte in i Trollhättan tills att jag lämnade staden. Utöver dessa livvakter kryllade det av kravallutrustade poliser och polishästar i Kronogården.

Skulle Strandhäll vägra att hörsamma Polisens rekommendation eller säga nej till livvakter, om detta gällde henne själv? Det är magstarkt av henne att gå ut och hävda att Lamotte ”borde ha lämnat skyddsvästen i sandlådan”. Menar hon att Kronogården är en sandlåda? Själv har hon personskydd hos SÄPO! Är hon också utsatt för hot och hat för vilket hon har sig själv att skylla? Varför måste hon ständigt visa att hon slänger sig på tangentbordet, innan hon hunnit koppla in hjärnan? Pinsam är bara förnamnet.

Strandhälls attack på Lamotte är ett exempel på hur hon och den ’vänsterextrema svans’ som hon m fl ”har i sitt följe” försöker skifta fokus från de rödgrönas katastrofala politiska misslyckanden sedan 2014 till Lamottes klädsel i Svt, från relevant samhällskritik till irrelevant kritik av klädsel. Det är också ett talande exempel på hur hon trots sin ”anständighet och värdegrund” gör skillnad på människor. Alla är i hennes ögon inte lika mycket värda. När Anders drYgeman i februari 2017 besökte Malmö, hade han skyddsväst när han åkte runt med poliser i polisbil.  Inte ett pip har hörts från Strandhäll om detta. Vilket pinsamt hyckleri!

Ett råd till Strandhäll är att ta ett steg tillbaka och utveckla litet självinsikt och självkritik. Hennes attacker och raljerande mot personer som ifrågasätter hennes och regeringens bristande kompetens och politik gagnar varken henne eller partiet. Och hon behöver inte oroa sig för att bli bortglömd. Hennes klavertramp, gapighet på sociala medier och politiska tillkortakommanden kommer vi att minnas längre än hon önskar.

SD kan konsten att skapa rubriker och uppmärksamhet. Inte minst hjälper statsministern till att rikta strålkastarna mot dem. Veckans stora ämne var SD:s förslag att kalla in de ansvariga cheferna på Public Service till Konstitutionsutskottet för att svara på frågor om sin verksamhet. Förslaget avslogs dock av utskottet.

-Det går inte att understryka hur viktigt det är att public service inte tystas eller upplever sig hotade av politiska makthavare. I länder där dessa principer bryts ned är demokratin illa ute. Politiska makthavare som tar kritiska medier i örat är något vi förknippar med auktoritära regimer, skriver Löfven.

–Vi behöver en mångfald av fria medier i Sverige, i hela landet. Vi behöver dem för en fri åsiktsbildning, fritt utbyte av idéer och för att makten ska granskas”, skriver han på Facebook.

Hur rimmar detta med att regeringen sedan 2018 drevat mot yttrandefriheten och krävt censur av s k  ”hat” på plattformar som Google, Twitter och Facebook? Resultatet är att flera regimkritiska mediekanaler stängts ned. S-regeringen och Morgan Johansson gör nu allt för att tukta och styra sociala medier och plattformar i enlighet vänsterns krav. Auktoritär regim? Förra veckan fortsatte regeringen sin strid mot det fria ordet genom att föreslå att företag ska kunna straffas för hets mot folkgrupp.

Enligt etablissemanget inom medier, politik och akademi är det helt i sin ordning att politiker styr upp de medier som inte finansieras av staten och som inte har en vänsterdominans. Att styra upp de medier som finansieras med enorma 8 MILJARDER av oss skattebetalare borde vara ännu mer i sin ordning. Men samma etablissemang protesterar högljutt när ett riksdagsparti i kulturutskottet vill fråga ut de medier som får 8 skattemiljarder, trots att deras vänsterpräglade utbud inte följer sändningsavtalet, som kräver balans och opartiskhet.

Annika Strandhäll, f d socialminister och medlem i ”smarta tjejgänget”, gick som vanligt ut på nätet innan hon hunnit koppla in hjärnan: Så här skrev hon på Facebook:

-NOG NU SD, SVERIGE ÄR INTE NORDKOREA ELLER DET DÄR LANDET I ÖSTEUROPA ERA LEDANDE FÖRETRÄDARE BRUKAR HYLLA.

Vi har nu sett att SD i kommuner där de tagit makten ger sig på kulturpolitiken. I Sölvesborg gav de sig på biblioteken. I Täby skulle man stoppa samtal med författare om HBTQ frågor. Och tyvärr finns många fler exempel….men…Igår passerades en gräns då SD begärde att chefer på SVT och SR skulle kallas in till riksdagens kulturutskott. Detta på grund av innehåll och uttalanden i specifika program.
Det rör sig om ett studiosamtal om ungdomsbrottslighet i SVT:s Morgonstudion och Sveriges radios program ”P3 med Rebecca och Fiona”.

I Sverige ska det fria ordet vara fredat från politiken. Oberoende aktörer ska kunna granska oss politiker och makthavare utan rädsla för replissarier/bestraffning.

Strandhäll borde snarast påpeka för Morgan att ”i Sverige ska det fria ordet vara fredat från politiken”. Hennes kommentar avslöjar både hennes avsaknad av konsekvens och hennes bristande värdegrund; alla har i hennes ögon inte ”lika värde”. Riksdagens kulturutskott utfrågar regelbundet ledningarna för olika kulturverksamheter som lever på skattemedel, men Strandhäll anser tydligen att kulturutskottet ska göra ett undantag från detta för Public Service.

Hanna Stjärne, Svt:s VD, verkade närmast förnärmad över SD:s förslag:

-Det är anmärkningsvärt och jag har inte hört talas om något liknande i Sverige. Vi har ett system med en Granskningsnämnd dit synpunkter kan framföras. Det gäller alla, även politiker.

–Det är förstås fritt att kritisera, diskutera och ogilla det SVT gör. Men politiker har ett ansvar för att respektera systemet och hålla armlängds avstånd till oberoende medieföretag som har i uppgift att granska dem.

-SD använder nu den hårda beslutsmakten i folkvalda församlingar för att ge sig på institutioner som medieföretag, bibliotek och museer, de överskridit en gräns och jag hoppas Sveriges samlade journalistkår reser ragg. Jag gör det. Sverige är inte Nordkorea.

Tillhör hon kanske också ”smartaste tjejgänget? Hon borde välkomna en granskning. Jag instämmer helt med Johan Westerholm, som 30/10-19 skrev följande (ledarsidorna.se):

– Men Public Service största fiende är vare sig en allt mer missnöjd politisk opposition eller finns heller hos nyetablerad fri media. Fienden finns på insidan gestaltad av SVT:s Jan Helin och Helena Olsson som är oförmögna att se sitt eget ansvar och hur de själva agerar.

Westerholm skriver där också att Svt:s Anna Hedenmo vitsordar dessutom att redaktionerna har särbehandlat de olika partierna. Hon medger att det fanns en tid när SD inte behandlades som andra partier av nyhetsredaktionerna.

-men i dag ges partiet samma utrymme och uppmärksamhet, och utsätts för samma kritiska granskning som övriga riksdagspartier.

Undrar om SD håller med om detta.

Kent Asp, professor på JMG, institutionen för journalistik, medier och kommunikation, Göteborgs universitet, är den som forskat mest om journalistkårens partisympatier. I hans studie 2012 kan man se att 70% av journalisterna inom Public Service sympatiserar med de två vänsterextrema partierna Mp och V. 54% av journalisterna uppgav att de sympatiserade med Miljöpartiet. På Sveriges Television var den siffran 52% och i dagspressen 40%. Enligt Asp gör de ökade sympatierna för Mp att partiet får en gräddfil i medierna. Är det rimligt mot bakgrund av Mp:s stöd på ca 4% av väljarna?

Det nya bantade Public Service måste bli bättre på att rekrytera folk som speglar olika ideologier och uppfattningar bland allmänheten. Det får vara slut med vänsterextrema och moraliserande ideologier utan bred folklig förankring. Självklart spelar journalistens egna värderingar in när det gäller vilka aspekter av en nyhet som lyfts fram och vilka personer man intervjuar. Har t ex president Trump någonsin lyfts fram på ett sakligt och opartiskt sätt av Public Service? Hedenmos erkännande att ”det fanns en tid då SD inte behandlades som andra partier av nyhetsredaktionerna” är häpnadsväckande. Hur förklarar Stjärne detta? Det får åtminstone mig att ”resa ragg”.

Public Service får 8 miljarder för sitt samhällsuppdrag att ”opartiskt och sakligt rapportera sanningen”.  Svt och SR har till uppgift att företräda alla medborgare, inte att driva en politisk agenda. Att över 50% av medarbetarna sympatiserar med Mp är helt orimligt med tanke på att motsvarande sympatier hos allmänheten ligger på ca 4%. Medveten snedrekrytering? Är representation viktigt bara vid tillsättning av högre tjänster? Här krävs en förklaring av cheferna på Public Service, som har ”balans, opartiskhet och saklig rapportering” som ledord. Medarbetare som misslyckas med att hålla isär jobb och egna partisympatier hör inte hemma på P S.

Den tredje statsmaktens roll är att granska makten åt folket. Numera granskar den folket åt makten. Det är ”fullständigt oacceptabelt” att göda Public Service med 8 miljarder trots att de missköter sitt samhällsuppdrag. Riksdagen måste nu ta sitt fulla ansvar och kräva att ansvariga chefer i alla skattefinansierade verksamheter säkerställer en balans som speglar riksdagens sammansättning. Provocerande, medvetna snedrekryteringar av myndighetschefer och tjänstemän med rätt partibok och som låter sina egna partisympatier påverka jobbet måste upphöra.

Läs också https://ledarsidorna.se/2020/02/sa-skadar-kraven-pa-att-ge-journalister-en-sarstallning-respekten-for-media/

 När det gäller att göra usla affärer för staten och våra skattepengar, är det nog få som kan tävla med Maud Olofsson, Centerns partiledare 2001 till 2011, vice statsminister i Reinfeldts regering 2006-2010 och näringsminister 2006-2011. Inte illa! Hon svepte in som en frisk fläkt i svensk politik, men idag minns vi henne nog dessvärre som kanske den kostsammaste politiker Sverige haft. Likaså kommer vi ihåg henne för att hon vägrade att låta sig utfrågas av Konstitutionsutskottet om Nuonaffären. De miljardnotor hon lämnat efter sig till oss skattebetalare efter sina affärer i Nuon och PostNord är hisnande.

Till skillnad från vår Herre, som vilade med jämna mellanrum, när han skapade människan och jorden, vilade dåvarande näringsminister Maud Olofsson inte på hanen, när hon 2009 stressade igenom sin skapelse PostNord. Kraftig kritik både från opposition och flera remissinstanser hejdade inte hennes framfart. Hon förklarade stolt och segervisst att genom denna sammanslagning tog posten steget ut i Europa. Men posten är ett nationellt ansvar.

Innan sammanslagningen bad Riksrevisionen 2008 att få granska PostNords verksamhet och förorda revisor i bolaget, men Olofsson sa nej. En granskning av Riksrevisionen hade kanske kunnat förhindra sammanslagningen och Olofssons köp av grisen i säcken. Danskarna hade nämligen ’glömt’ att informera om att danska postmarknaden skulle reduceras kraftigt, när alla myndigheter genom den snabba digitaliseringen avskaffade snigelposten. De ’glömde’ också att säga att det skulle innebära 3 000 danska arbetslösa brevbärare, många med avtal som ger dem rätt till tre årslöner vid uppsägning.

PostNord har på tre år gjort en förlust på 3 miljarder och återkommande skapat rubriker p g a tappade paket och försändelser samt massiva klagomål från alla missnöjda kunder. 2019 noterade Post- och telestyrelsen ’all time high’ ifråga om klagomål mot PostNord. Eftersom problemen tycks vara värst i Danmark, skrev den tidigare finansministern Allan Larsson (s) nyligen på Facebook:

– Låt Posten gå i konkurs – köp sedan ut Svenska Posten!

-Det finns ingen anledning för svenska staten och svenska skattebetalare att fortsätta att finansiera underskotten i den danska verksamheten.

I intervju med AB (19/1-20) säger Larsson att man skulle ha tackat nej till affären redan från början:

-Det kan även ett barn se att man gör ett företag som ger årliga stora underskott och att underskotten ligger på ena sidan. Det är väl alla väldigt medvetna om nu.

Idag svarar Maud Olofsson inte på frågan om hon informerade statsministern och de andra partiledarna om sammanslagningen.

Nu var tyvärr PostNord inte Olofssons största och sämsta affär. Det var däremot Nuon-affären. 2009 köpte dåvarande statliga kassakon Vattenfall holländska gas-, kol- och vindkraftsjätten Nuon för svindlande 95 miljarder kronor, den största kontantaffären i svensk historia. Vattenfall blev därmed ett av Europas största energibolag men enl Vattenfalls egen kvartalsrapport hösten 2014, betalade de ett överpris på hela 53 miljarder för Nuon (SvD 30/10-14). Hur var det möjligt?

Affären har kallats för Sveriges sämsta affär någonsin och orsakade en politisk storm, när det stod klart att köpet av kolkraftsbolaget var ett praktfiasko. Redan 2013 hade fiaskot kostat 37,5 miljarder. På ynka 5 år förvandlades Vattenfalls köp av Nuon från tidernas affär till Sveriges sämsta affär någonsin. Vattenfalls dåvarande VD Øystein Løseth avgick hösten 2014 på egen begäran.

När det blev dags att utkräva ansvar hänvisade Fredrik Reinfeldt (m) till ”ansvarigt statsråd” och försökte därigenom lägga skulden på Maud Olofsson, som vid den tiden lämnat politiken. Per Bolund (mp) anmälde Olofsson till KU för hennes hantering av Nuon-affären. Hon kallades ett antal gånger till KU men vägrade infinna sig. Det hade jag inte förväntat mig av henne.

Ansvaret för Nuon hamnar också på många andra högt uppsatta personer, både politiskt tillsatta och tjänstemän, som likt Olofsson smiter från sitt ansvar. Tyngst faller dock ansvaret på Reinfeldt och Anders Borg, som borde ha vetat bättre och stoppat näringsministerns miljardrullning. I KU (okt 2015) hävdade Reinfeldt och Borg, att de inte kände till affären i förväg. Det rimmar illa med det interna dokument som TV4 senare presenterade. Det visade att Reinfeldt godkänt affären och t o m diskuterat den med övr partiledare i Alliansen 11 feb 2009. Så skämmigt att inte kunna erkänna detta och att lägga över hela ansvaret och skulden på Olofsson! Men vilka var hennes motiv till att inte avslöja sanningen? Där vilar en hel hundkyrkogård. Sanningen lär bara de inblandade partiledarna och politikerna känna till. Notan för Vattenfalls utlandsäventyr känner vi skattebetalare till.

Nu är Maud Olofsson plötsligt ute på banan igen. I AB 23 jan kritiserar hon Kristersson (m) och Busch Thor (kd) för omoget beteende:

– Svenska folket har rätt att kräva att det finns ordning och reda i riksdagen. Det är jag uppvuxen med, att det finns regler som följs. Det skapar stabilitet. I de länder där inte ansvarsfullheten finns, så går det i regel inte bra, säger hon.

Svenska folket har också rätt att kräva att partierna genomför den politik de gått till val på. Centern gick till val på att bilda en alliansregering, men bildade istället ett JÖKbo tillsammans med S och Mp. C och L styr dessutom politiken från en bekväm och ansvarslös läktarplats. Idag har vi en regering som driver en politik som inte ens deras egna väljare röstat på. Hur moget och stabilt är det och hur mycket ordning och reda i riksdagen och politiken innebär det?

Olofsson tror att Kristersson och Busch Thor nu försvårar ett återskapande av Alliansen:

-Det kommer ju inte att underlätta, jag vet inte vad M och KD har att vinna på det här.

-Och V är beredd att göra upp med SD, det är så mycket konstigt som händer nu.

Magstarkt! Det märkligaste är att hennes egen partikamrat Annie Lööf hjälpt S och Löfven att splittra Alliansen och behålla makten trots att JÖKboet saknar majoritet i riksdagen och trots Lööfs löfte långt innan valet 2018 att hellre äta upp sin högra sko än att bli ett stödhjul åt Löfven.

JÖKboets främsta syfte var att stänga ute ’ytterkantspartierna’ V och SD från politiskt inflytande. Nu kritiserar Lööf dessa partier för att ge M och KD det stöd och inflytande som hon själv nekade M och KD. Att hon innan valet lovade att stödja Kristersson som statsminister i en ny alliansregering betydde tydligen inget. Maktspelaren Lööf om någon vet hur man maximerar det politiska spelet. Hur  kan hon förvänta sig att de partier hon odemokratiskt utestängde från politiskt inflytande, och som tillsammans är i majoritet i riksdagen, ska avstå från att använda sitt inflytande av hänsyn till henne och JÖKboet?

Det är lätt att hålla med Magdalena Andersson, dåvarande finansministerkandidat (s), som 2013, när S inte röstade igenom Alliansens budget, sa:

-Det är inte oppositionens uppgift att lotsa igenom budgetar.

Nu, när hon ingår i en minoritetsregering, som inte får stöd i riksdagen för sin budget, är det förstås annat ljud i Anderssons skälla. Då kämpar hon för att vinna budgivningen om välfärdsmiljarderna.

Maud Olofsson borde hålla god min i elakt spel. Det aktuella budgetsamarbetet mellan V, SD, M och KD är en följd av JÖKboet.  En konsekvens av att dagens regering är en minoritetsregering är att den inte får igenom sina förslag, om en riksdagsmajoritet ogillar dem. Det är glädjande att demokratin fungerar, trots att Lööf och Olofssons parti gjort allt för att minimera den med JÖKboet.

Hur JÖKboet ska överleva kommande samarbete mellan de 4 oppositionspartierna återstår att se. Tvingas Lööf kanske mot sin vilja bjuda in ’ytterkantspartiet’ V till samtal för att rädda JÖKboet, något som skulle riskera hennes trovärdighet och politiska karriär? Blir det kanske till sist V, som avgör Lööfs polìtiska öde? Den som gräver en grop åt andra…

För ett år sedan hade jag inte hört talas om begreppet samordningsnummer, men i slutet av november skrev både DN och SvD om detta och avslöjade att vi har ofattbara 873 000 personer med samordningsnummer i landet. Nummer på alla men noll koll för vi vet inte vilka de är, var de bor/finns el hur många samordningsnummer var och en av dem har. P g a politisk oförmåga och slappa el handfallna myndigheter har välfärden blivit en bankomat för kriminella personer som vi vet litet eller inget om och vars identitet ofta inte styrkts i samband med utfärdandet.

Samordningsnummer infördes vid millenniumskiftet. Skatteverket utfärdar samordningsnummer och definierar det så här:

”Samordningsnummer är en identitetsbeteckning för personer som inte är eller har varit folkbokförda i Sverige. Syftet med samordningsnummer är att myndigheter och andra samhällsfunktioner ska kunna identifiera personer även om de inte är folkbokförda i Sverige.” 

Ett samordningsnummer innebär att personerna ifråga ska kunna få anställning, skaffa bankkonton, registreras in som bilägare m m och att de ska kunna få olika former av sociala bidrag från det svenska samhället i väntan på att de folkbokförts och fått riktiga ID-kort. Personer med samordningsnummer ingår heller inte i befolkningsstatistiken. Det skulle i värsta fall kunna innebära att Sverige har ytterligare 873 000 personer. Fast nu har en hel del av dem mer än ett samordningsnummer för att kunna blåsa mer än en myndighet.

Under fjolåret kunde vi läsa att det bland myndighetsutövare på Migrationsverket (av alla myndigheter) fanns utvisningsdömda brottslingar som ett resultat av att verket inte gjort nödvändiga personkontroller vid anställningar. Det är häpnadsväckande och torde vara ett resultat av att vi i Sverige litar på varandra.

Likaså kunde vi läsa att statligt ägda Swedavia avslöjats med att ha två anställda som enl uppgift till DN inte hade tillstånd att vistas i Sverige. Dessa hade visserligen ’säkerhetskontrollerats’, men att de saknade uppehållstillstånd här, missade man. Enl Migrationsverket hade i början av 2018 bara 50 personer av de 300-350 personer/vecka (bara i Stockholm), som ville ha ett samordningsnummer, giltiga tillstånd att över huvud taget vistas i Sverige. För att få ett samordningsnummer krävs varken uppehållstillstånd el en adress i Sverige.

-Kunskapen om vad samordningsnumret står för är väldigt låg, såväl hos allmänheten som hos myndigheterna, säger Tobias Wijk på Skatteverket.

För två år sedan larmade Skatteverket om att de identifierat ett huvudproblem: företag, individer och myndigheter tror felaktigt att den som fått ett samordningsnummer har styrkt sin identitet och att inga flera kontroller behövs. Men man behöver varken inställa sig i Sverige el visa upp ett foto av sig själv för att få ett samordningsnummer, som ger tillgång till hela den svenska sjukvården liksom till svensk pension. Skatteverket informerade regeringen om detta i en rapport, men från Rosenbad kom inga krav på åtgärder. Istället kom krav på att göra det lättare för EU-medborgare att ta arbete i Sverige.

Hur kan det då praktiskt gå till att få ett samordningsnummer för en utländsk medborgare? På en rysk websida, som vänder sig till rysktalande som vill till Sverige, oftast för att jobba, får man hjälp:

”Kontrakt för samordningsnummer – 1.500 kronor”.

”Samordningsnummer garanterat – två till fyra veckor, pris 3.000 kronor”.

Att köpa en bil på Blocket el bara ett registreringsnummer kräver ett samordningsnummer för att Transportstyrelsen ska kunna registrera ägarbytet i Sverige. Enl lag räcker det att ’köparen’ mejlar över en kopia av sitt pass för att identifiera sig. Transportstyrelsen ansvarar för bedömningen att dokumentet är äkta.

Utländska personer som vill till Sverige för att jobba, kan söka en mindre nogräknad arbetsgivare, som  kontaktar Skatteverket för att meddela att personen, som vill ha ett samordningsnummer, ska arbeta hos arbetsgivaren ifråga och behöver ett samordningsnummer för att kunna betala skatt i Sverige. Att kontrollera att personens inskannade ID-handlingar verkligen är korrekta och tillhör den sökande struntar man ofta i. På dessa lösa grunder utfärdas sedan samordningsnummer, som öppnar dörren till vår arbetsmarknad och till flera inkomstbaserade förmåner, t ex rätt till sjukvård och pension om arbetsgivaren betalar in till det. Denna kunskap sprids sedan och leder till en populär stormarknad för kriminella element och skrupelfria arbetsgivare. Skulle Skatteverket upptäcka att personen ifråga är i Sverige illegalt, har de inte rätt att kontakta gränspolisen.

Enl Nationellt underrättelsecentrum används kapade el falska identiteter både till bidragsbrott, som i fallet med Iraks f d försvarsminister, och terrorfinansiering som i terroristen Akilovs fall. Idag saknas lagliga krav på att Skatteverkets beskattningsverksamhet, Migrationsverket eller Polisen ska se till att inidividen styrkt sin identitet, innan man delar ut ett samordningsnummer. Även om man kräver detta på övr myndigheter, varierar kontrollen mycket och inskränker sig oftast till att bedöma en inskannad kopia av ett pass, inte att personen själv ska inställa sig. Undra på att användningen av samordningsnummer fullkomligt exploderat!

-Vi har ett parallellsamhälle som bara växer och vi har tappat kontrollen över vilka som är här, säger Marit Murphy Handelsberg, civil utredare vid gränspolisen. (DN 28/11)

Christian Frödén. gruppchef för gränspolisens ensamkommandegrupp, har arbetat mycket med unga migranter i Stockholm. Han uppger till Svt Nyheter att det är vanligt att uppge flera identiteter i kontakt med myndigheter:

-Det är deras modus: att komma undan lagföring genom att bygga olika identiteter och inte gärna bli fotograferade.

-Det är mer regel än undantag att man har en ny identitet för varje land man kommer till.

Förra veckan skrev bl a nättidningen Samtiden om 3 personer som tillsammans hade 38 olika identiteter (12/1).

Myndighetssverige och SÄPO har noll koll på vilken identitet den stora gruppen av utländska medborgare faktisk har, var de befinner sig, vad de sysslar med osv. De har också noll koll på hur många olika samordningsnummer samma individ kan ha. Staten och regeringen har skapat ett system som möjliggör storskaliga bedrägerier, grov brottslighet och ett skuggsamhälle som polis, kriminalvård, rättsväsende m fl inte klarar av att hantera. Löfvens löften om ordning och reda var uppenbarligen inte värda mer än hans löfte om att Sverige skulle ha EU:s lägsta arbetslöshet 2020.

Så hur många Akilovs ska vi påtvingas här i Absurdistan Samtiden 12/1-20, innan regeringen stryper detta system?

En renrakad Morgan Johansson börjar det nya året med att frisera siffror och statistik. Det är magstarkt med tanke på att han nu utreds för manipulation av BRÅ:s statistik och att hans departement anklagas för otillbörlig påverkan/styrning av BRÅ. Att ljuga verkar helt naturligt för honom. Eller också klarar han inte av att tolka statistik. Båda delarna är ytterst graverande för en justitieminister.

Den rödgröna regeringens bristande kontakt med verkligheten har försatt Sverige i ett ansträngt läge inom många områden. Inte blir det bättre av att propagandaminister Johansson och den svamlande statsminister Löfven fortsätter att hävda att invandringen minskat och att anklaga oss ”som sett det komma” för rasism m m. Med hjälp av pinsamma angrepp på politiska motståndare och desperata känsloutspel på twitter och i media försöker de utan framgång flytta uppmärksamheten från sina fabler, sin avsaknad av politisk agenda och sina politiska fiaskon.

Under hösten har Löfven vid upprepade tillfällen gått ut och attackerat både KD och M för att ha samtalat med SD. Han har t ex ljugit (i dåligt sällskap med Peter Wolodarski på regimtrogna DN) om att Kristersson lovat förintelseöverlevaren Heidi Fried att aldrig samarbeta med SD. Fel, fel, fel! Däremot lovade Kristersson henne att om det blev en Alliansregering efter valet 2018, skulle den regeringen inte samarbeta med SD. Detta har Fried verifierat, men det har förstås inte föranlett en ursäkt fr Löfven eller regimmedia. Det avslöjar mycket om Löfven och Wolodarski.

Att såssarna samtalar och samarbetar med SD i utskotten talar Löfven tyst om. Likaså tiger han om att S många gånger fått igenom sina förslag i riksdagen tack vare SD. Med en dåres envishet fortsätter han att skamlöst ljuga och upprepa att S aldrig kommer att samtala eller samarbeta med SD. Det har minskat såssarnas opinionssiffror i samma takt som det ökat SD:s siffror. Mer av samma retorik och taktik torde välkomnas av SD, som kan ta det hela ’med knusende ro’.

Redan i dec var Löfven ute och attackerade V för att vara beredda att tillsammans med M, SD och KD fälla regeringens förslag om Arbetsförmedlingens förändring.  Om man undantar vissa ledarsidor och politiska grupperingar, är det både vanligt och förnuftigt att samverka i frågor där man tycker i stort sett likadant. Såssarna har dock gjort precis tvärtom för att behålla makten och talar nu med kluven tunga för att förklara, varför de driver en politik i strid med vad de gick till val på, en politik som är mer borgerlig än vad Alliansen drev.

För Löfven innebär politik prat i kvadrat, prat som inte behöver leda till konkreta resultat. Han babblar på litet lagom luddigt och hoppas att slippa bli granskad av dagens regimtrogna medier, vars journalister verkar sakna förmågan eller viljan att ställa kritiska frågor och göra djupare analyser av svamlet. Också Löfvens ministrar pratar och pratar, vilket gör dem svåra att lyssna på. Att sammanfatta det lilla de egentligen säger med sina ordkaskader blir nästan omöjligt. Visserligen pratar de om att tillsätta utredningar, men när dessa presenteras ett par år senare, har alla glömt frågan p g a att andra akuta lägen och frågor dykt upp. Skulle de få kritiska frågor, börjar de genast rabbla upp allt de gjort, men några konkreta resultat kan de oftast inte peka på; EU:s lägsta arbetslöshet 2020, nyanlända i arbete inom 2 år, 5 000 enkla jobb till 2020, Vårdgarantin, Välfärden som blivit Felfärden osv, osv.

Det övergripande syftet med JÖKboet (liksom med den tidigare DÖ) var att på ett väljarfientligt sätt hindra landets näst största eller största parti att påverka politiken. Som om detta inte vore illa nog, har denna överenskommelse skapat ett regeringsarbete, som hindrar de styrande partierna att föra en vettig (eller åtminstone sin egen) politik och oss väljare att utkräva fullt och direkt ansvar av dem som ingår i JÖKboet. Dags för socialdemokraterna att ta bort demokraterna i partinamnet, då det innebär falsk marknadsföring!

Propagandaminister Johansson inledde året (3/1) med att visa att han inte klarar av en levande opposition. I en paneldebatt i Svt, där ledarskribenterna Ivar Arpi (SvD), Göran Greider (Dala-Demokraten) och Susanne Nyström (Eskilstuna-Kuriren) analyserade det gångna politiska året och förutspådde vilka partier som blir vinnare 2020, kritiserade Arpi regeringen och kallade den för ”en styggelse på alla sätt”. Det fick propagandaministerns topplock att ryka.

Arpis kritik är dock ytterst legitim, eftersom vi är en demokrati med lagstadgad yttrandefrihet, inte en nordkoreansk koloni. Det innebär att såssarna inte kan bestämma vad folket får tycka och säga. Stor i orden och liten på jorden är vad propandaministern är. Utan att tveka tar han sig friheter som ingen demokratiskt sinnad politiker skulle få för sig att göra. Samtidigt hävdar han utan skam att de som ifrågasätter honom saknar respekt för demokratin.

För några dagar sedan (9/1) skrev propagandaminister Johansson följande inlägg:

-Går igenom asylstatistiken för 2019. När vi i somras gjorde det något lättare för t ex nyanlända syrier att ta hit barn och maka/make, så var det många som hävdade att antalet ärenden skulle öka kraftigt. Det blev tvärtom. En kraftig minskning och lägre siffror än på nio år.

Antingen fattar han inte hur man läser statistiken eller också försöker han vilseleda oss; de nya regler som styr familjeåterförening syns inte i 2019 års statistik. Under all kritik av den ytterst /o/ansvarige propagandaministern!

Såssarnas sjunkande opinionssiffror och det kraftigt minskande förtroendet för Löfven talar dock sitt tydliga språk och visar att verklighetens folk insett att samhällskontraktet mellan oss skattebetalare och staten är brutet. Fler och fler av oss inser nu att vi betalar för en samhällsservice, som vi inte längre får p g a att våra skattepengar istället bekostar en totalt okontrollerad och ansvarslös demografisk förändring av Sverige, som inget parti gått till val på och som vi inte varit med om att rösta fram. Att vi reagerar mot detta är ett friskhetstecken. Att de politiskt /o/ansvariga inte reagerar är ett tecken på att de saknar insikt och verklighetsförankring.

Så här andefattigt och undermåligt blir det med politiker som inte har andra visioner än sin egen makt och välfärd.

Forskarna bakom Linköpingsrapporten, Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning, har intervjuat 37 anställda och f d anställda vid BRÅ, justitieministrar samt flera från BRÅ:s insynsråd, ett tämligen bra underlag för en forskningsrapport.  Av rapporten framgår att BRÅ ”i vissa fall snedvrider politiskt känslig forskning och anpassar resultaten efter beställarens önskemål”.

Reaktionen på forskningsrapporten lät inte vänta på sig. Public service och annan media gav mycket utrymme till dem som kritiserade rapporten. Att ifrågasätta BRÅ:s opartiskhet och tillförlitlighet är en het potatis, inte minst bland dem som kände sig granskade. Bland de första ut att misskreditera rapporten var själva sinnebilden för BRÅ, Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi på Stockholms universitet, tidigare forskare och även utredningschef på BRÅ:

-På den tiden jag satte betyg på saker och ting, så skulle jag inte godkänna det här som en C-uppsats.

Det är kanske tur att han inte längre ”sätter betyg på saker och ting”.

Gunnar Sandelin, författare och journalist, gjorde 1989 ett program om invandrare och brottslighet för Norra Magasinet (Svt). Där påpekade Sarnecki, dåvarande chef för BRÅ, vikten av att utreda förövarnas etnicitet och se vilka nationer de kom ifrån:

-Det är helt givet att vi måste titta på olika etniska minoriteter.

Han tog också upp den politiska oviljan att beröra frågan om invandrares kriminalitet:

-Man har bedrivit strutspolitik!

Sedan dess har Sarnecki gjort ett antal U-svängar och själv intagit strutsposition. Utan att tveka skruvar han verklighet och fakta och har överlevt sitt bäst-före-datum samt tappat sin trovärdighet.

Också kriminologer och forskare på Stockholms universitet reagerade starkt mot att de lyftes fram som ”ideologiska påverkansfaktorer”. Felipe Estrada Dörner, professor i kriminologi där, har tidigare varit chef för BRÅ:s enhet för forskning och utveckling och känner inte igen bilden av den tystnadskultur som studien tar upp. Han kommer nu att skicka en formell skrivelse till Linköpings universitet:

-Vi ställer oss undrande till hur de vet att vår institution är ideologisk och hur vi påverkar Brå i en speciell riktning. Jag skulle aldrig göra en sådan beskrivning av en annan institution. Jag skulle inte våga, baserat på så här tunt underlag, säger Estrada Dörner. –

En som däremot ger stöd åt forskningsrapporten är beteendegenetikern Amir Sariaslan, senior forskare i psykiatrisk epidemiologi vid Helsingfors universitet. Han säger att BRÅ länge bara rekryterat från Stockholms universitet och bara de lojala där. Hans forskning har visat att det i själva verket inte finns något orsakssamband mellan socioekonomiska faktorer under uppväxten och kriminalitet. Sariaslan anser att BRÅ ensidigt fokuserar på sociologiska förklaringsmodeller för kriminalitet, t ex uppväxtmiljö, familjens ekonomi och att växa upp med en ensamstående förälder.

Att de som granskats nu försöker skjuta budbäraren och avfärda 37 anställdas/ fd anställdas erfarenheter av arbetet på BRÅ som ett ”tunt underlag” övertygar inte. Om bara hälften av vad de intervjuade berättar skulle stämma, visar det att BRÅ är en politiserad myndighet som misslyckats med sitt uppdrag. De intervjuade tar upp att man av politisk hänsyn tonar ned fakta och statistik, informerar på ett sätt som inte leder till politiska kontroverser samt överdriver eller underrapporterar beroende på sin politiska agenda. Både regering och ansvariga myndigheter missar därigenom relevanta underlag för sin verksamhet och gapet mellan ”verkligheten och den politiska verkligheten” växer.

Morgan Johansson anser att rapporten är ”svepande”. Han och osanningsministeriet har länge gjort allt för att slippa ta fram aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn.  Han hävdar med en dåres envishet att den rapport som publicerades i ämnet 2005 är tillräcklig och avfärdar behovet av nya rapporter så här:

-Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället.

Sverige idag och Sverige 2005 är helt skilda världar. Vi är många som skulle vilja veta varför ’förnedringsbrott’ och gruppvåldtäkter både mot kvinnor och unga män blivit allt vanligare, varför kniv allt oftare används som mordvapen, varför klanväldet tillåts växa i landet m m. Ge oss fakta så vi slipper spekulera och se till att åtgärda problemen istället för att förneka den skrämmande samhällsutvecklingen och ’brunsmeta’ alla som vågar påtala eländet!

Jag misstänker att den främsta orsaken till Johanssons ovilja att ta fram statistik över invandrares representation i olika brottskategorier de senaste 15 åren är att det skulle kunna gynna ”mörka krafter i samhället”, d v s SD, samt blottlägga hur fundamentalt tidigare regeringar, där Johansson bl a själv suttit, misslyckats med asyl- och immigrationspolitiken. BRÅ motiverade sin rapport 2005 så här:

-/…./ en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Avsaknad av aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn underlättar att myter skapas och befästs.

Trots denna motivering av BRÅ 2005 avfärdar också Stina Holmberg, enhetschef på BRÅ, behovet av en ny undersökning om invandrares brottslighet. Statsminister Löfven å sin sida hävdade i Svt:s Agenda i slutet av nov att ingen koppling finns mellan invandringen och det grova gängvåldet:

-Om du sätter dit människor som är födda i Sverige under samma förutsättningar så får du samma resultat.

Vilket vetenskapligt underlag baserar han det på? Har han lyssnat för mycket på Sarnecki, som inför valet 2018 hävdade att populistiska krafter skulle bygga sin skrämselpropaganda på invandrares brottslighet. Varför vägrar då Johansson, Sarnecki, Holmberg m fl att ta fram en aktuell och ”kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet”, som gör det omöjligt för populistiska krafter att ”bygga sin skrämselpropaganda på invandrares brottslighet”? Är det kanske för att Johansson, Sarnecki m fl vet att verkligheten ser annorlunda ut än den ’politiska verklighet’ som den politiska tvättomaten BRÅ och Johanssons osanningsministerium presenterat?

Den politiskt /o/ansvarige propagandaministern Johansson (f ö ordf för BRÅ 1999 – 2002) uppdrog dock i höstas till Statskontoret att utvärdera de satsningar som gjorts på BRÅ sedan 2013 (Ju2019/02929/KRIM). Syftet är att ta reda på om BRÅ levt upp till sin roll som kunskapscentrum för rättsväsendet. Om BRÅ inte lyckats ska Statskontoret ”beskriva vilka interna eller externa faktorer som kan förklara detta”. Var Johanssons uppdrag till Statskontoret kanske ett sätt att förekomma Linköpingsrapporten?

BRÅ har nu fått en ny generaldirektör, en händelse som ser ut som en tanke. Hon heter Kristina Svartz och råkar ha varit kanslichef i Justitieutskottet under Johanssons tid som dess ordförande. Hon vet förstås hur hon ska jobba för att göra Johansson nöjd och glad eftersom de känt varandra länge.

Redan i början av 2000-talet diskuterades BRÅ:s trovärdighet bland forskare och professorer. Man hävdade att BRÅ:s ledning bara försökte få resultat som passade regeringen. Sten Levander, professor i psykiatri och på den tiden medlem i BRÅ:s vetenskapliga nämnd, kommenterade läget:

-Det är katastrof överallt på BRÅ. Rapporterna som de gör är filtrerade, det utövas censur. BRÅ:s uppdrag är att serva regeringen med forskning och kunskap. Det gör de inte. BRÅ tillhandahåller istället önskad information på beställning av justitieministern och departementet.

Det är lätt att hålla med Sven-Erik Alhem, pensionerad åklagare och rättsdebattör (SvD 17/12-19):

-Det kommer alltid finnas misstankar om politiskt anpassade forskningsresultat på Brå, och därför borde stora delar av myndighetens arbete skötas av universiteten i stället.

BRÅ, Brottsförebyggande rådet, har hamnat i stormens öga – igen. Tre forskare vid Linköpings universitet, Stefan Holgersson, professor i polisvetenskap, Ossian Grahn, jurist och journalist samt Malin Wieslander, universitetslektor i pedagogik, har just publicerat en kritisk forskningsrapport ”Går det att lita på Brå? En studie om bias i myndighetsforskning”. Den bygger på intervjuer med 37 anställda och f d anställda på BRÅ och vittnar om en politiserad verksamhet där ”känsliga” slutsatser ofta tonas ned.

BRÅ:s uppdrag är att verka för att ”brottsligheten minskar och tryggheten ökar i samhället” genom att ”ta fram fakta och sprida kunskap om brottslighet, brottsbekämpning och brottsförebyggande arbete, till i första hand regeringen och myndigheter inom rättsväsendet.” Uppdraget tycks dock vara underordnat omfattande politisk hänsyn. Rätt version av sanningen om brottsligheten i Sverige har varit viktigare än själva sanningen. Som svensk kräver jag dock att information från myndigheter är korrekt, sann och fri från all politisk styrning.

En f d anställd berättar att hen ”tillsammans med generaldirektören blev uppkallad till justitiedepartementet för ett samtal med krav om att en rapport skulle ”rättas”. En annan berättar om hur en generaldirektör klargjort att det finns ”en verklighet och en politisk verklighet” för att motivera en ändring i en rapport. En annan f d anställd berättar:

-Om det var så att resultat inte gillades så blev det censur, tillrättaläggande av resultat, nedtoning av resultat och att man lyfte fram andra delar av en studie som inte var så känsliga eller kunde visa på ett positivt resultat.

Generaldirektören gick ibland in och krävde ändringar på detaljnivå. När rapportförfattare motsatte sig ändringarna publicerades istället en kortversion av rapporten. En f d anställd berättar om hur en rapport hen skrev utsattes för omfattande ändringar. Som skäl angavs att det fanns allvarliga metodologiska brister, trots att två statistiker varit med för att kolla just metodologin. Också i detta fall korrigerades resultatet eftersom det handlade om en ”het potatis”.

Departement och generaldirektör kunde utöva påtryckningar på enskilda anställda när resultatet ogillades, vilket skapat en märklig kultur på BRÅ. En anställd berättar:

-Det är mycket lågt i tak på BRÅ. Diskussioner och kritisk reflektion är bannlyst.

Vid ett tillfälle hade en rapport om våldsbrottslighet uppfattats som känslig då den motbevisade en tidigare studie som visat på en nedgång i brottsnivån. Den efterföljande studien, som korrigerade slutsatserna, ”förhalades med tanke på dess politiskt känsliga resultat” så att publiceringen inte skulle sammanfalla med tidpunkten för ett allmänt val. Hur kan BRÅ gå med på att ändra statistik av hänsyn till allmänna val? Politisk styrning!

Enligt intervjupersonerna fanns även andra tillfällen då det ”funnits politiska skäl till att de utsatts för press” att ändra innehåll utan att de kallats till departementet. Det verkar alltså inte handla om undantagsfall då påtryckningar utövats utan detta har varit ett mönster på myndigheten. En annan f d anställd säger att det inte kommer tjänstemän från justitiedepartementet och korrigerar slutsatser. Däremot finns tydliga riktlinjer om vad man ska titta på och vad som ska undvikas.

Vi är många som under senare år ifrågasatt BRÅ:s statistik över och relativiseringar av brottslighet. Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet och ledamot i BRÅ:s rådgivande organ, intervjuas ofta av Svt när det gäller brottslighet. Han hittar alltid förklaringar som klingar falskt för oss som inte lever i den ”politiska verkligheten”:

-Självklart är brottsligheten ett problem, men i dagens läge finns det så otroligt mycket annat att oroa sig för.

Att antalet personer utsatta för sexualbrott kraftigt ökat förklarade Sarnecki med att det skulle kunna bero på Metoo och debatten om ofredanden på festivaler. Våren 2011 ökade antalet våldtäktsanmälningar dramatiskt. Det kunde enl Sarnecki bero på en ökande benägenhet att anmäla inspirerad av uppståndelsen kring Julian Assange (Wikileaks). På 90-talet blev vardagsbrottsligheten omdebatterad. Sarneckis förklaring då var att när hotet från Sovjet försvann, sökte många efter en inhemsk fiende och den fienden fann de i brottslingarna. Han påpekar ofta att det dödliga våldet på 90-talet var värre:

-Brottsligheten har inte utvecklats på något exceptionellt sätt det senaste decenniet. Frågan är om den har ökat överhuvudtaget.

Sarnecki har i åratal i samhällsdebatten ständigt hävdat att läget inte varit allvarligt. Tvärtom har han med en dåres envishet gång på gång slagit fast att allt är bra, att det är anmälningsbenägenheten, inte brottsligheten, som ökat, att migrationspolitiken inte resulterat i ökad brottslighet som SD hävdat och att risken att utsättas för våldsbrott minskat. Vad säger detta om Sarnecki? Hur ska man kunna ha förtroende för hans uttalanden? Och hur kan man känna förtroende för BRÅ:s material?

I feb 2018 tvärvände Sarnecki dock plötsligt. I Forskning & Framsteg kommenterade han då den grova brottslighetens utveckling i landet:

-Läget är jävligt allvarligt. Detta har tagit oss och polisen med total överraskning. Och det ser faktiskt väldigt illa ut just nu.

Något som ingen kunnat förutspå hade nu hänt och i upphetsningen jämförde han situationen med 1920-talets Chicago, d v s Al Capones storhetstid. Han erkände att det krävs ”gigantiska resurser” för att bekämpa det. Ändå såg varken Löfven, Sarnecki eller polisen det komma. Hur är det möjligt?

Förklaringen till Sarneckis plötsliga U-sväng i feb kom i slutet på mars 2018. Då publicerades BRÅ:s slutliga statistik för 2017, som visade att antalet anmälda våldtäkter ökade och att det dödliga våldet var det högsta sedan mätningarna började (2002). Sarnecki valde helt enkelt att förekomma för att inte förekommas.

Jan Ahlberg, tidigare generaldirektör på BRÅ lät genomföra 2 stora undersökningar, ”Invandrares och invandrares barns brottslighet, 1996:2” och ”Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, 2005:17”. Av undersökningarna framgår att invandrare är kraftigt överrepresenterade (drygt 100%) i brottslighet. Ifråga om grövre brott, t ex mord, dråp och misshandel av obekanta, är invandrares överrepresentation 400-500 % och vid våldtäkter 450 %. Detta talas det tyst om idag.

Så här motiverade BRÅ 2005 sin rapport:

-/…./ en kunskapsbaserad bild av svenskars och invandrares brottslighet är bättre än en som är grundad på gissningar och personliga uppfattningar. Avsaknad av aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn underlättar att myter skapas och befästs.

Tyvärr dog Ahlberg 2005 och med honom gick både civilkurage och heder på BRÅ i graven.

Mitt nästa inlägg, Brottförmildrandet Rådet II, handlar om hur forskare och professorer diskuterade BRÅ:s trovärdighet redan för 15 år sedan och hur Osanningsministeriet gör allt för att slippa ta fram aktuella fakta om brottsligheten bland utrikes födda och deras barn.  Det skulle ju kunna avslöja skillnaden mellan ”verkligheten och den politiska verkligheten” vilket ”skulle kunna gynna mörka krafter i samhället”.

Hédi Fried, överlevare från Förintelsen, träffade förra året partiledaren Ulf Kristersson (M), som då lovade henne att aldrig samarbeta med SD. Vid den tidpunkten planerade de fyra allianspartierna att bilda en ny alliansregering efter valet 2018. De fyras gäng, liksom den övr 7-klövern, var då också fast beslutna att aaaaaaaaldrig samtala eller samarbeta med SD. Major Björklund t ex hade lovat sina barn att SD aaaaaaaldrig skulle få något politiskt inflytande och kappvändaren Annie Lööf lovade att hellre äta upp sin högra sko än att bli stödhjul åt såssarna. Nu har dock M tänkt om och då är såssarna inte sena att utnyttja situationen och hävda att ”M sviker offren för förintelsen, de beblandar sig med ondskan.”

Alla 7-klöverns partier samverkar regelbundet med SD i riksdagsutskotten. S har t ex tillsammans med SD stoppat borgerlig skattepolitik och M och KD fick igenom sin budget tack vare SD. Redan i somras träffades Busch Thor och Åkesson under en lunch ihop för att diskutera politik och nyligen träffades Kristersson och Åkesson för att prata om samverkan i frågor där M och SD ligger nära varandra. Om man ska lyckas befria Sverige från dagens JÖKbo, gäller det att i god tid före nästa val få till ett trovärdigt regeringsalternativ. Så nu har M tänkt om och då är S snabba att utnyttja situationen och påpeka att ”moderaterna sviker offren för förintelsen, de beblandar sig med ondskan.”

Godhetsklanen reagerade och de rödgröna partiledarna agerade omedelbart. Amanda Lind, kultur- och demokratiminister (mp), påstod att M nu tappat sin ”sista smula av anständighet” då de nu kan tänka sig att samarbeta med ”ett auktoritärt parti”. Omdömeslöst! Hon behöver sannerligen ”utvecklingstid”. Värst i klassen var förstås Löfven, som hysteriskt gick ut och talade om ”brunblått” samarbete som får honom att tänka på nazism. Vilket lågvattenmärke! Hans upprörda uttalanden avslöjade med önskvärd tydlighet att såssarna inte längre har någon anständighet kvar:

-Så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord. Historiens dom kommer att bli hård.

Löfvens uppgift som partiledare är bl a att kritisera oppositionen, men han ska akta sig för att avslöja att han saknar heder i kroppen. Jag förstår att såssarna är desperata, eftersom SD i färska  opinionsmätningar nu är lika stora som S, men Förintelsen får inte användas som ett inrikespolitiskt vapen. Det är klart under en statsministers nivå att koppla ihop Kristersson med Förintelsen.

Löfven tydliggör än en gång sin oförmåga till självkritik och självinsikt. Såssarna har mycket ”brunt” i sin garderob när det gäller nazismen. Tack vare omfattande handelsavtal med Tyskland kunde Sverige löpande leverera svensk järnmalm till den tyska krigsindustrin. Betalningen gjordes i guld som sägs ha kommit direkt från nazisternas koncentrationsläger. Dessutom kunde svenskar och tyskar utan problem arbeta i varandras länder under kriget. Som ett resultat av att vi tjänade pengar på att handla med tyskarna under andra världskriget, ville Winston Churchill ”jämna Sverige med marken”.

Andra lik i såssarnas rymliga garderob är Rasbiologiska institutet och de tvångssteriliseringar som utfördes för att hindra att ”de sämsta” inom den svenska rasen att skaffa barn. Tvångssteriliseringarna beviljades av Socialstyrelsens socialpsykiatriska nämnd, som hade kända riksdagskvinnor från S och C som ledamöter. ”Så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord! Historiens dom kommer att bli hård”. Löfvens ’brunsmetning’, rasistanklagelser och skambeläggning av andra partier saknar både anständighet och trovärdighet. Att kasta sten i glashus är inget framgångskoncept.

Också regimtrogna Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski kommenterar moderatledarens svek från tidigare löftet att han ”aldrig, aldrig kommer att gå med på något samröre med SD”. Wolodarski verkar helt oförstående inför att ett parti kan behöva ändra inställning och taktik, när ett lands politiska situation dramatiskt förändras. Se bara på hur Lööf nu samarbetar med såssarna och hur Löfven genomför mer borgerlig politik än t o m Alliansen gjorde på sin tid!

Som ett brev på posten efter Kristerssons kaffeträff med Åkesson tvingades Kristersson avsäga sig uppdraget som prisutdelare av det pris som festfixaren Micael Bindefeldts Stiftelse till minne av Förintelsen varje år delar ut. Kristersson och Bindefeldt är kompisar och frotterade sig med varandra t ex på Bindefeldts stora och omskrivna födelsedagsfest i Tel Aviv tidigare i höst. Men den vänskapen vägde lätt när Stiftelsens styrelse med ett antal kända aktivister fick råda. I främsta ledet där hittar vi vänsteraktivisten Daniel Pohl, VD och chefredaktör för Stiftelsen Expo, som inte lyft ett finger för att belysa judarnas svåra situation i dagens Sverige, och DN:s Wolodarski. Dessa aktivister väljer nu att utnyttja Stiftelsen för sina privata politiska syften. Genom att degradera Förintelsen till politik och Kristersson till svikare försöker de vinna politiska poänger. I DN 8 dec ställde Wolodarski i en ledare följ fråga till Kristersson:

-Kära Kristersson, känns det verkligen bra med SD?

Som av en händelse går Wolodarskis styrelsekollega Pohl samma dag ut och kräver följ:

–Dags för Kristersson att bekänna färg.

Hur kunde Bindefeldt gå med på att hans kompis Kristersson tvingades avsäga sig uppdraget att dela ut Stiftelsens pris? Med sådana kompisar behöver Kristersson sannerligen inga fiender och förföljda judar i Sverige kan uppenbarligen inte räkna med Expos stöd. Sanslöst och oanständigt! Bindefeldts varumärke kommer hädanefter att förknippas med vänsteraktivister. Hur hedrar det minnet av Förintelsens offer och hur uppfyller det syftet med Stiftelsen?

Sist men inte minst har såssarna inte gjort upp med antisemitismen i sitt parti. Malmö är snart tömt på judar, men S i Malmö riskerar att förlora många muslimska röster om de skulle ta itu med antisemitismen. Eftersom partiets ’ideologi’ numera endast tycks vara att erövra makten och att behålla den, är det viktigare att säkra den muslimska valboskapens röster än att motarbeta antisemitism. Såssar som Ilmar Repalu, Hillevi Larsson och SSU i Malmö har jobbat hårt för att se till att antisemitismen frodas och Löfven har inte lyft ett finger för att motverka detta.

”Så bottenlöst omoraliskt att jag saknar ord. Historiens dom kommer att bli hård”.

Läs också  https://uvell.se/2019/12/13/lumpet-bindefeldt/

Nobelfesten går idag den 10:de dec av stapeln och samtliga partiledare utom Jimmie Åkesson (SD) är inbjudna. Anledningen är enl Nobelstiftelsens talesperson Mikael Östlund att:

–Sverigedemokraterna är inte ett parti som alla andra. Partiets bakgrund i högerextremism och företrädarnas agerande i nuet visar på en bristande respekt för den grundläggande principen om alla människor är lika värda och rättigheter – oavsett hudfärg, härkomst eller religion.

Det är att kasta sten i glashus. Stiftelsens egen värdegrund ”och företrädarnas agerande i nuet visar på en bristande respekt för den grundläggande principen om /att/ alla människor är lika värda”. Denna negativa särbehandling av SD har Nobelstiftelsen tillämpat i ca 10 år. Ytterst kränkande och omdömeslöst både mot partiet, som idag tävlar med såssarna om att vara landets största parti, och mot alla som röstar på SD. Stiftelsen har naturligtvis rätt att bjuda in vem man vill, men deras sätt att göra en politisk arena av denna nationella högtidlighet är skämmigt och tyder på bristande omdöme och respekt. Dessutom solkar det ner både Nobels namn och Nobelfesten.

Att hävda att inte SD respekterar mänskliga rättigheter ter sig både komiskt och orimligt, då den publicerade gästlistan nu avslöjar att ambassadörer och representanter för riktigt odemokratiska diktaturstater bjudits in. Men kravet att ”respektera att alla människor är lika värda” gäller tydligen bara i Sverige. Bland gästerna finns t ex Kina, som spärrar in oliktänkande m fl, Iran, som hänger homosexuella i lyftkranar och lyktstolpar, Saudiarabien, som bl a mördar och styckar journalister på sina beskickningar och afrikanska regimer, som förtrycker och mördar. Nobelstiftelsen välkomnar m a o mördarregimer och tydliggör därmed sin egen unkna värdegrund och sin dubbelmoral.

Att man utestänger ett riksdagsparti med demokratiskt valda företrädare för svenska folket men bjuder in ovan nämnda odemokratiska representanter förklarar man med att det styrs av ”interna rutiner”, som man uppenbarligen inte haft anledning att ompröva. Det är lätt att hålla med Demoskops opinionschef Peter Santesson, som betraktar agerandet som ”omdömeslöst” i Dagens Samhälle (3/12). Han skriver bl a:

-I politiseringens tid förvandlas tidigare gemensamma ytor och symboler till arenor för politiskt signalerande. Nobelstiftelsen visar hur det kan gå till. ”Nobelstiftelsen sitter inte och analyserar partier utifrån opinionsmätningar” svarar de sturskt apropå att de nu inte bjuder in partiledaren för ett parti som tävlar om positionen som största parti i väljaropinionen.

Lydia Wålsten är inne på samma tankar i en ledare i SvD (5/12):

-Inte bara går något förlorat när breda arenor reduceras till politiska manifestationer. När man ska hylla mänsklighetens största landvinningar: vetenskapen, teknologin och humanismen borde en grundbult vara att utstämpling inte är vad som har tagit oss dit.

Marcus Storch, fd VD för AGA och Nobelstiftelsens tidigare ordf, var den som beslutade att SD som enda parti inte skulle bjudas in till Nobelfesten, ett beslut som fortfarande gäller trots att Storch avgått som ordförande för stiftelsen. Sedan 2010 är Lars Heikensten VD för Nobelstiftelsen. Hans karriär har innefattat höga statliga tjänster, t ex på finansdepartementet, under såsseregeringar. Han har också hunnit vara riksbankschef. Då är det inte alltför långsökt att gissa att han har samma inställning till SD som sina vänner i dagens regering. Att han inte håller sig för god att använda sig av  sin ställning i Nobelstiftelsen för att göra festen till en politisk arena och markera mot SD är ett intellektuellt magplask.

Genom att bjuda in blodbesudlade diktaturstater ”som inte respekterar mänskliga rättigheter” legitimerar Nobelstiftelsen det förtryck som dessa stater står för. Det är provocerande och smutsar ner både stiftelsen och festen. SD:s presschef Henrik Gustafsson kommenterar Nobelstiftelsens beslut så här i ett mejl till TT:

-Det stämmer nog alldeles säkert att vi inte delar deras syn på människor, vilket är det återkommande argumentet till varför Jimmie Åkesson inte är välkommen. Vi skulle exempelvis aldrig få för oss att bjuda in ambassadörer från diktaturstater som de gör år efter år.

Jag delar heller inte Nobelstiftelsens människosyn när det gäller mördarregimer och anser dessutom att det är fel att reducera Nobelfesten till en politisk PK-arena.

Årets Nobelfest kommer att kantas av manifestationer och protester på Stockholms gator och torg mot att författaren Handke, som anklagas för att vara en ’folkmordsförnekare’ (av folkmordet i Srebrenica), tilldelats nobelpriset i litteratur. Av samma orsak bojkottar utländska  ambassadörer stationerade i Sverige tillställningen.

Sist men inte minst har Nobelstiftelsen än en gång tydliggjort sin dubbelmoral och sin unkna värdegrund.