Annie Lööf statsminister 2022?

Centern har just haft kommundagar i Göteborg, partiledaren Annie Lööf har kraftig medvind i medierna och partiets opinionssiffror växer. Centern är med sina dryga 9 % dock fortfarande ett relativt litet parti, men det har Lööf tänkt ändra på. Hennes målsättning är att bli statsminister 2022. Hur det ska gå till återstår att se.

Lööf har just nu något av stjärnstatus på den politiska scenen. Hennes tydlighet, energi och förmåga att tala så att väljarna förstår vad hon säger går hem. Så länge konkurrensen från övriga partiledare i dessa ’grenar’ är obefintlig, kommer Lööf att ’äga’. Hon är dessutom mycket skicklig i att hantera sociala medier. Idag är hon den partiledare som har högst förtroende bland väljarna och dessutom har hon blivit något av mediernas gunstling. Men trots sin tydlighet och talförmåga ger hon inga förtroendeingivande svar på hur hon tänker lösa dagens allvarliga problem.

Lööf slog i Agenda nyligen fast att Centern aldrig kommer att ”ingå i ett regeringsunderlag som behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna”. Aktivt stöd från SD verkar i alla fall vara helt acceptabelt på kommunal nivå, t ex i Högsby i Småland, där Centern styr med stöd av Sverigedemokraterna, som blev näst största parti i valet.

När Lööf valdes till partiledare var hennes mål inte att göra sitt bästa för Sverige tillsammans med allianskollegorna:

Alliansen är medlet för att nå Centerpartiets mål, inte ett mål i sig”.

Nu meddelar Lööf att hennes ambition är en ny alliansregering 2018.

-Tillsammans med Alliansen och väljarnas stöd ska vi nästa år byta ut Stefan Löfven”.

Och om en ny alliansregering inte kan bildas utan SD:s aktiva eller passiva stöd?

-Då går jag hellre i opposition, fastslår Lööf.

Löfven har f ö deklarerat att han oavsett valresultat vill sitta kvar som statsminister och tycker att det är upp till de borgerliga partierna att samarbeta med honom.

Lööfs höga svansföring och tydliga avståndstagande ifråga om SD är inte särskilt konsekvent eller logiskt. Mig veterligen har hon inte tagit tydligt avstånd från vänsterpartiet och deras mörka historia. Fredrik Antonsson skriver 27/1 på sin blogg I Otakt:

-Sverigedemokraterna har sin historia, och de säger att de skäms för den. Varenda Sverigedemokrat av rang har varit ute i medierna och etern och förklarat att det finns en historia i SD som man inte skulle vilja ha idag. Åkesson, Karlsson, Jomshof. Alla har varit tydliga med att historien stinker och är jobbig.

Svensk vänster när den är som den var på förintelsens minnesdag är en vidrig vänster. Man drar sig inte för något när man skall kladda brunfärg på sina politiska motståndare. Ingenting. Vänsterledaren Sjöstedt förtränger sitt eget partis mörka historia och svingar vilt, utan en tanke på att dåtidens VPK-idol faktiskt spöade Hitler i förintande. Det är ett hyckleri bortom vett och sans. Det är kontraproduktivt trams, som kommer att få helt motsatt effekt än att skrämma bort folk från SD och sätta käppar i hjulen i samtalen mellan två riksdagspartier……..

Inte heller Centern är fläckfri, men de behöver numera aldrig svara på frågor om sitt mörka förflutna. Under hela 1920- och 30-talet fanns inom dåvarande Bondeförbundet (som Centern hette på den tiden) drag av antisemitism och rasmystik. Det var på 30-talet det mest rasistiskt färgade partiet i riksdagen och vid sidan av nazisterna var Bondeförbundet det enda parti som hade rasismen inskrivet i sitt partiprogram:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

I mitten av 1990-talet avslöjades att den populäre centerpolitikern, akademiledamoten, riksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman varit en brinnande nazist. I samband med detta uppstod en intensiv debatt om Centerns ’bruna’ förflutna. Partiet har konsekvent blundat för sin egen historia. Mot slutet av 1990-talet lovade Centern dock att tillsätta en forskargrupp för att skriva partiets historia och reda ut nazistkopplingen, men än har inget hänt trots att nästan 20 år gått.

Med tanke på de lik också Centern har i garderoben vore det klädsamt av Lööf att klart och tydligt göra upp med sitt eget partis mörka förflutna och att visa att hon respekterar demokratins spelregler. Att vägra samtala med ett demokratiskt valt parti och aktivt delta i vuxenmobbning är ett svaghetstecken och knappast en egenskap någon som vill bli statsminister bör ha.

http://www.svd.se/var-sjatte-dog-efter-lobotomi

https://www.svd.se/att-fiska-i-grumligt-vatten

http://www.dn.se/arkiv/ledare/ingen-gron-vitbok-om-det-bruna/

Vem tar vem?

Anna Kinberg Batra, moderaternas partiledare, meddelade som bekant förra veckan att det inte fungerat att låtsas att Sverigedemokraterna inte finns. Hon och partiet är därför nu beredda att samtala med SD i utskotten. Det innebär att M och SD ska börja prata med varandra, på tjänstemannanivå. Därmed intensifierades debatten om hur partierna ska förhålla sig till SD.

Centerns Annie Lööf var snabbt ute och meddelade att hon och partiet inte kan tänka sig att samtala eller samarbeta med SD. Liberalernas Jan Björklund valde samma avvisande linje som C medan KD kunde tänka sig samtal med SD, något de senare tog tillbaka. Idag kan de inte tänka sig att samtala med någon av partiets företrädare ens för att få igenom en politik som alla i ’de fyras gäng’ anser viktig för Sverige.

Hur man ska förhålla sig till SD har sedan valet 2010 varit en ständig knäckfråga för både makteliten, myndighetschefer och MSM (main stream) media. Vad måste man ’mörka’ för att inte gynna SD? Vad måste man lyfta fram för att missgynna SD o s v?  Häpnadsväckande och oacceptabelt! Tänk om man istället använde motsvarande tid och energi till att komma med förslag på hur Sveriges problem skall lösas!

Efter 2014 var det viktigare för de borgerliga att ta avstånd från både SD och S än att kunna påverka statsbudget och regeringssammansättning. Men för att en alliansregering ska kunna fungera i dagens parlamentariska läge krävs stöd av SD. Det innebär i praktiken en organiserad samverkan med SD, vilket ingen i ’de fyras gäng’ säger sig vilja ha. Att både Alliansen och socialdemokraterna sedan 2010 tagit emot passivt stöd av SD för att få igenom sin politik pratar man tyst om. Ja, såvida man inte i debatten kan anklaga och ’brunmåla’ motståndarna för att de tagit emot SD:s stöd för att få igenom sin politik. Vem som stöder ett partis förslag i riksdagen tycks idag vara viktigare än att få igenom sin politik. Hur skulle en sådan inställning fungera i företagsvärlden?

Löfven har inte varit sen att försöka dra nytta av situationen och ’splittringen’ i Alliansen. I Svt:s Agenda förra veckan sa han:

-Inte ens moderaternas Allianskollegor vet ju vad som menas

Det avslöjar Löfvens begränsade förmåga eller vilja att förstå. Dessutom försöker han att dra maximal nytta av splittringen. Härska genom att söndra är en gammal strategi. Han har mycket att vinna på att C och L väljer honom istället för välja M, KD och SD.

Hur svårt kan det förresten vara att förstå vad det innebär att samtala med sina demokratiskt valda riksdagskamrater? Innan 2010 verkade det fullt naturligt att respektera samtliga partier i riksdagen och att samtala med sina riksdagskollegor. Men efter valet 2010 när SD valdes in i riksdagen tog det naturliga plötsligt slut genom Reinfeldts oförsonliga inställning till SD. Nu har AKB och moderaterna slutit cirkeln genom att i praktiken möjliggöra en normalisering av SD. AKB har som enda partiledare insett och erkänt att det inte fungerar att låtsas som om SD inte finns.

Att AKB meddelat att hon och partiet därför nu ska börja samtala med orsakar beskrivs som oförståeligt, splittrande, kontroversiellt m m. Hur kunde 7-klövern och MSM-media aktivt delta i den odemokratiska och respektlösa behandlingen av SD och deras väljare? Hur ser egentligen etablissemangets värdegrund ut? Och hur kunde vi väljare acceptera deras brist på respekt för demokratin och alla människors rätt till likvärdig behandling?

Inte bara Löfven gör sitt bästa för att förstora splittringen i allianspartierna. Etablissemangets vänsterorienterade media gör också allt de kan för dramatisera splittringen och hejda SD:s normalisering och alla former av samarbete mellan SD och M. Lyckligtvis håller ’vänstermedias’ stora inflytande på att minska.

Om ’de fyras gäng’ ska kunna bilda en ny Allians till valet 2018 måste de nu enas om gränserna mot SD. C och L gillar varken SD eller vänstern och måste därför klargöra vem de ogillar mest. Nu fungerar de som stödpartier åt Löfven. En röst på Björklund och Lööf kan därmed betyda ytterligare 4 år med Löfven efter 2018. Vi väljare kräver dock klara besked av Lööf, Björklund och Busch Thor redan nu.

Sist men inte minst kräver vi klara besked av vänsterregeringen och oppositionen om hur de tänker fixa fram bostäder, jobb, skolor, sjukhus, infrastruktur, vårdplatser och bättre vård till alla äldre och behövande människor m m. Nu får det vara slut på ’käbbel’ och förutsägbara inövade repliker. Nu krävs att de politiskt ansvariga sätter landet före makten. Motsatsen håller på att förgöra oss

Vinglig signalpolitik eller kraftfull oppositionspolitik?

Drygt en vecka efter att de nyare moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra i riksdagen förklarat att hon inte kan tänka sig samarbeta med SD och att de inte är att lita på, deklarerar hon nu plötsligt att hon är villig att fälla regeringen med hjälp av SD:s aktiva eller passiva stöd. Hon meddelar också att partiledningen sanktionerar samtal mellan M och SD i riksdagens utskott. Taktiken späder därmed på kritiken och skapar misstro, snarare än blidkar. Som ett brev på posten har oppositionsrådet Anna König Jerlmyr, moderaterna i Stockholm, nu meddelat att de ”utesluter inte” att partiet kan komma att föra samtal med Sverigedemokraterna efter nästa val.

För bara en vecka sedan meddelade AKB att det inte blir någon gemensam Alliansbudget innan nästa val. Nu deklarerade hon att hon vill fälla regeringen med hjälp av en alliansgemensam budget redan i år. Om både Alliansen och SD röstar på denna budget skulle regeringen eller regeringens egen budget falla. Kristdemokraterna är positiva till detta förslag, men Centerns partiledare Annie Lööf meddelade omgående att hon och hennes parti vägrar att fälla regeringen med hjälp av SD. Centern och Liberalerna vill sålunda inte att en borgerlig regering ska kunna få stöd av SD. Däremot  accepterar de en socialistisk regering stödd av kommunisterna. Det är anmärkningsvärt att borgerliga partier ser kommunister mer ’rumsrena’ än sverigedemokrater.

Kvällen innan AKB:s utspel fick Annie Lööf beskedet på sms att moderaterna ville fälla regeringen. På en pressträff dagen efter sa Lööf följande:

– Jag är fast besluten att bilda en Alliansregering, men jag är inte beredd att göra det med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

Lööf var tydlig med att hon inte vill medverka till att kasta in Sverige i ”politisk osäkerhet och politisk cirkus” i de oroliga tider som redan råder i landet. Det är ett märkligt uttalande med tanke på den ”politiska cirkus” som har bedrivits av sittande vänsterregering sedan 2014 och som Lööf nu föredrar att stödja.

Lööf deklarerade senare också att centern är ”främsta motpol till både S och SD”. Partiet vill inte att Alliansen presenterar ett gemensamt budgetalternativ i höst för att därigenom medverka till att kasta ut Löfven från Rosenbad. För att kunna bilda en alliansregering måste de ’fyras gäng’ ha aktivt eller passivt stöd av SD och det kan Centern inte acceptera.

Lööfs uttalande om att centern inte tänker göra något som kräver stöd av SD omöjliggör i praktiken bildandet av en ny alliansregering efter nästa val. Det blir spännande att se hur hon resonerar inför valet 2018. En ministerpost kan bli svår för henne att motstå och för att uppnå den kan hon kanske ändå acceptera SD:s aktiva eller passiva stöd. Fridolin och Mp har ju svängt både hit och dit för att hålla sig kvar på maktens taburetter. Visserligen har det kostat Mp både väljare, medlemmar och pengar, men litet spill måste man räkna med för att få tillhöra den politiska eliten.

Inte heller liberalerna ställer upp på moderaternas förslag. Det innebär att endast 2 av 4 oppositionspartier är villiga att fälla regeringen trots att samtliga i de ’fyras gäng’ ständigt kritiserar den förda regeringspolitiken och kallar den ”skadlig för Sverige”. Trots högermajoritet i riskdagen får den vänsterstyrda minoritetsregeringen därför fortsätta. Om Löfven till äventyrs skulle vara statsminister även efter valet 2018 torde det bli mycket svårt för honom att med vänstern samla en majoritet i riksdagen. Även om Alliansen och SD inte regerar ihop, kommer de att kunna göra upp i sakfrågor och därigenom göra det svårt för en vänsterregering att få igenom sina förslag.

Det kan verka märkligt att AKB utan att ha förhandlat med sina allianskollegor går ut och meddelar att hon vill fälla regeringen med en alliansgemensam budget redan i år. Är det ett tecken på att de allt nyare moderaterna inte går att lita på? Hur allvarligt menat är hennes utspel? Och hur påverkar det bilden av liberalerna och centern? Är detta dödsstöten för Alliansen?

De nyare moderaterna har fått allt sämre opinionssiffror. Aftonbladet/Inizios senaste mätning visar att SD nu gått om moderaterna och blivit landets näst största parti. Dessutom har AKB:s ställning försvagats i hennes egna led och moderaternas partistämma närmar sig. Utspelet är antagligen ett desperat försök av AKB både att lugna en kritisk och högljudd falang inom partiet och att få stopp på medlemstappet till SD. Genom att visa plötslig handlingskraft hoppas hon antagligen kunna stärka bilden av sig själv som oppositionsledare och av partiet som oppositionsparti. Genom att dessutom visa att två av de övriga allianspartierna säger nej till den gemensamma budgeten kan hon nu skylla på dem att regeringen får sitta kvar.

Utspel, taktik och strategi har ersatt politik, innehåll och ideologi. Om AKB:s utspel blir början till slutet för Alliansen eller om det blir ett magplask för AKB och de nyare moderaterna återstår att se. Risken finns att AKB:s utspel ses som ännu ett taktiskt drag som späder på misstron. Det positiva med utspelet är dock att 7-klövern inser att SD inte längre går att tänka eller önska bort. Frågan om vem som tar vem inför och efter valet 2018 är m a o aktuellare än någonsin.

Dubbla måttstockar?

För några veckor sedan (30/12-16) kom domen för de fem afghaner som i oktober misshandlade, våldtog och knivhotade ett barn i Uppsala under de vidrigaste former. Våldtäkten filmades dessutom av gärningsmännen.

Alla fem döms för grov våldtäkt och straffet är sluten ungdomsvård i drygt ett år.  Några av dem döms dessutom för narkotikabrott, grov misshandel och barnpornografibrott. Då domstolen inte ansett sig kunna bestrida att de var under 18 år blev domarna milda. Dock är en av dem enligt Migrationsverket 18 år men han ses som en 17-åring av tingsrätten och får därför samma straffrabatt som de andra. Är 18 år men ses som 17? Hur är detta möjligt?

Tingsrätten ogillar åklagarens yrkande om att tonårspojkarna skulle utvisas eftersom Afghanistan anses vara allt för farligt. Tingsrätten motiverar de milda domarna med att förövarna skulle drabbas mycket hårt om de utvisades och därför slipper fyra av dem utvisning efter avtjänade straff. Den femte mannen är över 18 och saknar asylskäl. Han kommer därför att avvisas efter avtjänat straff.

Domstolen var helt enig i sin dom (http://snaphanen.dk/2017/01/06/hur-ruttet-ar-det-svenska-rattssamhallet/). Tyder det på att nämndemännen från C, M och Lokala partiet i Heby och deras partier delar värdegrund? Är t ex den moderate nämndemannens värdegrund och rättsuppfattning representativ för de nya moderaterna i allmänhet och för de nyare moderaterna i synnerhet? Det vore mycket intressant med en undersökning av hur nämndemän följer sina partiers resp värdegrund när de dömer i domstolar.

Sexuella övergrepp på pojkar är en barbarisk sedvänja och en del av kulturen i Afghanistan, något jag skrev om här redan förra våren. Homosexualitet är visserligen förbjudet i islam, men kryphål gör det möjligt att utnyttja minderåriga pojkar, ibland bara 8-10 år, som sexslavar. Pojkarna sminkas och kläs ut till kvinnor, tvingas att dansa för män och bjuds ofta runt och utnyttjas sexuellt. Detta kallas Bacha bazi och är utbrett. ”Boys are for pleasure, women for marriage”.

Det finns dokumenterat att amerikanska FN-soldater chockades över  pojkvåldtäkterna när de tjänstgjorde i Afghanistan, men de uppmanades att vända bort blicken. Med vår vetskap sker idag övergrepp både på överfulla asylboenden och på hvb-hem, där män trängs ihop med pojkar och det är mycket svårt att kontrollera och skydda enskilda. Denna barbariska sedvänja kan radikalfeminister m fl inte ’relativisera bort’ genom att förklara att den är vanlig också bland svenska män.

Av de 163 000 personer som förra året sökte asyl i Sverige var drygt 70 % män varav drygt 41 000 var afghaner. Av de ca 35 000 var ensamkommande ungdomarna var 66 % (23 000) från Afghanistan och 92 % av dem var män eller pojkar. När så många av dessa afghanska /unga/ män kommer till Sverige får det naturligtvis följder för oss här.

Pojkar från Afghanistan (eller som påstår sig komma därifrån) utgör en majoritet av de ”ensamkommande barnen”. De kommer undantagslöst till Europa med hjälp av kriminella människosmugglare som tjänar grova pengar på sin verksamhet. För att komma hit betalar ’barnen’ i regel motsvarande 100 000 svenska kronor. Det är m a o inte några utblottade stackare som kommer hit. Genom att Sverige urskillningslöst tar emot dem bidrar Sveriges regering och myndigheter aktivt till en världsomspännande kriminell verksamhet.

De som kommer till Sverige och uppger sig vara 16-17 år kommer från ett brett åldersspann, säg 16 till 35 år. De “ensamkommande flyktingbarnen” är en statlig propagandabluff som okritiskt förs vidare av massmedia. Gruppen består oftast av unga män upp till 30-årsåldern som saknar asylskäl men ändå söker asyl som ”minderåriga”, eftersom det är det lättaste och snabbaste sättet att ta sig in i Sverige.

Domen har rört upp känslor. Detta är inte första gången som afghanska män har dömts för våldtäkter eller sexuella övergrepp på pojkar. Expressen listar sju domar under 2015 och 2016. (http://www.expressen.se/nyheter/gruppvaldtakten-i-uppsala-inte-unik/) Hur är det möjligt att ett så fruktansvärt brott mot ett barn kan ge så milda straff i Sverige? Skulle straffen vara lika milda om svenska unga män hade begått samma brott?

Är det dags att ändra våra lagar för att rättsstaten ska få kontroll på denna nya situation? En annan relevant fråga är hur väl rättsväsendet använder de verktyg de redan har och om de kan anses vara ’agendastyrda’. Principen att hellre fria än fälla är god, men om det räcker med att man säger att man är ett barn för att gå fri, är det ett hot mot rättssäkerheten. Vi är många som idag anser att rättvisan tar mer hänsyn till förövarnas väl och ve än till brottsoffren. Det undergräver allmänhetens förtroende för rättsstaten och demokratin och ger fel signaler inte minst till brottslingar.

Mesallians

Anna Kinberg Batra har uppenbara problem att tala så att hon når fram till väljarna, fastnar ofta i sina väl inövade repliker och upprepar dem, eller ändrar möjligen ordföljden i dem, hellre än att ge tydliga svar på direkta frågor. Hittills har hon nog snarare varit ett problem än en lösning för de nyare moderaterna. Hurtrovärdiga är hennes och andra moderaters erkännanden UPA idag, när det inte kostar dem något att erkänna? Vem tror förresten att stockholmare, som enligt AKB är intelligentare än lantisar, inte visste vilka stora konsekvenser deras migrationspolitik skulle få?

Tobias Billström, migrationsminister i Alliansregeringen, ledde en arbetsgrupp i integrations- och migrationsfrågor och påpekade redan 2013 sambandet mellan volymer och kostnader, något som fick Reinfeldt att gå i taket och läxa upp Billström på ett förödmjukande sätt. Billström valde partipiskan och att inte ta upp volymernas betydelse igen förrän i sin offentliga bekännelse i pressen för ett par veckor sedan. Så kan man alls lita på de nyare moderaterna?

AKB säger sig också dela mycket av svenskarnas oro:

– Det finns ju skäl att oroa sig för att hur ska vi klara vår styrka, när omvärlden förändras. Hur ska vi klara inte minst en enorm integrationsutmaning, när vi redan har ett stort utanförskap? Det är ju frågor som vi är många som ställer och ställer oss. Jag är missnöjd med utvecklingen i Sverige och vill vända den och leda förändring.

Det enda AKB antagligen oroar sig för är hur hon och partiet ska säkra makten i nästa val, inte hur Sverige ska få en regering som är bra för Sverige, som kan ’vända på kuttingen’ och utvecklingen och som kan leda en förändring. AKB har inte ens lyckats leda oppositionen.

När jag lyssnar på AKB får jag känslan att hon ’har tagit del men ej förstått’. I det ovanförskap hon lever och rör sig är alla integrerade – inom sin egen lilla och gynnade krets som inte drabbas i någon högre grad av den misslyckade integrationens konsekvenser. Hon låter sig enl egen uppgift inte påverkas av missnöjda populister; de ’missnöjda populister’ hon har i sitt eget parti vet vi redan hur hon behandlar. Ett tydligt bevis på partiledningens och AKB:s toppstyrning av partiet är att medlemmar och aktiva inom partiet inte tillåts lägga fram egna motioner inför partiets kongress 2017 (bara vänsterpartiet har denna ordning idag). Det innebär troligen mer av samma från det gäng som toppstyrde tillsammans med Reinfeldt.

Hur ser då de nyare moderaternas ”lösningar ut på de samhällsproblem som orsakar missnöjet”? Hur ska de kunna genomföra så mycket som möjligt av sin politik? Och hur ser AKB:s plan ut för att förändra utvecklingen eller avvecklingen i Sverige och lösa de allvarliga problem hon och partiet varit med om att skapa? Som vanligt är hon otydlig i sina svar i intervjun. Min slutsats är att det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. En annan slutsats är att partiets fortsatta triangulering och återkommande utspel vittnar om brist på ideologisk kompass.

Om AKB och de nyare moderaterna är seriösa ifråga om sin nya migrationspolitik kan de knappast bilda en ny alliansregering med centern, som i SvD nu gått ut med garantier om att en röst på Alliansen är en röst för en mer generös asylpolitik. Hur kan då moderaterna tro att en allians med centern är ett trovärdigt eller möjligt regeringsalternativ? Att klamra sig fast vid centern och liberalerna bara för att man hade ett framgångsrikt samarbete under några år verkar inte hållbart. Alliansen ser nu snarare ut att övergå i en mesallians.

I AKB:s jultal var förändring den röda tråden:

-Vi måste ompröva det som inte fungerar.

Alliansens framgång byggde bl a på att man undvek allt som kunde skapa konflikter. Migrations- och integrationspolitiken lämnades till SD.  AKB och partiet har nu mer gemensamt med SD ifråga om migrationspolitiken än med centern och liberalerna. Likt SD har hon nu också krävt Dan Eliassons avgång. Men att stödja sig på SD, som AKB kallar ’rasistiskt’, är förstås kontroversiellt för henne. Dock innebär det en möjlighet att få igenom delar av hennes och partiets politik. Kan hon tänka sig en så radikal förändring? ”Sverige kan mer” enligt moderaterna, men kan de och AKB mer?

Aftonbladet/Inizios senaste mätning visar att moderaterna tappar väljarstöd för fjärde månaden i rad. AKB tycks ännu inte ha förstått att väljarna vill ha en tydlig ledare med en tydlig politik, inte en politiker som räds ledarskap och ansvar. AKB har i intervjuer berättat att Margaret Thatcher är en förebild. Tyvärr verkar hon ha mycket litet gemensamt med Järnladyn.

Dessvärre saknar AKB och de nyare moderaterna också det som gjorde Gösta Bohman och de ’gamla’ moderaterna framgångsrika; tydlighet, beslutsamhet, en konsekvent och rakryggad hållning, en hållbar inställning till lag och ordning, förmåga att bedriva oppositionspolitik och vilja att ta ansvar och leda Sverige. Gösta Bohman var en orädd och ideologiskt förankrad och trovärdig politiker, inte en försiktig och otydlig medelmåtta som tagit sig fram genom att trampa så få som möjligt på tårna, som inte utmärkt sig och som gjort varken intryck eller avtryck. Vem kan känna sympati eller förtroende för en sådan politiker?

Moderaterna och populismen

Det finns många vittnesmål om att Sverigedemokraternas inträde i riksdagen gjorde Reinfeldt ursinnig och fast besluten att straffa väljarna genom att öppna gränserna. SD:s intåg i riksdagen blev ett streck i räkningen för honom och har fått mycket allvarliga och oöverskådliga konsekvenser för Sverige och migrationspolitiken. För SD var inträdet början på såväl framgång som ’brunstämpling’, politisk mobbning och utfrysning inte bara av de nya moderaterna utan också av de övriga riksdagspartierna. Det torde idag stå helt klart att skambeläggande och brännmärkningar för rasism tenderar att stärka de populistiska krafterna.

Efter valnederlaget är moderaterna det parti som har tappat flest väljare till SD. I en intervju med SvD (15/12-16) hävdar nu Anna Kinberg Batra att ”Moderaterna kunde ha stoppat SD:s tillväxt för länge sedan”. Detta var ju Reinfeldts största ambition så varför gjorde man inte det? Vem hindrade vem? Och varför ser moderaterna SD som ett större problem än det egna partiets avsaknad av en politik som attraherar väljarna? Om SD är symptomet på de nyare moderaternas brist på en tydlig och trovärdig politik, varför tar AKB inte tag i orsaken? Eller är det kanske det man delvis gjort genom att kopiera SD:s migrationspolitik?

AKB säger också att många SD-väljare har känt ett berättigat missnöje med invandringspolitiken. Det är snarast en klen ursäkt som riktar sig bara till kritiker i hennes egna led. Hennes smutskastning och nedlåtande attityd till SD fortsätter däremot oförminskat liksom kopieringen av deras migrationspolitik. Moderaternas mobbning och rasiststämpling av SD och deras väljare är ovärdigt ett riksdagsparti i allmänhet och ett regeringsparti i synnerhet. Det är dessutom oförenligt med politiskt ledarskap i en demokrati.

En av AKB:s slutsatser är att om moderaterna – redan under Fredrik Reinfeldts ledning – hade agerat annorlunda så skulle den svenska varianten av ”trumpismen” ha varit mycket svagare. ”Trumpismen” ser hon som ett utslag av populism. Jämför hon Trumps väljare med SD:s väljare?

Den klassiska populismen innebär att man exploaterar missnöje, men moderaterna låter sig inte påverkas utifrån och ändrar inte sin politik p g a att väljarna är missnöjda:

– Det gör jag inte utifrån något annat parti, och det är ju det som skiljer mig från populister. Den klassiska populismen innebär ju att man exploaterar missnöje.

Vem tror hon att hon lurar? Exploateringen innebärenligt AKB att man använder missnöjet för att få framgångar i opinionen men utan att ha några lösningar på de samhällsproblem som orsakar missnöjet. Men varför lyssnade hon inte ens till alla kritiker som fanns i hennes eget parti? Ansåg hon att också de var populister? Vem är förresten populist om inte alla politiker som ivrigt försökt inbilla oss att gränslös migration är förenligt med bibehållen välfärd?

AKB, som fortfarande ”vill undvika ordet volymer”, var Reinfeldts högra hand i åratal och efterträdde honom utan partiledarstrid. På Fredrik Antonssons skriver blogg I otakt läser jag bl a:

-Gruppledaren Anna höll ordning på den interna debatten i riksdagsgruppen och såg till att alla moderata ledamöter dansade på partilinjen efter Reinfeldts pipa. Gruppledaren Anna piskade upp dem som signalerade att de hade andra synpunkter där och då, sådana synpunkter som Kinberg Batra har gjort till sina här och nu. När Reinfeldt pratade på Norrmalmstorg om ”Öppna hjärtan” klappade Kinberg Batra händerna på ett sätt som hade gjort Nalin Pekgul grön av avund.

Varför ska vi nu lita på hennes snabba omsvängning eller förmåga att leda Sverige efter nästa val? Nej, de nyare moderaternas tal om en ansvarsfull politik är nog bara en läpparnas bekännelse och ett sätt att locka tillbaka förlorade väljare. Moderaterna fungerar inte ens som ett trovärdigt oppositionsparti längre.I Dagens Industri (21/12) sa sig AKB nu vara redo för tuffare tag mot Löfven. Hon anser att ”det är för många tillkännagivanden som inte leder till konkreta resultat” och att nu är det dags för regeringen att leverera. Vi är många som väntar på att AKB ska leverera, men hittills har det varit mer snack än verkstad. Nu är det upp till bevis. Hur ser hennes och partiets plan för ett Sverige som kan mer ut och hur ska de genomföra den?

Gott nytt år!

P S Nationalekonomen Tino Sanandaji är en av få som vågat framföra fakta i flyktingkrisens spår. Just nu aktuell med en ny bok, Massutmaning, där han citerar förre statsministern ”och spinner vidare på Reinfeldts retorik”.  Omslaget visar ett ”Netflix-abonnemang, en flaska rödvin, en kokbok med 291 sätt att tillaga din egen Quattro stagioni, ett öppet hjärta som hänger i granen, en DVD med ”Familjen brunråtta firar jul”, den skönlitterära klassikern ”Mina drömmars kåkstad”, samt barnboken ”Oändliga fält och skogar”.

-Det är referenser till den debatt vi haft det senaste året. Man kan se det som olika diskussionsämnen som man kan ha roligt med familj och vänner under julen.

www.tino.us kan du läsa mer om boken.  D S

 

Ryggradslösa kameleonter (del 3)

Mellan 2006 och 2014 var Fredrik Reinfeldt statsminister. Under den tiden såg han till att 800 000 invandrare fick permanent uppehållstillstånd eller uppehållsrätt. Likaså såg han till att ett okänt antal illegala migranter utan asylskäl belönades med fri tand- och sjukvård trots utvisningsbeslut. Som ledare för det parti som förespråkat lag och ordning har han i högsta grad och mycket medvetet medverkat till att Sverige blivit ett otryggt land vars ekonomi nu kraftigt försämrats som ett resultat av den gränslösa migrationspolitiken som Reinfeldt och Alliansen införde med Miljöpartiets stöd. Ett annat resultat är det växande utanförskapet och svårigheten att upprätthålla lag och ordning.

I slutet av 90-talet ansåg Fredrik Reinfeldt, Ulf Kristersson och MUF att Sverige borde ha fri invandring. De ’gamla’ konservativa moderaterna stod då fortfarande för ett restriktivt flyktingmottagande. Bo Lundgren, dåvarande partiledare, avslöjade nyligen följande i en uppmärksammad radiointervju:

”Skälet till att Ulf Kristersson och hans del av ungdomsförbundet och många andra hade sin inställning var att man ville krossa det svenska välfärdssystemet. Det ville ju Fredrik också i sin bok ‘Det sovande folket’. Det är lite hemskt att säga det men delvis förespråkade man en fullkomligt fri invandring till Sverige för att vi då inte skulle kunna bibehålla väldigt mycket av de här olika förmånerna. Då skulle människor tvingas att försörja sig själva eller inte klara sig själva.”

2006 vann moderaterna och Alliansen valet och bildade regering. Stora skattesänkningar genomfördes, kommunala och statliga fastigheter, företag och institutioner såldes ut till underpriser.  De nyblivna privata ägarna kunde därefter sälja vidare med bra förtjänst. Detta stämde väl överens med den liberala linje som Reinfeldt och MUF drev på 90-talet.

I juni 2014 säger Reinfeldt i Sydsvenskan:

-SD vill ge sig på invandrare, det vet alla. Därför var det viktigt att göra upp med miljöpartiet om att öppna upp migrationspolitiken. Med asylinvandring och arbetskraftsinvandring har Sverige den utvecklade världens mest liberala regelsystem. Det bidrar till befolkningsökning och att fler får sysselsättning. Jag är beredd att göra det den kommande mandatperioden också.

Senast i Svt:s Skavlan för några veckor sedan upprepade Reinfeldt sina uttjatade fraser om vilken välsignelse öppna hjärtan och invandring varit för Sverige. Han stöder sig på ”forskning om hur Sverige har blivit Sverige”, forskning han aldrig namngett. Så talar en person som är van att vara en auktoritet och ovan att bli krävd på bevis för det han hävdar.

-Sett över min tid har min erfarenhet varit att får de lite mat och värme, blir väl mottagna, startar de om sitt liv, gör nya ansträngningar, lär sig nya språk, och betalar tillbaka till det nya samhälle som har tagit emot dem.

Han gör ingen som helst skillnad mellan gränslös migration och arbetskraftsinvandring. Det gör forskningen.

Fredrik Reinfeldts namn och trovärdighet minskar för varje erkännande om en misslyckad migrationspolitik som hans gamla partikamrater och partikompisar nu gör. De flesta av dem som igår tyckte något helt annat är idag kvar och styr partiet. Anna Kinberg Batra, Tomas Tobé, Tobias Billström, Johan Forssell eller någon annan av Reinfeldts bundsförvanter vägrade i åratal att lyssna. I ’likboden’ skulle alla tycka lika, foga in sig i ledet och lyda partipiskan. De få kritiker som fanns i partiet mobbades och folket kallades främlingsfientliga eller rasister när man kritiserade migrationspolitiken.

Migrationskritiker i allmänhet och SD:are i synnerhet insåg för länge sedan hur galen migrationspolitiken var och fick för detta utstå hån, förlöjliganden, uppsagda kontrakt och kalla handen från vänner och släktingar. Man avfärdades som mindre vetande. AKB, Mikael Sandström m fl i partiledningen uppmuntrade detta. Att ta till skamstämpeln istället för att lyssna till folks oro och frustration vittnar om dåligt ledarskap.

Idag finns facit som ger upprättelse till de hånade men kastar skam över de ansvariga mobbarna och verklighetsförnekarna. På bloggen I otakt läser jag bl a följande:

”Kvar finns Reinfeldt, i det närmaste ensam och övergiven av alla som stöttade honom i vått och torrt när han stod upp för det han fortfarande står upp för. Reinfeldt kommer inte göra avbön. Aldrig. Reinfeldt kommer aldrig att säga förlåt eller ursäkta. Han kommer aldrig erkänna att allt var feltänkt och dömt att misslyckas, att Miljöpartiet var och är extrema – och helt fel umgänge för någon som malde på om att ta ansvar…”

Det är magstarkt av en man som ständigt talat om ansvar att tro att han själv bara kan smita undan ansvaret och utan ett uns av självrannsakan raljera över de allvarliga skador han tillfogat Sverige. Politik ska inte värderas utifrån avsikten utan utifrån de konkreta resultaten.

 

Ryggradslösa kameleonter (del 2)

För ett par veckor sedan riktade den tidigare moderata migrationsministern Tobias Billström hård kritik mot den migrationspolitik som Alliansen förde under hans tid. Han ville minska antalet flyktingar som får skydd i Sverige, men han motarbetades av både sitt eget parti och de andra allianspartierna. Till Aftonbladet säger han bl a följande:

-Det var mycket svårt att diskutera de här frågorna på ett balanserat sätt.

-Nästan varje antydan att man ville förändra eller förbättra möttes med påståenden om att det fanns illvilja.

Inför valet 2014 bad Reinfeldt svenskarna att ”öppna sina hjärtan” trots att reformutrymmet i statens budget begränsades, något Billström nu kritiserar:

-Jag hade inte formulerat mig på det viset. Det man måste rikta kritik mot är att vårt parti inte förmådde att ta den oro som fanns bland medborgarna på allvar. Och att man inte omsatte det i förslag som kunde vinna väljarnas förtroende.

Också Anders Borg ångrar den migrationspolitik som alliansregeringen förde. I Svt:s Min sanning kommenterade han förra veckan hur han ser på att Alliansen tillsammans med Miljöpartiet 2011 öppnade för fler anhöriginvandrare och för att låta barn till papperslösa gå i skolan:

- Det har ju visat sig bli väldigt kostsamt. Hade vi vetat att det skulle komma en miljon människor till Europa, då skulle man ju inte gått i den riktningen. Då skulle man ju redan tidigare tittat på hur man kunnat strama upp regelverken.

- Miljöpartiet har en extrem uppfattning i frågan som inte fungerar i praktiken. Då hade det varit bättre att göra upp med Socialdemokraterna.

- Vår första reaktion ska vara att hjälpa. Sedan finns det gränser för det. Vi klarar inte att ta emot så många människor som kom under 2015. Sverige ska göra vad vi kan. Men vi måste ha ordning runt våra gränser, vi måste klara av mottagandet och det måste fungera ute i kommunerna.

- Men det finns en gräns för hur mottagning kan fungera. Det måste man ha en realistisk syn på. Det medför väldigt stora kostnader, inte minst. Det måste vägas av som allting annat.

Borg vann stort förtroende som finansminister både i och utanför Sverige. Han ansågs kompetent, noggrann och trovärdig. Varför ingrep han inte medan han fortfarande satt i regeringen? Det fanns många varningstecken. Att volymen migranter avgör kostnaden för migrationen kan väl vem som helst förstå. Borgs ’sanning’ kan och bör diskuteras för den rimmar illa med verkligheten.

Hösten 2015 tog jag här under blogginlägget I fablernas värld upp att Sverige under alliansregeringen tillskrevs hög tillväxt och rentav Europas starkaste ekonomi. Syftet var att bevisa att Sverige utvecklades i rekordfart och att invandringen gynnade ekonomin. Detta var inte sant. Med facit i hand ser vi att BNP per capita växte med endast 0,3 % mellan 2006 och 2014.

Tino Sanandaji, docent i nationalekonomi, skrev på sin blogg:

”Sju år med negativ BNP-tillväxt saknar motstycke i svensk efterkrigstid. Det finns på samma sätt ingen åttaårsperiod med lägre BNP-tillväxt än åren 2006-2014. Det är ett fascinerande tecken i samtiden att Reinfeldt och Borg tilläts utmåla den sämsta perioden i mannaminne som någon sorts gyllene tillväxtepok. […] Anders Borg skämdes väl för att berätta att tillväxten i BNP per capita mellan 2006-2014 låg på föga imponerande 0.3%. Mätt från 2007 var tillväxten negativ.”

Nu försöker ledande moderater förminska allvaret i åratal av ’brunstämpling’ som resulterat i uppsägningar från arbeten och fackliga uppdrag, mobbning m m när man erkänner att ”kritiker blivit motarbetade eller utfrysta”. Men alliansregeringen och Miljöpartiet har en stor skuld till svenska folket. Det krävs betydligt mer än några enstaka erkännanden gjorda under galgen av några få ”politiska desertörer”.

Det sägs att EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sagt att ”vi politiker visst vet vad som behöver göras, det är bara det att vi inte vet hur vi ska bli omvalda när vi väl gjort det”.

 

Ryggradslösa kameleonter (del 1)

Ryggradslösa kameleonter     (del 1)

Några av de nya ’toppmoderaterna’ har nu blivit de nyare moderaterna och ’kommit ut’ efter ännu en U-sväng eller helomvändning. Först ut var som brukligt i moderaterna ledaren själv, Anna Kinberg Batra, som i flera dagstidningar nu tagit avstånd från sin tidigare uppfattning att Sverige ska ha fri invandring. Likaså har hon under galgen, d v s under hotet av sjunkande opinionssiffror och ett växande SD, erkänt att Reinfeldts ’öppna hjärtan’ inte var en hållbar invandringspolitik.

För 15 år sedan skrev AKB en riksdagsmotion som förespråkade fri invandring. Det har hon också förespråkat under tiden som Reinfeldts kronprinsessa och moderaternas gruppledare i riksdagen. Men nu är det plötsligt opportunt att under galgen gå ut och erkänna att hon ändrat sig. På Reinfeldts ’Öppna era hjärtan’-föreställning på Norrmalmstorg under valspurten 2014 applåderade hon ivrigt hans tal. Så när ändrade hon uppfattning? För några veckor sedan? Eller redan under Reinfeldts toppstyre av ’knapptryckarkompaniet’?

AKB skriver i sin debattartikel ”Därför har jag omprövat Moderaternas migrationspolitik….”. Innebär det att bara hon gjort det eller har hon hela partiet bakom sig? Vidare skriver hon:

”Det är uppenbart att alliansregeringen misslyckades med integrationen”

Efter år av förnekelse hävdar hon att hon plötsligt kommit till insikt om misslyckandet och om att många som försökt förändra den misslyckade migrationspolitiken frysts ut och motarbetats:

”Samtidigt finns det människor som på seriös grund har varnat för en ohållbar situation, men som inte har blivit lyssnade till, ibland rent av motarbetade eller utfrysta. Jag förstår att de känner ilska eller besvikelse.” 

AKB har alltså medvetet och aktivt deltagit i denna utfrysning bara för att blint lyda och behaga ledaren Reinfeldt. Anne-Marie Pålsson, f d moderat riksdagsledamot publicerade för några år sedan boken  ”Knapptryckarkompaiet”. Den är en svidande uppgörelse med moderaterna, Reinfeldt och den makt- och mobbingskultur han skapat i partiet. Tror AKB på fullt allvar att hon kan vinna tillbaka de mobbade partimedlemmarnas förtroende? Och hur ska hon lyckas återfå förtroendet hos alla väljare som övergett partiet p g a den galna migrationspolitiken, Decemberöverenskommelsen, försvarspolitiken m m?

Den skamliga mobbningen och utfrysningen av Finn Bengtsson, moderat riksdagsledamot från Östergötland, har med all önskvärd tydlighet visat att det är långt viktigare att rösta som ledaren än att rösta i enlighet det mandat man fått av sina väljare. Också när ledarens politik leder fullständigt fel. Där har AKB mycket att förklara. Inte minst hur hon ser på demokrati. Hade hon varit ledare för ett företag hade hon fått gå, men politik är det möjligas konst och det omöjligas vetenskap.

Också moderaternas partisekreterare Tomas Tobé har skrivit en debattartikel (Expressen), där han säger att det är dags att överge identitetspolitiken och börja ta väljarnas oro på allvar. Han säger att man avsiktligt missförstått sin omgivning och att meningsmotståndare anklagats för att vara rasister och främlingsfientliga för att dra uppmärksamhet från ”uppenbara målkonflikter”. Detta gäller i synnerhet invandringsfrågan. Och så erkänner Tobé att de nyare moderaterna ”inte varit tillräckligt bra” på att ”markera” mot denna utveckling och att ”Sveriges etablissemang” nu måste börja se ”verkligheten”. Innebär detta också att Tobé och AKB skulle kunna erkänna att mobbningen och utfrysningen av SD, det tredje största riksdagspartiet, inte hör hemma i en demokrati och är ovärdigt landets näst största parti?

Mikael Sandström, statssekreterare till Fredrik Reinfeldt under hans år som statsminister, har också kommit ut och erkänt haveriet i partiet:

Det fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. Många av dem som på ett högst rimligt vis kritiserade migrationspolitiken buntades ihop med rasister, populister och mörkermän. Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer

Hur förtroendeingivande är det med makthavare som kör landet i botten utan att ta in fakta, lyssna på argument och analysera konsekvenserna? Varför har det tagit så många år för de nya och nyare moderaterna att se verkligheten och ändra sig? Varför har man vägrat lyssna till de ”insiktsfulla och modiga debattörer” som kritiserade migrationspolitiken? Att nu så här i efterhand och mot bakgrund av allt sämre opinionssiffror gå ut och backa eller be om ursäkt inger inget förtroende.

Politiskt ansvariga måste ha civilkurage att fatta rätt beslut och ryggrad att kunna stå upp för sina beslut. De måste också ha ett kritiskt och rationellt förhållningssätt samt ärligt och öppet kunna ta sig an befintliga problem.  Det duger inte att som döda fiskar följa med strömmen så länge som det går för att sedan komma ut och halvhjärtat ursäkta sig.

 

Trumpfobi och opinionsundersökningar

Jimmie Åkesson har inte lyckats segla på Donald Trumps valframgångar i USA enligt SvD/Sifos väljarbarometer för november. Den visar att det inte blivit någon Trump-effekt för Sverigedemokraterna. Undersökningen visar heller inga spår av de globala antietablissemangsvindar som antas vara orsaken till Brexit-effekten. Är det någonting som blivit tydligt både ifråga om Trump och ifråga om Brexit är det att de traditionella opinionsinstituten haft dålig koll på läget. ’Mainstream media’ och Public Service har helt enkelt saknat kontakt med verkligheten och verklighetens folk.

Under hela den amerikanska presidentkampanjen hånades Trump och hans chanser dömdes ut av etablissemanget. Hans budskap publicerades bara när det skulle kunna skapa skandal eller skrämma väljare. Hans frisyr förlöjligades, vad han åstadkommit förringades och de som lyssnade på honom var idioter och ”deplorables”. Inte minst det svenska etablissemangets fördömande var både enhälligt och uthålligt. Den som eventuellt trodde att Trump skulle vinna aktade sig för att säga det högt av rädsla för att bli idiotförklarad. Men Trump tuffade på i sin burdusa och okonventionella stil utan hänsyn till etablissemangets hån och fördömanden och vann striden om Vita Huset.

Hillary Clinton däremot sågs av etablissemanget som segrare och blivande president, den första kvinnliga presidenten i USA. Clinton, själv medlem av etablissemanget, kallade Trumps anhängare för ’deplorables’. Här hemma kallar Löfven Sverigedemokraterna för nazister och har oftare gått till personligt angrepp på deras representanter än angripit deras sakpolitik. Vidare har både Löfven och Reinfeldt återkommande talat nedsättande om SD:s väljare. Vem vinner tillbaka förlorade väljare genom att förolämpa dem?

Både när det gäller Brexit och det amerikanska presidentvalet har sociala medier regelbundet presenterat mätningar och analyser som tydligt avvikit från de mätningar och analyser som presenterats av traditionella bedömare och opinionsinstitut. Det politiska och massmediala etablissemanget har envist vägrat överge sin dröm om hur verkligheten borde vara och folket borde rösta och inte velat kännas vid de mätningar som sociala medier presenterat. Nu sitter etablissemanget där med skägget i brevlådan och försöker hitta förklaringar, eller snarare bortförklaringar, till hur folket kunde rösta så ”fel”.

För dem som endast följt nyhetsflödet i de etablerade svenska medierna har det säkert framstått som lika obegripligt att det amerikanska folket kunde rösta för Trump, som att det brittiska folket kunde rösta för Brexit. Att olika former av sociala medier i båda fallen har presenterat mätningar och analyser som pekat på betydande överraskningar har inte noterats. I den mån de nämnts har de setts som populistiska strömningar som kraftfullt fördömts.

SCB:s undersökningar av partisympatier anses av ovanförskapet som tillförlitliga, men dessa undersökningar lyckades inte pricka in Sverigedemokraternas ökningar inför valet 2014. I SCB:s senaste undersökning framgår att SD ökat med över 4 % sedan valet 2014, d v s mer än något annat parti. SD får idag över 17 %. Det norska analysinstitutet Sentio däremot lyckades pricka in SD:s ökning inför valet 2014 och de redovisar i sin senaste undersökning att SD nu ligger på 25 %. Aftonbladet/Inizios väljarbarometer för november visar att SD ligger på 21,5 %. Ovanförskapet ser nog detta enbart som populistiska strömningar och utfall som inte är värda att notera eller ta hänsyn till. Undra på att de blir tagna på sängen av verkligheten!

En färsk undersökning från analysföretaget Inizio visar f ö att 48 % av svenskarna anser att Jimmie Åkesson är den partiledare som bäst förstår vanliga väljares livssituation. Statsminister Stefan Löfven uppnår 29 %, och moderatledaren Anna Kindberg Batra 13 %, strax över Miljöpartiets båda språkrör som endast får 12 %. Så hur framgångsrik har mobbningen och utfrysningen av SD varit? Och hur trovärdigt är fördömandet av SD:s migrationspolitik som flera av 7-klöverns nu kopierat?

Ett stort problem för opinionsinstituten och deras mätmetoder blir nu att återfå folks förtroende. Mainstream media eller ’mörkarmedia’, Public service och det tondöva ovanförskapet har helt enkelt vägrat att lyssna till folkets åsikter eftersom de inte stämt överens med deras eget önsketänkande och egna visioner. I en demokrati är det dock folket och inte medierna eller etablissemanget som avgör valutgången. Åtminstone än så länge.