Välregisserat och förutsägbart

Jakten på Makten XXVII  

 Makten och härligheten                                                                        

 -Nu tror jag vi har full kontroll över vad som ska hända på nomineringsmötet, säger Ante lättat.

-Fattas bara som vi har slitit, svarar Ted. All energi vi lagt ner på planeringen och genomförandet av våra senaste provval och nomineringar skulle räcka för att driva ett kärnkraftverk.

Tidningarna har skrivit spaltmetrar om partiet och provvalet. En del kritiska partister har också väckts till liv igen och ger sina kommentarer i medierna.

Nomineringsmötet blir en välregisserad föreställning utan överraskningar. Inte ett enda ombud föreslår att Allan Lundsjö ska återinföras på riksdagslistan. Några ombud försöker förgäves få andra ombud att ta sitt förnuft till fånga och sätta tillbaka Kristina på listan, men för övrigt går allt helt enligt Hux Fluxklanens plan.

-Äntligen! Nu kan vi andas ut. Både Allan och Kristina är bortrensade. Segern är vår, säger Ante triumferande.

-Och makten och härligheten i evighet, yesss! tillägger Ted. Because we’re worth it! Vilken tur att vi lyckades få till och med Ella att stödja Allans krav att Kristina skulle petas!

-Ella inser självklart att hon är den som tjänar mest på att Kristina försvinner och därför vill också hon peta henne, påpekar Ante. Vi två behöver inte konkurrera med Kristina på riksdagslistan. Det måste Ella. Bara genom att ta bort Kristina från listan kan Ella vara helt säker på att Kristina inte försvårar hennes chanser att ta sig till riksdagen. Ella behöver alla kryss hon kan få för tvåan på riksdagslistan blir en farlig konkurrent för henne.

-Men håll med om att det verkar helt galet att Ella är överens med Allan efter allt han sagt och gjort mot henne, invänder Ted. Hon verkar inte tveka att byta sida när det passar henne.

-Säg nåt vi inte vet! svarar Ante. Det har hon visat förr, så det är ingen nyhet. Henne vet man aldrig var man har.

-Då får vi lobba för att alla kryssar Ella så att inte tvåan kryssar sig förbi henne, säger Ted. Tar han sig in i riksdagen nu, blir det svårt för mig att ta mig dit i nästa val.

-Ja, det vore en mardröm, svarar Ante allvarligt. Jag delar Allans syn på Ella och hade aldrig trott att jag en dag skulle bli tvungen att uppmana folk att rösta på henne. Men nöden har ingen lag och om några år ryker hon ändå. I nästa provval kör vi vårt väl beprövade provvalskoncept och då blir vi som vanligt ettor på dom listor vi är med på. Jag är säker på att det räcker för att säkra en riksdagsplats åt dig.

-Tänk om Kristina då kandiderar igen! säger Ted leende.

-Henne klarar vi, svarar Ante. Det ordnar våra ombud. Det lovar jag att se till även då. Har jag klarat av att rensa bort henne i två provval i rad, fixar jag det nästa gång också. Inga problem.

Dagen efter nomineringsmötet går Kristinas telefoner varma. Precis som hon misstänkt har ombuden visat sig följsamma och röstat enligt nomineringskommitténs förslag. De har fullgjort vad de valts för att göra, vilket innebär att hon nu är borta från riksdagslistan. Det kan hon leva med, men att de inte förstår vad de ställer upp på eller, ännu värre, ställer upp trots att de förstår, är för henne helt obegripligt.

-Hur kan Ante och Ted m fl så till den grad dupera alla inklusive medierna? frågar hon sig gång på gång. Har alla tappat känslan för vad som är rätt och fel? Varför finns det inte fler reportrar som Janne Josefsson? En journalist av hans kaliber skulle ha full huggning i björkstapartisterna.

Journalister ligger på och vill att hon ska uttala sig om utgången av nomineringsmötet, men hon vill reflektera några dagar, innan hon ger sina kommentarer och luftar sina tankar offentligt. Flera personer som ringt henne har påpekat saker som hon känner att hon måste kontrollera, innan hon låter sig intervjuas. Därför ber hon journalisterna att återkomma senare.

Samma dag ger Björkstabladet i en debattartikel en träffande beskrivning av hur orättvist dagens personval slår mot många kandidater:

Men alla står inte på samma startlinje. Partiernas favoriter är på så kallad valbar plats, d v s placeras högst upp på valsedeln och hamnar i troligt läge för inval. De andra tävlar sålunda både mot sina egna partikamrater och mot sitt parti på valdagen. De måste inte bara vinna väljarnas förtroende utan också knäcka den rangordning av kandidaterna som det egna partiet gjort upp.

Det är ett föga rättvist system som tillämpas i personvalet. Principen skall vara att den som får fler röster går före andra kandidater från samma parti med färre röster. Men det gäller alltså inte i personvalet. Där är det inte ens så att 1 röst alltid slår 0 röster.’

Kristina, Ingemar och Fredrik träffas på lunchen och kommenterar utgången av nomineringsmötet och Björkstabladets debattartikel:

-Det är helt otroligt att svensk demokrati vilar på en så tveksam och lös grund, säger Fredrik upprört. Det viktigaste är att bli vald av sina partikollegor, inte av väljarna. Fattar väljarna verkligen att det är så här det funkar? Inte ens jag som aktiv politiker har insett detta förrän nu.

-Det ligger inte i politikernas intresse att låta väljarna förstå, säger Kristina. Om alla förstod hur lite demokrati som ryms i vårt eget valsystem, skulle inte så många rösta. Det enda som valet egentligen avgör är hur makten mellan partierna ska fördelas.

-Dom flesta förstår inte att det är den interna rankningen, inte antalet kryss, som avgör vilka som väljs in i kommun och landsting, påpekar Ingemar. Kryssen kan däremot avgöra riksdagsvalet, men då måste en kandidat passera en svår spärr för att ta sig förbi den kandidat som internt lyckats bli rankad som etta av sina egna partikamrater.

-Varför tror ni att det finns svåra spärrar att ta sig förbi? undrar Fredrik ironiskt. Tror ni verkligen, att dom politiker som redan sitter vid makten frivilligt skulle gå med på att väljarnas röster ska gälla fullt ut? Då skulle ju många politiker sitta löst och riskera att bli av med sin försörjning.

-Det är väljarna som ska avgöra om mitt politiska ’bäst före datum’ inte passerats eller om jag ska förpassas till det politiska livets slutskede, inte en inre korrumperad och maktfullkomlig kartell. Klanen måste ha varit rädd för att jag skulle kunna kryssa mig in i riksdagen, säger Kristina.

-Självklart. Allan skulle aldrig överleva det, säger Fredrik. Inte Ante och Ted heller. Att de såg till att få bort dig från riksdagslistan är ett verkligt erkännande av dig, Kristina.

-Vad menar du? frågar Kristina. Dom kunde väl ha placerat mig sist på listan istället.

-Men fattar du inte? Då hade dom riskerat att du lyckats kryssa dig in i riksdagen, säger Ingemar. Ella är den som tjänar mest på att du plockats bort för nu slipper hon konkurrera med dig.

-Snacka om att lägga energi på fel saker, som Allan brukar anklaga oss andra för, när vi kräver ordning och reda, suckar Fredrik. Jag är mest chockad och besviken på Ella. Hon har verkligen visat vilken falskspelare hon är bakom den släta fasaden. Hon har banne mig oss att tacka för att hon sitter i riksdagen idag. Hade vi inte gått ut och avslöjat hur Allan varit med och fuskat i provvalet, hade hon aldrig slagit ut honom. Hon vann över honom inte för att hon var bäst utan för att hon blev den minst dåliga på valsedeln. Och vad gör hon nu? Jo, hon ställer sig aktivt på fuskarnas sida. Är det såna politiker väljarna vill ha? Har inte regionpartisterna gjort sig förtjänta av ett bättre ledarskap?

-Dom här kandidaterna tycker ju att dom är dom absolut bästa partisterna som länet kan få, påpekar Kristina. Rensar man bort dom som utgör ett hot mot ens egen karriär, framstår man själv som det bästa eller enda alternativet. Svårare än så är det kanske inte att bli vald till riksdagsledamot.

-Ja, dom själva kanske tycker att dom är bäst, men det visar bara ännu tydligare hur dåligt omdöme dom har, påpekar Ingemar. Vi får bara hoppas att väljarna har så gott omdöme att dom inte röstar på dom. Politiker utan civilkurage och moral har vi redan alldeles för många av.

-Vi får facit efter valet nästa år, säger Kristina. Det ska bli intressant att se hur väljarna då värderar våra kandidater. Än tycks till exempel Ante inte ha gjort nåt bestående intryck på väljarna, om man ska tro på Björkstabladets senaste undersökning. Alla hans annonser verkar inte ha gett nån större effekt. Allting går kanske ändå inte att sälja med mördande reklam och partisternas pengar.

-Tydligen inte och det är därför Klanen också ser till att rensa ut dom kandidater som står i vägen för deras makthunger, säger Fredrik. Om dom rensar bort alla duktiga färgstarka kandidater, ökar deras egna chanser att bli valda. Tänk, att bara våga jämföra sig och tävla med dom kandidater som är sämre! Vilka ynkliga ’lågoddsare’!

-Om man rensar ut alla starka ’besvärliga’ partikollegor försvinner också mycket av dynamiken i en politisk grupp, säger Kristina. Maktbalansen går förlorad och ’likboden’ blir norm. Man klär sig lika, säger och skriver lika, speglar sig i varandra och konstaterar lättat hur lika man är och hur bra man samarbetar. Alla som inte är ’rättrogna’ och platsar i ’sekten’ upplevs som hotfulla och jagas bort. Tänk, att just Ella är med och aktivt bidrar till den dåliga kultur och sektmentalitet jag pekade på för några år sen och som hon gick ut offentligt och förnekade så kategoriskt! Dom här människorna förtjänar verkligen varandra.

-Och tänk att rensa ut dig för att du sa sanningen! säger Fredrik upprört. Den slutliga triumfen för medelmåttornas tyranni!

-Ella förstår nog inte bättre, säger Ingemar. Viljan kanske finns men förmågan saknas. Inkompetens och dumhet är inte straffbart.

-Förstår man inte bättre i hennes ålder och position, då finns det inte mycket hopp för henne, konstaterar Fredrik. En sak tycks hon i alla fall förstå och det är att hon vill hänga sig kvar i riksdagen. Hon borde inse att hon har sin framtid bakom sig. Min röst får hon inte, för jag satsar bara på vinnare. Vinner hon blir det en äkta pyrrhusseger.

-Då är ni minst två personer som inte kommer att rösta på henne, säger Ingemar leende. Allan kommer nog inte heller att välja Ella.

-Det här är nog enda gången han och jag är överens om något, svarar Fredrik kort.

-Jag tror att fler än du är överens med honom i just det fallet, konstaterar Kristina.

Partiet, det är jag

Jakten på Makten XXVI

Vinna eller försvinna

Mystiken och spänningen kring västerbottenspartisternas riksdagslista 2006 växer i Björksta. Det enda som läckt ut är att Allan petats från listan, eftersom föreningarna inte längre säger sig ha förtroende för honom.

Allan kallar omedelbart till presskonferens. Bättre förekomma än förekommas. Han är en mästare på dramatiska utspel och på att skaka av sig kritik. Nu har han riggat upp för en av sitt livs viktigaste föreställningar. Han ser det ingalunda som sin ’grand final’. Tvärtom anser han att det här är det enda som kan rädda honom från politisk härdsmälta och slutförvaring på tundran. Av alla sina utspel och misstag har han lärt sig att det är nästan omöjligt att agera klokt när man är i affekt. Och i affekt är han. Han gör en snabb kalkyl:

-Vad har jag att förlora om jag går ut i media nu? Ingenting. Vad har jag att vinna? Allt, eller åtminstone en hel del.

Han har gått många tuffa matcher tidigare och överlevt och tycker nu att han lärt sig att hantera media:

-Politik handlar om att synas och det spelar ingen roll vad det handlar om. I slutänden är det bara namnet man kommer ihåg.

Han får kickar av att befinna sig i rampljuset och behöver medierna för att ta sig dit. Samtidigt vet han att medierna behöver honom. Han ser sig själv som en färgstark och karismatisk politiker med förmågan att förse journalister med en häftig story och feta rubriker med jämna mellanrum.

Helt i enlighet med planen har han än en gång vunnit provvalet till riksdagen. Han har visserligen just hoppat av från alla sina politiska uppdrag för att inte smutsa ner partiet p g a att han är misstänkt för skattefiffel. Eftersom Ante sitter i nomineringskommittén för riksdagslistan, kan Allan dock känna sig helt säker på att hans politiska comeback kommer att gå som på räls. Ända tills nu, när rälsen plötsligt drabbats av en kraftig solkurva och hans politiska karriärtåg hotar att spåra ur och göra honom till en politisk haverist. Eftersom det varken finns tid eller tillgång till någon haverikommission, får han fixa det med hjälp av en presskonferens:

-Det kanske är nästan samma sak, tänker han med galghumor.

Sagt och gjort. Leende och samlad möter Allan press och TV på Björksta Central. Hans mörka clubblazer gör sig bra mot de ljusa möblerna. Jeansen och skjortan, som för tillfället är uppknäppt i halsen, ger tillsammans med leendet ett avslappnat intryck. Manen är bakåtstruken på samma sätt som på finanslejonen runt vattenhålen vid Stureplan. Publiken är förväntansfull. Föreställningen kan börja.

Han har förberett sitt anförande efter talekonstens alla regler och inleder därför med att väcka de närvarandes intresse och skapa förtroende för frågan och för sig själv. Han säger att han respekterar att en del medlemmar inte har förtroende för honom. Sedan går han snabbt över till att tala om vad som hänt. Han tar upp att han har en tvist med Skatteverket och att han ett par veckor tidigare därför beslutat sig för att hoppa av alla sina politiska uppdrag. Han vill inte smutsa ner partiet.

Han berättar vidare hur glad och stolt han är över att så många medlemmar trots skattetvisten visat så stort förtroende för honom i provvalet. Medlemmarna har placerat honom på första plats på riksdagslistan. Därför har han beslutat sig för att ändå ställa upp och kandidera. Han har inte hjärta att svika alla dessa människor.

Därefter övergår han, som retoriken påbjuder, till att lägga fram fakta och förklaringar till varför det blivit så här, samtidigt som han försöker vädja till de närvarandes känslor för att väcka sympati. Han säger att medierna har styrt hans dagordning under årens lopp. Han känner sig mer granskad än andra. Det är mediernas sätt att vinkla tvisten som ställt till det för honom och partiet. Tidningarna har i sina rubriker utpekat honom som skattefifflare och

avslöjat att Skatteverket misstänker honom för att ha undanhållit skatt på hundratusentals kronor. Han känner sig utsatt för en antipersonvalskampanj. Medierna är därför ansvariga för medlemmarnas bristande förtroende för honom och för att han petats från riksdagslistan.

Han säger att han också är mycket besviken på partiet. Varför kan de inte ha tålamod och fördragsamhet och vänta tills domstolen sagt sitt? Varför petar de honom innan han ens fått chansen att bevisa att han är oskyldig? Det är ju bara en tvist han har med Skatteverket och han är övertygad om att han kommer att vinna. Varför kan de inte avvakta utgången? Han har trots allt varit en färgstark och mycket framgångsrik politiker. Är det inte längre värt något?

Han avslutar sin föreställning med att lägga fram sitt förslag; får han bara chansen att kandidera, kommer han med sin kända, färgstarka profil och utstrålning att kunna fixa två riksdagsmandat åt västerbottenspartisterna i valet nästa år. Det har ingen tidigare klarat och med de bleka kandidater som nu toppar listan, lär det bli helt omöjligt. Utan honom ser det dessvärre ganska hopplöst ut för partiet inför nästa års val. Napoleon hade sett sig själv som staten. Allan är blygsammare och ser sig själv bara som partiet, men jämförelsen ligger nära till hands.

Han känner sig riktigt nöjd så här långt. Under det noggrant förberedda och välregisserade talet har han haft kontrollen. Huvudet och tanken har styrt. När han avslutat sitt anförande, kommer frågorna och kommentarerna:

-Du säger att du har en tvist med Skatteverket, säger en av reportrarna. Kan man verkligen kalla det för tvist, när det handlar om att vara misstänkt för att ha undanhållit skatt på så stora summor?

Allan ignorerar frågan. Han vill till varje pris inte prata om skattefifflet och bestämmer sig tvärt för att byta manus. Magen och känslorna håller snabbt på att ta över. Han råkar i affekt trots att han bestämt sig för att inte göra det. Journalisterna känner honom väl efter alla år och utspel och vet hur de ska hantera honom.

Allan kan inte längre kontrollera ilskan, bitterheten och besvikelsen väller fram. Reptilhjärnan kopplar ett stadigt grepp om honom och journalisterna får sina förväntningar uppfyllda. Med råge. Allan undviker skickligt skatteaffären och börjar istället angripa Ella Grenlöf, sin partikamrat och konkurrent, som lyckades vinna över honom i förra riksdagsvalet trots att Klanen hade manipulerat provvalet så att han skulle hamna överst på riksdagslistan. Han hade absolut inte väntat sig att hon skulle kunna kryssa sig förbi honom och ta hans riksdagsplats ifrån honom. Han ser bekymrad ut när han säger:

-Om jag var Ella, skulle jag fundera över varför jag inte vann provvalet och blev etta på riksdagslistan. Det bevisar bara hur ointressant och färglös hon är. Inte många känner till henne. Dessvärre är ingen annan i toppen på listan heller nåt att skryta med. Det är ett blekt, ointressant och oerfaret gäng, som partiet både kan ha och mista.

Journalisterna antecknar så pennorna glöder. Nu börjar det bli spännande. När Allan väl fått upp ångan, kan inget hejda honom. Han säger det ena mer uppseendeväckande än det andra. På frågan vad han nu ska göra svarar han att nu ska han skriva sista kapitlet på den bok som försvann vid de två inbrotten i Spanien. Journalisterna ser frågande ut. Allan hade för några år sedan i pressmeddelanden hem till Sverige direkt efter inbrotten, eller var det kanske före, meddelat att datorn med den så gott som färdigskrivna boken stulits. Eftersom han inte sparat någon kopia av det stulna manuset någon annanstans, kunde han därför inte ge ut boken. Ja, det var åtminstone så han framställt det då.

-Sen ska jag skicka in den färdigskrivna boken till en romantävling, där jag kan vinna en miljon, fortsätter Allan.

-Ska du använda prispengarna till att betala skatt om du vinner, frågar en kvinnlig journalist.

Om blickar kunnat döda, hade hennes kollegor blivit tvungna att börja förbereda de tal de ska hålla på hennes begravning. Allan stirrar kallt på henne men svarar inte. Nästa fråga skär redan som en blixt genom den laddade tystnaden:

-Fick du ut nån ersättning från försäkringsbolaget för det som stals vid de två inbrotten i Spanien eller anmälde du aldrig stölden?

Alla håller andan, men Allan bara ler kallt och säger:

-Det avslöjar jag i min roman.

Hans förmåga att dra uppmärksamhet från själva sakfrågan, när det börjar brännas, får honom att hastigt byta ämne:

-Enda möjligheten för västerbottenspartisterna att göra sin stämma hörd i Stockholm är att rösta på folkdemokraterna och deras Stefan Lindberg i valet nästa år. Han är till skillnad från Ella en duktig och drivande riksdagspolitiker. Ella är det inte många som känner till.

Journalisterna tror inte sina öron. Uppmanar Allan verkligen västerbottenspartisterna att inte rösta på sitt eget parti? Har hans hårddisk kraschat? Mycket har han kläckt ur sig under årens lopp, men detta måste vara det mest kontroversiella. Får man verkligen vara kvar som medlem i partiet, om man uppmanar väljare att rösta på ett annat parti? Det är en intressant fråga som genast måste utredas.

Nu är goda råd dyra. Allan måste till varje pris se till att det inte uppstår någon paus, för då kommer journalisterna att tjata om skattefifflet igen. Alltså måste han fortsätta att prata för att undvika själva sakfrågan. Eftersom detta är hans verkliga styrka, känner han sig lite säkrare och släpper därför nästa bomb:

-Jag har förresten fått klara garantier av nomineringskommittén att även Kristina Nord kommer att plockas bort från riksdagslistan. Dom försäkrade att hon var den första som skulle bort.

Åhärarna hämtar andan. Nu måste han väl ändå vara ute och cykla.

-Är hon också misstänkt för nåt brott? undrar journalisterna intresserat.

-Nej, inte direkt men hon har inget förtroende bland medlemmar och väljare, svarar Allan kort.

-Men hon kom ju på fjärde plats i provvalet, påpekar en journalist. Dessutom säger hon sig vara emot allt vad fusk och fiffel heter, så jag förmodar att hon inte fuskat till sig sin placering.

-Hon har skadat mig med sina skriverier, säger Allan irriterat. Hon har fört en lång antipersonvalskampanj mot mig.

-Det är kanske en definitionsfråga. Hon har åtminstone speglat vad som hänt och krävt att det ska granskas. Mig veterligen har ingen av er hittills lyckats bevisa att hon, eller vi i medierna för den delen, påstått nåt som inte är sant, inskjuter TV-reportern.

-Själva sakfrågan har ju aldrig utretts, fyller en annan journalist i.

-Hennes agerande har kostat mig många röster och gjort stor skada, konstaterar Allan kort.

Nu blandar sig ytterligare en journalist in i samtalet:

-Menar du att det är den som berättar vad som hänt eller vad nån gjort som är den skyldige? Är det därför du gör medierna ansvariga för att du petats? Intressant. Det skulle ju t ex kunna innebära att en åklagare, eller ett vittne, som avslöjar hur ett brott gått till och vem som gjort det egentligen är den skyldige eller brottslingen. Det var en helt ny och mycket kreativ vinkling, utbrister journalisten förbluffat.

Allan känner att det nu är läge att försvinna. Hans tåg ska strax avgå och föra honom bort från Björksta, så han avslutar hastigt presskonferensen. Han hinner dock toppa föreställningen med ett litet extranummer och drämmer därför till med att han är klar med Björksta och har bestämt sig för att flytta, när han återkommer från den här resan. Med sportbagen på axeln och fladdrande clubblazer försvinner han med raska steg mot perrongen.

Hans snabba sorti gör det omöjligt för journalisterna att ställa fler frågor. De packar istället ihop sina utrustningar och åker direkt till sina redaktioner för att ta itu med allt hett stoff Allan försett dem med. De måste också ringa ett och annat samtal för att checka av sanningshalten i det han sagt. Tanken på hur morgondagens förstasidor kommer att se ut kittlar och tiden är knapp. Det gäller att hinna först till alla källor.

25% ogiltiga röster mörkas

Jakten på Makten XXV

Pojken med guldbyxorna får inte vaska guld längre                                                   När provvalet sammanställts, visar det sig plötsligt att ungefär en fjärdedel av rösterna är ogiltiga, eftersom de fyllts i på fel sätt. Provvalet har gått till på samma sätt i åratal, men det här är första gången så många fyllt i provvalssedlarna fel. Hur förklarar man det?

Eftersom provvalet gjorts på samma sätt som tidigare, är detta ett fullständigt mysterium. Vad har hänt? Har det hänt i provvalet någon annanstans eller är det bara i Björksta? Vilka medlemmar har fyllt i fel och vilka kandidater har drabbats av det? Finns det ett mönster eller tydligt samband? Kristina, Ivar, Marianne och Fredrik ler igenkännande. Ella Grenlöf ler inte. Hon anar vad som hänt.

Nomineringskommittén beslutar sig för att prata så tyst som möjligt om mysteriet med alla ogiltiga valsedlar för att inte dra på sig uppmärksamhet och krav på närmare granskning. Det gäller att till varje pris undvika en repris av bråket och kravet på granskning som förra provvalet resulterat i. De säger därför att ett hundratal ogiltiga röster inte på något sätt påverkar slutresultatet. Ante ligger av naturliga skäl särskilt lågt.

Nu börjar spekulationerna kring Allan. Ska han återuppstå och kandidera, eftersom han i provvalet blivit etta på riksdagslistan eller hade han menat allvar, när han några veckor tidigare sagt att han beslutat sig för att lämna alla sina politiska uppdrag för att inte smutsa ner partiet? Han håller sig undan medierna några dagar men meddelar därefter att han tänker ställa upp eftersom så många medlemmar visat förtroende för honom och vill ha honom överst på listan. Många frågar sig hur han nu helt plötsligt kan tro att det bara är att komma tillbaka. Misstanken om skattefiffel finns kvar, men det viftar Allan bort:

-Vill så många av medlemmarna ha mig, kan jag självklart inte svika dom, säger han.

Det kanske mest märkliga är att nomineringskommittén trots frågor, spekulationer och påtryckningar envist vägrar att offentliggöra provvalsresultatet. I tidigare provval har resultatet publicerats, när sammanräkningen avslutats. För varje dag som går utan att man får reda på hur provvalet gått, tilltar spekulationerna och frågorna. Det ryktas bland annat att Allan ska petas från listan på grund av misstanken om skattefiffel.

Allan börjar ana oråd och kontaktar Ante, som tack vare sin roll i nomineringskommittén nu fått möjlighet att göra sig av med Arne en gång för alla. Allan pressar Ante, som försäkrar att han kommer att göra allt för att rädda kvar Allan på listan. Ante avslöjar också att han är den ende i kommittén som kräver att Allan ska vara kvar. Ante rör sig skickligt mellan de två stolar han inofficiellt sitter på för att undvika att hamna på kollisionskurs med Allan.

-Om Allan misstänker att jag medverkat till att ta bort honom, kommer han att göra allt för att spoliera min karriär genom att gå ut och avslöja att det är jag som är hjärnan bakom allt i björkstapartisterna, tänker Ante. Det skulle innebära politiskt självmord för mig. Inte för att många kommer att tro på honom, men jag har inte råd med en massa negativ publicitet igen. Jag kan inte riskera min egen position genom att gå Allans ärenden. Han har blivit en riktig belastning, men nu har jag chansen att bli av med honom utan att ens lyfta ett finger. Jag ligger lågt och låter dom andra i kommittén peta Allan. Däremot ska jag lägga energi på att rensa ut Kristina. Jag ber helt enkelt Klas Ström föreslå att vi ska försöka blidka Allan genom att peta henne också. Det gäller att passa på att utnyttja den makt platsen i nomineringskommittén ger mig. Om Klas lägger förslaget, är det ingen som kommer att anklaga mig för att ha med hennes petning att göra.

Kristina har trots Hux Fluxklanens gerillakrigföring och provvalsmanipulationer hamnat i toppen på riksdagslistan. De har gång på gång gjort allt för att rensa ut henne men misslyckats. Nu svär Ante dyrt och heligt att den här gången ska han lyckas.

-Nu ska hon en gång för alla röjas ur vägen, lovar Ante. Hon har försvårat och försenat min karriär ända sen hon kom in i partiet. Eftersom jag, Klas och Marie inofficiellt är på Allans sida, kommer vi utan minsta problem att få igenom förslaget att rensa ut henne. Gustav är visserligen ordförande i nomineringskommittén, men har inte en chans, även om han skulle gå emot förslaget. Två problem försvinner i ett enda drag. Kan det bli bättre?

Ante inser att Klas inte på egen hand skulle klara av att sälja in idén om Kristinas petning. Därför ringer han själv runt till alla föreningar och medlemsvänner i regionen. Det gäller för honom att förankra ’Klas förslag’ innan det regionala nomineringsmötet, där alla de personer han nu kontaktar kommer att sitta som ombud. Som tack kan han i gengäld redan nu utlova dem vissa favörer efter valet 2006. Eftersom Ante och Ted genom provvalet sett till att de kommer att få stanna vid makten också efter 2006 års val, kan Ante tryggt lova både det ena och det andra till dem som ställer upp och hjälper till att rensa ut Kristina.

Allan väntar otåligt på besked och när pressen efter några veckor blir för stark, tvingas Gustav Sondell, nomineringskommitténs ordförande, gå ut och släppa bomben. Han meddelar att föreningarna inte vill ha Allan kvar på riksdagslistan. Ante med flera håller andan i väntan på Allans reaktion. Den låter inte vänta på sig. Allan blir rosenrasande och tvekar inte att berätta om det för medierna. Hans raseri blir inte mindre av att Gustav går ut och säger att det inte finns något beslut om att även Kristina ska petas från riksdagslistan, vilket Allan krävt.

-Får hon stanna, ökar min ilska, säger han. Om hennes agerande nu är förlåtet, men min skattetvist är så hemsk att jag måste bort, då är det här inte klokt.

-Men hennes artikel innebär ju inget brottsligt, som hon måste svara för i domstol, påpekar en journalist. Eller menar du att det anses brottsligt i Partisterna att offentligt uttrycka en åsikt? Jag trodde ni var ett frihetsparti.

Allan stirrar kallt på journalisten utan att svara. Hans enda mål nu är att sätta press på nomineringskommittén och att låta Ante få veta vad som väntar, om inte Kristina petas. Allan har inte längre någon anledning att ligga lågt. Ju tydligare han är i sina uttalanden, desto större blir pressen på nomineringskommittén:

-Ante är medveten om att jag vet alldeles för mycket för att det ska vara bra för honom och några till, tänker Allan. Om han inte passar sig ska jag se till att det blir riktigt jobbigt för honom. Nu har jag inget att tjäna på att hålla tyst. Tvärtom. Jag måste få dom att förstå att jag är mindre farlig för dom om jag får vara kvar på listan än om jag plockas bort.

Pojken med guldbyxorna får nu inte längre vara med och vaska guld, men hans överlevnadsinstinkter påverkas inte av det. Nu gäller det hans ekonomiska och politiska överlevnad och den är han beredd att gå långt för att säkra:

-Om jag tvingas avslöja Ante och Ted, så gör jag det, tänker Allan beslutsamt. Dom får skylla sig själva. Nu är det vinna eller försvinna, dom eller jag.

Att spela Allan

Jakten på Makten XXIV

Money, money, money……

När provvalet nästan är över, rapporterar medierna att Skatteverket beslutat sig för att granska Allan Lundsjös affärer litet närmare. Allan misstänks för att ha undanhållit stora inkomster från sitt företag. Granskningen har varit svår, eftersom det saknas verifikat, kassaregister och andra viktiga underlag som behövs för att kunna bedöma hur mycket skatt han undanhållit.

De som hängt med i medierapporteringen om Klanens framfart under många år nickar igenkännande. Försvunna verifikat, borttappade underlag och stulna dokument utgör återkommande inslag.

Allan går i taket, när ha slår upp morgontidningen. Det dröjer inte länge förrän telefonerna börjar ringa. Han kittlas av att vara i händelsernas centrum igen, men anledningen känns besvärande just nu. Visserligen tycker han att all media är bra, men tidpunkten är synnerligen illa vald:

-Nu måste jag sätta mig och skriva ner vad jag ska säga, när medierna ringer, tänker han. Jag måste försöka avleda uppmärksamheten från själva sakfrågan. Det fixar jag utan större svårighet. Kanske kan jag dra till med att detta bara är ett påhitt av nån sjuk person, som vill skada mig.

Han gör sig oanträffbar en stund och tänker så det knakar. I tidningen har han svarat att Skatteverkets anklagelser är fria fantasier, deras anklagelser bygger på missförstånd och de har gjort felaktiga bedömningar. Han är inte det minsta orolig över hur det ska gå i länsrätten. Han är säker på att få rätt där. Det här är ju dessutom bara en tvist.

När han i lugn och ro åter läser tidningen, känner han sig inte fullt så säker längre. Det ser inte helt övertygande ut för hans del. Som lök på laxen har tidningen haft mage att ta med hans tidigare ’affärer’ och det gör honom heligt förbannad. Det förbättrar inte hans situation. Nu är goda råd dyra. Han har en medfödd talang att prata sig ur saker och ting och han kan vrida och vända på nackdelar tills de framstår som verkliga fördelar. Den här gången blir det inte lätt. Därför är han tvungen att anstränga sig till bristningsgränsen. Nu gäller det hans existens, både den ekonomiska och den politiska, och det triggar honom till att försöka överträffa sig själv. När nöden är som störst, är hjälpen som närmast. Plötsligt får han en genialisk idé:

-Jag säger att jag bestämt mig för att lämna alla mina politiska uppdrag av hänsyn till Partiet.  Att skada Partiet är det sista jag vill. Och så drar jag till med nåt om att jag är trött på politik och på att stå i rampljuset. Jag avslutar med att be om ursäkt för att det blivit så här och att jag känner att priset för att vara politiker är alldeles för högt.

Han känner sig mycket nöjd med upplägget och testar det på sina närmaste, men de tycker bara att det är dumt av honom att avgå så plötsligt. Eftersom han är säker på att Skatteverket kommer att förlora mot honom i länsrätten, finns det ingen som helst anledning att hoppa av nu. Det handlar ju bara om en liten tvist. Men hans sinne för dramatik, rubriker och effekter har större inflytande över honom än hans kumpaner har.

-Det är smart att hoppa av nu, förklarar han. Det väcker sympati hos människor och ger mig ännu fler kryss i provvalet. Med alla kryss som bara upplägget med Ungpartisternas provvalssedlar kommer att ge mig, blir det hur enkelt som helst att komma igen. Folk kommer att fatta att jag inte kan svika alla som röstat på mig och vill ha mig med i politiken. Vid det laget har man glömt det här med Skatteverket och jag kan ta tillbaka min riksdagsplats.

Han ringer Ante för att berätta om sitt beslut att tillfälligt hoppa av. Han delger honom också sina planer på att komma igen, när resultatet från provvalet blir offentligt och det står klart för alla hur många kryss han fått. För att låta trovärdig och övertygande när medierna kontaktar Ante kommer de därför överens om att Ante ska säga att Allan gjort helt rätt som bestämt sig för att hoppa av för att inte smutsa ner partiet och att han inte försökt övertala Allan att vara kvar. Ante lovar att vidarebefordra denna information till Ted, så att också han vet hur han ska svara om någon journalist ringer honom. På så sätt kommer ingen att misstänka att det finns något samband mellan de tre, när det snart visar sig att alla tre, som planerat även efter detta provval, toppar var sin lista.

Ante och Ted träffas för att prata igenom den nya situationen. De tackar sina lyckliga stjärnor för att de är så mycket smartare än de andra kandidaterna, som bara sitter helt passiva och väntar på att bli valda. Klanens ideal är skräddarsydd demokrati, en sorts demokrati light:

-Väljarna får förresten skylla sig själva, påpekar Ante. Eftersom dom inte klarar av att välja rätt personer, är det vår förbannade skyldighet att ta saken i egna händer och fixa så att rätt personer väljs.

-Ja, hur skulle det gå om opålitliga och okunniga väljare fick härja fritt? Vem skulle vinna på det? frågar Ted.

Ante ler när han tänker på Allans avhopp. Numera ser Ante honom mer som ett varnande exempel än som en förebild. Han säger dock ingenting till Ted om detta.

-Vilken jäkla tur att Allan är så omdömeslös! tänker han för sig själv. Skattefusk! Det här kan vara början till slutet för Allan. Ju mer han gör bort sig, desto mindre trovärdig blir han. Nu behöver jag kanske inte vara så orolig för vad han kan ställa till med för mig och min karriär. Fler och fler kommer att börja ifrågasätta vad han häver ur sig och hur han beter sig och det gynnar mig att folk inte längre tror på vad han säger.

Kristina får många kommentarer på jobbet om Allans plötsliga avhopp. Hon har för länge sen insett att detta bara är ännu ett av alla hans taktiska och oväntade utspel och ler åt kommentarerna.

-Mig lurar han inte så lätt. Det här är som vanligt bara taktik. Hade Allan varit rädd för att smutsa ner partiet, skulle han aldrig ha fuskat och gjort en massa oegentligheter under årens lopp. Jag är säker på att han vinner provvalet till riksdagen och då kommer han tillbaka under förevändningen att eftersom så många fortfarande har förtroende för honom, måste han naturligtvis ställa upp. Han kan bara inte svika alla som vill ha honom, säger hon leende.                                                                                                                              Hon är helt övertygad om att även detta val har manipulerats för att Allan, Ante och Ted än en gång ska toppa var sin lista.

-Det förekommer kanske en del variationer, men i stort sett är deras koncept nog detsamma som i förra provvalet, tänker hon. Varför ändra ett så framgångsrikt koncept?

Ante och Ted hade trots avslöjanden och misstankar lyckats ta var sin toppost efter förra valet och Allan skulle nu också få det efter detta provval. Dessutom har de lyckats rensa ut packet, som Ante brukar kalla sina värsta konkurrenter. Inget kan hejda dem den här gången. Makten och härligheten är nu deras. Brott lönar sig. Åtminstone i politiken. Kristina kommer plötsligt att tänka på en artikel hon läst i senaste Partisttidningen, där två av de ledande Partisterna  skrivit om moral och om att moral handlar om hur man drar gränsen mellan rätt och fel. De tar också upp den nygirighet som breder ut sig i Sverige idag:

Med denna nygirighet hotas de värderingar och den moral som bär upp ett fungerande samhälle.”

”I sina värsta former ser vi hur människor organiserar sig i gäng eller olika former av grupperingar med enda syfte att tillskansa sig fördelar och låta andra stå för notan.”

”För den här typen av grupperingar är det egna uppsatta regler som gäller, inte demokratiska värderingar eller de lagar vi gemensamt satt upp. Deras uppmuntran till fusk och vandalisering vittnar om en samhällssyn där det bara är den som hänsynslöst tar för sig som ska få sin vilja igenom.”

”Ett annat samhälle avtecknar sig i förlängningen av denna nygirighet och uppluckring i synen på rätt och fel. Då våra värderingar trasas sönder och de små övertrampen inte möts av tydliga reaktioner öppnar det för den värsta formen av girighet, den rena brottsligheten. När inte regler gäller, när inte rätt och fel är tydliga, utkristalliseras ett annat samhälle. Den starkes rätt tar över. En värld av kontakter och beskydd avtecknar sig.”

”Mycket skulle gå att vinna genom ett nytt politiskt ledarskap som inte tar makten för given och verkar för människor…….”

”I grunden handlar det om att vi måste känna ett större personligt ansvar som människor.”

-Jag kunde inte ha formulerat det bättre själv, tänker Kristina. Synd bara att dom tror att detta gäller alla utom Partisterna! Dom borde lämna retoriken och ta sig ut och studera praktiken och verkligheten. Dom behöver inte ens gå utanför sitt eget parti för att se hur illa det är.  

MP:s olidliga lättja och ansvarslöshet

Isabella Lövin (mp), språkrör, klimat- och biståndsminister samt vice statsminister, har fått mycket mediautrymme i sommar tack vare skogsbränderna. En annan orsak är att journalister och mediafolk i stor utsträckning varit vänligt inställda till partiet. Skogsbränderna, sommarens varma väder och en vänligt inställd mediakår har, i värsta fall, räddat partiet från att trilla ur riksdagen i höst. I bästa fall bidrar nyheten att hon inte lever som hon lär nu leda till att medvinden för partiet avtar.

Lövin och partiet har pressat regeringen att införa en flygskatt som gör det dyrare för vanliga resenärer att flyga. De borde naturligtvis ha beskattat flygbränslet istället för resandet. Nu har Expressen (24 aug) avslöjat att hon själv ofta väljer ’business class’ när vi skattebetalare står för notan. Riktlinjerna slår tydligt fast att statsråd ska resa så billigt som möjligt och att ekonomiklass ska väljas i normala fall. Men Lövin sätter sig över dessa riktlinjer när hon flyger till ”väldigt viktiga möten” där ”man måste vara fräsch”. Dessutom säger hon att ministrar av säkerhetsskäl bör sitta i ’business class’ på långa resor. Så varför gör inte Löfven och Fridolin det?

Under denna mandatperiod har Lövin gjort 11 resor till New York till en kostnad av 1,5 mijoner kronor. I snitt har varje resa kostat 28 000 oss skattebetalare 28 000 kronor! När tidningen konfronterar henne med detta svarar hon:
-Det finns ingenting som säger att man inte ska flyga i business.

En politiker med gott omdöme och inre moralisk kompass inser att det är klokt att avstå från vissa saker även i fall där ”ingenting säger att man inte ska göra det”. Lövins svar visar att hon lever i sin egen bubbla utan tanke på hur vi här nere ser på hennes dyra flygresor och slöseri med våra skattepengar.  Pöbeln ska inte flyga eller ha bil utan använda de färdmedel som mp anser  lämpliga, t ex apostlahästar och cykel.

Lövin påpekar att hon inte själv bokat flygbiljetterna. Menar hon att de bokningsansvariga på eget bevåg valt att frångå gällande riktlinjer i 11 fall och just när det gäller hennes flygresor? Hon säger också att regeringskansliet klimatkompenserar, vilket måste innebära att varje resa kostat skattebetalarna mer än 28 000 kronor. Att klimatkompensera torde också betyda att bara folk med pengar har råd att göra det.

En ännu viktigare fråga är hur Lövin kompenserar för den totala brist på respekt för de skattepengar hennes flygresor kostat verklighetens folk. Hon verkar totalt tondöv inför den ilska vi känner mot den flygskatt hon och hennes parti infört och som fördyrat flygresor för vanligt folk. För socialistiska partier är det visserligen naturligt att de regler som gäller för nomenklaturan och partieliter inte gäller för allmänheten, men varför är det så svårt för många politiker att förstå att vi väljare kräver att de lever som de lär? Politik är en förtroendebransch. Att inte göra det inger inget förtroende och bidrar till ett växande politikerförakt.

Mp har under sin tid i regeringen jobbat för att beskatta bilister och försvåra för alla med bil, t ex med ständiga skattehöjningar på drivmedel, bilfria zoner och dubbdäcksförbud. Milöpartiets miljöpolitik med sin storstads- och innerstadsfokus och sin aversion mot bil- och flygtrafik slår särskilt hårt mot folk och företag på landsbygden, där bilen är nödvändig p g a långa avstånd och obefintlig kollektivtrafik. I Almedalen konfronterade f ö Svt:s Opinon live Lövin med att hennes familj har en 13 år gammal, stor, miljöfientlig pickup. Lövin svarade att hennes man behövde denna miljöbov till bil då han arbetar som skulptör. Med alla de ersättningar hon uppbar under sina år som EU-parlamentariker, torde hon ha god råd att skaffa en modern och miljövänlig pickup till sin man. Klimatet kan inte vänta som hon brukar säga.

Karin Svensson Smith, miljöpartiets trafikpolitiska talesperson, är en annan politiker som vill försvåra för bilister. Hon har nyligen föreslagit att kommuner ska få rätt att ta ut en ”parkeringsskatt” när du parkerar på kommunägd mark vid köpcenter utanför stadskärnorna. Idag parkerar man i regel gratis där. Istället för att använda bilen när vi handlar, föreslår hon att vi ska ”bryta bilnormen” och istället börja använda cykel med låda att frakta hem varor i. Behöver jag säga att familjen Svensson Smith visar sig ha en  25 år gammal miljöbov till bil? Den  använder bara hennes man, som i intervju förklarar att han ”inte ställer upp på det mesta som gäller hur bilar miljöklassas”.

Nu är det inte första gången miljöpartiets högsta företrädare visar prov på dubbelmoral och bristande ansvar när det gäller miljön, deras paradgren. Det f d språkröret Åsa Romson avslöjades med att ha använt förbjuden bottenfärg när hon målade sin båt. Hon skyllde detta på sin man, som köpt den.

Grön ungdoms ordförande, Hanna Lidström, konfronterades i januari (25/1) av Expressen för sina privata flygresor. Förutom en semesterresa till Kap Verde har hon kritiserats för att hon regelbundet flyger till sin pojkvän i London, men hon deklarerade att hon inte tänker sluta flyga. Också Lidström ansåg att någon annan hade ansvaret:

-Man måste lyfta blicken och lägga skulden där den bör ligga, hos flygbolagen och industrin. 

-Klimatskadan ska synas i biljettpriset.

Apropå resor och dubbelmoral avslöjade Aftonbladet 2001 (10/1) att Yvonne Ruwaida, tidigare mp-topp och ekonomisk talesperson, att Ruwaida under 1999 åkt taxi för 70 000 kronor. När hon konfronterades med detta svarade hon:

-Ja, men dom är ju i tjänsten!

Och? Det handlar om hur man använder våra skattepengar. AB avslöjade vidare att Ruwaida handlat för över en kvarts miljon kronor med riksdagens betalkort utan att redovisa ett enda öre. Som ledamot i skatteutskottet kände hon väl till regelverket, men hon struntade i det. Vilka signaler ger det när en toppolitiker, som budgetförhanlar med regeringen och har stort ansvar för landets finanser, avslöjas med så stort kaos i sina egna ekonomiska transaktioner och så liten respekt för hur våra skattepengar används?

Konstaterar avslutningsvis att miljöpartiet och flera av deras toppföreträdare inte lever som de lär, verkar sakna respekt för hur de använder skattepengar och gärna skyller på andra när de ifrågasätts. Isabella Lövin är det senaste men antagligen inte den sista exemplet på detta, så ge henne och partiet respass 9 sept!

Väljare, behövs dom?

Jakten på Makten XXIII

Nytt provval, nya bedrägerier

Sommaren 2005 närmar sig. Om ett par månader är det åter dags för provval i partiet. Ante ler när han tänker på provvalet fyra år tidigare. De hade med mycket möda och stort besvär och med nöd och näppe klarat sig från att avslöjas. I detta provval ska ingen kunna upptäcka något trixfix. Därför har han in i minsta detalj planerat hur det här provvalet ska manipuleras.

Mycket av det han planerat och genomfört i förra provvalet går att använda igen, men för att kringgå de nya regler som avslöjandena kring förra provvalet resulterat i, har han lagt ner en hel del tankemöda och tvingats göra vissa förändringar. Han är tacksam över att även de nya reglerna ger utrymme för kreativa lösningar.

Det är viktigt att ha full kontroll över alla led och nyckelpersoner, men kontroll är en av hans verkliga styrkor. Han har investerat mycket tid och energi i att lägga upp strategin och taktiken. Nu är det dags att kalla ihop resten av Hux Fluxklanen för att gå igenom hur det stora provvalsracet ska genomföras. Han ser fram emot att testa sin plan på de andra.

Klanen samlas och Ante presenterar belåtet sitt upplägg.

-Nu gäller det att rekrytera så många Ungpartister som möjligt under sommaren, så jag har bestämt att vi ska vara med på alla marknader i regionens städer och större orter. Klas Ström kommer att se till att pålitliga Ungpartister raggar alla ungdomar dom möter, säger Ante.

-Jaha, och hur ska vi få ungdomarna att gå med i partiet? undrar Allan.

-Vi gör väl som i förra provvalsrundan, föreslår Ted.

-Nja, bara delvis, svarar Ante. Först ser Klas till att organisera några pålitliga Ungpartister på varje ställe. Dom får med sig godis, partipins och nyckelband. När nån är villig att bli Ungpartist, får dom lite av godiset. När dom lämnat sina namn och personuppgifter, registrerar vi in dom. Som vanligt tar vi inte ut nån medlemsavgift – den tian betalar vi ur våra egna fickor. Det är en löjligt liten insats i förhållande till dom pengar vi själva kommer att tjäna, när vi intagit våra politiska poster. Innan dom försvinner, skickar vi med dom en inbjudan till årets röjparty, som jag och Klas har planerat att vi ska ha i början av hösten, samtidigt med provvalet. Samma typ av röjparty ska ordnas på alla större platser i regionen. För att komma med på partyt måste dom ha med sig valsedlarna till provvalet och under kvällen får dom veta hur dom ska fylla i valsedlarna, alltså att dom bara ska rösta på en enda kandidat på varje valsedel. Innan dom går hem, måste dom lämna valsedlarna till oss. Skulle nån ändå ha fyllt i valsedlarna fel och inte röstat på oss eller på fler än oss, byter vi ut dom valsedlarna till nya som vi skriver. Sen sätter vi på frimärken och postar dom till partistkontoret, helt i enlighet med reglerna.

-Ja, och om dom inte vill fylla i valsedlarna måste dom ändå lämna ifrån sig valsedlarna, innan dom går hem. Annars får dom betala för att ta sig ut, fyller Ted i.

-Lysande. Jag gillar det upplägget, säger Allan. Kreativt att ta betalt för att dom ska få slippa ut. Om dom inte lämnar sina valsedlar förstås. Annars brukar vi ju kräva att dom går med i Ungpartisterna för att dom ska få komma in på partyt. Men vi måste vara lite försiktiga, för vi fick göra om ett provval i början av min politiska karriär för att två av oss kandidater gick runt med valsedlar och väntade medan medlemmarna fyllde i dom. Det är inte tillåtet att göra så. Otillbörlig påverkan eller nåt sånt tror jag det kallas i lagen.

-Lagen? Värst vad du helt plötsligt blivit laglydig, säger Ante sarkastiskt.  Med tanke på allt som hänt här i våra provval under dina år i björkstapartisterna är det ett under att ingen gjort revolution. Tur att det inte ligger för oss Partister att göra revolution, för då hade vi förpassats till nåt arbetsläger i arkepelagen för länge sen.

-Men om vi inte lyckas få ihop lika många poäng som förra gången, hur gör vi då? frågar Ted oroligt. Det blir hårdare kontroll den här gången. Såg ni inte att partihögkvarteret gick ut och bjöd in dom övriga partierna till samtal om valfusk? Hur vågar dom med tanke på vad dom vet om vad som hänt både här och där i partiet?

-Det är klart att vi får ihop många poäng även den här gången, avbryter Ante. Tror du inte jag har full koll? Du kan känna dig helt säker på att jag inte har lämnat nåt åt slumpen. Vi kommer att få lika många poäng som i förra provvalet. Det har jag sett till.

-Har vi valkuvert kvar sen förra provvalet? undrar Allan.

Ante ler belåtet. Han känner sig stolt över att vara så smart och förutseende och njuter när han svarar:

-Självklart. Jag har sett till att vi har en hel bunt av olika provvalskuvert kvar från förra provvalet och från årets kyrkoval. Om det däremot skulle fattas valsedlar, är det svårare att göra som förra gången. Då använde vi kopiatorn till att trycka upp alla valsedlar. Det var ingen som tänkte på att vi tillverkat egna valhandlingar då. Ja, förutom Katarina Ström förstås, men hon vet ju vad hon riskerar, om hon säger nåt. Den här gången skickas alla provvalshandlingar ut direkt från Stockholm, men jag har skaffat mig en del värdefulla centrala kontakter och sett till att jag kommer att få en rejäl extra bunt valsedlar, som vi kan använda. Ingen kommer att misstänka nåt.

-Utom Rhenman förstås, men han är paranoid, påpekar Allan. Säkerhetskonsult! Ha! Rättshaverist är vad han är! Honom fixar jag. Vi lyckades ju se till att han inte kom nån vart, trots att han upptäckte och avslöjade hur vi fixat förra provvalet. Det är bra med kompisar på strategiska positioner högt upp i partiet, grabbar.

-Den här gången ska alla valsedlar skickas till en postbox och det gör det besvärligare för oss, invänder Ted. Vi kan inte byta ut valsedlar som förra gången, eftersom dom ska skickas direkt till ett postfack istället för att lämnas in på partistkontoret. Därför kan vi heller inte se vilka medlemmar som röstat och själva rösta åt alla medlemmar som inte röstat. Dessutom kan vi inte låta röster försvinna, om vi ser att fel personer fått för många röster. Det gäller alltså att försäkra oss om så många röster som möjligt redan innan provvalet.

-Allt det där har jag redan tänkt på, säger Ante. Det finns andra säkra sätt att fixa röster. Jag har sett till att jag kommit över en färsk medlemsförteckning och en förteckning över alla som var medlem i partiet den sista december 2004. Dom medlemmar som försvunnit sen den sista

december ifjol har jag prickat av för dom får ju rösta fast dom inte betalat nån medlemsavgift i år. Om dom inte längre är medlemmar, lär dom heller inte komma på tanken att rösta, så deras röster kan vi använda först. Skulle det inte räcka får vi gå igenom kopian jag fixat av röstlängden från förra provvalet och kontrollera vilka medlemmar som inte röstade då. Dom röstar knappast den här gången heller, så deras namn och röster kan vi också använda.

Sen kan vi kanske ta en liten rövare, när det gäller nya medlemmar, men vi får inte låta nån rösta två gånger, som vi råkade göra förra provvalet. Och tänk för Guds skull på att inte använda samma penna och handstil på alla valsedlar! Kommer ni ihåg vilket helvete vi fick, när nån upptäckte att vi fyllt i så många valsedlar med grön penna i förra provvalet? Herregud, där kunde våra karriärer ha tagit en ände med förskräckelse! Vilken osis att vi lyckades upptäcka dom och rensa bort dom, innan vi tillät Sonesson att granska provvalet! Och att vi kom på att genast bränna alla kuvert med förfalskade namnteckningar! Vilket djävla liv det skulle ha blivit annars! Det hade vi då inte kunnat kalla för personkonflikt!

De känner sig riktigt upphetsade, när de tänker på allt rabalder och hur nära ögat det varit att de åkt fast.

-Ted, du får se till att kopiera upp ett hundratal extra valsedlar, som vi själva i förväg fyller i och tar med till röstsammanräkningen, fortsätter Ante. Dom använder vi när medlemmar röstat på ’fel’ kandidater. Eftersom jag, du och Klas är dom som ska räkna björkstarösterna, byter vi lite diskret ut valsedlar, där ’fel’ kandidater fått poäng och ersätter dom med valsedlar, där samma kandidater är kryssade istället för poängsatta. Då blir dom valsedlarna ogiltiga. Vi kan byta ut valsedlarna när dom andra går ut och dricker kaffe. Det tar inte lång stund, om vi hjälps åt lite diskret. En av oss stannar bara kvar i rummet och ni andra två ser under tiden till att prata och uppehålla dom övriga, som är på väg till köket och kaffet.

-Men väcker det inte misstankar, om så många valsedlar är fel ifyllda? Det har ju aldrig hänt förut, frågar Ted skeptiskt.

-Och? Hur ska vi kunna veta varför det blivit så? Och ingen kommer att vilja eller våga utreda det ändå, svarar Ante leende.

-Kan inte jag fixa en massa nya personer till partiet, som jag gjorde till förra provvalet? föreslår Allan. Nu är det ju förbjudet för medlemmar utanför länet att rösta, men det är lika lätt för er att skriva in en massa länsbor. Dom kommer aldrig att få veta att vi gjort dom till Partister och använt deras röster i vårt provval. Blir det bråk och granskning är det bara att blåneka och hänvisa till sekretess och personuppgiftslagen. Medlemsregistren är ju grundlagsskyddade. Hjälper inte det, tar vi till personkonflikt igen. Då är det garanterat ingen som bryr sig. Det funkade klockrent förra gången.

-Jaså, det tycker du. En sak är säker, den här gången får du i såna fall själv hantera medierna, utbrister Ted och Ante med en mun.

-Självklart. Politik handlar om att synas och all media är bra. Efter ett tag kommer ingen ihåg vad saken gällde. De minns bara namnet och det är precis det jag utnyttjar, svarar Allan segervisst.

-Det behövs förresten ingen tvångsinskrivning av medlemmar den här gången. Vi fixar ändå ihop alla dom röster vi behöver med hjälp av alla Ungpartister, säger Ante övertygande.

-Då ser Ante, Klas och jag till att några pålitliga Ungpartister rekryteras runtom och så kör vi så här, säger Ted.

-Lysande, utropar Allan. Jag kunde inte ha tänkt ut det bättre själv. Föreställningen kan börja. I can hardly wait!

Partiet, som lovat att bekämpa fusk och jaga fuskare, är så upptaget av att bli hela Sveriges parti, att ingen har tid att se, hur en odemokratisk makthungrig minoritet håller på att ta över en demokratisk maktlös majoritet.

-Det behövs egentligen inte några medlemmar eller väljare för att vinna val, säger Ante. Hela valprocessen går att klara av internt i partierna. Det skulle dessutom spara in en massa pengar och arbete. Jag planerar att lägga fram en partimotion om det till hösten. Andra partier kommer säkert som amen i kyrkan att följa efter oss. Varför krångla till det med väljare när det går lika bra utan? Att tjäna pengar är vårt mål, inte att tjäna väljarna.

Antes kompis rånar bank

Jakten på Makten XXII

Säg mig vem du umgås med…                                     

Emil Jonsson och Ante har i åratal varit mycket nära vänner och umgåtts familjevis. Tack vare Antes övertalningar gick Allan ett par år tidigare in som styrelseledamot i den restaurang som Emil köpt. Att få in Allan och andra tunga namn i styrelsen är viktigt. De utgör en sorts ’rengöringsgaranti’ och hjälper till att tvätta bort det dåliga rykte som restaurangen har.

Dessvärre går restaurangen i konkurs och Emil påbörjar ett liv i sus och dus. Han verkar ha gott om pengar och lever flott. Bilar, fester, droger och välbetalda projektanställningar med nära anknytning till politikerkretsar håller honom sysselsatt medan hjulen snurrar allt snabbare.

Ante och Emil hade lärt känna varandra under studietiden och har tack vare politiken sammansvetsats mer och mer. Emil hade inte varit så politiskt aktiv under studenttiden, men han hade varit en duktig festarrangör och sett till att registrera in flera studentföreningar åt Partisterna. Dessa föreningar kunde sedan användas till att plocka ut ekonomiska bidrag från Studentkåren.

I Ungpartisterna hade Emil varit så kallad inpiskare. Det innebar att han till partistföreningarnas årsmöten brukade komma med ett trettiotal helt nya ungdomar som just gått med i Ungpartisterna och som röstade precis som Emil beordrade och sedan bara försvann igen. Även på den tiden skedde medlemsvärvningen ofta under blöta fester. Ante och Allan hade fått många nya medlemsröster tack vare Emil. För att visa sin uppskattning och tacksamhet för allt Emil gjort för Ante, hade Ante tagit in Emil i sin Brödraskapsklubb, vilket fördjupat deras vänskap och umgänge ännu mer.

Även efter studietiden fortsätter Ante och Emil att umgås. På somrarna håller de igång och festar i Emils sommarstuga tillsammans med andra Ungpartister och under vintrarna umgås de i stan. Ante jobbar med alla medel på sin politiska karriär och Emil blir försäljare. Ganska snart tar Emils svaghet för pengar och festande över. Han manipulerar sig framgångsrikt uppåt till att börja med och har siktet inställt på pengar och oberoende. Så småningom hinner verkligheten ikapp honom och hans svårigheter att anpassa sig till samhällets lagar och regler gör att han hamnar snett och bubblan spricker.

En morgon kan björkstaborna läsa om hur polisen misstänker Emil för att ha deltagit i ett bankrån. Han nekar och anser sig själv fullständigt oskyldig, men har svårt att förklara hur rånbytet hamnat i hans bil. Under förhören nämner han att han umgås med Ante och att han ett par kvällar före bankrånet varit hemma hos Ante på middag. Han säger vidare att han borde ha tänkt på att försöka gömma sina pengar hemma hos Ante eller en annan vän istället för att kasta dem i en sopcontainer i närheten av Antes bostad.

-Dom hade inte behövt säga ett ord om att pengarna fanns där och att jag varit där överhuvudtaget, säger Emil till tidningarna.

Ante blir uppringd av tidningarna, som vill höra hans kommentar till Emils uttalanden.

-Jag förnekar all kännedom om detta. Jag har inget med det här att göra. Om ni så mycket som nämner mitt namn i tidningen i samband med Emil och bankrånet, polisanmäler jag er, säger han upprört.

-Är det ett hot? undrar reportern.

-Det är ett konstaterande, svarar Ante. Om Emil hade kommit till mig med pengarna, hade jag ringt polisen direkt. Björkstaborna behöver bara följa och läsa det jag skriver i tidningarna för att veta vad jag tycker om kriminalitet. Det här fördömer jag direkt. Det är upprörande att mitt namn nu kopplas ihop med den uppmärksammade rånrättegången.

-Men ditt eget namn har då och då förekommit i samband med misstankar om manipulerade medlemsregister och fusk i samband med medlemsprovval, fortsätter reportern. Både du och Emil har gjort er skyldiga till en hel del skumma saker, t ex taktikröstning med hjälp av röstboskap. Ni har registrerat in personer i partiet utan att dom haft en aning om det och du sägs ha röstat åt dom också, fastän dom inte varit medlemmar. Dessutom anklagas du för att ha använt Ungpartisternas pengar till din egen personvalskampanj.                   

-Det är bara fria fantasier och förtal, svarar Ante upprört. Och ni understår er inte att nämna mitt namn i tidningen i samband med den här affären!

Men till skillnad från Partisterna styrs medierna varken av inpiskare, röstboskap eller självutnämnda furstar utan rapporterar de följande dagarna om Emil och hans nära relation till Ante, som känner sig mycket skakad av händelsen och förstår att det kommer att kasta ogynnsamma skuggor på honom. Han tänker på hur det kan missgynna hans politiska karriär och äventyra hans klättring i Brödraskapsklubben, som nu måste utesluta Emil. Allan hade ombetts att ta en ’time out’ i klubben, men i Emils fall kan det inte bli tal om annat än uteslutning.

Ante inser att han inte längre har råd att umgås med Emil. Han måste göra klart för Emil och hans tjej att nu är det slut på vänskapen och umgänget. Ante har sin politiska karriär att tänka på och eftersom han inte längre har någon nytta av Emil, är det lika bra att klippa av honom direkt.

-Jag får ta itu med det här efter helgen, tänker Ante. Till dess har jag nog kommit på nån som kan hjälpa mig att fixa Emil. Han har säkert några fiender jag kan använda mig av.

Fullständigt förödande för partiet

Jakten på Makten XXI

Intern, beroende utredning

Karl Lööv, partidirektören i Stockholm, ringer hösten 2002 till en av sina vänner och underställda sen många år, Lars Jonsson, för att be honom åka till Björksta och gå igenom 2001 års medlemsprovval. Eftersom Jonsson bor långt från Björksta, har han ingen egentlig uppfattning om vad granskningsuppdraget kommer att innebära.

Lööv berättar för Jonsson att granskningen ska göras därför att några aktiva björkstapartister anser att provvalet inte gått rätt till. Lööv har redan talat om för dem att allt gått helt rätt till, men de ger sig ändå inte. Jonsson tycker inte uppdraget verkar särskilt komplicerat och lovar därför att utföra det. Han känner till Partisternas stadgar och regler bättre än de flesta i partiet.

För att bilda sig en riktig uppfattning om saker och ting reser han ganska omgående på Löövs begäran till Björksta för att träffa Katarina Ström på partistkontoret. Redan innan Jonsson hunnit anlända till Björksta, höjs en del kritiska röster i björkstapartisterna, då han som intern tjänsteman anses i högsta grad beroende av sin chef, Karl Lööv, som vid flera tillfällen officiellt förklarat att allt gått rätt till i provvalet. Likaså är Katarina Ström på partistkontoret intern tjänsteman och beroende av sin chef, Karl Lööv. Dessutom har Katarina tillsammans med Ante ansvarat för hanteringen av provvalet. Nu ska hon vara med och utreda sig själv.

Jonssons arbete med utredningen sker sålunda delvis på plats i Björksta, men han anser sig inte behöva kontakta några av de personer som hävdar att fusk förekommit i provvalet. Den enda han till slut väljer att kontakta är Kristina. Hon sitter på Björksta flygplats och är på väg till ett möte i Partiststyrelsen, när han ringer henne.

-Hej, det här är Lars Jonsson och jag håller på med en utredning av provvalet, säger han.

-Hej, svarar Kristina.

-Jag skulle bara vilja höra om du har några synpunkter eller annat, som du vill tillföra utredningen, fortsätter Jonsson.

-Jag har egentligen bara en synpunkt, eller rättare sagt ett krav, och det är att var och en av dom 55 ’tvångsintagna’ medlemmarna från södra Sverige ska kontaktas. Vi måste en gång för alla klarlägga om dom vet om att dom blev medlemmar och röstade i provvalet i Björksta hösten 2001, säger Kristina.

-Det kan jag inte göra, svarar Jonsson. Det ingår inte i det uppdrag jag fått av partidirektören.

-Men inte kan väl han bestämma vad du får eller inte får göra, när du ska göra en oberoende granskning, invänder Kristina.

-Hade uppdraget inneburit att jag skulle kontakta var och en av dom 55 medlemmarna, skulle jag inte ha tagit på mig uppdraget, säger Jonsson.

-Då förstår jag inte varför du ska göra en utredning alls, svarar Kristina. Jag antar, att du inser redan innan du börjar att vi, som misstänker att det fuskats, aldrig kommer att godta en utredning som inte utreder kärnfrågan. Jag förstår inte varför du accepterar att ta på dig ett så omöjligt uppdrag. Det kommer inte att stärka din heder eller ditt varumärke.

-Jag gör bara vad jag fått i uppdrag att göra, svarar Jonsson och avslutar samtalet.

Kristina tror inte sina öron.

-Inte ens Karl Lööv kan väl vara så enfaldig att han tror att vi ska gå på detta, tänker hon upprört. Vilket makalöst exempel på bristande omdöme! Inte konstigt att Karl och Allan kommer så bra överens!

Ivar Sonesson får höra att Jonsson kommit till Umeå för att göra en granskning. Eftersom varken Jonsson eller Katarina hör av sig, beslutar Ivar sig för att åka till Partistkontoret och träffa dem. Han tycker att han har en del viktig information att bidra med, eftersom han varit regionrevisor och granskat 2001 års provval extra noggrant. Han skulle ha velat gå ännu djupare i sin granskning men avstod inför Regionrådsstyrelsens hot om att polisanmäla honom.

Björkstabladet träffar en besviken Ivar efter hans besök på Partistkontoret.

-Jag är allt annat än imponerad av vad jag såg, säger Ivar till tidningen. Lars Jonsson satt och petade i samma material som alla andra har gjort. Där går det inte att hitta nåt. Det enda som återstår är att ta kontakt med de 55 personer i röstlängden som varit omstridda, men det ingår märkligt nog inte i Jonssons uppdrag. Hans utredning kommer inte att tillföra nåt nytt, eftersom han väljer att inte utreda själva huvudfrågan. Det visar bara att dom är rädda för sanningen. Det skulle bli för besvärligt att hantera följderna, eftersom det nog skulle innebära att en del ledande personer skulle tvingas lämna sina topposter.

Ingemar Jonsson som haft många olika uppdrag i Partisterna och som är en mycket samvetsgrann och pålitlig person, blir heller inte kontaktad av Jonsson. Eftersom han nu hoppat av Partisterna och politiken, engagerar han sig inte på samma sätt längre. Han inser dock att mörkandet och myglet fortsätter, men han hade heller inte väntat sig något annat av en intern och beroende granskning.

Lars Jonsson väljer att inte heller kontakta Börje Rhenman, som lagt ner mycket energi och arbete på att analysera vad som hänt i provvalet. Han har stor erfarenhet av att göra säkerhetsanalyser, eftersom han i åratal arbetat som säkerhetschef på en stor organisation. Den enda av kritikerna som han väljer att kontakta är Kristina, kanske för att hon sitter i partiststyrelsen och Lööv och Jonsson känner att det är taktiskt rätt att åtminstone ringa henne.

Björkstabladet träffar Jonsson på Partistkontoret för en intervju.

-Jag har fått uppdraget att granska provvalet i Umeå från Partisternas riksorganisation och partidirektören Karl Lööv, berättar han för tidningen. Skälet till att jag blev tillfrågad är att det är jag som skrivit regelverket för nomineringarna i partiet. Dessutom bor jag så långt från Björksta som det går att komma, så jag har inga kopplingar till nån i länet. Jag visste inte ens om att det var bråk här förrän jag för några veckor sen i en rikstidning såg att Axel Hellgren plötsligt hoppat av.

-Har du kontaktat alla dom som är kritiska till provvalet och hävdar att det fuskats? frågar journalisten.

-Nej, det behövs inte. Det material jag tagit del av räcker för att fullfölja uppdraget, svarar Jonsson. Materialet räcker för att dra slutsatser om vad som är formellt korrekt. Håller man isär begreppen, då är det inget problem. Det har varit alldeles för mycket känslor och personligt tyckande inblandat i diskussionen runt provvalet.

Personligen tror han enligt tidningen inte att alla blir nöjda med granskningen.

-Det enda rimliga är att dra slutsatser för framtiden. Tycker man något har varit tveksamt i hanteringen, då får man diskutera om man kan ändra det till nästa gång, säger Jonsson.

Jonsson börjar nu förstå att situationen i Björksta är långt mer komplicerad än han trott innan han anlände. Han ringer till Lööv för att få veta hur han ska hantera det han får fram.

-Håll dig bara till formalia! säger Lööv.

-Det här uppdraget är inte så enkelt, svarar Jonsson. Vet du egentligen vad som försiggått här?

-Ja, jag känner till mycket mer än vad som är bra för mig att veta, konstaterar Lööv avmätt.

-Jag har pratat bl a med Ivar Sonesson, fortsätter Jonsson.

-Se till att hålla honom utanför! Han blev lite för besvärlig till slut, så han avsattes som regionrevisor.

-Men han vet så mycket att han märker när jag försöker mörka.

-So what? Du behöver inte bekräfta nånting för honom. Låt honom bara fortsätta att tro! Till slut tröttnar han. Har du kontaktat Kristina än?

-Ja, jag ringde henne igår. Hon var på flygplatsen och på väg till Stockholm.

-Och vad hade hon att säga då?                                                                                  

-Hon sa inte så mycket. Bara att om jag inte kontaktar dom 55 ’tvångsintagna’ är granskningen värdelös.

-Det får hon gärna tycka. Hon är inte så lätt att dupera. Allan har nog gett mig en felaktig bild av henne är jag rädd.

-Ja, hon vet nog vad hon talar om. Jag sa till henne att om det hade varit mitt uppdrag att kontakta dom 55, hade jag inte tagit på mig uppdraget. Då svarade hon att det var en märklig inställning av en utredare. Hon tyckte inte att en utredning ska utgå ifrån ett så begränsande perspektiv. Oss emellan måste jag erkänna att jag delar hennes synpunkt.

-Hennes utgångspunkt är att medlemsförteckningen var falsk och vår officiella uppfattning är att medlemsförteckningen var korrekt. Det förklarar hela skillnaden.

-Jag tog i alla fall och kontaktade tre av dom 55 medlemmarna.

-Och vad kom du fram till?

-Det vill du inte veta, så ställ inte den frågan igen!

-Då är det som vi befarar. Allan och hans kumpaner har överträffat sig själva den här gången. Allan blir allt svårare att täcka upp för. Jag är så trött på att städa upp efter honom. Vilken tur att jag slutar om några veckor!

-Ja, mycket har jag sett och varit med om, men det här toppar det mesta, säger Jonsson. Det är ganska jobbigt att hantera allt jag får fram. Katarinas roll i hela affären  är heller inte lätt att bortse ifrån. Du måste nog ta ett allvarligt snack med henne också. Grabbarna verkar ha hållhakar på henne.

-Ja, men hon ska inte vara kvar, så den frågan är redan löst.

-Det är nog bäst både för Partisterna och för henne själv.                                     

-Se till att göra pinan så kort som möjligt och håll dig bara till formalia! Och kom ihåg att med jämna mellanrum upprepa att man i allt väsentligt följt Partistrådets regler!

-Ja, men det är inte sant. Det saknas beslutsunderlag och protokoll med mera.

-Bry dig inte om det! Granska bara det som håller för att presenteras för regionpartisterna! Dom flesta bryr sig inte. Dom kommer aldrig att läsa din granskning eller se dom allvarliga brister den har. Kritikerna var missnöjda redan innan du påbörjade ditt uppdrag, så det blir ingen kioskvältare.

-Uppriktigt sagt förstår jag dom. Jag skulle själv aldrig godkänna den här granskningen och tycker det känns jobbigt att sätta mitt namn under den.

-Om några veckor är det glömt och du är över hundra mil bort.

-Jag är tyvärr inte lika säker som du på den saken, säger Jonsson. Du ska ju sluta nu, men jag måste jobba kvar och leva med att jag gjort ett så dåligt jobb. Det känns ganska pinsamt.

-Gör bara det bästa av situationen! Jag ska be Katarina se till att presentationen av granskningen sker så långt från Björksta som möjligt. Då blir det krångligare för både partister och medier att ta sig dit. Vi vill ha minsta möjliga antal deltagare på det mötet.

Jonsson känner sig mer bekymrad än upplyft efter samtalet med Lööv. Han ångrar att han tagit på sig detta uppdrag med de omöjliga förutsättningar som förelagts honom. Han känner sig dessutom upprörd, när han tänker på hur Allan och hans kumpaner ställt till det för Partisterna. Visserligen har Allan tappat sin riksdagsplats, vilket kan ses som en sorts straff, men nog borde han och hans gossar ha ställts till svars.

-Tänk, om folk visste vad dom gjort i björkstapartisterna! tänker Jonsson. Hur ska jag kunna mörka allt i min granskning?

Han återvänder hem med tungt sinne. Om några veckor ska han presentera granskningen för Partisterna däruppe. Till dess måste han ha kommit på hur han så trovärdigt som möjligt ska kunna kringgå sanningen om provvalet. Det kommer att ställa mycket stora krav på hans kreativitet och uppfinningsrikedom.

I slutet på november 2002, drygt ett år efter att det kritiserade provvalet ägde rum, är utredningen klar och Jonsson åker upp till Lyckebo en lördag för att presentera den för    regionpartisterna, Valet av plats är taktiskt; Lyckebo ligger långt från Björksta, där intresset kring provvalet är allra störst. Avståndet till trots finns Börje Rhenman och medierna på plats.

Jonsson presenterar resultatet av sin utredning för de församlade regionpartisterna. Granskningen visar med ett undantag att inga formella fel begåtts. Han nämner att det här och där strukits delar av meningar och ger exempel på vad som tagits bort: ’visa god moral’, ’i största möjliga mån bör efter genomfört val skiljas på uppdrag i kommun, landsting och riksdag’, ’medlem är folkbokförd i den valkrets valet avser’.

Jonsson påpekar att Partisterna är en fristående ideell förening som styrs av sina egna stadgar och svensk föreningstradition. Det innebär i praktiken att omfattande byråkrati och formalia undviks. Beträffande kravet att medlem ska vara folkbokförd i den valkrets valet avser, medger Jonsson att detta inte meddelats skriftligt i de utskickade handlingarna som brukligt är. Däremot hävdar han att Allan på Regionsrådsstämman redogjort muntligt för avvikelserna. Eftersom beslutet att anta förslaget varit enhälligt, har alla formella krav uppfyllts. Att ingen av ledamöterna säger sig ha hört Allans muntliga redogörelse, tar Jonsson inte upp. Vidare säger han:

-Det finns ingen saklig grund för att rikta kritik mot att medlemmar boende utanför länet fått delta i provvalet så som nomineringsreglerna är utformade.

Att dessa medlemmar inte vet om att de tvångsintagits och röstat i provvalet tar han däremot inte upp i sin granskning.

Beträffande kritiken mot att majoriteten av de 55 ’tvångsintagna’ registrerats in bara ett par dagar innan provvalets början, redogör Jonsson för partiets regelverk och konstaterar:

-Min slutsats är att det inte finns någon saklig grund för att rikta kritik mot tidpunkten för registrering av nya medlemmar. Registreringen har gjorts enligt gällande regler och praxis.

När det gäller de 55 medlemmarna har han med hjälp av Internet konstatera att:

-Samtliga är fysiskt existerande personer. De bor på uppgivna adresser och flertalet kan återfinnas via 118 118 online, en telefonkatalog på Internet med bredare bas än Telia. Min slutsats är att saklig grund saknas för att kunna påvisa att något valfusk ägt rum med dessa 55 medlemmars röster.

Att dessa 55 medlemmars valdeltagande varit nästan hundraprocentigt, med andra ord tre gånger så högt som bland de medlemmar som bor i Björksta och direkt berörs av valresultatet, tycker Jonsson är positivt:

-Att en viss grupp medlemmar uppvisar ett högt valdeltagande visar bara att kandidaternas aktiviteter inför provval har betydelse. Detta är positivt. Partiet vill ha engagerade aktiva personer. Flera kandidater har varit aktiva inför provvalet. Jag finner ingen saklig grund för att framföra kritik mot detta. Det strider inte mot några regler. De 55 nya medlemmarna som debatten mycket handlat om har med undantag av Björksta kommun inte påverkat provvalsresultatet (ordningsföljden) alls med sina röster. Det finns ingen saklig grund för kritik mot att kandidater aktivt arbetar för sin egen kandidatur med brev, telefonsamtal eller på annat sätt. Det strider inte mot några regler.

Jonsson säger vidare:

-När ytterkuverten avprickas mot röstlängden måste den/de som gör avprickningen ta ställning till om det finns någon grund för att misstänka att allt inte står rätt till med röstningen. När ytterkuverten väl är öppnade kan inte provvalet backas. Därmed tappar ytterkuverten sitt värde så fort de öppnats och innerkuverten skiljts ut. Att exempelvis flera månader efter ett provval, kanske när valsedlarna redan är fastställda göra en efterkontroll är snudd på meningslöst.

Hans granskning nämner inte med ett ord att Ivar Sonesson inte närvarade vid öppningen av ytterkuverten, vilket han enligt stadgarna skulle ha gjort i egenskap av ordinarie regionrevisor. Hans suppleant kallades istället in utan Ivars vetskap. På en punkt riktar Jonsson dock kritik:

-Det finns saklig grund för kritik mot samtliga ombud vid nomineringsstämman i Björksta valkrets för att dessa enhälligt godkände röstlängden trots att en person som ej var folkbokförd i Björksta kommun fanns bland ombuden.

Denna person var Antes kompis Tom James, som ombetts att agera bödel för att kuppa bort Kristina på nomineringsstämman.

Ivar bara fnyser, när han läser granskningsprotokollet.

-Den granskningen är inte värd papperet den är skriven på, säger han. Hur kan Jonsson ens vilja sätta sitt namn under den? Det är ju rena parodin.

På kvällen samma dag som granskningen presenterats i Lyckebo, intervjuas Jonsson av Svt. Nyhetsinslaget inleds med att reportrar intervjuar några av de 55 ’tvångsintagna’ medlemmarna från södra Sverige. Samtliga av de intervjuade säger att de inte är medlemmar i Partisterna och de har därför heller inte deltagit i provvalet. TV-reportern konfronterar Jonsson och säger:

-Men om det nu är så som våra intervjuer visar, vad säger du om det?

-Det skulle ju innebära fusk! Det skulle vara fullständigt förödande för partiet, om det var på det viset, utbrister Jonsson rätt in i TV-kameran.

-Har du eller nån annan kontaktat dessa 55? fortsätter reportern.

-Nej, svarar Johan, det ingick inte i mitt uppdrag.

Viola Krans säger sig vara mycket nöjd med utredningen:

-Jag förstår inte varför man kritiserar att utredningen gjorts av en intern partitjänsteman, säger hon till Björkstabladet. Det skulle ha blivit en sämre utredning om den utförts av en utomstående, som inte haft behörighet att gå in och kontrollera medlemsregister i partiet. Men nu kommer vi inte att debattera den här frågan vidare. För oss är den ett avslutat kapitel.

Rädslans tyranni

Jakten på Makten XX

Partistsekreterarens blå dunster

Samma dag som Kristinas debattartikel är införd i rikstidningen, ringer partistsekreteraren henne. Han är inte glad och försöker nu få henne att avstå från att framträda i TV-sofforna. Kristina meddelar att hon visserligen fått erbjudanden om att vara med i nyhetsprogrammen, men att hon ännu inte bestämt sig. Hon funderar bara ett par sekunder, innan hon kommer med ett förslag.

-Jag avstår från nyhetsprogram och andra medier, om du lovar att komma till Björksta och ta itu med det som hänt här, föreslår hon.

-Ja, det går jag med på, men det kan inte bli just nu, svarar partistsekreteraren.

-OK, säger Kristina. Jag kan vänta nån månad men inte längre.

-Då säger vi det, avslutar partistsekreteraren.

Sommaren går och i början av hösten dyker partistsekreteraren upp i Björksta, där han träffar Kristina, Ingemar, Fredrik, Ivar och Börje, som alla kandiderade i valet 2002. De har måttliga förväntningar på mötet men ser ändå det positiva i besöket.

-Låt mig börja med att ge en sammanfattning av vad som nu händer i Partisterna, säger partistsekreteraren. Vi har åter ett bra opinionsläge och vinner nya väljare varje dag. Det fungerar bra även internt i partiet. Många nya personer och saker är på gång och därför känns det fel att gräva bakåt. Jag tycker att ambitionen nu måste vara att regionpartisterna här ska lägga historien från 2001 bakom sig och helt koncentrera sig på samarbete och maktskifte. Det skulle bara skada partiet, om vi gjorde nåt nu.

-Jag delar inte din uppfattning om hur man skapar de bästa förutsättningarna för en  framgångsrik valplattform, påpekar Fredrik. Om ni från centralt håll inte entydigt tar avstånd från vad som hänt i Björksta ger det fel signaler. Det känns dessutom mycket konstigt att höra dig säga så, då du just tagit ett lovvärt initiativ och bjudit in partistsekreterarna från dom andra riksdagspartierna i syfte att samarbeta för att försöka komma till rätta med valfusk. Ditt initiativ känns inte trovärdigt, eftersom vi vet hur fusk hanteras inom partiet. Menar du att det är dom som avslöjar oegentligheter som skadar partiet? Är det Partisternas officiella rättsuppfattning nu? Då tycker jag att ni i ärlighetens namn måste gå ut och säga det.

-Hur du kan komma till slutsatser som att ”processen gick stadgeenligt korrekt till” och ”vår interna utredning kunde inte påvisa att formella fel begåtts” är mycket anmärkningsvärt, säger Ivar. Men det märkligaste av allt är att du anser saken utredd utan att ha utrett det som saken egentligen gäller, nämligen dom personer som ”tvångsinskrivits och röstat utan sin egen vetskap. Det är mycket provocerande.

-Du och jag och många med oss vet att det fuskades här. Fusket var mycket omfattande och välorganiserat. Det behövs inte mycket resurser för att kontakta ett begränsat antal ’tvångsintagna’ för att konstatera det, påpekar Ingemar. Dessutom hade det känts bra med ett rakryggat officiellt uttalande från centralt partisthåll om att så här vill vi inte ha det i vårt parti. Särskilt Partisterna måste stå fria från varje misstanke om fusk och oegentligheter. Det ger konstiga signaler när partiet håller bedragare om ryggen och det känns kränkande för alla som kämpar för att saker ska gå rätt till och för att det ska vara ’nån djävla ordning i ett parti’.

-Mina ambitioner har gällt partiets framtid – inte att i efterhand återställa nån slags rättvisa i 2001 års provval, säger Kristina. Du och partiet har gjort mig och många tidigare trogna björkstapartister djupt besvikna. Att ni inte ens kan gå ut och ta avstånd från vad som hänt känns ovärdigt och respektlöst. Det hade varit en bra nystart för partiet att visa hur vi vill ha det i fortsättningen. Om vi inte har råd att vara hederliga och tydliga när partiet är på uppåtgående, när kan vi då kosta på oss att stå upp för det som är rätt?

-Enda möjligheten att göra nåt är, som jag ser det, att göra en polisanmälan, säger partistsekreteraren.

-Kan vi räkna med din hjälp när det gäller att få tillgång till medlemsförteckningarna då? undrar Börje hoppfullt.

-Nej, tyvärr, svarar partistsekreteraren. Jag är den förste att erkänna att Allan, och Karl Lööv med för den delen, inte är några föredömen, men dom har fått sina straff och tvingats lämna sina positioner.

-Det är inte det saken gäller, invänder Kristina. Problemet är att ni från centralt håll medverkar till att brott lönar sig.

-Vi tillämpar i första hand alltid det vi kallar partiets klassiska krishantering: ’Ligg lågt och håll dig undan när något allvarligt hänt’. Om du i din ungdom hade varit med i Ungpartisterna, skulle du inte ha blivit upprörd över det som hänt hos er, svarar partistsekreteraren. Så här går det till på många ställen. Det är helt OK enligt våra stadgar.

-Aha, är det där skon klämmer? frågar Fredrik. Ni är helt enkelt rädda för att trampa majoriteten av era egna aktiva på tårna. Mycket intressant. Om ni tog itu med alla oegentligheter här, skulle ni bli tvungna att rensa även i andra regioner och partisttoppar. Rädslans tyranni råder ända upp i partitoppen. Och den rädslan tänker du bygga framgång och maktskifte på? Då önskar jag dig lycka till, men det får ske utan min medverkan. Jag lämnar omedelbart Partisterna efter det här. Jag har inte råd att smutsa ner mitt varumärke med partiets namn.

-Det gör jag också, säger Ingemar. Jag vill inte förknippas med ett parti som är så korrumperat, ljusskyggt och odemokratiskt.

-Inte jag heller, säger Börje.

-Vi lär inte bli så många vuxna medlemmar kvar i partiet om det kommer ut att ni medverkar till att inte bara skydda utan faktiskt också belöna fuskare, påpekar Ivar. Då blir det nog bara Ungpartister kvar. Blir det inte svårt för ett parti som går till val på att bekämpa fusk och jaga fuskare att i praktiken handla stick i stäv med sin egen ideologi?

-Innan nästa val har vi täppt till regelverket och då blir alla dessa oegentligheter omöjliga.

-Men det innebär ju att ni i själva verket erkänner att det inte är OK ens nu att göra så här, invänder Kristina. Kom bara ihåg att den som måste ta till fusk och oegentligheter för att klara sig oftast ligger steget före!

Ivar är mycket besviken efter besöket och beslutar sig för att skriva svar på ett inlägg partidirektören senare har i en av rikstidningarna:

 ”Jag var regionrevisor i regionpartisterna 2001 och ville då syna det aktuella provvalet litet närmare men hotades med repressalier. Jag krävde ändå att få granska röstlängd m m. När jag efter drygt en vecka till slut tilläts granska vaktades jag av två personer. Partiststadgarna krävde detta enl dåvarande ordföranden i Regionrådsstyrelsen, Allan Lundsjö. Han var själv med och vaktade mig. Under mina 40 år som revisor har jag aldrig varit med om något liknande.

Granskningen visade att en tredjedel av de medlemmar som bodde i valkretsen och sålunda berördes av valet hade röstat, medan nästan alla de 55 ’tvångsintagna’ medlemmarna från södra Sverige röstat fast de inte alls berördes av valet! Naturligtvis väckte detta misstankar, men jag fick inte gå vidare i granskningen och ’sparkades’ kort därpå som regionrevisor.

Partiets dåvarande partidirektör hävdade att ’han själv granskat provvalet och att allt gått korrekt till’ men han skickade ändå en av sina underordnade, en partitjänsteman, till Björksta för att göra en intern utredning. Denne utredare assisterades av sin kollega i vårt län. Hon hade tillsammans med en av de misstänkta ’toppkandidaterna’ i Björksta ansvarat för medlemsprovvalet.

Oförmågan och oviljan att verkligen få fram sanningen är just svagheten i interna beroende utredningar. Ingen som misstänks för brott eller oegentligheter ska därför utreda sig själv. Det förstärker bara misstanken att man vill dölja något. Hur skulle det se ut om en av de högsta cheferna på Skandia uppdrog till en av sina underställda att utreda om oegentligheter begåtts?

När en TV-reporter frågade vad utredaren tyckte om att personer tagits in i Partiet och röstat utan sin vetskap, svarade han: ”Det är ju fusk och det skulle vara fullkomligt förödande för Partiet”. Ja, det är fullständigt förödande, om det är sant, men det ville utredaren inte granska eftersom han ”inte haft någon anledning att utgå från att man fuskat i provvalet.” Hans förklaring till att han inte kontaktat dessa 55 var att ”det skulle vara oetiskt att särbehandla denna grupp” och att man i sådana fall borde kontakta alla medlemmar i Björksta. Ja, det är vi många som tycker, men också partistsekreteraren hävdar nu med en dåres envishet att ’processen gick stadgemässigt korrekt till’ och säger att partiet ’hanterat ärendet på det sätt stadgarna föreskriver’. Är detta förenligt med Partisternas rättsuppfattning?

Ivar Sonesson, Partisterna

Ordf i kommunrevisionen i Björksta  1987-2002

Regionrevisor i regionpartisterna 1975-2001

Ivar läser noggrant rikstidningen dag efter dag, men partistsekreterarens svar låter vänta på sig.

-Vad skulle han ha svarat? tänker Ivar och många andra. Det är nog säkrast för honom att inte ens försöka hitta på nåt utan bara använda det han kallade partiets klassiska krishantering, ’Ligg lågt och håll dig undan när något allvarligt hänt’. Det betyder att Partisterna skyddar och belönar fuskare genom att tiga ihjäl sanningen och offra dem som vill att partiet ska vara ett hederligt politiskt alternativ.

Kristina tänker på hur partistsekreteraren sagt sig vara rädd för att skada partiet genom att gå till botten med provvalsfusket. Hon tycker detta är en mycket märklig uppfattning.

-Hur skulle han göra om han fick in ohyra i sitt hus? tänker hon. Skulle han ringa Anticimex och be dom sanera huset eller skulle han ligga lågt och avstå av rädsla för att saneringen skulle skada huset?

Fler huvuden ”rullar” och tidigare provvalsbedrägerier avslöjas

Jakten på Makten XIX

Axel Hellgren, aktiv landstingspartist och ledamot av Regionrådet, har flera gånger i medierna kritiserat de Partister som krävt ordning och reda i Partiet.

-Det är onda människor som bara varit ute för att skada Partiet och svartmåla sina Partikamrater inför valet, säger han ett par veckor efter valet. Eftersom Ante nu vunnit kommunvalet, måste väl bråkstakarna inse att väljarna visat vem dom vill ha. Personmotsättningarna i björkstapartisterna var en av dom främsta orsakerna till Partiets usla valresultat i länet. Nu måste Regionrådets styrelse ta sitt ansvar. Jag föreslår därför att jag och dom övriga i styrelsen ställer våra platser till förfogande.

Han menar att Partiets regionledning är ytterst ansvarig för det som inträffat och tycker att det har blivit en komplicerad situation, eftersom Allan både varit ordförande i Regionrådsstyrelsen och den som pekats ut som en av de huvudmisstänkta i det valfusk som björkstapartisterna anklagas för.

-Det har varit olyckligt att han suttit som ordförande. Allt som sagts från styrelsen har tolkats som om det var Allans åsikter, även om vi andra var med på det, säger han.

Han påpekar också att det varit dåligt för Partiet att Allan ifrågasatts för att han privat missbrukat sitt tjänsteflygkort.

-Det kan ha bidragit till att han tappade sin riksdagsplats, fortsätter han. Jag har i alla fall föreslagit att vi väljer en ny Regionrådsstyrelse.

Björkstabladet intervjuar också Allan, som ser Axels förslag om ny styrelse som en överloppsgärning.

-Axel fokuserar på fel saker, säger Allan. Nu blir det en personfråga som diskuteras igen.

Allan har inga planer på att ställa sin plats som ordförande till förfogande och tycker att regionpartisterna har viktigare uppgifter framför sig än att diskutera de interna bråk som förekommit i Partiet.

-Det är ingen lösning för någon Partistregion att ta på sig ansvaret för det dåliga valresultatet, fortsätter Allan. Jag tycker det är olyckligt att Axel föreslår att vi ska kalla till ett extra Regionrådsmöte. Det räcker med en intern diskussion. Tyvärr gör Axel nu samma sak som han kritiserat andra för. Han för diskussionen via medierna och inte direkt med oss i Partiet. Hans agerande bidrar bara till att vi fokuserar på personer istället för på politiken.

-Är du beredd att ställa din plats till förfogande? frågar journalisten.

-Den frågan är inte aktuell för någon, svarar Allan. Det är helt ointressant.

Gunnel och Ted intervjuas också, men de har heller ingen tanke på att avgå och Viola Krans tycker, att det nu är dags att stryka ett streck över det som varit.

-Jag tycker vi har pratat klart, säger hon. Nu handlar det om att dra lärdom till nästa gång.

Ante ligger lågt och passar i bakgrunden.

-Jag måste vara mer sparsam med mina framträdanden tillsammans med Allan nu, tänker han.

Drygt en vecka senare är Axel plötsligt tillbaka i medierna. Han säger att konflikterna nu även drabbat honom och kallar det för politisk vendetta. Med ordvalet signalerar han med önskvärd tydlighet att också han insett att det är en maffia som tagit över.

-Jag lämnar Partisterna och blir politisk vilde, säger han till Björkstabladet. Jag blev totalt utmanövrerad i landstinsgruppen och det blev droppen. Jag känner mig helt enkelt motarbetad av mitt eget parti. Jag fick flest röster av alla landstingspartister, men märkligt nog fick jag inget förtroende inom landstingsgruppen.

-Hur kommer det sig? frågar journalisten.

-Jag har hört från källor i Partiet att det var en hämndaktion, alltså rent personligt, svarar Axel. Allt som hänt inom Partiet på regional nivå gör att jag har beslutat mig för att lämna Partisterna. Bråket. framför allt i Björksta för att tala klartext, har fått mig att inse det omöjliga i att vara kvar. Partiet är skadat av alltför många konflikter inom regionen. Jag ställer inte längre upp på det, säger han.

-Tänker du fortsätta att engagera dig i de kommunala frågorna? undrar journalisten.

-Självklart ska jag kämpa kommunalt. När man på regional nivå inte vill ta till vara den kompetens jag har och lyssna på min strävan att få arbetsro i Partiet, ja, då får jag lägga krutet på min egen kommuns frågor istället, fortsätter han.

-Finns det nåt annat parti du hellre vill rösta på? frågar tidningen.

-Nu handlar det i första hand om att gå ur, inte att gå in i nåt, avslutar Axel.

Ted, som trots att han fått många färre röster än Axel, har nu plötsligt tagit över ansvaret för landstingspartisterna. Han är inte sen att gå ut och kommentera Axels avhopp.

-Jag ser det inte som att han blivit utmanövrerad. Det är en felaktig syn, säger han. Jag blev gruppledare efter ett internt demokratiskt val. Det är jättetråkigt att Axel lämnar Partiet och blir politisk vilde. Han är en omtyckt person.

Ingemar, Ivar, Fredrik och Kristina nickar igenkännande, när de läser s Axels kommentarer.

-Nu får han ”äta upp sina egna spyor” som en av våra kollegor brukar säga, påpekar Ivar. Nu har han själv hamnat bland vad han kallade ”de onda illvilliga människorna som bara är ute för att skada Partiet.” som han sa om oss. Varken massor av röster eller stor kompetens kan skydda mot politisk vendetta.                                                                                                                             -Nej, det känner vi verkligen till, svarar Ingemar. Snart går väl Allan ut och säger att det bara är bra att Axel lämnat Partiet.

-Det gör han bara när det gäller kvinnor, påpekar Kristina. Han har fortfarande viss respekt för grabbarna.                                                                   

-Och så Ted, som säger att ’det är en felaktig syn’, säger Fredrik föraktfullt. Ted tror att han har tolkningsföreträde i alla situationer. Herregud, han har noll självinsikt. Om han hade nåt förstånd och umgicks med vuxna människor, skulle han inse hur löjlig och lillgammal han låter. Han klarar inte ens av att leka vuxen. Jag säger som Lars Strömberg och Rune Bergsjö i björkstapartisterna: ”Ted och Ante ser ut som unga Partister från femtitalet. Barn utklädda till vuxna.”

-Deras tid kommer nog, säger Kristina lugnt. Hut går hem. Det är min fasta övertygelse. Det kan bara ta lite tid ibland.

-Synd att Axel inte var klyftig nog att inse, hur det funkar därinne i bunkern, säger Fredrik. Så blir det när några få ska försörja sig på politik. Ändamålet helgar medlen, som vi brukar säga. Undra på att vi förlorade halva makten i Björksta! Ett sånt provval till och vi försvinner som parti här. Anticimex är vad som behövs.

-Då satsar vi på det, säger Ivar.

Regionrådsstyrelsen ’still going wrong’                                          

En söndag i oktober 2002 har Regionrådet styrelsemöte. Ingemar, som är en av ledamöterna, kräver en extern oberoende granskning av det misstänkta provvalet 2001. Inte en enda av de övriga ledamöterna i styrelsen stöder hans förslag.

-Tänk att inte ens Karin Lind, som är polis, är villig att gå med på en extern oberoende granskning. Hur kan hon bara vägra? frågar sig Ingemar upprört.

Han lämnar mötet och nästa dag avsäger han sig samtliga uppdrag.

-Det kan låta drastiskt, men jag vill markera, hur allvarligt jag ser på detta, säger han till Björkstabladet. Jag accepterar inte hur Regionrådsledningen hanterat kritiken mot provvalet. Jag vänder mig också mot den brist på respekt man visat mot olika medlemmar, inte minst mot mig. Det är svårt att beskriva dom hot och det maktspråk jag utsatts för. Jag är inte den som inte vågar ta ställning och stå för min uppfattning, men det går till en viss gräns och nu är den gränsen nådd.

Ingemar är framför allt kritisk mot Allan.

-Han har varit ute och kritiserat flera enskilda personer, säger han. Vems tur är det nästa gång? När han gång på gång offentligt diskvalificerar partikamrater minskar förtroendet för honom som ledare.

Björkstabladet kontaktar Allan, som svarar att han inte har något emot att Ingemar lämnar sina uppdrag. Tvärtom.

-Har man en så tunn ideologisk bas att stå på, då kan man undra vad han pysslat med hittills, säger han.                                                                                                                      Han kritiserar också Ingemars politiska insatser i socialnämnden och säger att han inte klarat av det uppdraget och att det är just därför som partiet förlorat sin profilfråga i Björksta.

Ingemar är inte förvånad över att få en kniv i ryggen av Allan. Det är så han brukar göra.

-Han försöker smutskasta mig. Det visar än en gång att Allan Lundsjö fungerar dåligt i sin ledarroll. Problemet för honom är att han inte tål att granskas och att han inte vågar granska medlemsprovvalet, säger Ingemar  till tidningen.

Många av Ingemars politiska kollegor i styrelser och nämnder går offentligt ut och sågar Allans offentliga avrättning av honom. Nu börjar det brännas ordentligt under fötterna på Allan och han känner sig slutligen tvingad att stiga av som ordförande i Regionrådsstyrelsen. Hans officiella förklaring är dock en annan.

-Jag vill fokusera på det centrala uppdrag jag har i Partiet, säger han till Björkstabladet. Det är ett mentalt påfrestande uppdrag och medför stort medialt intresse. Jag måste koncentrera mig helt och hållet på det.

Hans avhopp kommer helt oväntat för den lokala Partistledningen. Allan förnekar ihärdigt att avhoppet har med det interna bråket i björkstapartisterna att göra.

-Det är en ren slump att mitt avhopp kommer samtidigt som Ingemar Jonssons och Axel Hellgrens avhopp.

Ella Grenlöf tillfrågas om hon vill efterträda honom, men hon är inte villig att kliva in i hetluften och ta över ordförandeskapet.

-Jag tror att det nu behövs en trygg och stabil styrelse för regionpartisterna. Just nu känns det lite deppigt, som om vi rasat sönder. Men jag litar på att vi kan resa oss ur askan, säger hon i Björkstabladet.

Eftersom Axel Hellgren hastigt lämnat Partiet, blir Viola Krans nu den som tar över ordförandeposten inför nästa Regionrådsstämma. Hon får frågan om ny granskning av 2001 års provval.                                                                                                                    -Jag känner mig övertygad om att allt gick rätt till vid provvalet och är själv inte beredd att verka för kravet på en ny granskning av medlemsprovvalet, säger hon till Björkstabladet. Jag tycker vi gjort de granskningar som vi kunnat. Men vi ska ta lärdom av det här och rätta till rutinerna till nästa gång, så vi inte har rutiner där det går att misstänka oegentligheter.

Hon säger också att tidigare utredningar av valet utförts korrekt och gett ett riktigt resultat.

På samma sida i Björkstabladet finns en sammanfattning av alla de aktiva Partister som lämnat Partiet på grund av de bråk och hot som förekommit, det dåliga ledarskapet och vägran att granska provvalet.

Dagen efter Regionrådsstyrelsens möte, där samtliga ledamöter gått emot Ingemars förslag om en extern oberoende granskning av medlemsprovvalet, får Allan plötsligt veta att partidirektören hastigt ska lämna sitt jobb. Allan kallar därför hastigt samman Hux Fluxklanen.

-Nu är goda råd dyra, säger han till Ante och Ted. Partiet har plötsligt beslutat att Karl Lööv ska sluta inom kort. Därför föreslår jag att vi gör en pudel och går ut i medierna och säger att vi nu vill göra en granskning för att en gång för alla få tyst på dom som tjafsar om provvalet. Mitt förslag är att ni två går ut och meddelar offentligt att ni nu har bett partiet centralt att hjälpa oss med en granskning. Då blir det ju en extern oberoende granskning. Genialt, eller hur?

-Men är det så smart? frågar Ante skeptiskt. Tänk om det ändå blir en extern oberoende granskning! Det överlever vi aldrig. Och vad ska journalisterna tro?  Ingemar föreslog ju det här igår och alla ledamöter inklusive vi själva avslog det.

-Det är inte bara smart, svarar Allan leende. Det är ett måste. Karl har lovat att hjälpa oss fixa saken. Om vi inte gör det nu, riskerar vi att utsättas för en riktig granskning i framtiden och då är Karl borta och kan inte hjälpa oss. Nu ber han bara en av sina trotjänare, en partitjänsteman från södra Sverige, att komma till Björksta och göra utredningen på Partistkontoret tillsammans med Katarina. Hon har all anledning att se till att vi får det resultat vi vill ha. Jag ska göra klart för henne vad som händer om hon inte gör det.

Ante tycker vid närmare eftertanke att det kanske inte är någon dum idé att följa Allans förslag. Det bästa med förslaget är att Allan inte officiellt står bakom det, vilket skulle kunna väcka misstankar både inom och utanför partiet. Han använder sig gärna av Allan och hans kontakter i partiet centralt, men efter Allans senaste utspel mot Ingemar aktar sig Ante för att synas tillsammans med honom. Åtminstone tills vidare

Ingemar, Kristina och Ivar Sonesson läser nästa dag med stigande häpnad och skepticism Björkstabladet, där Ante och Ted hävdar att det genomanalyserade provvalet genomförts på rätt sätt. Ändå har de två på eget initiativ beslutat att göra ett sista försök att granska vad som hände vid det omskrivna provvalet.

-För oss är det en politisk nödvändighet att provvalet en gång för alla läggs på hyllan. Innan dess kan det inte bli ordning och reda, säger de med en mun.

-Finns det inte en risk att opartiskheten i granskningen ifrågasätts, eftersom det just är er gruppering som tagit initiativ till granskningen? frågar Björkstabladet.

-Vi förnekar inte den risken, men då är det nog hos dom enskilda människorna man ska söka problemen, svarar de fortfarande med en mun.

Björkstabladet ringer till Kristina för en kommentar.

-Det här räcker inte, säger hon. Det bästa vore om granskningen utfördes av nån eller några, som är helt frikopplade från Partisterna. Vi vill inte ha nåt mer stockholmstjafs. Dom hävdar ju att dom redan har granskat provvalet under partidirektörens ledning, som officiellt hävdat att allt gått helt rätt till. Hur ska då hans underhuggare  våga komma till nån annan slutsats? Det är skrattretande. Nej, du, oss lurar dom inte längre.

Viola Krans intervjuas åter av Björkstabladet och nu gör också hon plötsligt ’en pudel’.

-Blir det en utredning och kritiken visar sig korrekt, så kommer naturligtvis en uteslutning av Börje Rhenman aldrig att ske. När så många regionpartister nu vill ha en granskning, finner jag det fegt att inte våga lyfta ämnet igen, säger hon.

Journalisten påpekar att partidirektör Karl Lööv redan gjort en utredning.

-Ja, och den visade tydligt att inget fuskande ägt rum. Trots det ber vi om den här utredningen. Annars blir det aldrig stopp på ältandet, säger hon.

-Varför vänder ni er till Partistorganisationen och inte till en oberoende konsult eller byrå i Björksta? frågar tidningen.

-Vi har övervägt allt, svarar hon, men vi enades om att det var bäst att dom som gör utredningen har kännedom om Partiet och dess organisation.

-Hur ställer ni er till om Karl Lööv granskar provvalet igen? fortsätter tidningen.

-Det kan jag inte svara på. Vi litar på att Partistorganisationen kan bedöma vem eller vilken typ av utredning som ska tillsättas. Jag tror dock inte att utredningen kommer fram till att det förekommit något fusk. Än i denna dag kan jag inte förstå, vad som kan ha fuskats med. Under alla mina år har jag aldrig varit med om något liknande, avslutar hon.

-Det låter lite märkligt med tanke på att vi i Björkstabladet skrivit om att nåt liknande hände även i provvalet 1997, påpekar journalisten. Även den gången ska manipulerade medlemsregister och andra oegentligheter ha förekommit. Ante Grenås namn nämndes också i det sammanhanget.

-Det har jag aldrig hört talas om, svarar Viola. Eller också har jag glömt det.

-Ja, vissa saker är det kanske bäst att glömma, svarar journalisten.

Ingemar, Ivar, Fredrik och Kristina ler när de läser Violas kommentar att hon aldrig tidigare hört talas om något fusk och att hon inte kan förstå, vad som kan ha fuskats med.

-Hon måste ha en ’Clinton-dator’; sex tums hårddisk men inget minne, säger Fredrik menande.

-Man måste vara en ’sann’ Partist för att säga att man inte förstår vad man kan ha fuskat med, fnyser Marianne. Om Viola är så naiv och inkompetent är hennes politiska förtroendekapital förbrukat för all framtid.

-För att få vara med och för att slippa ’politisk vendetta’ är det nog bäst att Viola håller god min i elakt spel, säger Kristina. Annars går det för henne som för Axel Hellgren.

-Men dom kan väl inte rensa bort alla, påpekar Ivar.

-Nej, för då har dom inga kvar att härska över, säger Ingemar. Lita på att Klanen vet vad dom gör! En maffia utan verktyg och lojala hantlangare är otänkbart.