‘Faulty powers’

Kommer du ihåg den engelska TV-serien Faulty towers (Pang i bygget på svenska) med John Cleese i huvudrollen? Den handlade om ett hotell med en hel del problem och brister. ’Jöken’, Januariöverenskommelsen mellan S, Mp, C och L påminner om detta hotell, där fasaden såg skaplig ut för den närsynte beskådaren, men V och Sjöstedt är inte närsynta. De upptäckte att sve-Tsaren hade glömt att kontrollera stödet på vänstra sidan av bygget. Därför blev det pang i det politiska bygget, när ’Jöken’ och de politiska akrobaterna stötte på patrull redan efter ett par dagar.

Lööf tillkännagav i fredags att C nu säger ja till Löfven som statsminister. I en långdragen presskonferens/föreläsning (det tar tid att förklara inkonsekvenser och absurditeter) förkunnade hon högmodigt att invandringspolitikens två extrempartier, C och Mp, nu ska ansvara för migrationspolitiken och landets gränser. Vidare hävdade hon att C fortfarande kommer att bli ett ”liberalt oppositionsparti” och att hon själv ”har en väldigt stark borgerlig liberal identitet”.

Lööf deklarerade också att C inte ska sitta i regeringen; C ska bara diktera politiken för en regering som de inte ens vill sitta i. Oavsett vad S (och Mp) gick till val på ska de enl Lööf driva:

-En liberal reformpolitik som vi inte sett de senaste två mandatperioderna.

Vilket underkännande av den reformpolitik som Reinfeldt och Alliansen drev under sin andra mandatperiod och som hon var medansvarig för! Tur att S likt kameleonten kan skifta färg och obesvärat förflytta sig från restriktiv migrationspolitik till öppna gränser till tuffare tag och tal om andrum och nu åter till öppna gränser för att uppfylla avtalet med C och Mp. Inget pris är för högt för S när det gäller att behålla makten. Men det återstår att ske hur mycket den rödgröna vänsterregeringens ministrar mot sin vilja och bättre vetande faktiskt genomför av den påtvingade politiska högersvängen, som inte utgör en naturlig del av deras egen politik, speciellt med tanke på att en lågkonjunktur väntar. De två liberala partierna som i enlighet med sina vallöften avsatt den vänsterregering de nu ska samarbeta med liknar mest en politisk satir av Galenskaparna eller kanske en provokation av konstnären Anna Odell.

C ska som sagt förbli ett ”liberalt oppositionsparti” och sitta på läkaren tillsammans med L. Det kommer inte att lyckas; C och L kommer att få bära det fulla ansvaret för att man varit med och bildat Löfven II. På läktaren får de sällskap av de två ”ytterkantspartierna” V och SD, som tillsammans fick en fjärdedel av rösterna i valet men som enl ’Jöken’ ska utestängas från allt politiskt inflytande. Mandatfördelningen kan ’maktpakten’ dock inte rubba. Nån jävla ordning ska det ändå vara i en demokrati för att parafrasera vad vänsterledaren C H Hermansson sa på Vpk:s partikongress 1969.

Jag har upprepade gånger förgäves försökt förstå hur Lööf tänker förutom att optimera sig själv och sin makt. Hon och Löfven har i olika sammanhang offentligt visat att de inte gillar eller litar på varandra. Hon och Björklund gick till val på att Kristersson var deras statsministerkandidat och allianspolitik deras mål. Sedan kom de plötsligt (!) på att Kristersson skulle vara beroende av SD:s stöd för att bli statsminister, något vi andra insåg långt innan valet. Då tvärvände C och L 180 grader för att istället säga ja till Löfven som statsminister, trots att han är beroende av ett annat ”ytterkantsparti”, V, för att väljas. Lööf och Björklund har nu lovat att släppa fram en socialdemokratisk statsminister trots att 60% av riksdagen är icke-socialistisk. Vilket oförglömligt svek! Än en gång bevittnar vi att såssarna gör vad som helst för att få regera medan borgarna gör vad som helst för att slippa regera.

Det enda 7-klövern varit helt överens om hela tiden är att ”ytterkantspartiet” SD ska hållas utanför allt politiskt inflytande, men det krävs mer än så för att regera landet. Nu har också V blivit ett ”ytterkantsparti” (enl ’undrekantspartiet’ L:s klassificering) och drabbats av utestängning, men Sjöstedt accepterar inte detta. V kritiserar såväl överenskommelsens inriktning som sakpolitiska förslag och kräver nu att S förhandlar med V innan omröstningen om Löfven äger rum. För att få igenom sin 4-partiöverenskommelse och för Stefan Löfvens fortsatta statsministerskap behöver man V:s välvilja. Vilken ödets ironi! Det tänkte tydligen inte de fyras gäng på. Så varför skulle V hjälpa till att släppa fram en regering som ska driva liberal politik och att utestänga V från ”inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”? För att V ”vill se en regering utan borgerliga partier och Löfven som statsminister” och för att alternativen är klart sämre.

Sjöstedts besked (eller mjukisrevolt inför gallerierna) fick en något irriterad talman att skjuta upp omröstningen 2 dagar. Var god dröj! Det kan man ha synpunkter på. Löfven har haft mycket tid att prata med Sjöstedt men struntat i att göra det. Det vittnar om en maktfullkomlig och klantig politiker. Innan Sjöstedts presskonferens sa Löfven på en pressträff i ett försök att blidka V dock att V ska få stort inflytande i samarbetet (om vad??) med den regering som C och L tänker rösta fram.  Att sakna inflytande över den politiska inriktningen är inte detsamma som att sakna politiskt inflytande, försäkrade han. Trams!

I de intervjuer Sjöstedt gav efter sin presskonferens var han därför betydligt resonligare och lenare i tonen och krävde inte att uppgörelsen skall rivas upp. Han gick så långt att han t o m sa att det räcker med att Löfven ger honom muntliga löften mellan fyra ögon. Har han verkligen sitt parti bakom sig i detta? Om jag förstått det rätt kräver hans partiorganisation konkreta resultat för att inte rösta nej till Löfven på fredag. Hur sannolikt är det att de skulle nöja sig med Löfvens muntliga löften avgivna mellan fyra ögon i en mörk garderob? Varför ingår man f ö avtal om det är så lätt att frångå dem? Björklund, Mp:s båda språkrör och Löfven sa under måndagens presskonferenser att ’Jöken’ inkl skrivningen om att V inte ska ges inflytande ligger fast i sin helhet. Det blir svårköpt för V.

C och L har allt att förlora på ett extraval och är nog villiga att jämka något för att slippa ställas inför väljarna igen efter att ha tagit landet och väljarna till sin gisslan ända sedan i september och svikit den politik de gick till val på. Vem kan känna förtroende för de svikare som sålt ut Alliansen i utbyte mot ett löfte om 33 utredningar vars resultat ska presenteras 2021? De eventuella reformer som blir resultatet av utredningarna kan genomföras tidigast efter valet 2022. Det mesta av ’Jöken’ mellan C, L, S och Mp är till intet förpliktigande. Vad gör C och L om det 2021 visar sig att den rödgröna regeringen bara låtit utredningarna rinna ut i sanden? Redan innan han är vald, verkar Löfven vara i färd med att backa från överenskommelsen att inte förhandla med V. När Löfven väl är vald går det inte att avsätta honom, men än finns tid och orsak att inte tillsätta honom.

Såssarna (och facken) är kända för att försena beslut genom att lova att tillsätta utredningar för att sedan gömma och glömma resultaten eller för att förklara att tidpunkten inte medger att man genomför förslagen. Antalet utredningar är dessutom så många i dokumentet att sakpolitiken faktiskt fördunklas. Det kanske är meningen med tanke på den misstro som finns mellan de berörda partierna, men den bekymmersamma verkligheten kommer inte att kunna ’pausas’ eller skjutas upp.

Ingenting verkar normalt eller vuxet längre.  Folket, välfärden och landet kommer i sista hand för dagens överbetalda, respektlösa politiska heltidsamatörer, som vägrar acceptera den riksdag svenska folket valt eller de majoriteter som finns. Dessa demokratimotståndare klarar inte ens av att presentera ett regeringsunderlag som håller längre än ett par dagar. Enda målet verkar vara att isolera SD. Oavsett vad som sker under veckan, konstaterar jag att man kan lura några väljare en gång men inte alla väljare flera gånger. Eller kan man det med missfärgade dunster i Sverige?

Nu har C och L i alla fall visat sina rätta färger och det underlättar för oss väljare i nästa valomgång, som jag hoppas blir ett extraval den 7 april.

Klimataktivisten Greta

Du har säkert hört och läst om den 15-åriga Greta Thunbergs skolstrejk och sett bilder på hur hon sitter utanför Riksdagshuset med en hemmagjord skylt med texten SKOLSTREJK FÖR KLIMATET. Mellan 20 aug och valet i sept ’klimatstrejkade’ Greta. Hon är inte vilken skolelev som helst; hon är dotter till Malena Ernman, operasångerska och kändis. Men hennes skolstrejk skulle sannolikt inte ha blivit så känd om hon inte varit ett led i en mycket skicklig och välplanerad PR-kampanj.

Tack vare journalisten Andreas Henrikssons avslöjande av det bakomliggande PR-maskineriet, som förvandlade den okända Greta till en av klimatrörelsens frontalfigurer på ett par månader, och den oförtröttliga och skickliga grävaren Rebecca Weidmo Uvells blogginlägg om klimat-Greta (se länk nedan), visar det sig att det i själva verket handlar om ett välorganiserat PR-spinn och väl upplagt barnarbete.

Mannen bakom PR-spinnet heter Ingemar Rentzhog, grundare till företaget We don’t have time. Han ’råkade’ gå förbi Greta utanför Riksdagshuset och fotade henne. Som av en slump la We don’t have time upp bilden på Facebook och Instagram dagen då Gretas och mamma Malenas bok om klimatet lanserades. Redan samma dag som Greta startade sin skolstrejk publicerade Aftonbladet (efter tips från Rentzhog?) bild och helsidesreportage om Greta. Några dagar senare hade DN bilder på Greta och skolstrejken och en intervju med Malena Ernman och Göran Thunberg, Gretas föräldrar, med anledning av boken, Scener ur hjärtat. I intervjuer om boken säger Malena Ernman bl a (SvD 29/12):

-Det var vår terapi.

-Vi är ingen vanlig, tråkig familj.

Nej, ingen vanlig, tråkig familj skulle nog komma på idén att låta sitt barn skolka för att skapa publicitet till familjens bok eller för att hjälpa till att lansera en klimatsmart PR-byrå, som vill tjäna pengar. Det som däremot är vanligt och tråkigt är den klimatångest som idag sprider sig i Sverige, till stor del p g a vänsteraktivister och MSM och deras klimataktivism/alarmism. När man lyssnar till de svenska forskare som länge studerat klimatet på en mer vetenskaplig nivå (Lennart Bengtsson, Lars Bern m fl) hittar man ingen motsvarighet till den klimatalarmism som MSM och klimataktivisterna sprider. Det är märkligt att en fråga, där den enskilde svensken har minst möjlighet att påverka, har blivit den viktigaste. Fast den flyttar förstås fokus från verkliga problem som migration, brottslighet, svag ekonomisk utveckling, bostadsbrist, stora reformbehov, allt sämre fungerande offentlig sektor mm. Är klimatångesten bara ett försök att få människor att inte oroa sig för dagens verkliga problem i Sverige?

Åter till Greta som under hösten också utnämndes till en av världens mest inflytelserika tonåringar. Inte nog med det; Limhamns kyrka kungjorde på Twitter 1 dec att:

-Jesus från Nasaret har nu utsett en av sina efterträdare, nämligen Greta Thunberg.

Detta bad de ansvariga senare om ursäkt för.

Helt nyligen dök Greta så plötsligt upp som en av talarna på klimattoppmötet i Polen för att hålla tal för ”världens ledare”. Hur gick det till? Genom noggrann och skicklig planering av en klimatsmart PR-byrå förstås. Hur tog sig förresten Greta och övriga /svenska/ deltagare till Polen? Flyg? Vi vet numera att miljöminister Isabella Lövin inte drar sig för att flyga, i business class dessutom.

Greta, som enl föräldrarna har Asperger, säger själv att hon tycker det är jobbigt att stå i centrum. Att tala för världsledarna på klimattoppmötet torde därför ha varit mycket jobbigt för henne.

Svt beskrev Greta som ”klimatmötets superstjärna” och rapporterade om all uppmärksamhet Greta rönt:

-Hon har talat inför FN:s generalsekreterare, blivit intervjuad av CNN, haft möte med politikern och miljöaktivisten Al Gore och nu ska hon hålla tal igen, som representant för civilsamhället. I publiken sitter bland andra Sveriges klimatminister Isabella Lövin.

I sin summering av årets mest engagerande nyheter rapporterade Svt att Greta ”talade inför världsledarna”. I efterhand har det avslöjats att ”superstjärnan” talade inför tomma stolar sent på kvällen, när inga världsledare var där. Av en del av klippet som Svt Morgon 28 dec visade (av misstag?) framgår det tydligt att när Greta går ner från scenen finna bara ett sekretariat och tre personer som applåderar i ’publiken’. En av de tre verkade misstänkt lik hennes pappa. Fake news av Svt? Eller lät Svt sig verkligen luras? Skämmigt oavsett vilket! Ska vi skattebetalare tvingas betala miljarder till public service, som gör ett så undermåligt jobb och låter sig luras av ’smart’ marknadsföring?

Förra veckan kröp Svt till korset och kontaktade Nyheter idag för att meddela att uppgiften att det saknades publik när Greta höll tal på klimatmötet i Katowice är korrekt. I en skriftlig kommentar meddelar Erica Lascelles på Svt Nyheter följande:

-Det stämmer att det vid den tiden inte var så många delegater kvar i kongressalen.

Det måste kännas pinsamt och skämmigt för Svt att kontakta nättidningen Nyheter Idag, som representerar alternativ media, och erkänna att man gjort sig skyldig till ”fake news”. Undra på att förtroendet för Svt och public service sjunker samtidigt som oviljan att tvångsbeskattas för att bidra till dess verksamhet ökar dramtiskt!

Denna vecka har också Malena Ernman på Facebook erkänt att Gretas strejk regisserats av proffs. Greta fick iden till skolstrejken från Bo Thorén från Fossilfritt Dalsland. Han är initiativtagare i Sverige till den internationella radikala miljörörelsen Extinction Rebellion och rekryterade Greta till sin kampanj om att barn ska klimatstrejka. Det innebär att minst 2 olika ’proffs’ varit med och regisserat Gretas klimatstrejk och framträdanden på div scener.

Avslutningsvis frågar jag mig varför man som förälder exponerar sitt 15-åriga barn och använder henne som sin förlängda aktivistarm eller som en ”maskot i politik och propaganda” (Thomas Gur, SvD 30/12):

-Ty barns vilja att bistå till spridningen och legitimeringen av olika budskap, utnyttjas av vuxenvärlden på ett instrumentellt sätt. Barnet med sina övertygelser, blir ett medel eller en vehikel i målförverkligandet.

Att barnet ifråga dessutom tycker det är jobbigt att stå i centrum, borde ha avhållit föräldrarna och PR-byrån och PR-proffs från att utnyttja henne i politiskt syfte. Till syvende och sist är det dock föräldrarna som bestämmer vad deras 15-åriga barn tillåts göra och utsättas för.

Läs även:

https://uvell.se/2019/01/09/malena-erman-missuppfattar/

https://uvell.se/?s=greta+thunberg&submit=S%C3%B6k

https://anthropocene.live/2018/12/27/dags-att-avsluta-klimatcirkusen/

 

Lööfs beundran för Soros

Många av oss har hört talas om George Soros, men få av oss vet särskilt mycket om honom. Globalisten Soros, nyligen utnämnd till ”Årets person” av Financial Times, är idag 88 år, judisk miljardär och en av de största ekonomiska aktörerna på den globala arenan. Han har bl a finansierat telefonappar som varnar illegala invandrare, deras kompisar och advokater när amerikanska tull- och immigrationsmyndigheten försöker få tag i dem, byggt hemsidor och tagit fram handböcker riktade till afrikaner och araber som söker ett bättre liv i Europa.

På senare år har Soros ingått partnerskap med kreditkortsjätten MasterCard, som sedan en längre tid driver utvecklingsprojektet Master Card Foundation. De har skapat en gemensam plattform, Humanity Ventures. I sin gemensamma pressrelease skrev MasterCard och George Soros:

-Humanity Ventures är avsett att tjäna pengar för att stimulera till investeringar av andra finansiärer.

 Via sina Open Society Foundations har Soros själv finansierat olika politiska projekt. Soros vinster ifrån projekten med humanriskkapital kan sedan användas för att finansiera migrantströmmarna från tredje världen till väst, vilket är i linje med Soros och Humanity Ventures intentioner. Idag erkänner ’filantropen’ Soros att han tjänar pengar på migrantströmmarna.

Soros har också gjort sig en enorm förmögenhet genom valutaspekulation, något som orsakat svåra ekonomiska kriser i flera länder och katastrofala konsekvenser för miljontals enskilda. I Sverige är han antagligen mest känd för sin spekulation i derivatpapper 1992, vilket innebar att han satsade stora summor på att kronan skulle falla. Detta ledde till en kedjereaktion, där många stora företag växlade sina svenska pengar till andra valutor för att skydda sig mot det kommande kronraset. Många av oss kommer kanske ihåg att Riksbanken plötsligt höjde styrräntan till 500%, en tillfällig, desperat åtgärd i hopp om att försvara kronan från fortsatta spekulationer.

Men valutaspekulationen fortsatte och kronan förlorade stort mot D-marken (25%) och dollarn (40%). Det ökade svenska bankers utlandsskulder medan de som spekulerat i kronans nedgång kunde skratta hela vägen till banken. Skattebetalarna drabbades mycket höga kostnader, arbetslösheten ökade och 2 000 finansbolag gick i konkurs. Den ”gode” Soros å sin sida anser att hans valutaspekulationer gör länderna en tjänst genom att peka på svagheter i deras penningsystem.

Efterverkningarna av denna frammanade finanskris blev i Sverige en stor ekonomiska börda för skattebetalarna, en permanent höjd arbetslöshet och över 2 000 finansbolag i konkurs. Antagligen anser Soros att ändamålen helgar medlen, eftersom han rättfärdigar sina vinstgivande spekulationer med att han gjort de ruinerade länderna och dess invånare en tjänst genom att utnyttja ”svagheter i deras penningsystem” och därigenom berikat sig själv – en reverserad form av godhet.

1992 spekulerade han också i det brittiska pundets nedgång och Bank of England, som kontrollerades av familjen Rothschild, tvingades devalvera pundet. Soros tjänade mer än 7 miljarder kronor på den affären! Notan för det kalaset fick skattebetalarna i Storbritannien betala. 1997 utsattes också Malaysias och Thailands ekonomiska system (Asienkrisen) för hans hänsynslösa valutaspekulation, vilket nästan totalförstörde deras ekonomier och orsakade svält i vissa områden. Även den senaste finanskrisen (2008), som drabbade främst USA och EU, orsakades av ohämmad derivathandel. Krisen innebar astronomiska summor till Soros Quantumfond. Dessutom har han t ex finansierat proteströrelsen ”Ockupera Wall Street”, vars syfte var att skada USA:s ekonomi.

I en intervju med tidningen The Australian kommenterade George Soros den globala krisen så här:

-Finanskrisen i världen var stimulerande och på ett sätt kulmen av mitt livs arbete.

Den enes nöd, den andres bröd. De som beundrar honom anser förmodligen att ändamålen helgar medlen. Uppenbarligen anser Soros också det, eftersom han rättfärdigar sina vinstgivande spekulationer med att han gjort de ekonomiskt drabbade länderna och dess invånare en tjänst genom att inte bara ”peka på” utan hänsynslöst utnyttja ”svagheter i deras penningsystem” för att därigenom berika sig själv – en reverserad form av godhet.

I år spekulerade Soros Fund Management också mot flygbolaget Norwegian, vars aktier i flera år varit en av de mest blankade aktierna på de nordiska börserna. Spekulationen misslyckades och Soros förlorade ca 40% på en dag till följd av denna spekulation.

På senare tid har hans namn dykt upp i Annie Lööfs kommentarer bl a på Instagram. Hon hyllar öppet Soros för att han är ”En modig person som gör mycket gott”, ochen person som hon gärna skulle vilja ha en personlig relation till.

I samband med att Soros fick utmärkelsen ”Årets person” skrev Lööf på Twitter:

-George Soros försvarar den liberala demokratin, står upp för öppenheten, toleransen, yttrande- och mediefriheten. I den värld vi nu lever i där många av dessa värden utmanas – inte minst i hans hemland Ungern – är utmärkelsen helt rätt.

Lööf missar sällan chansen att tala om värderingar, men Soros samarbete med nazister under andra världskriget för att konfiskera judisk egendom och skadliga valutaspekulationer mot svenska kronan och andra valutor under 90-talet tycks inte bekymra Lööf. Tvärtom ser hon upp till Soros och önskar sig en personlig relation med honom. SD, som inte samarbetat med nazisterna för att konfiskera judisk egendom eller skadat vår ekonomi genom valutaspekulationer, kan hon däremot  inte ens tänka sig att samtala med p g a ”deras nazistiska rötter”. Hur tänker hon?

Sist men inte minst, ska Sverige styras av politiker som hellre samtalar och umgås med medlemmar i Bilderberggruppen, en lobbygrupp bestående av personer ur den internationella ekonomiska makteliten vars mål är att avskaffa nationellt självbestämmande och införa globala icke demokratiska beslutsmekanismer?  Eller av medlemmar i Trilaterala Kommissionen, en global privat elitorganisation, som media saknar all insyn i och ”vars syfte är att bakom kulisserna påverka och därmed styra de beslut som regeringar tar”? Hur socialliberalt och demokratiskt är det?

Nej, som svensk, skattebetalare och väljare kräver jag att Sverige ska styras av de företrädare som svenska folket valt i demokratiska val och som har landets bästa för ögonen och inte bara sin egen makt och karriär.

Löfvens svarta vecka

Trots Lööfs tydliga besked att C:s kravlista inte var förhandlingsbar, var också det tydligen bara apspel  och politisk teater av henne. Makthunger och självförhärligande är starka och beroendeframkallande drivkrafter.

För ett par veckor sedan inleddes så mitten-vänsterförhandlingarna om regeringssamverkan under visst hysch och pysch för att under förra helgen utvecklas till intensiva dygnetrunt-förhandlingar. Enl samstämmiga uppgifter natten mellan förra lördag och söndag utmynnade dessa förhandlingar i en färdig uppgörelse på ett tiotal sidor mellan partiledarna för S, C och L. C:s partistyrelse röstade dock nej till den. Kanske finns i partistyrelsen också förnuftiga personer som inte drivs enbart av känsla.

När måndagsmorgon grydde förklarade Annie Lööf därför att förhandlingarna strandat och att C inte skulle rösta ja till Löfven som statsminister. Detta blev ett rejält bakslag för mästerförhandlaren Löfven, som hade fått uppfattningen att allt var klart för godkännande och underskrift. Han hade tydligen inte räknat med Lööfs ”ända in i kaklet” nej till allt och alla så länge inte hon själv föreslås som statsminister. Men Löfven tar inte Lööfs nej för ett nej och håller därför dörren fortsatt öppen för henne och majoren. Hon har ju svängt rätt ofta efter valet och hoppet är nog det sista som överger en makthungrig såsse.

Nu har den rödgröna regeringsröran under den gångna mandatperioden visat att kriser inte bekommer dem. Trots IT-haveriet på Transportstyrelsen (som just nu blivit aktuellt igen), LSS-haveriet, misstroendevotum, sparkad, obekvämt framgångsrik generaldirektör för Försäkringskassan m m och fast Löfven och hans rödgröna regering röstats bort 2 gånger sedan valet i september sitter de fortfarande kvar. Till skillnad från en majoritet i riksdagen anser Löfven att han är den mest självklare statsministern. Hans självförtroende i politiskt spel är kanske bra, men när kriser inträffar är det hans stöddighet och arrogans som utmärker honom. Det ger inga bra vibbar och vittnar om dåligt ledarskap.

Lööf framhöll under måndagens presskonferens (10/12) att hon under tre månader prövat alla möjligheter och jobbat dag och natt för att hitta en lösning och anklagar nu S för att vara stelbenta och fullständigt oförmögna att förhandla.  Hon var ordentligt besviken för att ”Löfven och S inte tagit denna historiska chans”. Samtidigt var hon tydlig med att det bara vara C som försökt låsa upp läget och ge landet en regering:

– Jag tycker det är olyckligt att vi inte kom fram den här gången. Nu menar jag att det är dags för andra partier att röra sig från sina fastlåsta positioner. 

– Jag utgår från att det inte blir ett extra val, utan att de andra partierna börjar röra på sig. 

Den rödgröna vänsterröran (S+Mp+V) har 144 mandat medan M+KD+SD har 154 mandat. Utan Centerns 31 mandat och Lööfs godkännande kan ingen regering bildas. Väljarna och landet har m a o tagits som gisslan för att C inte godkänner valresultatet, som gjort SD mer än dubbelt så stort som C.

Major Björklund är också besviken. Redan när han talade sig varm för en alliansregering med Kristersson som statsminister, sägs han ha varit beredd att gå över till en Löfven-ledd regering. Belöningen för den övergången kunde ha blivit en ministerpost och att få sitta kvar som partiledare trots att han inte gjort ett enda bra val för sitt parti. Nu har han dessutom lyckats skapa interna stridigheter i partiet, där hans sidbyte från Alliansen till en S-märkt regering stött på patrull. Han gick enl uppgift inifrån sitt parti så långt att han erbjöd lojala partikamrater statsrådsposter i en Löfvenregering.

Eftersom Lööf beslutade att inte stödja Löfven som statsminister, står majoren nu där som en förlorare med brustna statsrådsdrömmar och ett parti som visar allt sämre opinionssiffror. Endast en ev brist på partiledarämnen i L torde rädda honom från att snarast bli avsatt som partiledare. Skulle det bli ett extraval innebär det stora problem för L, då deras partikassa sägs vara tom och då det verkar som om partiet inte skulle klara riksdagsspärren i ett extraval. Den som gapar över mycket ……..

Även onsdagen blev en svart dag för Löfven och den rödgröna röran eftersom ”servettskissen” till budget som M och KD la fram i riksdagen antogs. Det innebär att den regering som tillträder så småningom i stort tvingas regera utifrån denna budget. Löfvens besvikelse var tydlig:

-Man kan inte styra landet på en servettskiss, sa han föraktfullt om M+KD-budgeten.

Det är ett häpnadsväckande, respektlöst och mycket arrogant uttalande. De tusentals sidor som de rödgröna budgetarna utgjort under den gångna mandatperioden har totalt misslyckats med att styra landet och därför befinner vi oss i dagens dystra läge. Själva ordet servettskiss torde härröra från den typ av avtal och budgetar Löfven under många år varit med om att producera under fackliga förhandlingar på krogar och konferenshotell. I riksdagen hör ordet definitivt inte hemma.

Nu är det inte det enda lågvattenmärket Löfven passerat under sin svarta vecka. I fredags var det statsministeromröstning om Löfven igen. Inte heller denna gång valdes han till statsminister trots att han själv anser att han är den som ska vara statsminister som ledare för det största partiet. Som bekant missar han aldrig ett tillfälle att ’drämma till’ Jimmie Åkesson. Denna gång kritiserade han Åkesson för att inte närvara under veckans debatter, möten och förhandlingar. Men varför skulle Åkesson närvara? Ingen vill ju samarbeta eller samtala med honom. Dessutom får han och SD allt högre opinionssiffror tack vare att 7-klöverns partiledare så framgångsrikt tävlar om att ta avstånd från honom. Att Löfven, själva huvudpersonen i statsministeromröstningen, inte heller närvarade verkar vara helt OK.

Enl Mattias Karlsson, SD:s gruppledare i riksdagen, har Åkesson valt att ta ut föräldraledighet för att åka med familjen till Thailand. Eftersom han hade fler resdagar och ett intensivare turnéschema under valrörelsen än övr partiledare lovade han sin son att de skulle fira sonens födelsedag och vara tillsammans under denna föräldraledighet. Åkesson kan knappast beskyllas för att ha försinkat eller försvårat regeringsbildningen så till den grad att den inte är klar drygt 3 månader efter valet. Med Löfvens nedlåtande och föraktfulla inställning till Åkesson och SD bode det väl snarast vara en lättnad att slippa honom under en period.

Nu är Åkesson som bekant inte den enda partiledaren som lovat sin son något i denna valrörelse. Han kan heller inte anklagas för att ha förhindrat en regeringsbildning. Björklunds löfte till sina 2 söner har däremot (trots att L inte ens fick en tredjedel så många röster som SD) inneburit att Björklund gått till val på att bilda en alliansregering med Kristersson som statsminister, fällt Löfven med hjälp av SD redan i september, röstat nej till Kristersson och en M+KD-regering och senast sett till att Löfven inte blev vald i fredags, detta trots att Björklund hade planer på att ’desertera’ till den rödgröna röran och därmed antagligen splittra sitt eget parti.

Läs även följande debattartikel:

https://www.expressen.se/debatt/vad-handlar-egentligen-annie-loofs-spel-om-/

 

FN:s jultomte

Imorgon (10 dec) kommer FN:s avtal ”Global compact for safe, orderly and regular migration” att skrivas under på ett toppmöte i Marrakech, Marocko, men kritiken mot detta migrationsavtal växer. Enl Göteborgs-Posten säger Krister Thelin, statssekreterare under Bildt-regeringen och domare i krigsförbrytartribunalen i Haag, nu att Sverige bör avstå att skriva under avtalet så länge vi har en expeditionsregering. Det enda partiet som sagt nej till avtalet är SD.

Nu meddelar allt fler länder att man inte tänker skriva under avtalet, t ex USA, Österrike, Australien, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Ungern, Italien, Israel, Polen, Slovakien och Schweiz. I en rad andra länder, t ex Danmark, Estland och Finland har migrationspakten mött hård kritik där länderna antingen står och väger i frågan eller försöker förhandla en s k ”opt-out”-möjlighet.

I ramverket fastställs en gemensam vision och vägledande principer för samarbetet som består av 23 mål. Avtalet kommer inte att vara bindande, men som konstaterades i Sveriges radio (14/7):

-Målen är vida och ger utrymme för tolkningar och sannolikt väger målen olika tungt i de 192 medlemsländerna.

Ramverket är varken en överenskommelse, ett avtal eller en konvention. Det är endast ett icke rättsligt bindande ramverk. Om det nu inte ska vara bindande frågar sig vän av ordning varför det ska skrivas under och varför vår övergångsregering, som har ett begränsat mandat, hastar att skriva under det. Det finns dock punkter i dokumentet som förpliktigar stater att sträva efter att införliva avtalets normer i sina nationella lagstiftningar. I sitt remissvar till FN inför detta ramverk krävde den svenska regeringen att ”förbättra implementeringen” – bl a genom att använda ”internationella verktyg på migrationsområdet för att skapa förpliktelser för stater som skriver under”. Sverige försöker som vanligt vara bäst i klassen även om det innebär att man inte har en majoritet av folket med sig.

Det är både anmärkningsvärt och oacceptabelt att expeditionsministären varken förankrat avtalet i riksdagen eller gjort en konsekvensanalys av det. Den enda information som presenterats har getts på möten i ’slutna sällskap’ bakom stängda dörrar. Den rödgröna regeringen fick en hel del kritik av Riksrevisionen för bristen på konsekvensanalyser under den gångna mandatperioden. Det borde rimligtvis innebära att den tagit till sig och dragit lärdom av den kritiken. Men icke.

En expeditionsministär har ett begränsat mandat, speciellt på det internationella området, och bör därför i detta läge avstå från att skriva under avtalet. Istället bör den genomlysa, analysera och debattera avtalet likt EU-länder som t ex Danmark och Norge verkar göra. Att anta ramverket utan en debatt i riksdagen väcker funderingar för att inte säga misstankar. Formellt antas ramverket i FN:s generalförsamling senare i december. Det brådskar m a o inte att fatta beslut om avtalet. Så varför denna tystnad och brådska? Varför inte låta kommande regering hantera frågan så att vi inte redan under kommande mandatperiod åter drabbas av ’naiva’, handfallna politiker, ogenomtänkta beslut och usel invandringspolitik.

Denna resolution omfattar alla migranter som inte skyddas av flyktingkonventioner: gästarbetare, ekonomiska migranter som söker ett bättre liv liksom det svenska ”skuggsamhället”. Den är fluffigt skriven, vilket lämnar stort utrymme för olika tolkningar. Vad innebär t ex:

”Vi har en skyldighet att respektera, skydda och uppfylla alla migranters mänskliga rättigheter, oavsett migrantstatus”?

Kan detta tvinga Sverige att t ex erbjuda bostad åt papperslösa EU-migranter? Det ordrika och fluffiga avtalet verkar dela ut rättigheter till många som innebär skyldigheter för ännu fler, något ansvarsfulla politiker bör avhålla sig ifrån. Vidare kräver jag som skattebetalare att få veta vilka avtal våra /o/ansvariga politiker skriver under. Det är inte för intet som Sverige kallas FN:s jultomte. Tänk bara på vilka summor vi pytsat in till FN bara för att S-märkta politiker och ’politrucker’ ska få jobba där.

Nu är det inte bara ansvariga politiker som underlåtit att analysera och debattera resolutionen. Inte heller ’mainstream media’ har ägnat den något större intresse. Det är både upprörande och märkligt då det är oklart hur den globala migrationspakten kommer att påverka medier. Särskilt en punkt i avtalet har ifrågasatts – delmål 17, punkt 33 C. Där står att man ska

”stoppa tilldelning av offentlig finansiering eller materiellt stöd till medier som systematiskt främjar intolerans, främlingsfientlighet, rasism eller andra former av diskriminering mot invandrare, med full respekt för mediefriheten.”

Både det norska journalistförbundet och ordföranden för svenska Journalistförbundet, Jonas Nordling, har kommenterat resolutionen och dess skrivningar om att stater inte ska kunna ge ekonomiskt stöd till medier som rapporterar kritiskt om migration. Till SvD Ledare säger Nordling:

-Det öppnar för smakdomstolar och gör i förlängningen att pressfriheten undergrävs.

Alternativa medier’ har däremot diskuterat resolutionen. De har också skrivit om den opolitiska demonstration som anordnats på Mynttorget i Stockholm några gånger den senaste veckan.

De senaste dagarna har FN än en gång visat hur genomkorrumperat det är och ”präglat av patriarkal kultur med etisk blindhet”. SvD avslöjar att:

-FN:s egen metoo-skandal får förödande kritik i en rapport om FN-organet UNAIDS.

Enl SvD (9/12) är rapporten ”rena krutdurken”:

-Hela ledningen för FN-organet UNAIDS blir fullständigt nedsablad av den oberoende expertpanel som upprättades i juli 2018 för att utreda FN:s egen metoo-skandal.

Undrar hur mycket av Sveriges bidrag på 2,6 miljarder som hållit korrupta chefer under armarna och hjälpt dem mörka skandalen. Skandalens offer lär knappast ha fått del av dessa pengar. Fast vad kan man förvänta sig av en organisation som med stöd av svenska regeringen valde in Saudiarabien i FN:s kvinnokommitté? FN gör det mer än lätt för Trump att motivera drastiska nedskärningar av bidragen till FN och dess organisationer.

Så hur ska Isabella Lövin, som i SvD-artikeln säger att ”Förtroendet är förbrukat”, och Margot Wallström m fl kunna försvara att de och regeringen inte skurit ned bidragen till FN? Den rödgröna regeringen är snabb att åberopa FN utan att bry sig om att organisationen är genomkorrumperad samt påverkad och styrd av länder som de rödgröna annars vill isolera, t ex genom att neka vapenköp.

Behöver jag tillägga att jag saknar Inga-Britta Ahlenius?

SveTsarens ‘day of fame’

I nov förra året bjöd Löfven in till toppmöte i Göteborg. Den sortens inbjudan görs normalt bara av EU:s ordförandeländer. Den konventionen bröt Löfven mot och drygt 20 stats – och regeringschefer från EU kom på besök. Som värd för det stora toppmötet kapade Löfven åt sig sin stund i rampljuset och fick en dag med statsmannaglans i den europeiska solen.

-Om vi inte klarar av detta har hela EU ett gigantiskt problem med människor som är rädda för framtiden och som kommer att lockas till extremism, populism och nationalism, sa han till TT inför toppmötet.

Han tvekar aldrig att ge uttryck för sin besatthet av extremism, populism och nationalism.

Mötet la grunden till den s k ”sociala pelaren”. Tillsammans med EU-kommissionens ordförande Juncker försökte Löfven att locka med ett nytt och ambitiöst område tänkt att regleras av EU:s lagstiftning. Detta skulle innebära en EU-gemensam politik för sociala rättigheter och arbetsmarknad. Det är häpnadsväckande att en fackets man som Löfven aktivt försökte medverka till den svenska modellens undergång och till att överföra ytterligare makt till EU.

I Sverige är det som bekant arbetsmarknadens parter som själva styr genom avtal, inte genom lagstiftning. Detta har gynnat både företag och anställda. Det har dessutom gett fackföreningsrörelsen utomordentligt stor makt och mycket inflytande. Att införa denna ”sociala pelare” skulle innebära att Sverige går från kollektivavtal till överstatlig lagstiftning, vilket skulle utgöra ett direkt hot mot den svenska modellen. Hur kunde den f d fackförbundsbasen Löfven flytta makten från den svenska fackföreningsrörelsen till EU?

Många politiker och debattörer kritiserade förslaget då det kan hota den svenska modellen med fria förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Löfven uttalade sig hånfullt om dessa kritiker och kallade deras varningar för ”en skröna som passar dem som egentligen inte vill prata om sociala villkor”. Det vittnar nog mest om att han tagit del men ej förstått vad denna ”sociala pelare” skulle resultera i.

Faran med inkompetens och bristande insikt hos politiker ska inte underskattas. Den f d fackföreningsbasen Löfven om någon borde ha insett att detta skulle innebära slutet för den svenska arbetsmarknadsmodellen, en utveckling där EU-lagstiftning påverkar innehållet i svenska kollektivavtal och där EU-domstolen får tolkningsrätt i arbetsmarknadsfrågor.

-Statsministern har varit aningslös, säger Fredrick Federley, EU-parlamentariker (C).

En sådan naiv och aningslös statsminister kan landet inte ha. Låt oss hoppas att han inte får en ny mandatperiod präglad av naivitet, aningslöshet och inkompetens!

I sitt årliga tal i EU-parlamentet i september tydliggjorde Juncker målet med den ’icke bindande’ ”sociala pelaren”:

-Låt oss omsätta föresatserna från toppmötet i Göteborg till bindande lagstiftning.

Sedan dess har det tagits ytterligare ett konkret steg i den riktningen. I förra veckan röstade EU-parlamentet igenom arbetsvillkorsdirektivet. Om det blir en bindande lag inom EU, innebär det slutet för Sveriges arbetsmarknadsmodell. Svenska EU-parlamentariker, inklusive socialdemokrater, röstade emot förslaget men direktivet antogs med bred majoritet.

-Det är ironiskt att det blev en socialdemokratisk statsminister och socialdemokraterna som begravde den svenska modellen, sa Jasenko Selimovic, EU-parlamentariker (L) i en presskommentar.

Såssarnas initiativ till den sociala pelaren tog dock en annan vändning än partiet avsåg under Löfvens stund i rampljuset fjol. Nu råder bred enighet om att svenska arbetsmarknadsmodellen måste försvaras mot överstatlig lagstiftning och klåfingrighet. Förra veckan blev Löfven överkörd av samtliga partier i riksdagen inkl sitt eget parti.

Det ska bli mycket intressant att se hur han och hans partikamrater ska klara av att förklara för de EU-stater som vill införa den ”sociala pelaren” att initiativtagaren och den svenska riksdagen nu beslutat att säga nej till den.

Sve-Tsarens ’day of fame’ hotar sålunda att sluta i ’days of shame’.

Lööftunt

 Annie Lööf gillade inte att Kristersson och Busch Thor motsatte sig att hon skulle få ett sonderingsuppdrag av talmannen eftersom de ansåg att alla möjligheter redan var uttömda efter två sonderingsrundor. Lööf däremot ansåg att Kristersson inte ordentligt uttömt alla möjligheter att få till en ny regering. Därför tjatade hon sig som ett barn till att få sondera förutsättningarna för en regering. Då hon själv tillsammans med Björklund utgjort det största hindret för en ny regering, kände man sig nog tvingad att låta henne försöka. Dessutom krävde Stefan Löfven att hon skulle få sonderingsuppdraget. Det kanske fick henne att hoppas att hon skulle lyckas och kanske t o m få en statsministerpost.

Men ”Framåt” gick det inte för Lööf under hennes vecka av samtal. Det är märkligt att två mindre partier (C och L) håller svensk politik som gisslan p g a sitt behov av samtalsterapi och egensinnig ’kan själv’-mentalitet. Det som stått fullt klart för de flesta andra av oss ända sedan 9 september tycks nu i alla fall äntligen ha gått upp för henne. Ingen utom möjligen hon själv och Björklund trodde att hon skulle lyckas sy ihop ett regeringsförslag med samarbete över blockgränsen. Hon fick ändå chansen att bevisa att också hon misslyckats med sitt uppdrag och med att få stöd för att själv bli statsminister. Det måste ha varit tungt och pinsamt för den självgoda Lööf att erkänna sitt misslyckande och att tvingas inse den verklighet alla vi andra redan insett.

Björklund har på sistone f ö utsatts för press från sitt eget parti. I Aktuellt i tisdags sade han att partirådet får bestämma och att de som en sista åtgärd kanske får acceptera den M-KD-regering de hittills röstat mot. Minsann! Enligt källor till Expressen driver dock Björklund internt linjen att partiet ska gå ur Alliansen för att söka samarbete med S. Källorna rapporter även att Björklund börjat dela ut ministerposter i partiet för att få stöd för sin linje. Klart är att han under alla sina år som partiledare inte lyckats lyfta partiet. Det torde innebära att hans dagar som partiledare kan vara räknade. Att i det läget säkra en ministerpost i en S-regering skulle antagligen kunna förhindra att han avsätts som partiledare de närmaste åren.

Lööfs budskap är nu att M och S blockerar regeringsbildningen, då de bara vill rösta ja till sig själva som statsministrar. Vilken blixt från klar himmel! Trots att C aktivt fällt Löfven och röstat mot sin egen statsministerkandidat Kristersson har hon mage att hävda att:

– Blockeringen finns inte hos C och L.

Alltid någon annans fel och ansvar, inte minst folkets, som röstat fram fel valresultat. Att hennes egna och Björklunds låsningar har förvärrat regeringskrisen ytterligare har tydligen inte föresvävat henne. Inte heller att hennes sondering inneburit ännu mer meningslöst slöseri med tid. Lööf säger kategoriskt nej till de regeringsförslag som är tänkbara och ja till regeringsförslag som är otänkbara och som ingen annan vill ha. Hur tänker hon egentligen?

Både Lööf och Björklund kunde tack vare SD:s aktiva stöd fälla Löfven och regeringen. Hur rimmar denna inkonsekvens med hennes höga moral och värderingar? Varför är det OK att ta SD:s stöd att rösta bort Löfven men vägra att ta hjälp av SD:s aktiva eller passiva stöd för att rösta för en alliansregering med Kristersson som statsminister? Hur förklarar hon och Björklund för oss väljare att det är viktigare att isolera SD än att driva igenom sin egen politik? Hur förtroendeingivande är det med politiskt ansvariga som vägrar genomföra den politik de gått till val på? Räcker det inte med att Alliansen förra mandatperioden genom DÖ helt i onödan gav bort makten till de rödgröna enbart för att utestänga SD från makten? Lärde de sig inget av det misstaget?

-Jag vill helst se en alliansregering med stöd över blockgränsen och med Kristersson som statsminister.

Vilket trams! Varför röstade Lööf och Björklund då ned sin allianskamrat Kristersson och möjligheten att genomföra en borgerlig politik? Varför föredrar de en socialistisk regering och politik som tar stöd av Vänsterpartiet med sina kommunistiska rötter? Lööf och Björklund underkänner helt enkelt valresultatet som gav SD 17,5% av rösterna. De borde fundera på hur deras eget agerande har bidragit till att SD nu växt i flera val, men konsekvensanalys verkar inte vara Lööfs och Björklunds styrka. Inte heller förmågan att se sina egna låsningar och begränsningar.

SD pekade tidigt på flera av dagens växande problem, men 7-klövern vägrade debattera dessa av rädsla för att det skulle ’gynna mörka krafter i samhället”, d v s SD. I åratal har 7-klövern vägrat att ta upp problem och frågor som skulle kunna gynna SD. Det stora problemet för 7-klövern har emellertid varit att också verklighetens folk sett och drabbats av de växande problemen. SD blev därmed partiet för allt fler väljare som inte längre tror på maktelitens ’sverigebild’.

Politik handlar dock inte längre om vad man planerar att genomföra utan vem man vill göra det med. Eller rättare sagt – vem man inte vill göra det med. Dessutom har känslor och moraliska överväganden tagit kommando över ansvar och förnuft. Björklund har t ex gjort klart att det är löftet till hans söner som styr hans ställningstagande, fast nu tycks även L:s partiråd vilja vara med och styra. Lööf styrs av ett uppblåst ego, moraliskt högmod och makthunger. Hennes fokus är att bygga sitt varumärke med Thatcher och Macron som förebilder. Om Lööf och Björklund istället hade prioriterat landet bästa, hade de inte låst upp sig så hårt med motstridiga, ogenomförbara löften utan accepterat valresultatet, sett till att bilda en borgerlig regering och genomfört sin borgerliga politik med eller utan aktivt stöd av SD.

Årets julklapp lär bli begagnat. Lööf och Björklund borde kanske önska sig ett bättre begagnat folk, eftersom de inte godkänner det valresultat verklighetens folk röstat fram.

‘Annieansen’ still going wrong

Hade ca 14% av väljarna röstat på ’Annieansen’, d v s C och L, om Lööf och Björklund innan valet klart och tydligt informerat väljarna om att det viktigaste för dem är att stänga ute SD? Idag är det glasklart att C och L prioriterar isoleringen av SD framför att välja Kristersson till statsminister och att genomföra den borgerliga allianspolitik de gick till val på.

Innan valet lovade C och L att rösta bort Löfven, att deras mål var en alliansregering med Kristersson som statsminister och att SD inte skulle ges något inflytande. Det första de gjorde var att med SD:s hjälp och inflytande rösta bort Löfven. Egennytta, hyckleri och dubbelmoral! Sedan har de mage att kräva att Löfven och S ska stödja en alliansregering med Kristersson som statsminister, d v s stödja den allians som fällde honom. Verklighetsfrånvänt och enfaldigt!

Löfven har varit mycket tydlig med att han i egenskap av ledare för det största partiet (som trots sin identitetspolitik fick det sämsta valresultatet sedan 1911) ska bilda regering och vara statsminister – med eller utan SD:s stöd. S är ett maktparti och till skillnad från Alliansen avstår de inte från makten och politiken av rädsla för SD:s ev inflytande. (F ö kan såssarna gott få regera ihjäl sig under kommande mandatperiod och ta hand om de problem de skapat/förvärrat genom sin inkompetens och sitt svaga ledarskap).

Så hur tänker ’Annieansen’? Varför röstade de bort Löfven? Varför var det OK att rösta bort honom med hjälp av SD:s aktiva stöd men helt omöjligt att rösta för Kristersson som statsminister med SD:s hjälp? Och hur förklarar ’Annieansen’ att den prioriterar strategi och spelteori framför sakpolitik och landets skriande behov av borgerlig politik?

’Annieansen’ håller ihärdigt fast vid att Alliansen som helhet ska regera ihop. Därför vill de nu testa en regering med Alliansen och Mp. Till vilken nytta? Den konstellationen skulle inte få egen majoritet i riksdagen och är därmed dömd till undergång redan på förhand, om inte S stöder den. Det har Löfven som bekant sagt blankt nej till. Björklund påpekar visserligen att Alliansen och Mp nu styr tillsammans i Stockholm. Han undviker att samtidigt påpeka att där har den konstellationen egen majoritet och är därmed oberoende av om andra partier stöder deras politik eller inte.

Enl uppgift har liberalernas partisekreterare, Maria Arnholm, på sistone rest runt i L-distrikten för att söka stöd för att partiet ska kunna gå in i en regering med Socialdemokraterna. I partiets riksdagsgrupp finns dock ett betydande motstånd mot det. Innebär det att tamburmajoren håller på att falla i farstun för Löfvens ev lockrop? Man ska inte underskatta maktens drivkrafter. Att desertera till en S-ledd regering skulle trots L:s svaga valresultat kanske kunna rädda en kortvarig ministerpost åt majoren. Att gå emot sina medlemmars och väljares önskemål ger dock ingen varaktig seger. Är det förresten anständigt av en f d major att prioritera jaget före laget och överge sin armé utan ledaré?

I Expressen -TV i fredags konfronterades Björklund med Demoskops novembermätning. Den visar att L rasar och SD rusar i opinionen. Björklund svarade då:

-Vad mätningarna säger nu är inte så centralt.

Även om det är långt till nästa val (såvida inte ett extraval inträffar inom några månader) är det en märklig inställning av ledaren till ett liberalt parti. Men det är i linje med hans intention att rösta nej till Kristersson som statsminister – trots att han säger sig vilja ha en alliansregering med Kristersson som statsminister och trots att en majoritet av väljarna vill ha en borgerlig regering istället för en socialistisk. Undra på att Mauricio Rojas och Nyamko Sabuni lämnade partiet! Deras uttåg lär snart följas av många andra mot bakgrund av partiets nuvarande brist på borgerlig politik och en stark och demokratisk ledare.

Idag publicerar SvD/Sifo en mätning som borde kyla ner Björklund. Den visar att varannan L-väljare är emot hans linje att på onsdag rösta nej till Kristersson som statsminister. SvD rapporterar att endast 18% av L:s väljare stödjer partiets avsikt att rösta emot en moderatledd regering med Kristersson  som statsminister. Har Björklund samma inställning till de åsikter som hans medlemmar framför i dagens SvD/Sifomätning som han hade till de åsikter som väljarna i Demoskopmätningen framförde, kommer han utan att tveka att sätta sig över också sina medlemmars vilja att han ska rösta ja till Kristersson på onsdag. Är kanske hans löfte till sönerna viktigare för honom att hålla än löftet till väljarna att genomföra den borgerliga politik han gått till val på?

Om ’Annieansen’ på onsdag väljer att inte ta chansen att rösta för Kristersson blir det i så fall andra gången Alliansen, nu i form av ’Annieansen’, istället väljer att aktivt, eller passivt, hjälpa fram en vänsterorienterad regering. Enligt Nyheter idag (8/11) ”uppger ’tunga’ källor inom L till Expressen att Björklund alltmer lutar åt att vilja byta block till de rödgröna. Nu inväntar han Lööfs besked så att de kan gå över tillsammans”.

Löfven torde vara måttligt intresserad av Björklund eftersom de få mandat L har att erbjuda gör varken till eller ifrån för en rödgrön regering. Men om det är villkoret för att få över Lööf, kommer han att ta med Björklund på köpet. Det innebär knappast Framåt för Lööf. Därför misstänker jag att hon har andra mål i kikaren. Oavsett vad L nu, kommer det att bli mycket svårt att försvara t o m för en duktig retoriker som Björklund.

Vad landet skyndsamt behöver är politiker och ledare som agerar med övertygelse och ansvar, som står stadigt med båda fötterna på jorden och som inte tappar huvudet och seglar iväg upp i det blå. Vi måste kunna kräva att den som gör anspråk på regeringsmakten ska klara av att styra landet och att hantera det resultat som väljarna röstat fram. Verklighetsfrånvända drömmerier, megalomani, egennytta, trams och ’schvammel’ har vi haft mer än nog av nu.

Mästermanipulatören Lööf

Annie Lööf är ute på en egotripp och gottar sig åt journalisternas uppmärksamhet. Först fällde hon tillsammans med Alliansen och med SD:s benägna bistånd Stefan Löfven och hans regering. Sedan föreslog hon att Löfven skulle stödja en alliansregering med Kristersson som statsminister. Vilket verklighetsfrånvänt trams! Nästa ogenomtänkta förslag var att S och M skulle bilda regering. Också det stupade på sin orimlighet då inget av partierna gick med på det. Lööf har också ’frågat chans’ på Mp, men de har sagt nej till att samarbeta med Alliansen. Varje vettig person inser idag att inget av de traditionella ”blocken” har några som helst förutsättningar att kunna bilda regering utan SD:s stöd. Ändå försöker Lööf med div krystade krumbukter och floskler förklara sitt ställningstagande.  Så hur ser Lööfs ’masterplan’ ut i den mån hon har någon?

Populisten Lööf är allt annat än blygsam. Hon rider belåtet på sina höga moraliska hästar, missar aldrig en chans att lyfta fram sig själv och försöker framstå som den naturliga ledaren trots sin vägran att acceptera normala krav på logik och konsekvens. Som ett led i sin politiska strategi har hon nu också börjat tala om att hon i teorin skulle kunna bli nästa statsminister (OK, we don’t agree on that). Kanske försöker hon få tiden att gå i hopp om att trötta ut både Kristersson och Löfven för att de till slut ska köpa idén att det bästa för landet är Lööf som statsminister. (Personligen börjar jag luta åt  att den rödgröna regeringen borde få fortsätta att regera. Att ta över allt elände deras inkompetens och vanskötsel ställt till med är ett politiskt självmordsuppdrag för en ny regering).

C är förvisso ett maktparti, men det är utmanande mot väljarna och rätt magstarkt av ledaren för ett parti som endast fick 8,6 % i valet att ens i teorin prata om att bli statsminister. Att hoppas på att Löfven med sina 28% skulle avstå från statsministerposten till förmån för den konstellation som röstade bort honom efter valet är tramsigt. Hur kan Lööf med trovärdigheten i behåll ens föreslå detta? Det krävs mod, ledarskap, bredd, mognad och pragmatism för att styra landet, inte dagdrömmar, utopier och låsningar. Dessutom måste en politisk ledare kunna se och hantera målkonflikter. Det kan inte Lööf. Likt en robotgräsklippare tuggar hon på tills hon stöter på verkligheten. Då vänder hon bara med ett leende och går åt ett annat håll.

Mästermanipulatören Lööf är både faktaresistent och inkonsekvent och har nu försatt sig själv i en svår situation; hur hon än väljer måste hon bryta löften. Väljarna och demokratin liksom landet struntar hon i under sin jakt på makt till varje pris. Likaså bortser hon ifrån att över 90% av väljarna inte röstade på C. En plats i solen och på heta stolen är hennes primära mål och ”Framåt” är hennes valspråk. Uppåt hade kanske passat bättre.

Inför valet försäkrade både Lööf och Björklund att en borgerlig regering, helst med hela Alliansen, och med Kristersson som statsminister var målet. Ett annat löfte till väljarna var att se till att SD aldrig får något att säga till om. Det är naivt på gränsen till enfaldigt att avge ett sådant löfte; SD:s opinionssiffror innan valet pekade på att de skulle bli större än M. Så blev inte fallet, men SD blev med 17,9% landets tredje största parti och betydligt större än C och L tillsammans. Det är absurt att inte ens kunna samtala med SD för att ta reda på i vilka sakfrågor man har en samsyn och kan samverka för att få igenom den borgerliga politik Sverige så väl behöver.

När jag som väljare röstar på ett parti och en politik som är bra för landet, tar jag för givet att partiet ifråga ska göra allt för att ta makten och förverkliga den politik det gått till val på. Därför är det svårt att förstå varför C och L genom sitt kontaktförbud med SD hindrar Kristersson från att förankra en borgerlig regering i riksdagen. De ’fyras gäng’ har upprepade gånger innan valet hävdat att de står varandra närmare nu än under Alliansregeringens år. Rent sakpolitiskt står också SD idag närmare allianspartierna än tidigare, men kontaktförbudet väger tyngre än demokratin, respekten för över 1,1 miljoner väljare och landets behov av en borgerlig politik. Tyvärr domineras de politiska samtalen i dagens Sverige istället av 7-klöverns interna tävlan om vem som avskyr SD mest. Praktiskt taget alla politiska diskussioner handlar om hur SD ska förhindras från politiskt inflytande istället för hur man ska genomföra nödvändiga reformer och få landet på fötter efter den rödgröna regeringens stora inkompetens och misslyckade politik.

Så ska C och L svika de borgerliga väljarna genom att rösta fram en rödgrön regering som stöds av V, d v s en liknande regering som den de fällde efter valet? Eller ska de acceptera att aktivt eller passivt stödja en M-regering för att ge landet en borgerlig regering? Det är dags för Lööf och Björklund att sluta drömma, att stiga ner från sina höga moraliska hästar och bekänna färg. Om C och L väljer att rösta ner en alliansbudget som stöds av SD innebär det dödsstöten mot Alliansen, som redan nu visar många svaghetstecken. Dessutom kan ett sådant svek och väljarförakt slå tillbaka mot C och L i ett kommande /extra/val.

Nu krävs handfast och konkret handling för att gå från låsning till lösning. Det enda som kan sätta stopp för den utdragna politiska farsen med fria fantasier och önsketänkande är att talmannen nu presenterar skarpa förslag på statsminister till riksdagen. Då får vi se om allianspartierna än en gång väljer att avstå regeringsmakten till vänstersidan för att hindra SD från inflytande. Genom att förra mandatperioden införa decemberöverenskommelsen avstod de frivilligt från att genomföra sin egen politik och gav därmed bort makten till den rödgröna regeringen. Oförlåtligt! Hur de än gör denna gång kommer SD som tredje största parti att påverka vem som får bilda regering.

För ett par dagar sedan liknade Carl B Hamilton, nationalekonom, f d liberal riksdagsledamot och ekonomisk talesperson, C och L med åsnan som inte kunde bestämma sig om hon skulle välja hötappen till höger eller hötappen till vänster och därför föll ner död mittemellan av svält. Att dö av svält torde varken Lööf eller Björklund göra, men de borde kanske betänka att den som gapar över mycket mister ofta hela stycket.

 

Follow the money!

Det är inte lätt för oss väljare att hänga med i den pågående politiska cirkusen. Allianspartierna i allmänhet, C och L i synnerhet, vägrar som bekant att ta emot passivt eller aktivt stöd av SD. Så hur kom det sig att de accepterade att SD röstade för den borgerliga talmanskandidaten Norlén, som därmed valdes? Eller att SD hjälpte Alliansen att fälla Löfvén? Hur förklarar C och L denna inkonsekvens? Byter de helt enkelt fot när det passar? Hur trovärdigt är det?

C och L säger tydligt nej till en alliansregering då den inte kan röstas igenom utan SD:s aktiva eller passiva stöd.  Kristersson föreslog då en M-regering eller en M- + KD-regering, men det säger Lööf och Björklund också bestämt nej till. Med sådana vänner behöver man inga fiender.

C och L vill istället samarbeta över blockgränsen fast på sina egna villkor; S ska ingå i ett regeringssamarbete med hela Alliansen utan att få statsministerposten. Den ska Kristersson ha. Löfven har tydligt avvisat detta förslag, men C och L framhärdar. De säger ja till nej och nej till ja och förespråkar regeringsalternativ som är omöjliga att forma. Det hela reduceras till ett skådespel som börjar bli alltmer absurt och verklighetsfrånvänt. Det handlar nu främst om maktspel och förhalningstaktik för att trötta ut motståndaren och vinna tid; den som är minst angelägen om att få till en regering vinner.

Det är nog dags att begrava Alliansen; den mår helt enkelt inte bra. Vidare verkar de fyras gäng ha saknat en gemensam plan för hur de ska ta makten. Utan en sådan plan saknas förutsättningarna för en hållbar alliansregering. Nu behöver man agera utanför boxen för att lösa landets problem. Rent sakpolitiskt skulle en hel del av allianspartiernas politik kunna vinna stöd hos SD, t ex inom migration och integration, bostadsbrist, sjukvård, kriminalpolitik och äldrefrågor. Likaså skulle en alliansbudget kunna få stöd av SD, som vill sänka skatten på arbete, sänka arbetsgivaravgiften och pensionärsskatten, skrota sjuklöneansvaret för småföretagare, höja och bredda Rot och Rut, ta bort sjuklöneansvaret för småföretagare och göra en ordentlig satsning på försvaret. Att SD skulle fälla ett budgetförslag som liknar deras egen politik till förmån för en V-MP-S-budget är inte särskilt troligt.

Lööf och Björklund anser det viktigare att inte prata med Åkesson än att leda landet och genomföra sin politik. Att tala med SD verkar vara ett värre hot mot samhället än utanförskap, hedersvåld och förtryck, antisemitism, dåliga skolresultat, tilltagande otrygghet, gängkriminalitet, urholkad välfärd etc. Varför väljer Alliansen att avstå från att ta makten och genomföra reformer som är bra för Sverige? Beröringsskräck eller motvilja mot SD kan inte vara viktigare än alla sakfrågor.

Att avstå från att få genomslag för sin politik för att SD tycker likadant var kärnan i DÖ, men den tiden är förbi. Hade de borgerliga partierna haft en gemensam plan för att gripa makten, hade förutsättningarna för en alliansregering funnits och sakpolitiken hade bildat den gemensamma kärnan. Nu handlar det mest om strategi, taktik och spelteori. Beröringsskräcken mot SD underminerar demokratin och hotar att lamslå hela partisystemet. Det är oacceptabelt att politiska ställningstaganden ska styras utifrån låsningen kring SD.

En ny regering verkar dröja, men redan 15 nov ska förslag till budget för 2019 läggas fram. Flera röster har i veckan höjts för att M snarast ska lägga fram ett eget budgetförslag. Det skulle kunna vara ett sätt att komma vidare i dagens låsta position. SD har redan sagt att de kan tänka sig att stödja M:s förslag om det överensstämmer med SD:s politik. KD torde också kunna tänka sig att stödja det. C och L har visserligen redan klargjort att de kommer att rösta nej till en M-regering.  Skulle de också välja att aktivt, eller passivt, fälla en M-budget som överensstämmer med den budget  Alliansen gemensamt redan tagit fram, om det budgetförslaget kräver aktivt eller passivt stöd av SD för att gå igenom? Det skulle i praktiken innebära att de aktivt, eller passivt, röstar fram en rödgrön vänsterorienterad budget. Där måste väl ändå gränsen för Lööf och Björklund gå, i alla fall för deras väljare.

Peter Santesson, chef för opinionsinstitutet Demoskop, gick nyligen ut på Facebook och talade om en ”lucka i lagen”. Den innebär att om talman Andreas Norléns tolkning av grundlagen vinner, d v s att han kan låta sonderingarna pågå hur länge som helst utan att lägga fram förslag till riksdagen, blir talmannen enväldig. Santesson påpekade att talmannen m a o kan förhala en regeringsbildning i evigheter utan att riksdag eller regering har några formella möjligheter att agera.

Enl Johan Westerholm /ledarsidorna.se/ finns en vilja att dra ut på tiden då risken för ett extra val under 2019 är stor. Bara tre av partierna har pengar till detta; S med tillgång till LO:s kassa, C med en kassa som är störst i Europa och SD, som fått pengar över i detta val och som dessutom budgeterat för ett extra val. Det innebär att bara tre av åtta partier klarar av ytterligare en valrörelse under mandatperioden utöver den redan planerade valrörelsen inför valet till EU-parlamentet.

-Talmannen försöker nu dels låsa upp blocken men samtidigt förbereder han partierna för ett extraval och då ge de små partierna utan ekonomi en möjlighet att kombinera valrörelserna. Både den till riksdagen och den till EU-parlamentet i likhet med ”supervalåret” 2014. Två valrörelser i en. Det skulle Liberalerna, Miljöpartiet, Kristdemokraterna, Vänsterpartiet och Moderaterna klara av. Dessa skulle däremot inte klara av två separata. Att ladda om med en valrörelse som kanske börjar i december och slutar i mars för att sedan ladda om på nytt inför EU-valet i maj kommer inte gå för något parti utom socialdemokraterna. Deras partiorganisationer är för små helt enkelt och redan idag baseras valspurterna på att medlemmarna ställer upp på sin fritid och sparade semesterdagar.

Vad vi ser kan mycket väl vara en medveten förhalning i tyst samförstånd mellan de ekonomiskt svaga partierna och talmannen till mitten av februari.

Westerholms antagande verkar ganska rimligt, inte minst mot bakgrund av den förhalning som Lööfs och Björklunds orimliga och inkonsekventa regeringsalternativ innebär och de låsningar som finns inom 7-klövern.

Läs också Westerholms inlägg på ledarsidorna.se!