”Läget är jävligt allvarligt”

I slutet av september förra året mördades en 60-årig kvinna i sitt hus i Umeå. Mördaren var ytterst brutal; han sparkade, stampade och hoppade på kvinnan längst ner i hennes egen källartrappa. För att försvåra för polisen att säkra spår strödde mördaren ut mjöl i trappan, men hans skoavtryck i blod fanns kvar på brottsplatsen.

Kvinnan hade känt mördaren länge. Han hävdade att kvinnans bror haft en skuld till honom och därför lovat honom att få använda garaget i villan för att bedriva näringsverksamhet där. Kvinnan ville inte ha mannen i garaget och försökte få ut honom därifrån, men till slut lyckades hon få honom avvisad.

Mannen åtalas nu för mord. Enl åklagaren ska motivet vara att han ville åt kvinnans hus. Mannen förfalskade därför ett testamente som innebar att villan efter kvinnans död skulle tillfalla en av mannens nära släktingar.

I samband med polisutredningen visade det sig att mannen finns under många avsnitt i belastningsregistret. Redan 1996 dömdes han till två års fängelse för grov varusmuggling, 1997 utvisades han på livstid och 1998 sökte han åter asyl i Sverige. P g a många tidsbestämda uppehållstillstånd, överklaganden och verkställighetshinder har utvisningen aldrig blivit av under de gångna 20 åren!! Sedan 2015 har mannen klassats som ’avviken’. Hur är det möjligt? Hur många misslyckade eller uteblivna utvisningar ska vi tolerera? Staten borde avkrävas skadestånd för sitt flagranta misslyckande att skydda landets medborgare.

Mannen nekar till brott och har krävt att få Leif Silbersky som försvarare.

Ett par veckor senare hittade ett par grannar en 89-årig kvinna i Norsjö (Västerbotten) brutalt mördad. Spåren ledde polisen till 20-årige Amir Amiri, som greps och anhölls redan samma kväll. Enl åklagaren mördade han kvinnan genom att utsätta henne för ”trubbigt våld mot huvudet” och sticka henne med ”ett eggvasst föremål mot bålen och ena benet”.

Mordet kan enl åklagaren ha varit ett rånförsök som spårat ur, då Amiri vid tiden för mordet hade skulder på ca 15 000 kronor som gått till indrivning hos Kronofogden. Amiri har dock hela tiden nekat till mordet men har inte kunnat förklara varför hans strumpor bär spår av den mördade kvinnans blod. Han åtalades i januari för mord och Skellefteå tingsrätt har nu dömt honom till 14 års fängelse och livstids utvisning efter avtjänat straff.

Amiri är medborgare i Afghanistan och kom till Sverige för fem el sex år sedan, d v s långt innan han blev myndig. Hans familj består av mamma och två små syskon. De bor i Teheran. Han är gift och hans fru väntar barn. Innebär detta att Sverige beviljade asyl åt ”ensamkommande barn” från Afghanistan redan för fem-sex år sedan? Och är Amiri ytterligare ett exempel på ”ensamkommande afghanska barn” som egentligen kommer från Iran? Säkert är i alla fall att en kvinna kallblodigt mördades av Amiri och lämnades att dö i ett soprum. Varför ska vi skattebetalare tvingas bekosta hans fängelsevistelse? Är det inte på tiden att Sverige låter utländska brottslingar sona sina brott i hemländerna om de inte hunnit få svenskt medborgarskap när brotten begås?

Ovanstående utgör bara 2 av alla mord som skedde under 2017. Antalet fall av dödligt våld 2017 är den högsta nivån av konstaterade fall av dödligt våld sedan 2002 när Brottsförebyggande rådet, BRÅ, började föra statistik. Aldrig tidigare har så många mord, dråp och misshandelsfall med dödlig utgång anmälts i Sverige som 2017. Utredaren Nina Forselius ser det så här:

-Det enda det egentligen betyder är att polismyndigheten har tagit upp fler brott, säger hon.

Vem är förvånad över hennes svar? Hon kan ju inte säga att det till stor del är ett resultat av politikernas ansvarslösa invandringspolitik och naiva mångkulturalism. Statistik, frågor eller uppgifter behandlas idag ofta utifrån vem som kan gynnas eller missgynnas av dem. 7-klövern och main stream media, MSM, offentliggör och publicerar högst ovilligt något som kan ”gynna mörka krafter i samhället”, d v s Sverigedemokraterna. Både demokratin och väljarnas förtroende hotas när olika politiska krafter och agendor används till att censurera och förvränga information och statistik.

Justitieminister Morgan Johansson har med en dåres envishet hävdat att antalet mord och våldsbrott minskar i Sverige. Samtidigt vittnar TV, radio och tidningar om att hans påståenden är genomfalska. Inte minst har antalet skjutningar mot polis, stenkastning mot blåljuspersonal, bråk och våld på akutmottagningar, hedersvåld, gruppvåldtäkter, våldtäkter mot män och andra sexualbrott ökat dramatiskt. Ovärdigt en minister i allmänhet, en justitieminister i synnerhet, att medvetet ljuga! Faktaresistens, strutspolitik och mörkläggning är respektlöst både mot medborgare och mot demokratin, som mer och mer övergått i demokratur.

Men nu är det valår och de politiskt ansvariga har börjat ”svära i kyrkan” och kopiera allt mer av SD:s förslag och politik. Allt som var förbjudet att säga förra året kan nu sägas och göras i jakten på väljarna och makten. Magdalena Andersson gick t ex före jul ut och uppmanade migranter att inte längre komma till Sverige då vår kapacitet att ta emot dem har nått vägs ände. Moderaternas Elisabeth Svantesson kräver att få veta vad invandringen kostar, en majoritet av partierna vill ha strängare straff och föreslår att villkorlig frigivning ska avskaffas. Ylva Johansson har börjat prata om att inrätta avresecentra för alla migranter som inte beviljats asyl och Anna Ekström har varit ute och pratat om mobilförbud och ordning och reda i skolan. Mycket ull och litet verkstad misstänker jag. En hel mandatperiod har regeringen haft på sig utan att genomföra detta.

Som om partiernas plötsliga omvändelser inte vore nog har nu också kriminologen Jerzy Sarnecki, Sveriges svar på ’Bagdad Bob’, gjort en veritabel U-sväng. Ifjol hävdade han att Sverige blir allt tryggare. När han nyligen intervjuades i Forskning och Framsteg sa han sig nu vara tagen på sängen över den verklighet som vi andra länge oroats av:

-Detta har tagit oss och polisen med total överraskning. Det tar tid att lära sig att bekämpa detta. Det kräver gigantiska resurser. Och det ser faktiskt väldigt illa ut just nu.

Sarnecki är mycket bekymrad över situationen och över att våldet börjar sprida sig också utanför utanförskapsområdena. Han jämför nu Sverige med 1920-talets gängkriminalitet i Chicago. Han går så långt att han säger att ”läget är jävligt allvarligt” när det gäller det dödliga våldet. För bara något år sedan var han ytterst faktaresistent och förnekade kraftfullt den uppenbart negativa utvecklingen.

En viss faktaresistens uppvisar Sarnecki dock fortfarande. Det har rests krav från olika håll på att BRÅ bör ta fram en ny sammanställning över kopplingen mellan brott och etnicitet. Senast en sådan sammanställning gjordes var 2005. I Svt:s Agenda (15/1) framhöll Sarnecki att det knappast råder brist på kunskap eftersom det mellan 1974 och 2005 gjordes 24 undersökningar som alla visade att invandrade är överrepresenterade i brottslighet. Enligt Sarnecki skulle en ny undersökning visa på samma sak (SVT 15/1).

När Sarnecki 1989 medverkade i Svt:s Norra Magasinet i ett program om invandrare och brottslighet ansåg hand det angeläget att utreda förövarnas etnicitet och se vilka nationer de kom ifrån:

-Det är helt givet att vi måste titta på olika etniska minoriteter.

Politikernas ovilja att ta upp frågan om invandrares kriminalitet förklarade han så här:

-Man har bedrivit strutspolitik.

På senare år har Sarnecki möjliggjort för politikerna att bedriva just strutspolitik, vilket resulterat i att antalet fall av dödligt våld 2017 är den högsta nivån av konstaterade fall av dödligt våld sedan 2002. Det är ”jävligt allvarligt”, herr Sarnecki!

 

Lööfs förlorade heder (del II)

Centern lanserade för några dagar sedan ”Framåt” som sitt valspråk inför valet, en svensk variant av Obamas ”Forward” och ”En marche”. Båda presidenterna vann sina resp val under dessa ’paroler’. Lööf chansar och ler när hon presenterar valmanifestet. (Jag skulle dock välkomna ett parti som ”Bakåt” eller ”Gör Sverige normalt igen”).

C satsar 70 miljoner kronor på sin kampanj och betonar att man ser Sverigedemokraterna som en av sina främsta motståndare i valet. Lööf har under de senaste månaderna också tydligt visat att hon är beredd att underkänna vad kanske en femtedel av landets väljare kommer att rösta på i valet. Så snart hon möter en journalist upprepar hon med en dåres envishet att C aldrig kommer att ”ingå i ett regeringsunderlag som behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna”.

C säger sig också vilja besegra socialdemokraterna. Ändå kan Lööf tänka sig att agera stödhjul åt S och MP om SD fortsätter att vara stora. Visserligen kallar hon det ”blocköverskridande samtal” och att ”smutsa ner fingrarna”, men det skulle kunna innebära att vi plötsligt får se Lööf, som ofta talar föraktfullt om sossarnas politik, ”med nedsmutsade fingrar och uppäten högersko” sitta i samma regering som Löfven. De stora orden från Lööf skulle därmed bara vara en del av hennes vanliga floskler.

Vän av ordning undrar f ö om passivt stöd av SD skulle vara OK, om det innebär att Lööf får sitta vid köttgrytorna. Eller kommer C (tillsammans med övr allianspartier) att med en DÖ 2.0 än en gång ge bort regeringsmakten till S av rädsla för att SD röstar för Alliansens förslag? Det skulle verkligen ge SD inflytande över hur landet styrs. Oavsett hur Lööf lägger ut texten kommer SD att påverka hur landet styrs efter valet, såvida inte Alliansen får egen majoritet, vilket är högst osannolikt. Det är Lööf naturligtvis pinsamt medveten. Endast i fablernas värld och genom att våldföra sig på demokratin kan C m a o ignorera SD och deras väljare. Så länge makten inte lyssnar på folket, ska den dock avsättas. Det är just det som är demokrati.

C:s vision för Sverige är ett liberalt samhälle som värnar om mänskliga fri- och rättigheter och som välkomnar massinvandring från den islamska världen, vilket innebär en accelererande islamisering av Sverige. Hur liberalt blir ett Sverige med stort islamistiskt inflytande? Partiets vision och invandringspolitik har uppenbarligen inte föregåtts av någon djupare konsekvensanalys.

I en debattartikel (11/3) i nättidningen Samtiden skriver Tomas Brandberg:

- Någon konsekvent frihetlig liberalism har vi egentligen inte heller sett till, förutom en ultraliberal migrationspolitik, bisarra diskussioner om månggifte och liknande. Men tolerans mot medeltida sedvänjor kan inte kallas liberalism.

För ett par veckor sedan blev det stor skandal när Ebtisam Adobe, en av C:s riksdagskandidater, tillika nämndeman, tillsammans med en invandrad nämndemannakollega i en dom i Solna tingsrätt röstat enligt sharialagar. ’Shariamålet’ blev plötsligt Lööfs heta potatis. Nu tvingas hon förklara varför odemokratiska åsikter och värderingar som ”hotar värdegrunden” tillåtits i hennes parti. Dessutom måste hon förklara varför hon är så förvånad över resultatet av sin och partiets egen invandringspolitik. Finns det förresten i partiet alls någon tanke på att man själv kan ha bidragit till de problem man nu inför valet påstår sig vara bäst på att lösa?

C är i desperat behov av fler personer med utländsk bakgrund på sina listor och en inkvoterad muslimsk kvinna är säkert en nyttig bricka i det politiska spelet. Så sent som i december (19/12) skrev AB att C var sämst på mångfald och i VLT varnade ledarskribenten Sakine Madon för mångfaldspanik:

-I jakt på ytlig mångfald, och med röstfiske i siktet, sätter partier etnicitet eller religiös tillhörighet före åsikter och värderingar.

C borde ha stoppat Ebtisam Adobe redan 2006 efter att hon i Svt:s Rapport efterlyst muslimsk arvsrätt i Sverige. Hon tilläts ändå kandidera till riksdagen och tillämpa lagen som nämndeman. Dessutom fanns hon med på listan också inför höstens riksdagsval. Hur förklarar Lööf och hennes partikollegor det? I en intervju med AB medger Lööf att hon känt till Aldebes islamistiska åsikter tidigare men skyller på de lokala centerpartisterna.

Magnus Ranstorp, forskningschef på Centrum för assymetriska hot- och terroriststudier vid Försvarshögskolan, länkar på Twitter till en intervju med Lööf i AB och konstaterar att Ebtisam Aldebes och hennes makes islamistiska åsikter varit kända sedan länge. Lööf svarar att ”detta borde ha hanterats för tio år sedan” och tillägger att ”ni kunde ha berättat”.

Men hon visste ju redan! Varför försöker hon skjuta över ansvaret på Ranstorp? Är det förenligt med ansvar och gott ledarskap?

Lööf passar i intervjun med AB också på att ’smutsa ner’ andra partier:

Men det här är en väckarklocka för alla partier. Det har funnits både inom Moderaterna, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och nu också tyvärr i Centerpartiet. Dessa krafter har kunnat få höga förtroendeposter. Det är helt oacceptabelt. Så fort jag fick reda på det här satte vi igång en uteslutningsprocess

Verkligen? Lööfs svar fick den tidigare centerpartisten Edward Nordén att reagera:

-Ingen hörde något, såg något, förstod något, märkte något tydligen längre upp i partiet?
Är ni säkra på det? Riktigt säkra? Fundera på svaret.

Jag misstänker att Lööf möjligen svarar genom att presentera ytterligare bortförklaringar och floskler.

 

Lööfs förlorade heder (del I)

Centerns partiledare Annie Lööf påpekar ofta att hon är mycket tydlig. Bl a deklarerade hon i höstas att hennes målsättning är att bli statsminister 2022. I medierna har hon fått bra genomslag och viss stjärnstatus och partiets väljare verkar mycket nöjda med henne. Hon är en nutidspolitiker och hanterar skickligt dagens kommunikationskanaler, t ex Instagram, där hon lägger ut bilder på sig själv i olika trivsamma sammanhang.

Lööfs retorik innehåller mer ”jag” än övriga partiledares; ”jag vill vara tydlig med att jag” ……, ”jag och partiet står upp för….”. Väljarna förstår vad hon säger och hennes energi och tydlighet går hem hos många, inte minst för att konkurrensen från övriga partiledare saknas när det gäller energi, tydlighet och svansföring. Hon ses som en politiker som vågar ta ställning och stå upp för sina åsikter. Men i rättvisans namn, vilket parti vill inte ha nolltolerans mot hedersbrott, sexuella övergrepp och våld mot blåljuspersonal?

-Tryggheten ska finnas överallt i Sverige, i varje stad, i varje stadsdel, i varje by, i varje förort, varje dag på året”.

Så ska vi ha’t men hur ska Lööf genomföra detta?

När Lööf valdes till partiledare deklarerade hon inte att hennes ambition var att göra sitt bästa för Sverige tillsammans med allianskollegorna. Redan då var det jaget före laget:

-Alliansen är medlet för att nå Centerpartiets mål, inte ett mål i sig.

År 2022 ska partiet vara lika ”agendasättande” som DN, ha minst 20% och ha en egen statsministerkandidat. Det är Lööfs målsättning.

Lööf har klart och tydligt deklarerat att hon och Centern aldrig kommer att ”ingå i ett regeringsunderlag som behöver aktivt stöd från Sverigedemokraterna”. Hon lovar att en röst på Centern är ”en röst för att säkerställa att Sverigedemokraterna inte får inflytande över hur Sverige styrs” och se till att deras ”inskränkta syn på samhället” inte får mer utrymme.

-Centerpartiet är enda alternativet om man vill byta ut Stefan Löfven och samtidigt se till att Sverigedemokraterna inte ska få något inflytande, hävdar hon oblygt.

Att Centern på kommunal nivå styr med stöd av SD t ex i Högsby i Småland verkar dock helt OK. På riksnivå går hon dock hellre i opposition om Alliansen skulle besegra de rödgröna i höstens val än att ta regeringsansvar för Sverige och bli beroende av SD:s passiva eller aktiva stöd för att få igenom sin politik. Är inte målet med att vinna ett val att faktiskt få igenom sin politik?

Låt mig i detta sammanhang inflika att även Centern har en mörk historia. Bondeförbundet var vid sidan av nazisterna det enda svenska parti som hade rasismen inskriven i sitt partiprogram:

”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda flyktingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

Trots sin påstådda tydlighet räcker Lööfs tydlighet uppenbarligen inte till att klart och tydligt göra upp med sitt eget partis mörka historia. http://www.dn.se/arkiv/ledare/ingen-gron-vitbok-om-det-bruna/

Det vore det klädsamt om Lööf vore tydlig med att hon faktiskt respekterar demokratins spelregler genom att samtala med alla demokratiskt valda partier och inte som nu ägna sig åt vuxenmobbning och negativ särbehandling. Det är ohederligt och ovärdigt en politiker som aspirerar på att bli statsminister 2022 att inte stå upp för alla människors lika värde. Hittills har jag f ö inte hört eller sett att Lööf vägrat samtala med vänstern, som har en mycket mörk historia som de själva gärna g/l/ömmer.

När DN i feb i samband med Centerns kommundagar tog upp frågan om en ev regeringsbildning svarade Lööf bl a att väljarna ”…… söker ett parti som tar ansvar, visar ledarskap, som står upp tydligt för sina principer men som också är berett att smutsa ner fingrarna för att styra landet. Till syvende och sist så är det viktigt att vi politiker tar ansvar för det valresultat som väljarna ger oss på valdagen”.

I Lööfs ögon innebär förhandling över blockgränserna, d v s med socialdemokrater och miljöpartister, i syfte ”att hitta ett alternativ som gör att vi får en långsiktig och stabil regering som kan regera Sverige tryggt” att smutsa ner fingrarna. Vilket häpnadsväckande uttalande! Att vägra samtala med alla riksdagspartier och därigenom inte ta ansvar för hela valresultatet borde då rimligtvis innebära att hon smutsar ner inte bara fingrarna utan hela kroppen. Det är bra att hon redan nu tydliggör sitt väljarförakt och sitt beslut att prioritera makten före väljarna och demokratin.

Lööfs ’öppna gränser’ mot sossarna kan innebära att en röst på Centern än en gång hjälper sossarna att sitta kvar vid makten. Vad gör en makthungrig politiker inte om man har en chans att hålla sig kvar på maktens taburetter? Detta blir inte första gången Centern hjälpt sossarna att regera. Under Maud Olofsson fick C dock en tydlig borgerlig profil:

- Jag vill inte ha mer Göran Persson, deklarerade Olofsson inför valet 2006.

Centern har visserligen kritiserat den rödgröna regeringen hårt under den gångna mandatperioden men har i själva verket möjliggjort att Löfven sitter kvar genom att aktivt förhindra regeringens avgång. Hade Lööf gått på övriga Alliansens linje när Transportstyrelsens IT-haveri avslöjades, hade misstroendeförklaringar riktats mot 3 ministrar. Det hade sannolikt tvingat regeringen att avgå.

Hur ser övriga allianspartier på Lööfs återkommande ”tydlighet”, utspel och flirtande med Löfen? Och hur stärker det Alliansens varumärke? Visserligen meddelar Lööf att hennes mål är en ny alliansregering 2018:

-Tillsammans med Alliansen och väljarnas stöd ska vi nästa år byta ut Stefan Löfven.

Men går Lööf att lita på? Och vad händer med moderaternas politiska löften och förslag om C vill att en alliansregering ska samarbeta med sossarna? Är övr allianspartier lika angelägna om att agera stödhjul till Löfven efter 2018? Det vore i praktiken en DÖ 2.0. Detta kräver vi väljare ”tydligt” besked om i god tid före valet. (Lööf var f ö den alliansledare som var mest besviken över att DÖ 1.0 föll.) Likaså kräver vi ’tydlighet’ av Lööf i andra frågor. Mer om detta i nästa veckas blogg.

Jag avslutar med ett citat av Margaret Thatcher, som Lööf sagt sig ha som förebild:

If you set out to be liked, you would be prepared to compromise on anything at any time, and you would achieve nothing.

Vården allvarligt sjuk

 

För några år sedan räknade tjänstemän på Socialdepartementet ut att 46 miljarder kronor satsades av den förra socialdemokratiska regeringen på vården för att förbättra tillgängligheten. Trots alla dessa miljarder hade svensk vård usla väntetider i ett internationellt perspektiv.

Så kom Alliansen och socialminister Göran Hägglund satsade bara 1 miljard per år för att radikalt förbättra de resultat sossarnas 46 miljarder misslyckats med. Alliansens ’kömiljard’ uppmuntrade landstingen att ta emot fler patienter och belönade dem som klarade av att behandla patienterna inom utsatt tid. Socialstyrelsen konstaterade att ’kömiljarden’ hade haft ”en tydlig inverkan på förutsättningarna för ett effektivt tillgänglighetsarbete”. Så fort den rödgröna regeringen fick chansen skrotade den ’kömiljarden’ och återinförde miljardrullningen.

Socialdemokraterna lovade också inför valet 2014 att korta köerna till vården, men verkligheten visar att köerna istället nästan fördubblats. Det har ingalunda hindrat den rödgröna regeringen att gång på gång hävda att ”svensk sjukvård är i världsklass”. Löfven har just inlett en turné med målet att sossarna ska uppfattas som det trovärdigaste ”sjukvårdspartiet”. På Akademiska sjukhuset i Uppsala inledde han med: ”Sjukvården kommer att ha en central del i det mest omfattande trygghetsprogrammet i modern tid i Sverige”. Löfven lockar nu väljarna med hela 14 000 nya vårdanställda till den sjukvård som redan är i ”världsklass”. Bygger hans löfte på en noggrann konsekvensanalys eller är det vanlig signal- och överbudspolitik inför valet? Att sätta upp ett mål om mer personal räcker inte om man saknar en tydlig bild av hur målet ska uppnås.

Health Consumer Powerhouse konstaterar i en rapport som jämför europeiska offentliga sjukvårdssystem, Euro Health Consumer Index 2017, att svensk vård utmärker sig inte bara genom långa väntetider. Vi är dessvärre också ett av de sämsta länderna ifråga om vårdens kostnadseffektivitet. Höga kostnader rimmar illa med långa köer konstaterar rapporten. I ett europeiskt perspektiv ligger vi däremot väl till ifråga om personaltäthet; Sverige har långt fler läkare och sjuksköterskor per invånare än snittet i OECD-länderna. Antalet möten mellan patient och läkare sjunker dock år efter år. Enligt en artikel av Jan Lindsten i Borås Tidning (25/2) går bara 18 procent av sjukhusläkarens arbetstid till direkta patientmöten och primärvårdsläkaren ägnar bara 47 procent av sin arbetstid till patientmöten.

Sossarnas svar på välfärdens bekymmer tycks oftast vara ”mer personal”. Löfven har ingen uppfattning om var i vården dessa 14 000 nya tjänster behövs, men han tror att satsningen ”kostar ungefär 10 miljarder”. Dessa miljarder ska tas från oss skattebetalare, som får kämpa hårt för att få tillgång till ”en sjukvård i världsklass”, med en fantastisk sjukvårdspersonal men allt sämre tillgänglighet och kostnadseffektivitet samt pengar som går till hyrläkare istället för till bättre löner och villkor för sköterskor och annan vårdpersonal.

Vårdförbundets kritik mot Löfvens ’valfläsk’ lät inte vänta på sig. Förbundet menar att det inte räcker med att lova fler anställningar om människor inte söker sig till sjukvården för att arbeta. Man behöver också titta på arbetstider, löner och arbetsmiljö. Inte minst har utvecklingen med hot och våld mot vårdpersonal på akutmottagningar försämrat arbetsmiljön. Hur påverkar arbetsmiljön och stressen patientsäkerheten?

Sköterskorna säger upp sig och de som stannar kvar knäar under stressen och extrapassen. Idag har vårdanställda fler arbetsgivare att välja mellan, vilket innebär att landstingen fått svårare att rekrytera och behålla kompetent personal. En följd av detta är att vårdavdelningar står tomma i brist på sjuksköterskor och undersökningar, provtagningar och operationer ställs in p g a brist på specialistpersonal. Onödiga kostnader och långa köer ger onödigt lidande. Högre löner, större möjlighet att styra över sin arbetssituation och en rimligare arbetsbelastning i förhållande till arbetstid skulle nog kunna locka tillbaka en del av den personal som slutat.

Fler anställda är dock inte vårdens enda stora problem. Sverige har redan långt fler läkare och sjuksköterskor per invånare än snittet i OECD-länderna. Varför sjunker antalet möten mellan patient och läkare år efter år? Varför går bara 18 procent av sjukhusläkarens arbetstid till direkta patientmöten och varför ägnar primärvårdsläkaren knappt häften av sin arbetstid till patientmöten?  Varför tillhör Sverige de sämsta länderna då det gäller vårdens kostnadseffektivitet? Hur kan man höja kostnadseffektiviteten? Hur kan man få vårdpersonal att jobba kvar? Hur stor är frånvaron bland de anställda? Kan man anställa fler inom administration för att avlasta? Hur minskar man väntetiderna/hur ökar man tillgängligheten? Hur kan man uppfylla vårdgarantin? Hur kan man förändra en organisation som inte fungerar optimalt? De ansvariga måste nu analysera orsakerna till dagens problem istället för att åtgärda verkan av problemen genom att ösa in mer pengar.

Vi lever allt längre idag och en allt äldre befolkning lär innebära ökat tryck på sjukvården framöver. Också den stora och snabba befolkningsökningen kommer att öka trycket på sjukvården. Dessvärre riskerar bristerna i längden att undergräva medborgarnas stöd för den gemensamma finansieringen av vården. Det är länge sedan automatiken mellan hög skatt och förstklassig välfärd försvann. Har man arbetat och betalat hög skatt till välfärden hela sitt liv, förväntar man sig också en trygg ålderdom och rätt hjälp i tid när man behöver det. Det är varken rimligt eller anständigt att samhällskontraktet sviker när man gjort sin plikt och behöver kräva sin rätt. Sådana ensidiga avtal är ”fullständigt oacceptabla”.

Vården skulle sannolikt fungera mycket bättre och effektivare om den befriades från alla aktiva och f d politiker som styrs av politiska agendor och begränsas av bristande kompetens inom vårdområdet. Se bara på vad som hänt med Nya Karolinska Sjukhuset! Vilket skräckexempel! För att inte tala om Repalus utredning om vinster i välfärden! Nej, befria vården från klåfingriga politiker och låt istället professionen med sin erfarenhet och kompetens ta hand om vården! Politiken ska besluta om de mål och medel vården ska ha, d v s vad vården ska göra, eller inte göra, och professionen ska besluta om hur målen ska uppnås och pengarna användas. Vi behöver inte mer politiskt ”käbbel” om vem som bär skulden till dagens situation. Nu behöver vi en ordentlig och seriös analys av hur det kunde gå så snett trots alla miljarder. Varför har vår välfärd gjort en sådan ’felfärd’?

Oroande islamisering av Sverige

 Enligt Svt Nyheter har stiftelsen Växjös muslimer i Växjö kommun lämnat in en ansökan till polisen om att få införa böneutrop en gång i veckan från den tillfälliga moskén som drivs i en stadsdel i staden. Ismail Abu Helal, imam och rektor på Islamiska skolan i Växjö, säger att syftet med böneutrop är att få de lokala muslimerna att känna sig mer hemma.

Biskopen i Växjö, Fredrik Modéus, välkomnar muslimska böneutrop i Växjö trots att det är ’antikristet’. I en intervju med Expressen säger han bl a att han anser rätten att utöva sin tro är en viktig grundpelare i demokratin och att han stöder Stiftelsen Växjö muslimer. Modéus betonar att det är viktigt att ha ett öppet och tolerant samhälle. Förvisso är det så, men varför ska icke-religösa medborgare påtvingas religiösa budskap genom böneutrop som sker från högtalare och hörs vida omkring? Det känns aningen märkligt att en religiös ledare har åsikter som inte stämmer överens med lagen, demokratin och sekularismen i Sverige.

Så här skriver Mohamed Omar, krönikör och f d muslim:

”En moské i Växjö ansöker om att få ha böneutrop. Bara på fredagar, säger man. Ja, det börjar så. Först hade vi inga böneutrop, sen fick vi det på fredagar, sen varje dag och till sista fem gånger varje dag. Det är så islamiseringen går till – ett steg i taget.

Ismail Abuhelal, imam på Stiftelsen Växjö muslimer, säger att det inte stämmer att ”muslimer vill ta över Sverige”. Det är ord. Tittar vi på verkligheten så ser vi att moskéerna växer som svampar ur jorden. Och tittar vi i islams egna texter så upptäcker vi bilden av en missionerande religion som strävar efter att expandera och dominera.”

https://detgodasamhallet.com/2018/02/15/islam-ar-inte-en-del-av-svensk-kultur/

Regeringsformen kap 2 och Europakonventionen slår fast att religion inte får påtvingas andra människor. Detta gäller också på offentlig plats. I religionsfrihetslagen (1951:680) står följande om religionsfrihet:

1 § Envar äger rätt att fritt utöva sin religion, såvitt han icke därigenom stör samhällets lugn eller åstadkommer allmän förargelse.

Grundlagen ger m a o möjlighet och frihet att utöva sin tro samt rätten att inte påtvingas eller utsättas för religion och dess budskap i den offentliga miljön.  Modéus tycks dock strunta i att det svenska majoritetssamhället kan tvingas lyssna till böneutrop via högtalare 5 gånger om dagen om det vill sig riktigt illa.

Imamen i Växjö menar att böneutrop skulle berika Sverige samt ”bekräfta religionsfriheten” och anser att böneutrop kan jämföras med ljudet från stadens kyrkklockor. Det är anmärkningsvärt att svenska kyrkan i Växjö stöder imamens krav.  Inte minst mot bakgrund av hur situationen för kristna i många muslimska länder är. Deras kyrkor bränns och kristna människor förföljs och dödas och kan inte ens ”känna sig hemma” i sina egna hemländer.

Flera av dem som är positiva till offentliga böneutrop menar felaktigt att det inte är någon skillnad mellan böneutrop och kyrkklockor. Men då glömmer man att islam till skillnad från kristendom inte är en del av den kultur och de värderingar som vuxit fram i Sverige under århundraden. Kyrkklockor är en tusenårig sedvänja, som få människor torde uppfatta som påtvungen. De muslimer som väljer att bosätta sig i Sverige får helt enkelt acceptera kyrkklockorna på samma sätt som vi västerlänningar får acceptera böneutropen i muslimska länder. Det enda rimliga är att minoriteten får underordna sig majoriteten.

Böneutrop strider mot religionsfrihet. Det är bön, inte bara en uppmaning till bön, och mission, vars syfte är att både troende och icke troende ska nås av islams budskap och förstå islams storhet. Böneutrop är därmed något helt annat än kristna kyrkors klockor. Det går heller inte att jämföras med Hemglassbilens musikslinga; miljö- och hälsoskyddsinspektören i Växjö säger att kommunen inte gör någon skillnad på om det är böneutrop eller om det är glassbilen. Står växjöborna bakom detta?

dagen.se (22/2-18) skriver Tomas Samuel, kristen apologet och tidigare imam, om vad böneutropen står för:

-Det som framträder är att böneutropen uttrycker att alla ska underkasta sig islam samt att man proklamerar makt över området som böneutropet ljuder över.

Han skriver att det vid en första anblick kan se ut som att kyrkklockor och böneutrop är samma sak, men att det är ett logiskt felslut.

”Kyrkklockor är inte en bekännelse, det är bara ett musikaliskt ljud. De är inte till för att visa på makt och kontroll över landet. Därtill använder de flesta kyrkor inte klockorna, flera har inte ens några. Skillnaden är uppenbar

Han skriver också att böneutropet ska utföras av en man som har vacker röst och att det finns löfte om en belöning från Allah för en hög röst som når så långt som möjligt. Däremot är kvinnor inte tillåtna att höja sina röster eftersom en kvinnas röst skulle kunna innebära en frestelse för män.

2013 hördes det första böneutropet från minareten i Fittja. Sedan dess har nya ansökningar gjorts  om att böneutrop ska få ske också på andra platser. Idag är böneutrop tillåtet även t ex i Karlskrona. Tomas Samuel tror att Växjömoskéns ansökan om böneutrop bara är början.

– Många andra moskéer kommer ha samma begäran, inte bara två gånger i veckan utan fem gånger per dag.

Han understryker att var och en är fri att tro hur han vill.

– Men din frihet tar slut där min börjar. En av de enklaste rättigheterna är att ingen ska bli tvingad att lyssna på en trosbekännelse han inte tror på, skriver han.

Böneutrop på offentliga platser i vårt land skulle innebära att människor påtvingas ett religiöst budskap. Grundlagen slår fast att man ska ha friheten att utöva sin tro och rätten att inte påtvingas eller utsättas för religion och dess budskap i den offentliga miljön. Oavsett vad alla aktivister, multikulturalister, postmodernister, miljöpartister, kulturrelativister m fl hävdar är det varken moraliskt eller juridiskt försvarbart i ett sekulärt samhälle att påtvinga andra sin religion. Eftersom frågan om böneutrop rör grundlagen ska den avgöras av riksdagen, inte av enskild kommun eller länsstyrelse.

”Muslimerna har valt att komma till vårt land. Vi har inte tvingat dem. De kom fast de visste att Sverige var ett sekulärt, västeuropeiskt land med kristen tradition. Det är ju bara att titta på flaggan! I stället för att muslimer ställer krav på svenskar att lära sig om islam, borde det väl vara rimligare att muslimerna känner ett ansvar att lära sig om svensk kultur.”

https://samtiden.nu/2018/01/det-ar-islamiseringen-som-borde-oroa1/

”Vad innebär en fortsatt islamisering av västvärlden? Vi vet hur islam ser ut i islamvärlden. Och hur sprids islam? Genom massomvändelser av européer? Nej, genom massinvandring från islamvärlden. Så islamisering kommer med stor sannolikhet att innebära att västvärlden blir mer lik islamvärlden. Kyrkorna blir färre, moskéerna blir fler. Kyrkor görs om till moskéer. I Frankrike håller islam på att gå om kristendomen som största religion.”

https://detgodasamhallet.com/2018/02/17/paven-bor-forklara-varfor-man-ska-vara-kristen-och-inte-muslim/

Vill vi ha ett sådan utveckling i Sverige?

Sverige ett Mecka för jihadister

Forskaren Peder Gyllengren (Försvarshögskolan) sa i Svt för någon vecka sedan att Sverige blivit en jihadistisk rekryteringsbas. Jihadister har här kunnat verka ostört och bygga upp internationella kontakter och nätverk. Gyllengren menar att rädslan bland svenska myndigheter att hängas ut som rasister har hämmat både lagstiftning och kritik:

-Jag tror att den aktivism som fanns mot både Säkerhetspolisen och de som försökte lyfta allvaret i de här frågorna. Det gjorde att tröskeln blev högre för både politiker och andra att ge sig in i det här området, säger Peder Hyllengren.

-Man riskerade att bli utpekad som rasist på ett sätt som man inte såg i andra europeiska länder. Där var den här frågan lika okontroversiell som vikten av att bekämpa nazism och högerextremism. Men i Sverige tog det lång tid innan det gick att diskutera jihadismen på samma sätt som vi under lång tid diskuterat nazism, säger han vidare.

Terrorforskare Magnus Ranstorp skriver på Twitter följande:

”Kan lägga till skäl varför Sverige blivit en ”hot spot” för jihadister. Nyckelpersoner uppkopplade mot både Ansar al-Islam & marockanska jihadnätverk (som sträcker sig över västra EU). Möjligheter till ekobrott, välfärdsbrott. Svag terrorlagstiftning.”

En annan förklaring är att regeringen och kulturminister Alice Bah Kuhnke (mp) trots kritik varit mycket generös med bidrag till islamistiska organisationer. Dessa bidragsmiljoner samt oviljan eller oförmågan att agera har resulterat i att några hundra våldsbejakande islamister har blivit tusentals och att Sverige blivit en jihadistisk rekryteringsbas.

Journalisten Sofie Löwenmark kritiserade för en vecka sedan Bah Kuhnke i en debattartikel  https://www.expressen.se/ledare/sofie-lowenmark/kulturministern-maste-sluta-goda-extremister/ och menade att statliga islamofobi.se (en myndighet med uppdrag att genomföra insatser mot rasism riktad mot muslimer) bara är ett av hennes många haverier. Vidare skrev hon att kulturministern har en lång historia av att dela ut pengar till föreningar som sår splittring i samhället. Under sin tid som GD för Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor ”var hon ytterst ansvarig för att hundratusentals kronor delades ut till personer med kopplingar till extrema föreningar; ”…. bl a har Megafonen (var med och uppviglade till kravallerna i Husby 2013), Pantrarna, (har på sitt Instagramkonto hyllat en dödad IS-terrorist) och Rådet av Enade Kreoler (som trots bidragsmiljoner misslyckats med att fixa lokaler) fått vara med och dela på 130 miljoner kronor.”

Löwenmark tar också upp att Bah Kuhnke som kulturminister har fortsatt med sina haverier:

-Samtidigt som Alice Bah Kuhnke ansvarade för arbetet mot våldsbejakande extremism i regeringen initierade hon alltså projekt som gav pengar till grupper som hyllar jihadister. Det är rent häpnadsväckande”, skriver Löwenmark.

- Att kulturministerns pappersklänning på Nobelfesten fått mer uppmärksamhet än dessa återkommande haverier är obegripligt. 

Också riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh ( v) kristiserar Bah Kuhnke och sajten islamofobi.se i en debattartikel https://www.dagenssamhalle.se/debatt/ar-du-nojd-med-sajten-ibn-rushd-skapat-bah-kuhnke-20684/:

-Regeringen bad en myndighet om en kampanj om islamofobi och hatbrott – fick en sajt som misstänkliggör arbetet mot hedersförtryck i retur. Är demokratiminister Alice Bah Kuhnke och regeringen nöjda med hur Myndigheten för stöd till trossamfund har utfört sitt uppdrag?

Myndigheten valde att samarbeta med studieförbundet Ibn Rushd, som fick 600 000 för sitt arbete med informationskampanjen. Ibn Rushd, med kopplingar till Muslimska Brödraskapet, har återkommande kritiserats för att ha bjudit in öppet antisemitiska talare till sina arrangemang. Kakabaveh anser att informationskampanjen urartat just för att den delegerats till ett aktivistiskt ideellt studieförbund.

-Är det rimligt att en viktig informationskampanj om islamofobi och hatbrott delegeras till en ideell organisation som använder tillfället åt att misstänkliggöra arbetet mot hedersförtryck och som dessutom redan tidigare har beskrivit svenska myndigheters arbete mot hedersrelaterat våld som ett uttryck för islamofobi?” frågar Kakabaveh.

Hon syftar här på att Ibn Rushd lät Masoud Kamali, professor i socialt arbete, medverka som expert trots att han anser att uppmärksammandet av hedersvåld och förtryck syftar till att demonisera muslimer. Kamali utsågs 2004 av Mona Sahlin till särskild utredare i diskrimineringsfrågor, men hans tillsättning ifrågasattes av flera namnkunniga forskare i statsvetenskap. Sahlins omdöme, inte minst ifråga om manliga medarbetare, har som bekant ifrågasatts också på senare år.

Johan Westerholm /ledarsidorna.se/ skriver 12 feb om Ibn Rushd:

”Studieförbundet Ibn Rushd driver ett projekt om hatbrott och diskriminering på uppdrag av Myndigheten för stöd till trossamfund (SST). Beslutet om projektet knyter ihop den svenska bidragsindustrin med tre departement som alla har det gemensamt att de leds av ministrar från miljöpartiet.”

Även på UD har denna sfär en särställning. Ibn Rushds rektor, Omar Mustafa, ingick i en utrikeshandelsdelegation till Azerbadjan, ett tydligt tecken på Ibn Rushds och Omar Mustafas status som officiell representant för Sverige

Tre departement, utrikesdepartementet med biståndsminister Isabella Lövin (MP) och Sidas aviserade partnersamarbete med Islamic Relief med därtill hörande biståndsmedel, kulturdepartementet med kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) och därmed SST:s anslag till trossamfunden och Ibn Rushd samt utbildningsdepartementet med Gustaf Fridolin (MP) som utbildningsminister och som därmed ytterst kontrollerar Folkbildningsrådets budgetmedel, driver nu skattemedel in i en bidragsindustri som verkar för en radikalisering och inkapsling av den muslimska diasporan. Med representanter som ser en anpassning till majoritetskulturen som en fientlig handling av sina egna och helst vill leva i fred och arbeta med muslimsk mission.”

Westerholm konstaterar att både Fridolins och Bah Kuhnkes relationer med den islamistiska miljön är väl kända:

-Miljöpartiet har under hela mandatperioden visats ha täta kontakter och personunioner med den islamistiska miljön. Allt ifrån Yasri Khan, som vägrar ta kvinnor i hand, till Ibn Rushds Mohammed Temsamani, som vid sidan av sitt engagemang i MP, även gjorde sin politiska praktik hos Mohammed Mursis ”Frihets- och rättvisepartiet” under Mursis presidentvalskampanj efter den arabiska våren. ”Frihets- och Rättvisepartiet” är numera förbjudet och är Muslimska Brödraskapets egyptiska politiska gren. Temsamani är ansvarig för tro och medlemsorganisationer vid studieförbundet Ibn Rushds kansli.

https://uvell.se/?s=Ibn+Rushd finns en imponerande mängd intressant information om hur våra skattepengar gödslat detta studieförbunds tveksamma verksamheter

 

Reformera asylrätten

Asylrätten är en produkt av en annan tid och passar inte dagens värld och situation. Den formades av andra världskriget då människor hade flytt och redan befann sig i olika europeiska länder, där de skulle söka asyl. Det handlade om stora och kulturellt närstående, lättintegrerade grupper. Att med en närmast religiös övertygelse vägra att reformera ett så föråldrat regelverk, som har livsavgörande betydelse för så många människor, är inte försvarbart.

Dagens asylsystem tvingar människor att ta sig till Europa för att söka asyl här. Det äventyrar människors liv och hälsa, gynnar organiserad brottslighet och skapar strukturella orättvisor där kvinnor och barn är förlorarna. Att hävda att asylrätten inte går att påverka eller utveckla då den bygger på internationella överenskommelser är inte sant. Asylrätten är lika möjlig att förändra som andra internationella regelverk och måste göras om därför att den försvårar eller förvärrar dagens situation. Ett politiskt system kan inte bara bygga på vad som är rätt i teorin. Det måste fungera också i praktiken och ta hänsyn till vad som är möjligt inom ramen för Europas demokratiska nationalstater.

Den humanitära stormakten Sverige har med sin signalpolitik (”Mitt Sverige bygger inga murar” etc) gynnat skrupelfria, giriga flyktingsmugglare. Det har inneburit döden för många tiotusentals människor som dött på Medelhavet under resan till Europa. Att tvinga människor att ta sig till Europa för att söka asyl här äventyrar människors liv och hälsa, gynnar organiserad brottslighet och skapar strukturella orättvisor där kvinnor och barn är förlorarna. Ingen syrier eller annan person från MENA-länder som flyr undan krig och förföljelse behöver dock resa hela vägen till Europa eller Sverige för att rädda sitt liv. Det räcker att ta sig till ett grannland.

Medan vår rödgröna regering försöker driva igenom en märklig gymnasieamnesti för ensamkommande, ett förslag som hotar asylrätten eftersom tusentals personer utan asylskäl på osäkra grunder ges amnesti, slog socialdemokraterna i Danmark i veckan fast att ”Man är inte en dålig människa för att man inte vill se sitt land förändras i grunden”. De presenterade samtidigt en ny migrationsreform som innebär att personer som söker asyl vid danska gränsen ska skickas till danska flyktingläger i Nordafrika där de får bo under asylproceduren. Om de bedöms ha grund för asyl, skickas de vidare till danskdrivna flyktingläger, s k mottagscenter, i ett tredje land i Nordafrika och Mellanöstern. I utbyte mot detta föreslår partiet att Danmark ska ta emot fler kvotflyktingar från FN och ge mer pengar till UNHCR, FN:s flyktingorganisation. Därigenom hoppas man skapa ett flyktingsystem som redan används av Australien och Kanada och som är mer humant än dagens system.

Joakim Ruist, nationalekonom vid Göteborgs universitet och en av de få svenskar som forskat om invandring, slår fast att det finns två övergripande fel med dagens asylsystem.  För det första har den asylsökande rätt att själv välja vilken stat som ska bevilja asyl och så fungerar inte mänskliga rättigheter. För det andra börjar asylrätten gälla först när man lyckats ta sig till asyllandet. Ruist anser att EU kan uppnå den mest generösa flyktingpolitiken genom att avskaffa asylrätten och införa ett tak för flyktinginvandringen. Alla får ansöka men asyl beviljas dem som har störst behov. Då kan medlemsstaterna via kvoter välja vilka man hjälper.

Ruist hävdar att den mest generösa flyktingpolitiken i EU kan uppnås genom att vi avskaffar asylrätten och sätter ett tak för flyktinginvandringen. Alla får ansöka men asyl beviljas till dem som har störst behov. Till skillnad från i dag kan medlemsstaterna då via kvoter välja vilka man hjälper. FN:s flyktingkonvention från 1967 föreskriver att samtliga som tar sig till ett lands territorium äger rätt att söka asyl, men konventionen är skriven för en gången tid och behöver uppdateras akut.

Sverige kommer enl aktuella beräkningar att ta emot 100 000 personer/år de närmaste fyra åren. Det innebär ca 300/dag eller en person var femte minut. Det går inte att skapa ett perfekt, ekonomiskt hållbart asylmottagande med mycket hög kapacitet, perfekt service på boende m m under handläggningstiden och som stöds av en majoritet av befolkningen. Däremot måste vi diskutera den minst dåliga lösningen. Att helt avfärda de danska socialdemokraternas perspektiv är knappast konstruktivt. Att enögt luta sig mot asylrättens ofelbarhet håller inte.

Kvotsystem, både generellt och FN:s egna, har fungerat väl. Det kan man inte säga om Sveriges ryckiga flyktingpolitik, som kan förändras över en natt eller efter påtryckningar från t ex kändisar och aktivister.  Kvoter, som slås fast t ex årligen av de politiskt ansvariga, skapar tydlighet, förutsägbarhet och ordning i flyktingmottagandet. Kanada sätter varje år kvoter på antal som tas emot via FN:s kvotsystem. Därutöver kan parlamentet besluta om engångskvoter. Det skedde i samband med kriget i Syrien.

Europa kommer inte att kunna ta emot alla människor som kommer att vilja söka sig norrut. EU måste helt enkelt erkänna att unionen inte klarar av att ta emot världens alla skyddsbehövande. Vidare är det varken rimligt eller hållbart att Sverige tar emot flest asylsökande i västvärlden med dygnskostnader på tusentals kronor. Det är heller inte försvarbart att regeringen årligen dränerar biståndsbudgeten med miljarder för att finansiera massinvandringen till Sverige.  Dessa miljarder skulle kunna göra mycket mer nytta i flyktingarnas närområden.

Morgondagens verkliga utmaning är dock storleken (65 miljoner?) och intensiteten på folkvandringarna från öst och syd mot norr och väst. Dessa folkvandringar, där miljoner inte flyr från krig eller förföljelse och frågar efter skydd utan efter chans till ett bättre liv, har mycket lite med asylrätt att göra. Hur förbereder de politiskt /o/ansvariga sig och Sverige för att hantera dem?

 

 

Da’n efter Dan

Äntligen! För några dagar sedan tvingades Dan Eliasson lämna jobbet som rikspolischef. Redan en dag senare utnämndes förre Säpo-chefen Anders Thornberg till ny rikspolischef. Glädjen var stor inom poliskåren och antagligen även inom regeringen. Inte minst det faktum att han är utbildad polis har välkomnats inom kåren. Förhoppningsvis har han den styrka och kompetens som behövs för att få ’polisskutan’ på rätt köl.

Dan Eliasson var tydlig med att han hade velat jobba kvar, men regeringen ansåg äntligen att han nu måste bort innan valdebatterna börjar på allvar. Det skulle bli svårt för socialdemokraterna att satsa på lag och ordning inför valet i höst med rikspolischef Eliasson. Politik handlar om förtroende och trovärdighet och Eliassons förtroendekapital är sedan länge förbrukat både bland befolkningen och i poliskåren.

Att Eliasson klarat sig så många år trots att han misskött ett flertal myndigheter är obegripligt. Nu får han chansen att förstöra ännu en myndighet, Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap (MSB). Det är en mycket viktig myndighet. Vad får regeringen att tro att Eliasson ska lyckas bättre som chef där än på Rikspolisstyrelsen? Och hur reagerar personalen på MSB på att få en chef som egentligen inte vill jobba där?

Eliassons rykte från de myndigheter han tidigare jobbat på är inte det bästa och de resultat han åstadkommit där är högst medelmåttiga. Hans uttalanden, t ex att han kräks när han ser Jimmie Åkesson, vittnar om stor omdömeslöshet. Att en av rikets högsta ämbetsmän offentligt tar heder och ära av en demokratiskt vald riksdagsledamot och partiledare är ”fullständigt oacceptabelt”. Åkesson har hittills skött sina uppgifter med den äran, något man inte kan säga om Eliasson, som haft lågt förtroende även inom sin egen myndighet. En förklaring till att denne ’myndighetsbroiler’ gång på gång belönats med toppjobb är rätt partibok, inte hans ledaregenskaper, lämplighet eller de diskutabla resultat han åstadkommit på tidigare jobb. Rörelsen ser efter de sina.

Kraven på Eliassons avgång från både oppositionspartier och anställda inom polisorganisationen har växt i styrka. Redan hösten 2016 var kritiken mot honom hård eftersom han inte åstadkommit de resultat han utlovat. Under 2017 växte kraven ytterligare medan antalet poliser i yttre tjänst som gick på knäna och antalet särskilt utsatta områden ökade. Mellan 2014 och 2016 slutade nästan 2 500 poliser och antalet poliser som nyanställs är färre än de som lämnat polisyrket.

Enl vad källor i regeringskansliet uppgett till Expressen, övervägde Anders Ygeman (s), dåvarande inrikesminister, i nov 2016 att sparka Eliasson som då ska ha bönat och bett att få fortsätta.  Han fick därför sex veckor på sig att visa resultat. Nya katastrofsiffror visar nu att uppklarningen av våldsbrott minskat med 2,7 procent under 2017.

Så här beskriver Fredrik Marklund, polis i Farsta, läget inom Polisen i en debattartikel i Expressen (31/1-18):

- Vi har dessutom en rikspolischef i Dan Eliasson som nu försöker förmedla en bild av att utredningsresultaten har vänt uppåt, utan att berätta att detta gäller relativt lättutredda trafikbrott och narkotikabrott och alltså inte våldsbrott. rov kriminalitet skjuter i höjden i snabb takt.

Den grova kriminaliteten har skjutit i höjden i snabb takt. Skjutningarna är idag många fler i Sverige än i de flesta länder i övriga Europa. Sverige ligger på ungefär samma nivå som södra Italien när det gäller skottlossningar. När det gäller användandet av handgranater ligger Sverige på samma nivå som Mexiko. Detta enligt Joakim Sturup, kriminolog och en av forskarna bakom en ny studie om skottlossningar. Jämfört med länder som Norge och Tyskland har Sverige fyra-fem gånger fler skottlossningar med dödlig utgång i förhållande till folkmängden enl samma studie. Detta är naturligtvis ”fullständigt oacceptabelt”.

Eliasson har snarare varit orsaken till problemen inom polisen än lösningen. Så varför sparkades inte Eliasson för minst ett år sedan? Var det möjligen ett sätt att rädda ansiktet på Ygeman, som uttalat förtroende för Eliasson? Eftersom socialdemokraterna ska fokusera bl a på trygghet, lag och ordning i det stundande valet, går det inte att ha en misslyckad S-märkt rikspolischef som knappt någon förutom Ulf Kristersson säger sig ha förtroende för. Regeringen gör därför nu ett desperat försök att rädda vad som räddas kan innan valet i september.

Eliasson och /dr/Ygeman är tecken på att demokratin inte fungerar som den bör; har man väl hamnat på topp kan man missköta sitt jobb och ändå få nya prestigefyllda uppdrag. De är också tecken på att socialdemokraterna anser att rätt partibok är viktigare än rätt kompetens.

 

Undanträngningseffekten

Första gången jag kom i kontakt med ordet undanträngningseffekt var för flera år sedan, när jag läste artiklar av författaren Jan Tullberg, docent i företagsekonomi. Hans bok Låsningen kom ut 2014 och tar upp centrala frågor kring invandring och presenterar väsentliga fakta och resonemang. Tullberg anser att etablissemanget för en destruktiv politik och saknar förmåga att ändra kurs, då de är mentalt låsta. Så hur har Sverige utvecklats under de 4 år som gått sedan boken lanserades? Har Tullbergs analyser och teser ifråga om invandring visat sig sanna?

I oktober (29/10-18) tog Rapport upp att nyanländas behov av bostad går före andra utsatta svenska medborgares behov. Peter Eriksson, bostadsminister (mp), förnekade detta, men Mats Green, moderaternas bostadspolitiske talesperson, bekräftade att detta var sant. Kommunerna ställer idag grupp mot grupp och låter bostadslösa nyanlända gå före svenska skattebetalare. Enl länsstyrelserna ser en majoritet (60 %) av svenska kommuner nu undanträngningseffekterna av den lag som tvingar dem att ordna bostäder till nyanlända. Och det läget kommer sannolikt att förvärras då närmare 100 000 personer med uppehållstillstånd kommer att behöva bostad i år, enligt SKL, Sveriges kommuner och landsting.

Per Gudmundson tog i en debattartikel upp (SvD 17 nov 2018) att Riksrevisionen granskat alla regeringens propositioner som berör migrationspolitik mellan 2004 och 2015, totalt 26 stycken:

-Granskningen visar att regeringen styrs nästan helt utan konsekvensanalys. Många propositioner saknar bedömningar av hur antalet ansökningar om uppehållstillstånd kan komma att påverkas. I de få fall där sådana ändå görs, är de så dåligt underbyggda och vaga att de är värdelösa. Bara i ett enda fall bedömer regeringen att propositionen påverkar antalet ansökningar i betydande grad.

Johan Westerholm /ledarsidorna.se/ skriver så här (19 nov 2018):

-Konsekvensanalyserna inför regeringens migrationspolitiska propositioner har haft brister, visar en ny granskning från Riksrevisionen. Bland annat har det saknats ekonomiska analyser, trovärdiga skattningar av antalet asylsökande samt beskrivningar av hur förslagen påverkar människor, myndigheter, kommuner och landsting. Granskningen av Riksrevisionen är en kraftig vidräkning av de senaste regeringarnas ledarskap samt i praktiken en handbok i “Hur att inte regera ett land”.

I en intervju med SvD (28 okt 2018) sa Kjell-Olof Feldt, tidigare finansminister (s), bl a följande:

-Flyktingkrisen och hur den sköttes rubbade förtroendet för partierna hos många många människor. Det är ingen tvekan.

– Det bor åtminstone en halv miljon människor i Sverige som vi inte vet vad vi ska göra av. Vi vet inte hur de bor eller hur de försörjer sig. Jag vet inte hur de här människorna ska bära sig åt för att komma vidare. Det är en tickande bomb.

På frågan vad politiken kan göra åt det svarade Feldt:

– Jag vet inte. Jag tror knappt att någon vet det. Man försöker hålla locket på.

Just det! Man försöker lägga på locket och mörka och man skuldbelägger och hänger ut människor som säger sanningen. Den s k Sverigebilden är viktigare att upprätthålla än skattebetalarnas och landets bästa.

Reinfeldts migrationsuppgörelse med miljöpartiet 2011 har fått förödande och mycket långsiktiga konsekvenser för Sverige och nu börjar konsekvenserna framträda i all sin nakenhet. Konsekvenserna av undanträngningseffekten blir allt tydligare t ex inom skolan, vården, och omsorgen. Plötsligt har borgerliga politiker insett att deras migrationspolitik börjar påverka kärnan i den moderna välfärdsstaten. Annat var det när Reinfeldt gav sin dåvarande migrationsminister Tobias Billström en offentlig avhyvling för att denne vågade säga att det är viktigt att ta upp ’volymer’ när man pratar migration. Vilket hjärnsläpp av en statsminister och så förödande för Sverige!

På bostadsfronten är undanträngningen tydligast. Det finns inte bostäder till alla som de politiskt /o/ansvariga okritiskt välkomnat till vårt land. Det blir också solklart att de nyanländas bostadsbehov går före bostadslösa svenskars behov. Det innebär t ex att unga människor tvingas bo kvar hemma, att det är svårt för par som separerar att hitta bostad, att våra hemlösa tvingas bo på gatan eller förlita sig på frivilligorganisationer och tillfälliga härbärgen. Dessa grupper skriker kanske inte så högt men vänta bara tills medelklassen drabbas fullt ut! Då kommer det att bli liv i luckan.

En annan konsekvens av invandringen är hur den påverkat välfärden. Invandringen skulle ju bli så lönsam för Sverige. Den f d LO-ekonomen, numera chefsekonom för Arena Idé, Sandro Scocco och Lars Fredrik Andersson, docent i ekonomisk historia vid Umeå universitet, publicerade 2015 rapporten 900 miljarder skäl att uppskatta invandring. Den talas det mycket tyst om idag, när t o m finansminister Magdalena Andersson erkänner att vi tagit mot fler invandrare än vi kunnat hantera. De som skulle rädda våra pensioner och utföra de jobb vi svenskar inte ville eller kunde ta har visat sig belasta både pensioner och välfärd då integrationen havererat. Verkligheten talar sitt tydliga språk oavsett alla dimridåer från de politiskt ansvariga och från PK-media och vänsterhåll.

SKL konstaterar i sin senaste rapport att ”det går inte ihop”; resurserna till välfärden kommer inte att räcka till framöver. De politiskt ansvariga utredde inte hur migrationen skulle påverka kommuner, landsting och integration och nu sätter staten och de politiskt ansvariga sig över den kommunala självständigheten och kräver att ”kommunerna måste ta sitt ansvar”, d v s ansvar för statens ansvarslösa agerande, medan regering och riksdag nu försöker ta en ”politisk springnota” som Feldt uttryckte det. När ska Sveriges regering och riksdag ta sitt ansvar?

Nu krävs ärliga och djupgående konsekvensanalyser samt klarspråk, vi måste ifrågasätta den s k värdegrunden och synliggöra tabun. Likaså måste vi på allvar öppet och ärligt diskutera om invandrare kan hjälpa oss att klara pensionerna samt om det är sysselsättningen (d v s inte ’pysselsättning eller någon timme SFI per vecka) eller arbetslösheten som ökar. Finns det en arbetskraftsbrist som invandrare med låg utbildning från en främmande kultur kan avhjälpa? Vilka effekter har invandringen på den offentliga sektorn enligt egna och andras beräkningar? Hur ska vi komma tillrätta med integrationsproblemen och många invandrares ovilja att integreras här? Sist men inte minst måste vi öppet och ärligt våga diskutera om vi ska anpassa oss till invandrarnas kultur eller om de ska anpassa sig till vår kultur. Så länge invandrare vägrar att anpassa sig till värdlandet kommer tryggheten i samhället att minska i samma utsträckning som antalet gruppmotsättningar och skuggsamhällen kommer att öka. Vill vi ha ett sådant samhälle?

Gäst hos verkligheten

-Alla anständiga partier måste lyfta blicken.

Så sa vice statsminister Isabella Lövin (mp) i riksdagens första partiledardebatt för året. Det vore klädsamt om Lövin sänkte blicken från sitt elfenbenstorn och skämdes över tillståndet i Sverige istället för att ta till brösttoner. Sverige har blivit ett otryggare och sämre fungerande land under miljöpartiets år i regeringen. Mp fick drygt 6 % av väljarnas röster men har fått oanständigt mycket att säga till om i regeringen. Det har inte gynnat landet.

Den rödgröna regeringen har det yttersta ansvaret för att migrationspolitiken havererat, för att polisen hamnat i ett moment 22 då den tilltagande gängbrottsligheten slukar polisens resurser så att stöld, våldtäkter, inbrott, misshandelsfall m m måste prioriteras bort, för att våld mot polis, ambulanspersonal, räddningstjänst och brandkår eskalerar, för att vårdpersonal går på knäna, för att akutmottagningar numera måste anlita väktare för att freda sin personal, för att ett mycket stort antal illegala migranter befinner sig i Sverige, för att skolan håller på att haverera, för att vi har över 60 utanförskapsområden, för att många av de pensionärer som jobbat ett helt liv och bidragit till världens högsta skatter tvingas leva i fattigdom och drabbas av en alltmer urholkad välfärd etc.

Man behöver sannerligen inte ”svartmåla” Sverige; verkligheten talar sitt tydliga språk och sanningen är allt annat än vacker. Man måste vara både döv och blind och totalt verklighetsfrämmande om man missat detta. Men Lövin saknar uppenbarligen viljan och förmågan att se hur verkligheten ser ut idag. Hon har dessutom mage att kritisera dem som ”svartmålar” Sverige, d v s beskriver den verklighet de lever i:

-Det handlar inte om att bygga murar eller att ställa människor mot varandra. Det handlar om att se att de som kommit som nyanlända eller är utrikes födda är en stor resurs för Sverige. Det har visat sig historiskt att de som har kommit hit har blivit integrerade och väletablerade i Sverige.

Är det något som ställt grupper mot varandra är det den rödgröna regeringens politik och den katastrofalt misslyckade integrationen. De utrikes födda som kom i måttliga mängder och från närliggande kulturer för ganska länge sedan behövde knappast någon hjälp med att integreras. De lyckades hitta både jobb och bostad och lärde sig svenska. De hundratusentals invandrare som kommit de senaste åren från fjärran länder med helt andra kulturer, språk och utbildningssystem har vi trots stora satsningar och kostnader inte lyckats integrera. Där har miljöpartiet snarare bidragit till problemet än lösningen. I en intervju med Expressen säger Lövin nu att miljöpartiet kan tänka sig att bilda regering med moderaterna efter riksdagsvalet i september för att utestänga SD från makten. Och för att hålla sig kvar vid köttgrytorna förstås. Förhoppningsvis rycker väljarna upp maskrosorna med rötterna i höst. Kanske duger de till kompost.

Riksdagsdebatten avslöjade med önskvärd tydlighet att verkligheten nu ”ställer människor mot varandra” också inom regeringen. De två partierna driver olika linjer i migrationsfrågan. Skolminister Gustaf Fridolin reagerade i december skarpt på finansminister Magdalena Anderssons uttalande om att integrationen inte fungerar och att asylsökande därför borde söka sig till andra länder. I en intervju i DN (16/1) tar Lövin avstånd från den invandringspolitik som många av hennes socialdemokratiska regeringskolleger driver. Lövin är vice statsminister men i opposition mot regeringens invandringspolitik. Både hon och Fridolin anser att Sverige gott kan ta emot mer asylsökande och flyktingar än andra länder.

De två regeringspartierna har också helt olika bilder av verkligheten. Socialdemokraterna har börjat prioritera frågor om brottslighet och trygghet men Miljöpartiet ”oroar sig för den verklighetsbild som håller på att sättas”; en berättelse om dödsskjutningar, gängkriminalitet och våldtäkter (DN 16/1). Löfven sa sig t o m vara beredd att överväga att sätta in militär mot gängkriminaliteten om så behövs.  Är det därmed nu tillåtet för verklighetens folk att hävda att vi har utanförskapsområden och att polisen tappat kontrollen där? För bara ett år sedan kritiserade Löfven författaren Katerina Janouchs beskrivning av den negativa utvecklingen i Sverige i tjeckisk TV. Hans egen och andras kritik av utvecklingen är bra mycket tyngre än hennes, men verkligheten går inte längre att förneka. Den tränger sig numera på överallt. Löfven konstaterar ofta att något är ”helt oacceptabelt” utan att det följs av någon konkret handling. Nu räcker det inte med floskler och tom retorik längre.

I Danmark har militär f ö sedan i september tillfälligt tagit över vissa polisiära uppgifter som gränskontroller mot Tyskland och bevakningsuppdrag för att avlasta polisen t ex bevakning av israeliska ambassaden och synagogan i Köpenhamn. I Sverige har vi soldater som vaktar kungen. Olika former av bevakningsuppdrag under polisens ledning borde inte vara kontroversiellt. Vän av ordning undrar förstås hur och varifrån militären ska rekryteras och hur den ska utbildas för att klara av det jobb som utbildade och erfarna poliser misslyckats med. Jag tycker det osar valfläsk om Löfvens impulsiva utspel.

Nu måste Löfven m fl sluta meningslösa utspel,ta sitt fulla ansvar för den framväxande otryggheten i landet, visa handlingskraft och beslutsamhet. Om regeringen och ansvariga politiker ska komma till rätta med brottsligheten måste de fatta många tuffa och obekväma beslut och det omgående. Dessutom måste de våga utkräva ansvar av personer på viktiga poster. En konkret åtgärd som Löfven kan genomföra ganska omgående är att sparka Dan Eliasson.