Den som säger ”alla män gillar” ljuger.

I mitt facebookflöde har artikeln om gubben som satte upp en skylt framför Gisele Bündchen där han skriver att det är en ”så ful och mager modell”. Han säger att han gör det för att han inte vill lägga asfalt (han är alltså asfaltläggare) framför denna stötande bild.

image

Han menar att bilden är oetisk och jävligt, då hans barnbarn kan bli påverkade av den magra kropp som Bündchen visar upp.

Hans protest mot de ideal som ses som vackert i vårt västerländska samhälle tycker jag å ena sidan är rätt gött. Jag tycker att det är gött att någon säger ifrån och ifrågasätter. Jag tycker det är gött att han tänker på sina (förmodade) flickor till barnbarn och kopplar samman tjejers osunda förhållande till mat med de bilder som sitter i vårt offentliga rum. Ja, det tycker jag är rätt befriande.

Men nej, jag tycker inte att han handlade rätt. Ifall inte män konstant hade lagt sig i vad som är snyggt och fult på tjejer hade det inte varit ett problem från första början. Om män inte hade sett kvinnors kroppar som något som går att betrakta och bedöma hejvilt hade nog inte Gisele Bündchen stått och tryckt sitt kön mot betraktaren i en minimal bikini alls. Vi kanske hade sett en brud, vilken som helst, med händerna i sidorna snacka med en annan tjej i bikini, kanske äter dom glass på en strand på den där reklampelaren. Ni vet, ungefär det jag brukar göra i bikini på sommaren.

Men, då kanske kritiken hade varit annorlunda.

”Kolla på den där bruden, hur kan dom sätta en asiat på en reklampelare” – för då kanske alla män ansåg att asiatiska brudar var fula.

”Kolla på den där bruden, så ful och tjock hon var” – för då ville ändå alla män ha smala tjejer.

”Kolla på den där bruden, hur kan hon ha såna bikinittrosor till en sån hårfärg” – för då var det tydligen rödhåriga som alla män gillade.

Epitetet ”alla män tycker” finns inte. Däremot finns alla tjejer. Och jävlar vad vi finns.

image

 

(Det är ”HEJ BLEKK” som har gjort den här nedre bilden men det går inte att länka från paddan. )

EU- valet är igång!

Idag började förtidsröstningen till europaparlamentsvalet. Från idag fram till den tjugofemte maj kan du rösta på ett parti som du tycker står för värderingar som passar dina i hur EU ska styras.

I höstas var jag själv och besökte Bryssel i rollen som valledare. Tanken var att vi skulle komma hem med en bättre förståelse för hur parlamentet och kommissionen fungerar och hur förändring sker.

När jag åkte söderut från Umeå kunde jag ingenting om hur allt är uppbyggt och när jag kom hem hade jag fortfarande ingen aning. Något som jag däremot hade med mig i bagaget var att EU är ofrånkomligt. Allt som är organisera i vårt samhälle idag är mer eller mindre påverkat av EUs lagar, förordningar och direktiv. Ofta tänker jag hur jag skulle vilja slippa skiten, som när det kommer regler om hur gurkan ska se ut för att få säljas eller när högern vill skära ner på kvinnors rättigheter. Jag vill mest lägga mig ned och låta det gå ur tiden, låta EU bli omodernt.

Nu fungerar inte politik riktigt så. Som samhället ser ut just nu skulle det vara lika lätt att få Sverige att gå ur EU som vad det skulle vara att övertyga omvärlden att jorden är platt. Sverige är rätt insyltat. Därför är det ännu viktigare att se EU för vad det kan vara. Att mitt i all problematik försöka se till lösningar som är så bra det bara kan bli.

Att använda sitt röstkort för att rösta i EU- valet är inte ett val, det är en skyldighet. Ni kanske tycker att jag överdriver, men nu är det på blodigt allvar. Jag vill inte leva i en tid när fascism brer ut sig över Europa och jag vill inte leva i en tid när kvinnors rättigheter minskas istället för ökas. Vad tycker du?

Jag kommer att rösta i EU-valet för att jag vill inte bidra till att nazister utnyttjar min passivitet. Jag kommer också att rösta för att jag kan. Kan jag påverka det jag anser är fel är det ju självklart att jag gör det.

Europa måste bli mindre ”jag” och mer ”vi”.

Därför var det väldigt roligt att knacka dörr i kväll. Av de 26 samtal vi hade var det typ en som inte hade tänkt att rösta. Det känns bra. Kommunisterna i stan skanderar och sätter upp lappar med ”det enda genomtänkta valet är att bojkotta EU- valet”, personligen känner jag:

Please, en politisk variant av konsumentmakt är So. Last. Year.

Lycka till att ”visa framfötterna”, disken är ändå din.

Det här en ju en helt klockren krönika av Lena Thomsgård. Själv har jag funderat så otroligt mycket på hur jag själv ska kunna visa framfötterna utan att bli en för duktig flicka (och således gå in i väggen som påföljd) för att inte halka efter alla dudes som gör ”så himla mycket smarta saker” och tar sig fram i kulturlivet och publicerar texter och manjana manjana medan jag själv ligger på soffan efter en heldag och inte orkar ta mig upp och samtidigt skuldbelägger jag mig själv för att jag inte orkar. Varför orkar alla andra och inte jag?

Svaret finns ju faktiskt där, framför fötterna på oss. Jag kan klättra till förbannelse, det är hur som helst jag som kommer ta bort kaffekopparna efter vi har haft vårt möte. Jag vet att jag gör det nu och jag vet att jag kommer göra det sen. Jag försöker avancera och utvecklas som person men det är ofta så himla jobbigt då det är en massa annat som tar tid från min tankeverksamhet. Hur gör alla män? Jo:

De använder mig av mig, den duktiga flickan som fixar allt osynligt men som är livsviktigt för något att gå framåt. Varför lägga tid och energi på något som inte syns men som ändå kommer att bli gjort av någon brud?

Jag hatar den ”duktiga flickan”, men vad tusan vad ska vi brudar göra? Finns det någon lösning? Den duktiga flickan är den enda flickan jag känner till, de är de enda tjejerna jag umgås med. Jag känner mig handfallen, finns det egentligen någon lösning? Lena har ett svar:

”För i så fall kommer här den glada nyheten: strukturer kan ändras om vi ändrar vårt beteende. Och om vi vill veta om det här är en struktur eller bara slumpen så är det enda raka att göra lite empiriska studier. Till exempel om alla som vet med sig att de på ren rutin ofta gör andras jobb bara la av. Pang bom bara. Lämnade andras kaffekoppar på bordet. Slutade svara när det ringer på allas dörr, slutade ta anteckningar åt andra. Ni kan väl testa det och återkomma med rapport? Jag sitter här och filar på en riktigt skön idé så länge.”

Ondskan, hatet och vår allas delaktighet. – En text om Utöya.

Efter att ha kollat ikapp diverse nyhetsuppdateringar och kanaler för de senaste dagarna är det självklart ett inslag som är viktigare än andra. Uppdateringarna från de minnesceremonier som har hållits till minne av tragedin på Utöya. Inslagen visar sorg, människor som håller om varandra, några sekunder på inzoomade blommor och brinnande ljus. Jens Stoltenberg talar om de förbättringar som skett de senaste två åren, poliser som blivit fler och helikoptrar som är redo för katastrofer. En intervju med en person som heller inte ger upp kampen mot onskan.

Känner ni också hur det är något som saknas? Känner ni hur det är som en kram utan närkontakt? Varför, VARFÖR är det ondska som nämns? Vad är egentligen ondska? Varför är det ”terrordåd” som nämns och varför vinklas massakern till något spontant och irrationellt, – utfört av en ensam maniac?

Jag undrar: Varför är det ingen som nämner att sjuttio unga människor dog på grund av sitt politiska engagemang? Att det inte är en slump att just dessa ungdomar dog? Att de dog för att de tillhör ett ungdomsförbund som jobbar för ett feministiskt, antirastiskt och antifascistiskt samhälle? Förstår ni, de dog på grund av deras kamp mot ett jämlikt samhälle utan hat. Deras vilja gjorde de till måltavlor för just det som de dagligen kämpar emot. Jag vill kalla det ironiskt, men det är bara fruktansvärt.

Det finns ingen ondska i världen. Den ondska som nämns i dessa nyhetsrepotage är i själva verket ett uttryck för års planering av massmorden, otaliga timmar framför forum där hatet gror mot socialister och feminister, miljoner minuter av organisering. Det är inget slumpartat i det här. Jag blir arg och ledsen över att reportagen i mångt och mycket handlar om bilbomben som sprängdes mitt i Oslo och att de sista sekunderna i nyhetsinslaget svävar in över kransnedläggningen vid Utöya. Vi är så formade av medias vinkling av världsproblem att det verkar mer värt att fokusera på en bilbomb istället för sjuttio mord på politiska ungdomar. Terrordåd och bilbomber, – det känns som att jag har hört det förut. Jag blir arg över att ingen säger som det är utan fortsätter att spinna vidare på en medial uppblåsning av en historia som exakt just nu inte får bli felvinklad. Vi har inte råd att förminska Utöya till den ”slumpmässig ondska som då och då slår sig till ro i någon människas huvud och tar över dennes tankar” som verkar hända i alla fall där något fruktansvärt händer i världen. Vi har inte råd att blunda för att vi alla är en del i ett sammanhang och att det är lögn att påstå något annat.

Den ondska som kvinnan i reportaget pratar om är i alla en del i. På samma vis som vi på ett eller annat sätt är delaktiga i det är det också alla vårt ansvar att slå tillbaka. För det är det i måste göra, slå tillbaka. Aldrig sluta kämpa och det symboliserar Utöya för mig. Vikten av att aldrig sluta kämpa.

Kollektivt julaftonsfirande på Hamnis!

Så här skriver SSU Umeå på sin sida:

SSU Umeå ska i år anordna ett julaftonsfirande öppet för allmänheten. Vi tycker att julen är en fin tradition men som tyvärr kan utesluta stora grupper i samhället idag. Vår tanke med detta arrangemang är att skapa ett forum där alla är välkomna att fira jul utan krav, förväntningar och stress. En plats där en får vara en del av ett sammanhang och ett steg bort från det individualiserade samhälle som högern idag så framgångsrikt skapar.
Vi vill ge människor en plats att mötas och spendera julen tillsammans med andra på. En dag med fokus på kärlek, solidaritet och gemenskap istället för konsumtionshets, exkludering, social och ekonomisk orättvisa.
Vi kommer att hålla till på Hamnmagasinet 12.00- 23.59 och det kommer erbjudas filmvisning, lekar, pyssel, musik etc samt serveras gratis lunch och middag. Nasteho Osman kommer även att köra spoken word under dagen.

 

Jag vet med mig att det idag håller på och bakas och fixas och att det kommer vara extremt mysigt. Kom dit och käka runt middagstid eller kom lite senare på kvällen för att socialisera, lyssna på musik, umgås och bara vara.

- Lite som jul borde vara.

Tomten? Här kommer ett brev till dig.

Ett öppet brev till tomten: 

Jag har ungefär sedan förra året funderat på vad jag önskar mig i julklapp. Med tanke på att det är julafton om lite mindre än en vecka är jag ju inte direkt ute i god tid, men jag tänker att jag ändå kan skriva till dig. Är det någon som kan utföra mirakel (dvs. flyga med ett gäng renar över hela jorden till alla världens barn under en natt exempelvis) är det nog du om någon som kan fixa min önskelista. Den ser ut så här:
- En slipmaskin (fast egentligen vill jag att kommunens egna Bostaden AB ska fixa en verktygspol)
- Ett gäng lägenheter (fast egentligen vill jag ju bara att Umeå Kommun ska sätta ner foten och göra något drastiskt eftersom det fortfarande, efter en hel termin, är extremt många studenter vid Umeå Universitet som inte har en bostad utan hyr studentrum i andrahand i två månaders- perioder. Eller för att säga som det faktiskt är, de är hemlösa. UMEÅ KOMMUN, MINA VÄNNER ÄR HEMLÖSA – FIXA FÖR FAN)
- Att PK- maffian tar över Sverige. Ja, att vara politiskt korrekt är inte ett skällsord, det är ett mål. Att konstant slänga ur sig ”roliga saker som jag tycker är roligt” är så dumt och idiotiskt då det handlar om att göra narr av verkliga människor och upprätthålla unkna stereotyper och bidra till en ökad smygrasism.
- Att alla idiotiska skolreformer knockas i tre delar á pepparkakor och jag får önska ett: ”dö ut – försvinn”
- Att jag får mitt knä fixat (Att jag inte ska behöva stå fyra månader i vårdkö för att kunna få mitt knä opererat så jag kan leva ett normalt liv och slippa ha så jävla ont. OBS! Det här handlar ju inte bara om mig utan om hela Sveriges vårdsystem såklart, men det förstår ni ju).

Eller. Är det så att Tomten inte har ett skit att göra med det här? Är det så att det inte funkar att hoppas på det bästa och bara vänta ut skiten?

Nej, det krävs att du tar ett par katrinplommon, dricker ett par glas vatten. Att du gör något aktivt för att försöka förändra den just nu jävligt ruttna situation vi sitter i. Att skriva en önskelista räcker inte. Nu är det dags att vi sparkar uppåt.

Det önskar jag mig i julklapp.

Organisation, samvete och ansvar.

Jag tror att alla som någon gång har engagerat sig inom något hur underbart det är. En känsla av att just jag kan göra skillnad, jag kan påverka. Just jag får en möjlighet att styra upp saker, växa sig större, aktivera ungdomar, jobba för en bättre värld, – du vet. Det är fruktansvärt roligt! Ju längre och mer en är mer, ju mer involverad och mer ansvar får en och ju roligare blir det!

Eldsjälv beskrivs på wikipedia så här: är en person som brinner för något. Eldsjälen jobbar ofta ideellt för en ideell förening eller för en egen sak och anser att något är såpass viktigt att det är värt att lägga ner sin tid och sitt liv för att förbättra eller jobba med det.

För mig har alltid eldsjäl varit väldigt positivt. Jag tycker att visar på kapacitet, engagemang, styrka och vilja. Att bli kallad ”en riktig eldsjäl” är finare än alla komplimanger i världen, det visar att just DU gör skillnad, att just DU har ett mål med ditt handlande. Själv ser jag det brinnande engagemanget hos så många.

I början var jag helt förblindad av den styrka dessa eldsjälar utstrålade och jag var helt faschinerad, ”hur orkar dom?!” – tänkte jag.

Men det finns ingen som orkar. Det kommer ta stopp någon gång hos alla, hur lång  den sträckan är ser bara olika ut. Jag ser hur så många runt mig är välklädda, svarar artigt i telefonen och svarar på sms. Samtidigt träffas vi bara i sammanhang vi styrt upp själva, vi kramas inte, vi åker inte på äventyr. Det är ett idogt spanande i kalendern och på sin höjd ”har jag en ledig helg i mitten av januari”.

Är det värt att ta ihjäl sig på kuppen för att bli kallad ”eldsjäl”? Är det värt alla mardrömmar, huvudvärken, ryggen som känns att den ska falla ihop, det magonda, paniken, känslan när det ibland inte känns som att det går att andas? Är det värt det?

Är det värt att du blir ett nervöst vrak på kuppen av ett extra arrangemang? Glädjen, den där känslan av gemenskap, hoppfullheten – var är allt detta? Är det det som göms bakom paniken?

Ibland går det att säga nej. Problemet är bara att mitt ”nej” blir någon annans ”måste”. Mitt välmående blir direkt någon annans död. Denna helvetiska, underbara, lömska, fantastiska organisation, varför är det så lätt att älska dig när du tar ihjäl oss på kuppen?