Facket + brudar = sant

Tidningen Arbetet skrev i förra veckan om svårigheterna för tjejer att få fackliga förtroendeuppdrag. Med argument som ”det finns inga kompetenta tjejer att nominera” så faller tjejerna genom stolarna, med konsekvens att män fortsätter att välja män och kvinnorna hålls utanför den fackliga kampen och arbetsmarknaden fortsätter att vara ojämställd och allt går åt skogen, osv osv, vi vet alla hur dagens samhälle ser ut. Joa Bergold, utredare på LO säger:

Det är så att man väljer det man känner igen, och då ser man helt enkelt inte kvinnorna. Man ser inte heller kvinnors potential att bli ledare, om de får rätt uppbackning, på samma sätt som man ser och tar hand om unga lovande män.

 

Tina Nordling, ombudsman på elektrikerförbundet region mitt säger (elektrikerna som består av 99% män):

– Det är väldigt lätt att se och pusha dem man är kompis med. Män kanske inte menar att välja män, men det blir så för att de är vänner. De kan också ha lättare att förstå och kommunicera med varandra, även om det inte alltid är så.

 

Neziya Rahman, klubbordförande på Pågen i Malmö säger:

– Jag har fått frågan om jag klarar det här uppdraget när jag har familjen att tänka på. Det hade nog inte en man fått, men det gör mig bara mer taggad.

I samband med artikeln så publicerar tidningen även en bilaga med 100 kompetenta brudar, fullt redo både psykiskt och fysiskt att åta sig tunga fackliga uppdrag. Jag är även så himla glad över att Josefin Johansson, målare och styrelseledamot i Målarnas avdelning 5 i Norr- och Västerbotten och i LO-distriktet i Norra Sverige, fackligt-politiskt ansvarig i avdelningen, ledamot i regionala ungdomskommittén och handledare för LO:s ungdomskurser och funktionsutbildningar är med på listan, – med all rätt. Vi sitter även i samma distriktsstyrelse för SSU Västerbotten. Nu är det bara att vraka och välja, ska det bli nån skillnad är det dags att steppa upp några steg.

Det exotiska i att leva på en kvinnolön.

Kent Kullander jobbar på fackförbundet Vision i Linköping. De startade en genusblogg för ett par månader sen men fick inte den responsen de ville, så nu testar de något nytt. Det nya grejen för att uppmärksamma ojämlikhet är att denna Kent ska leva på en sk. kvinnolön. 

4021950

En kvinnolön är precis som en manslön förutom att den är lägre. Jag har alltid själv undrat hur det är att leva på en kvinnolön, så det är ju helt perfekt att Kent nu tar reda på det och bloggar om hur det här exotiska med en kvinnolön ter sig så att jag kan lära mig och sätta mig in i den situationen.

Det är ju självklart superbra att Kent vill uppmärksamma det helt jävla enorma löneglappet mellan män och kvinnor och det är ju självklart jättebra att de har startat en genusblogg. MEN.

Jag är ledsen att informera dig, Kent, om det faktum att det här är ingen nyhet. Kvinnor har slagit sig blåa för att ens få någon lön och sedan har vi kämpat vidare för att få lika lön för lika arbete som vad männen få. Du är lite mer än 100 år sent ute med det. Men, eftersom det inte händer något på den fronten pga. män tar fortfarande alldeles för stor plats i vårt samhälle så fortsätter vi och kämpar och skriker om det här. Hur som helst, nu har Kent insett att det här är problematiskt. Nej, det vet jag inte ifall han har. Kent har kommit på att det här kan ha ett nyhetsvärde och locka läsare till sin blogg, så därför ”offrar” han sig. Han som välbetalt man ska testa på det exotiska med att leva på en kvinnolön och dra av pengar som han sen får tillbaka.

Hur skulle det vara ifall de som nu driver denna genusblogg och ska genomföra det här ”experimentet” (ungefär som att det är nån himla kemilåda som precis har öppnats och nu ska Kent se hur mycket det smäller och ryker av att blanda ”kvinna” och ”lön” och ”verklighet”) skulle intervjua riktiga kvinnor med riktiga kvinnolöner och se vad de säger? Att kanske de som inte kan plocka fram 13% av sin lön i slutet av månaden får höras istället för Kent som tjänar 32.000?

Hur skulle det vara ifall Kent som är så otroligt medveten tog ett steg tillbaka och struntade i att göra parodi på en verklighet? Hur skulle det vara ifall jag som vit sminkade mig svart, gick ut på stan för att möta omvärlden och under tiden blogga om hur mycket rasism som jag tvingas ta emot? Nej, man gör inte så. Har man privilegier ska man banne mig inte smeta in dom i ansiktet på de som är underpriviligerade och har man privilegier måste man först börja med sig själv och kanske hålla käften ibland.

Men Kent, TACK så otroligt mycket över det tolkningsföreträde som du nu ska blogga om, snälla twittra lite om det också FÖR JAG KAN INTE FÅ NOG.

 

 

”Tjejligan” och öppet arkivs dolda tillgångar

Nu när det mesta är allmänt skit (jag talar såklart om kukmätartävlingen mellan Ryssland, EU och USA, jag talar om misshandeln och mordförsöket på feministerna i Malmö och jag talar såklart om det faktum att vi har en borgerlig regering som mest kissar i såren på den svenska befolkningen osv osv) så finns det ändå ljusglimtar i denna annars mörka tillvaro.

Än en gång har det varit åttonde mars, aka. internationella kvinnodagen och en bra sak som  följer med den lite smått hypade jippodagen är ju det faktum att man kan gräva i gömmorna efter lite göttiga kvinnoprogram.

Igår hittade jag ”Tjejerna gör uppror”, en serie i tre delar från 1977 om Asta, Liv, Kerstin och Tone. Fyra trettonåriga brudar som startar tjejligan, en grupp som ska kämpa mot kvinnoförtrycket och för en massa annat. Jag måste tipsa om deras öppningscermoni i andra avsnittet. Det är fantastiskt. Varje avsnitt är en halvtimme och jag har sista avsnittet kvar. Lyllos mig, men mer lyllos dig ifall du inte har sett något alls än.

 

 

Facebook har tagit ställning: feminism bör förbjudas och kvinnohat accepteras.

Internetsidan trettiotreanledningar.com blev igår blockad från facebook. Det gick inte längre att dela länken till sidan, då facebook ansåg att den innehöll material som bröt mot deras regler.

Jag tror inte det är någon som har någon form av genusstyrka på sina glasögon som inte har uppmärksammat det kvinnohat som cirkulerar i olika grupper. Jag tror heller inte att det är någon som inte har uppmärksammat att det är de kvinnohatiska grupperna som får ligga kvar, medan feministiska initiativ till grupper konstant blockeras och får varningar. Eftersom det här fenomenet faktiskt har blivit just ett fenomen och inte längre är ett undantag reagerar jag och andra väldigt starkt.

Det faktum att bilder som uppmuntrar till kvinnomisshandel, bilder som uppmanar till våldtäkt, bilder som visar medvetslösa kvinnor, bilder som är hatiska, finns kvar med motiveringar i stil med: ”Vi har granskat fotot som du anmält, men har bedömt att det inte bryter mot Facebooks gemenskapsregel om grov våldsskildring som omfattar att avbilda skada som tillförs någon eller något, hot mot den offentliga säkerheten eller stöld och vandalism”* är en katastrof.

Jag kan heller inte låta bli att undra vilka det är som sitter i gruppen som gör dessa bedömningar. Vad är det för syn på kvinnor ni har? Vad har ni för personlig relation till er mamma, syster, flickvän, kompis – när ni tycker att det är normalt att ha sex med henne (nummer 11 i listan) och att den här typen av innehåll får fortsätta att spridas med ovanstående motivering?

För trots allt, det är människor som sitter där bakom blåvita fasader. Det är sällan jag tycker synd om människor, det gör jag heller inte i det här fallet, men jag får onekligen en rejäl klump i hjärtat av hur ni missbrukar det inflytande ni har.

Det här är inte nån gnällig feministfitta i krogkön allt det här cirkulerar kring, det här är öppet hatiskt material mot hälften av världens befolkning. Det är dags att de ser det för vad det är och inte viftar bort det som ”något dom där feministerna håller på med”.

Ska vi anta att att det är ett gäng med jubelidioter som inte har en världsbild längre än vad näsan räcker som gör dessa bedömningar skulle jag vilja uppmana alla att för varje hatisk bild ni stöter på, anmäl! Någon gång måste dom ju reagera, dom små personerna bakom spakarna.

* Bilden jag anmälde hittade jag på en väns facebooksida  och bilden föreställde en kvinna, intryckt i ett hörn med ett skräckslaget ansiktsuttryck. I förgrunden visades en manlig profil med en knyten näve i fokus. Texten på bilden löd: ”Women deserve equal rights – and a left”. Nu när jag skulle länka till den har facebook tagit bort inlägget. Dock inte för bildens skull, utan för att hen likt det här inlägget var förbannad över att den typ av bild fick finnas kvar på diverse skämtsidor men inte 33 anledningar varför feminism behövs.

Hen kommenterar: Jag blir mörkrädd. Egentligen inte förvånad, men besviken. Ett av världens mäktigaste företag censurerar ett av världens viktigaste budskap.

Kawa skriver också väldigt bra om det här. Läs.

Debatt: Manlig homosocialitet och skuldbeläggandet av kvinnor.

ROKS, riksorganisationen för kvinnor och tjejjourer i Sverige, skriver på sin hemsida att antalet anmälda sexualbrott har femdubblats över en trettioårsperiod. Längre ner fortsätter de och skriver att trots femdubblingen är det endast 23 % av brotten som anmäls. TJUGOTRE PROCENT! Att mörkertalet är så pass stort tror jag hör samman av två olika anledningar. Den vanliga, enkla förklaringen är att offret är rädd för att anmäla, mycket på grund av den fruktansvärda rättstradition som följer våldtäktsanmälningar där de som anmäler skuldbeläggs av myndighetspersoner. Den andra anledningen, som jag ser är mer komplex och den egentliga boven i dramat, är jag är rätt säker på hör samman med den tradition som föreligger sexualitetens koppling till patriarkatet. Patriarkatet har rätt hög igenkänningsfaktor. För enkelhetens skull tar jag tre talande exempel på det som beskriver denna könsmaktsordning; mannen är aktiv, kvinnan passiv. Mannen är det första könet, kvinnan är det andra. Mannen är överordnad, kvinnan är underordnad. Eftersom hela vårt samhälle är uppbyggt utifrån den mallen är det heller ingen konstighet att även vår syn på vår sexualitet är kopplad till den föreställningen. Det är det som är det jag kommer referera till som ”våldtäktskultur”. Det stora mörkertalet av sexuella övergrepp som aldrig kommer upp till ytan tror jag bottnar i vår föreställning om vad en våldtäkt är på samma sätt som vad vi anser är ”normalt” sex.

Sex är sedan länge en stor fråga om makt vilket visar sig i en direkt hierarkisk uppbyggnad. Den som sitter högst upp i hierarkin staplar upp villkor och föreställningar och de som sitter under lyssnar, tar till sig och utför. Det är därför inte konstigt att vår sexualitet utformas efter dessa kriterier, snarare skulle jag bli förvånad om jag blev överbevisad. Det här bidrar till att sex är något för män, av män. Jag som tjej blir tilldelad någon halvdan biroll för att göra scenen mer attraktiv, nåde mig om jag skulle leva ut mina teatertalanger och ta över skådespeleriet! Då fallerar hela manuset och hela filmen förstörs! Jag är därför inte förvånad över att det är närmare åttio procent av de sexuella överfallen som inte anmäls. När det jag inte har varit med på – som har gett mig ett magont som är svårt att ignorera, ställs parallellt med föreställningen om att just min magvärk är det normala gör att jag ifrågasätter mig själv. Ett ständigt ifrågasättande leder till ett självtvivel, självtvivel leder till inga anmälda sexualbrott.

När barn från sina första andetag indoktrineras in i våra föreställningar kring hur en man och kvinna ska se ut och bete sig föds också en inställning kring det som senare ska bli en fråga om makt. Eftersom den manliga homosociala kulturen är det starkaste av de sociala band vi har i vårt vardagliga liv innebär det också att makt fördelas män emellan och än en gång blir vi kvinnor tilldelade en biroll. Eller ännu hellre, vi får jobba nere i källaren som scenmakare. I maktkulturen som livnär sig på kvinnors underordning blir också sex ett av uttryckssätten som formulerar denna hierarki. På grund av den homosociala kulturen vill jag också vara så fräck att jag påstår att alla män har ett ansvar i de sexualbrott som begås, direkt eller indirekt. Direkt ansvar är såklart det sexuella övergreppet och det indirekta syftar på den våldtäktskultur som håller hand med den manliga gemenskapen. Det finns en våldtäktskultur i samhället som är svår att leva bortom, hur gärna en än vill ta avstånd. Jag ser medvetandegörande som första steget för förändring, så därför skulle jag vilja be er om en stunds reflektion. Vad är min syn på sex och sexualitet? Vad är min syn på kvinnor? Vad är min syn på mig själv? Var du än hamnar i dina svar vill jag att du tar med dig en sak: Allt handlar om att respektera sin nästa.

Krönika: ”I efterdyningarna av åttonde mars”.

Eftersom det är rätt lamt att skriva något om jämställdhet, feminism, kvinnor osv. på kvinnodagen gör jag det nu istället.

Grejen är denna. Varenda år blir jag lika förvånad. Jag blir uppriktigt förvånad över hur kvinnodagen blir en typ av kollektiv födelsedag för hela världens kvinnor. Att det är födelsen för all den fantastiska kvinnlighet som sprudlar genom våra vener, som får våra höfter att vicka och förtrolla män över hela världen. Krispigheten osar genom våra porer och skuttande tar vi oss fram genom dagen. Vi blir gratulerade till höger och vänster, det är extra rabatter i affärerna och män känner sig kränkta över det faktum att allt fokus ligger på kvinnor.

Fram till klockan 00.01 den nionde mars. Nu ska jag inte vara stolt längre. Det är inte längre så jävla coolt att vara tjej. Jag går tillbaka till att blir lite lagom taffsad på, bli reducerad till något mindre än vad jag är och liksom inte få låta så himla mycket. Lunket fortsätter. Min tjejrabatt har gått ut.

Därför är det så tragiskt med vad kvinnodagen på många sätt har blivit. Det är tragiskt hur den uppfattas av gemene man. Kvinnodagen blir ett så talande exempel på att det inte funkar att tillägna en dag till kvinnor och sen tänka att ”nu har jag gjort min del av kvinnoarbetet”. Att du som man tar och gratulerar mig som tjej är snarare en förolämpning, eller som en vän till min retweetat från en för mig okänd twittrare: ”Att gratulera kvinnor på kvinnodagen är som att gratulera en kanelbulle på kanelbullens dag”. Jag ser kvinnodagen som kvinnosakskvinnornas högtidsdag på samma sätt som jag har första maj som min julafton i rollen som demokratisk socialist. Det är på kvinnodagen vi samlas och hurrar oss själva över det feministiska arbetet vi gör, dagligen, 24 timmar om dygnet. Det är på åttonde mars som vi fyller depåerna för att stå emot den konstanta strömmen av sexism vi möts av. Det är då som systerskapet är som mest påtagligt och som vi känner att det arbete vi gör inte bara är för mig, utan för alla. Tillsammans är vi starka, så fruktansvärt starka. Jag vill därför inte reduceras till min socialt konstruerade kvinnlighet som om det skulle vara anledningen till att jag är feminist, så sluta gratulera mig för den.

Kvinnodagen är ingen jävla lösning, det är en spark i arslet. Kom i håg det. Jag vill också rikta ett stor TACK från botten av magen till tjejjouren i Umeå för ett fantastiskt demonstrationståg den åttonde mars och till alla oss som deltog vill jag upplysa om att det är vi som stöder oss mot varandra i motgång och firar tillsammans i medgång.

Sessan har förlovat sig.

Alltså. Det här är ju för puttenuttigt. Bröllop sommaren 2013, så det är bäst jag tar och skriver upp det i kalendern redan nu. Den här intervjun är ju så himla rolig också.

Gratulerar till förlovningen! Hur känns det?
Prinsessan Madeleine: Vi är mycket glada och lyckliga. Det är en väldigt speciell dag för oss.
(det vore dumt att förlova sig om en inte skulle bli glad och lycklig av det)

Hur gick det till när Christopher friade? 
Prinsessan Madeleine: Det var i början av oktober. Det var mycket romantiskt och fint genomtänkt, men mer än så vill vi inte berätta utan hålla det för oss själva.
(No shit, var det Christopher som friade?!)

Christopher, var du nervös? Hade du planerat det länge?
Jag hade funderat ett tag på att fria och ville vänta på det rätta tillfället. Men jag visste att det var Madeleine jag ville gifta mig.
(Det är bra att veta)

Var möttes ni första gången?
Prinsessan Madeleine: Vi träffades genom gemensamma vänner. För mig började det med en nära vänskap. Vi delade samma humor och hade väldigt roligt tillsammans. Chris öppnade upp mitt hjärta, han är min själsfrände.
(Det känns brutalt att behöva öppna upp någons organ, är det ens lagligt för en finansman?)

Christopher, när förstod du att du ville fria till Prinsessan Madeleine?
Jag kände omedelbart något alldeles särskilt för Madeleine.
(Attraktion kallas det)

Vad var ditt första intryck av Christopher?
Prinsessan Madeleine: Jag uppskattar Chris för hans värme och humor. Han har ett väldigt stort hjärta och han lyckas alltid att få alla i sin omgivning att må bra. Han är en otrolig omtänksam och generös person.
(Ett långt första intryck)

Christopher, har du talat med Kungen om att få gifta dig med Prinsessan? 
Det stämmer att jag har talat med Kungen och berättat att jag vill gifta mig med Prinsessan Madeleine.
(Jag gissar att kungen också gav sitt godkännande. OKEEEEJ)

Hur var Kungens reaktion?
Christopher O’Neill: Kungen och Drottningen blev glada, och lite rörda, tror jag.
(Tro gör en i kyrkan)

Christopher, talar du någon svenska?
Jag kan säga några ord och går och lär mig mer svenska.
(Hehe, SFI?)

Kan Prinsessan berätta något om Christophers familj? 
Jag uppskattar Chris familj väldigt mycket. De har alltid varit väldigt snälla mot mig och välkomnade mig med öppna armar. Chris har en underbar familj!
(Typ som min)

Kan du säga något om Prinsessans familj? Hur var det första mötet?
Christopher O’Neill: Jag har kommit att lära känna den svenska kungafamiljen väl. Jag har blivit mycket väl mottagen och kände mig från första stund mycket välkommen. De är alla vänliga och vi har mycket trevligt när vi ses allihop.
(Åh, jag får ångest över bara tanken att ”hänga” med kungafamiljen)

Hur ser ni på en framtida familjebildning?
Prinsessan Madeleine: Självklart ser vi fram emot att få gifta oss och med tiden bilda en egen familj.
(*tar ut spiralen*)

Var kommer ni att bo framöver?
Prinsessan Madeleine: Just nu kommer vi fortsätta att bo i New York på grund av bådas arbeten. Men det utesluter inte möjligheten att vi flyttar till Sverige i framtiden.
(Kom till Umeå!)

Christopher, vad vet du om Sverige?
Sverige är ett fantastiskt land. Det är så vackert här och vänliga människor. Jag har mest besökt Stockholm och Öland. Jag hoppas få möjlighet att besöka Sverige lite oftare nu.
(Kom till Umeå!)

En sista fråga; när kommer bröllopet att äga rum?
Prinsessan Madeleine: Vi får återkomma med detaljer om bröllopet. Men det kommer äga rum i Sverige under sommaren 2013.
(*skriver in det i kalendern*)

Om mäns våld mot kvinnor.

Idag har vi kommit in på moment tre i del två i genuskursen. Det innebär att vi nu har börjat prata om den privata jämställdheten, om betalt och obetalt arbete, omvårdnad mellan könen osv osv.

Självklart kommer ju också mäns våld mot kvinnor upp. Det blir så otroligt problematiskt att ta upp den frågan i en rätt platt diskussion (eftersom vi inte har hunnit läsa in oss på litteraturen än). I diskussionen idag fanns det två sidor av männens del i jämställdhetsarbetet i hemmen. Ena sidan säger att män ska vara hemma med barn och andra sidan säger att män misshandlar ju kvinnor och barn, så det borde inte vara hemma – som att det är det ena eller det andra. För att alla män slåss och samtidigt bör vara hemma med barnen. Hur ska vi lösa den frågan, ska män vara hemma eller inte?

Jag känner hur jag liksom inte riktigt orkar.

Jag orkar verkligen inte när frågan (självklart) kommer upp varför det endast är mäns våld mot kvinnor tas upp. ”Kvinnor misshandlar ju också”. Och en ba ja. Det gör dom. Det är inte bra alls. Men. Rätta mig om jag har fel, men jag tycker inte att det är samma sak. Jag tycker mäns våld mot kvinnor är ett symptom på åratal av invanda könsroller och ojämställd privat politik. Hur mäns synsätt att kunna äga kvinnor ses som en självklarhet. Hur invanda mönster inte gör att exempelvis misshandeln på kvinnor av män och mäns sexuellt våld ses som något ovanligt. Det är bara ytterligare ett tecken på att vi lever i en sjukt snedvriden värld.

Det är ingen som säger att kvinnor har all rätt i världen att misshandla män, men för mig är det en helt annan fråga, på samma sätt som jag tycker att mäns våld mot män hamnar i samma kategori. Våld är inte alltid bara våld.