Igår cyklade jag och ett par av mina vänner till en hemmafest. Vi började prata om det här inlägget och hur sjukt det är att den yttersta och främsta bekräftelsen ofta ska vara från män. Hur uppmärksamheten, gärna från rätt man (den snygga, inflytelserika, charmiga bla bla) är något som ska fylla ett tomrum. Ett tomrum jag mycket hellre vill ska fyllas av bekräftelse från andra håll, från vänner, min familj eller bara personer som står på samma plan som jag i samhällshierarkin. Tyvärr har jag och många andra har blivit itutade att uppmärksamheten som räknas är inte den, utan uppmärksamheten från män i en högre samhällsgrad. De innehar så ofta en större ställning i arbetslivet, relationer osv. osv. så det sitter så djupt rotat att vi inte reagerar på det faktumet längre. Det är tragiskt.
Hur gärna vi vill få det att det är på mina villkor och min vilja när jag går ut och raggar och flörtar, men att det inte är så alla gånger. Det är en jobbig insikt när vi är så uppenbart medvetna om det. Vi är formade av samhället hur gärna vi vill se motsatsen.
Sen gick samtalet in på den oönskade uppmärksamheten. Uppmärksamheten som sätter sig som en illaluktande svampinfektion i underlivet, extra jobbig acne fast en har passerat tjugo, sönderbränd hud efter första dagen i Thailand. Uppmärksamheten som vi har blivit itutade att vi ska gilla, för det bevisar vår kvinnlighet ifall vi får den. Uppmärksamheten som istället för att fylla någon typ av bekräftelsebehov istället gröper ur en stor del av vår självkänsla. Jag snackar om den jobbiga handen på bröstet på dansgolvet, sexistiska och nedlåtande kommentarer och allmänt grisigt beteende. Hur uppriktigt dum i huvudet vissa killar är som naturligt tar den friheten.
Då är det en svart EPA som saktar in, drar ner rutorna och busvisslar och skriker efter oss.
”ÖÖÖÖÖÖH, BRUUUUUUUDAAAAAR!!!!!!”
Ja, när vi talar om trollen kör dom förbi en svart EPA.
