Förra veckans slut bjöd på speciella samtal med en mysig gammal tant där jag skrek åt henne för full hals, med den bästa av avsikter.
Första samtalet kom i fredags. Kvinnan hade inte fått sin tidning. Det skulle ha varit ett samtal i mängden om det inte vore för att hon var mer eller mindre döv. Efter många ”va sa du?” och noggrant artikulerade fick hon rätt nummer att ringa. Inte mer med det. Men på lördagen ringde hon igen i samma ärende och då krävdes det lite mer. Nu tog det cirka fem minuter innan jag fick fram att hon skulle ringa ett annat nummer, och när numret skulle läsas upp blev det minst sagt livat.
Jag: 0 9 0!
Kvinnan: 90
Jag: Nej, 0 9 0!
Kvinnan: 90
Jag: Neeej, 0 9 0!
Kvinnan: Alltså vad är det här, du måste prata mycket högre. Du förstår jag hör dåligt.
(Här tar jag telefonen, placerar den en decimeter från min mun och skriker precis allt jag kan)
Jag: 0 9 0!!!!
Kvinnan: Jaaaa, 90
Jag: NEEEEJ!! 0 9 0!!!!!
Kvinnan: Alltså nu börjar vi om från början.
(Jag torkar bort svettpärlorna från pannan och skrattar hest och fortsätter, nu med lätt sprucket skrik, ståendes bakåtlutad som att jag tar sats.)
Jag: OKEJ!!!!! ÄR DU BEREDD!!!?
Kvinnan: Hallå?
Jag: Mpfh… 0 9 0!!!!!!!!!!!!!!!
Kvinnan: 090
Jag: JAAAA! JAAAAA! ETTA!!!!! SJUA!!!!!!!
Kvinnan: Hallå? Alltså jag hör dig inte. Vi måste nog börja om från början.
Jag: (grinfärdig)
(Efter drygt 13 minuters hysteriskt skrikande hade jag lyckats få fram rätt nummer till kvinnan. Ja, 13 minuter, jag kollade samtalslängden.)
Kvinnan: Hehe ja man får tacka så mycket för hjälpen unge man.
Jag: DET VAR SÅ LITE SÅ!!!!!!!!!!!!!!
Kvinnan: Hallå?
Jag: JAG SAAAA, DET VAR SÅ LITE SÅ!!!!!!!!!!!
Kvinnan: Hallå?
Jag: HEEEEEEJ DÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Kvinnan: Ja hej då, och tack så mycket.
Med en svettfläck på ryggen och en massiv huvudvärk sjönk jag ner i stolen igen. Jag kollade genast upp hennes adress, för nästa gång åker jag personligen hem med en tidning till henne.
