Jag pratade med en kompis igår då hon berättade att hon varit på hotellet under skolavslutningshelgen. Hon sa att hon kände sig gammal och tragisk.
Jag skrattade gott innan min inre röst röt till;
”Och vad fan skrattar du åt tjockis?”

En inre dialog satte igång och såg ut som följer:

Jag: Äh vadå, det var ju roligt?
Rösten: Jo visst, men ta en titt på dig själv. Tjockis.
Jag: Äh lägg av med tjockistugget va?
Rösten: Okej okej. Fetknopp…
Jag: Va?
Rösten: Inget..
Jag: Okej… Ja, jag tittar på mig själv. Nå?
Rösten: Var är du nu?
Jag: I en säng.
Rösten: …
Jag: Okeeeej. Jag ligger i en säng i min systers gästrum. Nöjd?
Rösten: Precis. Hemlös.
Jag: Jo men jag får en lägenhet på fredag.
Rösten: Ja just det. Och hur mycket möbler har du att ta med dig dit då?
Jag: Öhm… Jag har en jävla massa skivor. En stereo. En tv. Eh…
Rösten: Mmm… Visst vet du vad möbler är?
Jag: Jaaaa det gör jag!
Rösten: Dåså. Knubbis…
Jag: Kom igen!!
Rösten: Sorry.
Jag: Så vad är det du vill säga?
Rösten: Ja men va fan tro…. (Suck) Okej. Du bor i din systers gästrum. Har tammefan inte en pryl att kalla din egen och du är hur gammal?
Jag: 30…
Rösten: Och du skrattar åt att din 22-åriga kompis känner sig gammal på hotellet?
Jag: Men jag flyttar ju in i en lägenhet på fredag?
Rösten: Snälla…
Jag: Det som inte dödar gör en st..
Rösten: Seriöst!?
Jag: Ja ja… Äh va fan. Jag har i alla fall kvar mitt sinne för humor.
Rösten: Sant. Inte fy skam.

Det var ett nyttigt samtal. Jag vaknade upp i morse full av jävlar anamma. Redo att dyka in allt djävulskap med huvudet före. Just keep on truckin’ som man brukar säga.

Men kommer någon och frågar ifall jag är gravid då kommer jag att gå bärsärk.

Mäklare är duktiga på att ta fram det bästa ur sina försäljningsobjekt. Oftast ser saker och ting bättre ut än vad de egentligen är med väl tagna foton och sköna omskrivningar.
Men den mäklare som får i uppgift att sälja hus i min kära hemort Kristineberg kommer att få det kämpigt.

Jag kan tänka mig att det skulle se ut ungefär så här:

”Välkommen till Kristineberg. En lugn och harmonisk by, perfekt för dig som vill vara ifred.
Vi har en mängd fastigheter att välja mellan, men sitt inte och fundera allt för länge, det är först till kvarn som gäller.”

Inbyggt garage

Lummig trädgård

Soldäck

Badplats med ”brygga”

Trevliga grannar där dörren alltid står öppen

Bra förvaring

Gott om parkeringsmöjligheter

Bilhandlare på orten

Så vad väntar ni på? If you snooze, you lose…

Förra veckans slut bjöd på speciella samtal med en mysig gammal tant där jag skrek åt henne för full hals, med den bästa av avsikter.

Första samtalet kom i fredags. Kvinnan hade inte fått sin tidning. Det skulle ha varit ett samtal i mängden om det inte vore för att hon var mer eller mindre döv. Efter många ”va sa du?” och noggrant artikulerade fick hon rätt nummer att ringa. Inte mer med det. Men på lördagen ringde hon igen i samma ärende och då krävdes det lite mer. Nu tog det cirka fem minuter innan jag fick fram att hon skulle ringa ett annat nummer, och när numret skulle läsas upp blev det minst sagt livat.

Jag: 0 9 0!
Kvinnan: 90
Jag: Nej, 0 9 0!
Kvinnan: 90
Jag: Neeej, 0 9 0!
Kvinnan: Alltså vad är det här, du måste prata mycket högre. Du förstår jag hör dåligt.
(Här tar jag telefonen, placerar den en decimeter från min mun och skriker precis allt jag kan)
Jag: 0 9 0!!!!
Kvinnan: Jaaaa, 90
Jag: NEEEEJ!! 0 9 0!!!!!
Kvinnan: Alltså nu börjar vi om från början.
(Jag torkar bort svettpärlorna från pannan och skrattar hest och fortsätter, nu med lätt sprucket skrik, ståendes bakåtlutad som att jag tar sats.)
Jag: OKEJ!!!!! ÄR DU BEREDD!!!?
Kvinnan: Hallå?
Jag: Mpfh… 0 9 0!!!!!!!!!!!!!!!
Kvinnan: 090
Jag: JAAAA! JAAAAA! ETTA!!!!! SJUA!!!!!!!
Kvinnan: Hallå? Alltså jag hör dig inte. Vi måste nog börja om från början.
Jag: (grinfärdig)
(Efter drygt 13 minuters hysteriskt skrikande hade jag lyckats få fram rätt nummer till kvinnan. Ja, 13 minuter, jag kollade samtalslängden.)
Kvinnan: Hehe ja man får tacka så mycket för hjälpen unge man.
Jag: DET VAR SÅ LITE SÅ!!!!!!!!!!!!!!
Kvinnan: Hallå?
Jag: JAG SAAAA, DET VAR SÅ LITE SÅ!!!!!!!!!!!
Kvinnan: Hallå?
Jag: HEEEEEEJ DÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Kvinnan: Ja hej då, och tack så mycket.

Med en svettfläck på ryggen och en massiv huvudvärk sjönk jag ner i stolen igen. Jag kollade genast upp hennes adress, för nästa gång åker jag personligen hem med en tidning till henne.

När jag började mitt jobb på Folkbladet fick jag en jobbtelefon. Numret till den måste nyligen ha sagts upp av en annan, för jag får i snitt fem samtal i veckan av folk som söker Lisa. En hel del sms har också ramlat in.
Vem är denna Lisa som alla vill få tag i?

Går man efter telefonsamtalen är åldern svår att bestämma. Det är både äldre och yngre personer som ringt. Men ett sms där hon blir kallad ”vännen” och får frågan om hon vill vara med på en skelettpresent vittnar om att hon nog är yngre. Hon skulle dessutom sätta in pengar via en facebook-länk. Typiskt ungdomligt.

Hon bor i Uppsala och har bra munhygien. Det kan man utläsa av bokningsbekräftelsen hon fått från Folktandvården Västertorg.
Det kan ju också vara så att hon har förskräcklig munhygien eftersom att hon behöver besöka tandläkaren. Det känns som 50/50 där.
Tiden, 07:10, skvallrar om att hon är morgonpigg.

Varför har hon då inte gett alla dessa personer sitt nya telefonnummer? Kanske för att hon vill vara ifred? Ensamvarg.

Så för att summera vad vi har hittills:

Lisa är en ung tjej som som ibland livar upp tillvaron genom att gå med i roliga presenter till bekanta. Hon försöker ta hand om sina tänder och hon gillar tidiga mornar.
Vänner har hon, men interaktionen med dessa sker oftast på facebook från tryggheten hemma i ensamhetens fort.

Så, vad tror ni om Lisa? Verkar lite smådryg va?