Det finns bättre och sämre sätt att starta morgonen på. Att halka av cykeltrampen och dunka mellangården på stången faller under kategori sämre.
Det är vad jag gjorde i morse på väg till jobbet. Så jag sitter nu på kontoret med en känsla som jag tror är klart jämförbar med kvinnans menstruation.

Grejen är den att jag gav min cykel en sån jävla utskällning, trots att det inte var dennes fel. ”Jag hoppas du dör, cykeljävel!” osv… Men det är väldigt tröttsamt att skälla ut någon/något som inte kan ge någon feedback. Döda ting och djur till exempel. Ändå gör jag det, ofta.
Som tröjor där ärmen har knövlat sig så att man inte får igenom armen, eller att ärmen är ut och in och man tar på sig tröjan och försöker pressa ut den men bara fastnar. Ååååhhhh vad den tröjan får höra att den är värdelös.

Den värsta poänglösa utskällningen som jag har släppt lös var på en hund, trots att jag rent generellt älskar hundar.
Jag var väl en 11-12 år gammal och mina föräldrar hade draghundar. En helg var jag ensam hemma och tog hand om jyckarna.
Mitt i natten började hundarna leva om och jag begav mig ut för att tysta ner dem. Jag märkte då att en av dem inte var i sin bur. Soya…
Eftersom att det var vinter kunde jag se hennes tassavtryck som ledde bort från buren och rakt åt helvete. Så jag fick bege mig ut på samhället och in i skogen och leta efter henne.
Jag lockade och jag skrek i två timmar i bitande kyla innan jag gav upp.
När jag då närmade mig hemmet såg jag tassavtrycken igen, men den här gången ledde de tillbaka mot huset. Och mycket riktigt så hade Soya sprungit tillbaka och klättrat in i buren igen.
Åh, när jag fick syn på henne…  Hon ba; ”Nämeeeen, trevligt att se dig ute på promenad Danieeeeel.”
Jag hatade den hunden med hela kroppen. ” Du din jäv… Fan ta… Ååååååååååh!!!!!! Vet du hur värdelös du är! Jag ska fan helkroppsraka dig ditt as, försök då att hålla dig varm i 25 minusgrader!”
Jag höll på sådär ett tag. Men Soya bara stod där, överlägsen.  ”Woah Danne, ta inte i så du spricker. Ge mig lite käk eller gå in och håll käften.”

Man kan inte vinna i de här situationerna.

Jag och Don Quijote, hand i hand tar vi oss ann väderkvarnarna.

I helgen var jag på Åsele marknad å jobbets vägnar. Det är en fin marknad på alla sätt och vis, men eftersom att jag inte har något lokalsinne och hatar att trängas med folk så utvecklades det snabbt till ett avsnitt av Fear Factor.

Jag vet inte varför jag är så här. Jag har mycket egenheter för mig. Som till exempel klet på händerna, det ger mig en sån jävla panik.
Som tur var hände ingenting sådant i helgen. Men trängseln… Jag blir på sånt jävla dåligt humör. Speciellt när det regnar och jag tydligen har ett osynligt paraply. För hur jag än vände och vred, böjde och voltade så gick folk in i mitt paraply.
Eftersom att jag är tre äpplen hög så tog det oftast rakt i ansiktet på folk också, vilket ledde till att jag konstant blev pepprad av hatblickar.
JAG HAR ETT PARAPLY! UR SPÅR FÖR FAN!

Och så var det det här med lokalsinnet. Jag skulle vandra iväg och bevaka en skotertävling på vatten och visste att det var en liten promenad dit. Men efter tre förfågningar om vägen gick jag ändå ett par kilometer längre än vad jag borde ha gjort. Samma sak på vägen tillbaka till marknadsområdet där jag skulle leta reda på en fisk.
Tre-fyra gånger fick jag höra att laxen Tyko bara var runt hörnet. Bull… shit…
Jag snurrade runt ett område på cirkus 60 kvadratmeter i en evighet innan firren uppenbarade sig. Under den tiden hann jag bli stoppad av tre olika Viasatförsäljare.

Första: ”Nej tack jag tror att det är bra”
Andra: ”Nej. Jag har redan pratat med din kollega.”
Tredje: ”Tack, men NEJ!!!!!! Förresten, vet du var laxen Tyko är?”

Jag skulle vilja ha en knapp på bröstet som han i ”I rymden finns inga känslor”.
Men istället för ”Rör mig inte, jag har asbergers” skulle det på min stå: ”Kör du på mina fötter vänder jag in och ut på din barnvagn.”

Ska man se det hela ur ett glaset är halvfullt-perspektiv skulle man kunna kalla min helg för social träning. Japp, vi kör på det.

Inför ett liveframträdande av låten nedan hörde jag Kurt Vile säga orden:

‎”Friends are cool, but it’s usually only one person who makes you feel not alone.”

Jag vet inte varför, men det skakade om mitt inre.

I helgen var jag tillbaka i hemtrakterna och besökte vänner och bekanta i Malå. Musik vid Malån stod på schemat och det blev en hel del fest och tillhörande jävulskap.

Värst av alla när det kommer till att jävlas är Joel.
Men vad är det man brukar säga? Payback is a motherlover?

Se här när Julia lägger en klick kaviar på Joels axel. Inte så farligt kan tyckas, om det inte vore för att just kaviar är Joels värsta mardröm…

(Jag ber om ursäkt för den dåliga kvaliteten på klippet. Jag vet inte varför det blev så när jag laddade upp den.)

I dag kan man i Aftonbladet läsa om Umedalens målvakt, Jim Grenholm, och hur han säljer sin karriär på Blocket. Det fick mig att se över min egen situation.
Jag insåg snabbt att Blocket inte var ett alternativ för mig. Här blir det loppis!

Självförtroende, 30 kr – Lite av ett renoveringsobjekt. Men för någon med flinka fingrar är den uppe i hybrisnivå på nolltid.

Självkänsla, 10 kr – Sänkt och breddad. Går inte lika bra som tidigare men rullar fortfarande. Det ingår en rejäl baslåda, fastmonterad i mittkonsolen.

Kroppshår, 10 kr – Finns mycket på lager, mängdrabbatt kan diskuteras. Kan även tänka mig byte mot bättre begagnat huvudhår.

Idrottskarriär, vintage – Gratis mot avhämtning. 15 år gammal, sporadiskt använd sedan dess. Äkthetsbevis i form av deltagandemedaljer.

Skägg, 50 kr – Svarta plantor av prima kvalitet. Ett fåtal vita finns just nu, men fler är på ingående. Färdig produkt säljes inte.

Längd – Slut i lager.

Personlighet, 100 kr – Passar de flesta modeller. Gör sig bra på grusiga inlandsvägar, kan även köras i stadsmiljö med lite träning.

Temperament, 20 kr – Kan vara svårstartad. Men tanka i lite idrott och dra ut choken, då tänder den på alla cylindrar.

För fler varor är ni välkomna på besök:
”Bottennappet”
Smedsbergsvägen 6
92135 Lycksele.

Prutare undanbedes.

Måndag… Och semester-epidemin runt omkring mig blir bara värre.

Jag svär, om en endaste människa till…