Ilska i motvind

Det finns bättre och sämre sätt att starta morgonen på. Att halka av cykeltrampen och dunka mellangården på stången faller under kategori sämre.
Det är vad jag gjorde i morse på väg till jobbet. Så jag sitter nu på kontoret med en känsla som jag tror är klart jämförbar med kvinnans menstruation.

Grejen är den att jag gav min cykel en sån jävla utskällning, trots att det inte var dennes fel. ”Jag hoppas du dör, cykeljävel!” osv… Men det är väldigt tröttsamt att skälla ut någon/något som inte kan ge någon feedback. Döda ting och djur till exempel. Ändå gör jag det, ofta.
Som tröjor där ärmen har knövlat sig så att man inte får igenom armen, eller att ärmen är ut och in och man tar på sig tröjan och försöker pressa ut den men bara fastnar. Ååååhhhh vad den tröjan får höra att den är värdelös.

Den värsta poänglösa utskällningen som jag har släppt lös var på en hund, trots att jag rent generellt älskar hundar.
Jag var väl en 11-12 år gammal och mina föräldrar hade draghundar. En helg var jag ensam hemma och tog hand om jyckarna.
Mitt i natten började hundarna leva om och jag begav mig ut för att tysta ner dem. Jag märkte då att en av dem inte var i sin bur. Soya…
Eftersom att det var vinter kunde jag se hennes tassavtryck som ledde bort från buren och rakt åt helvete. Så jag fick bege mig ut på samhället och in i skogen och leta efter henne.
Jag lockade och jag skrek i två timmar i bitande kyla innan jag gav upp.
När jag då närmade mig hemmet såg jag tassavtrycken igen, men den här gången ledde de tillbaka mot huset. Och mycket riktigt så hade Soya sprungit tillbaka och klättrat in i buren igen.
Åh, när jag fick syn på henne…  Hon ba; ”Nämeeeen, trevligt att se dig ute på promenad Danieeeeel.”
Jag hatade den hunden med hela kroppen. ” Du din jäv… Fan ta… Ååååååååååh!!!!!! Vet du hur värdelös du är! Jag ska fan helkroppsraka dig ditt as, försök då att hålla dig varm i 25 minusgrader!”
Jag höll på sådär ett tag. Men Soya bara stod där, överlägsen.  ”Woah Danne, ta inte i så du spricker. Ge mig lite käk eller gå in och håll käften.”

Man kan inte vinna i de här situationerna.

Jag och Don Quijote, hand i hand tar vi oss ann väderkvarnarna.

 

4 kommentarer

  1. ”Vet du hur värdelös du är! Jag ska fan helkroppsraka dig ditt as, försök då att hålla dig varm i 25 minusgrader!””
    :D:D

    Jag har också ovanan att skälla på döda saker. Jag vet inte hur många tröjärmar jag skickat ner i avgrunden. Det lustiga är att det ALDRIG funkar.

  2. Jag gjorde exakt samma sak en vinter, dock hade jag (för ovanlighetens skull) lyckats, helt omedvetet, köpa en cykel med ramstorlek just perfekt ramstorlek för att jag skulle slippa det ovan nämnda missödet … Men mellangården måste ju vara bättre än själva jämnåringen med bihang?

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *