Man får inte skrämmas

Har ni sett det här dolda kameran-programmet från Brasilien? Där de släcker ned en hiss, smusslar in en läskig liten flicka och sedan tänder igen? Asvidrigt skämt, men kul att titta på. Klippet finns här nedan.

Det är lite hyckleri av mig att sitta och skratta åt det här, för jag hade inte hanterat situationen på ett bra sätt. Jag blir nämligen våldsam när jag blir skrämd. Överlevnadsinstinkten kickar in med full kraft. Fråga bara min vän Jimmy.

Under gymnasiet delade jag lägenhet med två vänner, varav en av dem var nyss nämnda Jimmy. Jag hade varit hos min kusin och sett skräckfilm och var jävligt nervig. Jag kollade maniskt baksätet under bilresan hem. När jag parkerade tittade jag upp mot lägenhetsfönstret och såg att det var mörkt. ”De har väl gått och lagt sig”, tänkte jag.
Jag gick uppför trappan och tittade mig över axeln vid varje steg. Likaså när jag öppnade dörren. Och när jag vände tillbaka huvudet och skulle kliva in kom en skrikande Jimmy ut från mörkret i lägenheten. Jag förvandlades till en mänsklig väderkvarn och Jimmy fick fly in i lägenheten för att undvika mina slag. Han hade sedan mage att smyga fram och vara arg på mig för att min panik och mina slag hade skrämt honom.

Jag tar till nävarna när jag blir rädd helt enkelt. Jag kan inte hjälpa det.
Därför skulle inte det här skämtet gå så väl hem med mig.

”Det var jättekul fram till dess att Daniel sparkade den lilla flickan på tänderna.”

http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=mzr2iDQMKDo

Pinsam fikapartner

Det är mysigt att fika. Själva grejen med att bara hänga och snacka skit över en gobit på ett mysigt kafé, eller hemma för den delen. Men för mig är det en även gnutta ångest inblandat.

Det är nämligen så att jag varken dricker kaffe eller te. Jag dricker inte ens mjölk för guds skull.
Jag vill så gärna vara en kaffe- eller tedrickare. Jag har försökt, jag älskar kaffedoften, men det vill sig bara inte. Det är värmen som förstör för mig. Jag gillar min dryck kall.
Mjölken har en annan förklaring som går hela vägen tillbaka till  lågstadiet och en traumatisk upplevelse i skolmatsalen. Men det tar vi en annan gång.

När man inte dricker kaffe, te eller mjölk är alternativen få. Det är vanligtvis läsk, saft eller vatten som gäller. Barndrycker… Det är pinsamt helt enkelt.
Det gäller inte bara fika med vänner, utan även när man besöker någon som man inte har besökt tidigare. Som nya bekantskaper och andra familjer än ens egen.

”Vill du ha kaffe?”
”Nä tack, jag dricker inte kaffe.”
”Vi har te också.”
”Öhm, naee jag dricker inte te heller.”
”Nähä, men vad dricker du då? Saft eller?”
”Jag kan ta vatten, ers höghet.”

Det värsta är när man inte ens blir tillfrågad. En gång skulle jag äta middag hos en väns familj och på min plats stod ett stort glas med redan upphälld mjölk, ljummen. Jag hade inte mage att säga ifrån, istället halsade jag glaset i ren panik och kväljde kraftigt tre gånger. I efterhand hade det varit bättre med ett ”nej tack” istället.

Vissa av er kanske tänker att ”det spelar väl ingen roll att du inte dricker kaffe eller te.” Men jag känner era dömande blickar när vi fikar.

Jag har dock kommit fram till en lösning på mitt problem. Och det är inte att vara självsäker och stå för min udda dryckesvana. Nej, jag ska bunkra upp med te och dricka den där skiten tills jag har byggt upp ett gravt beroende.

Mina pinsamma fikadagar är snart ett minne blott.

 

Välkommen hem

Jag pratade med en vän idag som, precis som jag, har letat lägenhet i Umeå. En av ”konkurrenterna” som jag nämnt i ett tidigare inlägg.
Jag skriver ”har letat” eftersom att hon har hittat en ny lägenhet, till skillnad från mig. Och det är ju kul för henne. Verkligen jättekul. Jag är stor nog att inte vara avundsjuk och istället glädjas med henne. Jag gläds över hur fantastisk jätteroligt det är att hon snott en lägenhet som kunde varit min!

Hursomhelst… Hon bodde i Umeå sedan tidigare så när vi hade pratat klart sa jag: ”vi ses snart på stan”, varpå hon svarade: ”välkommen hem”.
Det är inte så märkvärdigt kan tyckas, men jag blev alldeles varm i kroppen. För det är precis så det känns. Om en vecka flyttar jag hem.

Inget ont om inlandet. Jag är uppväxt här och jag kommer för alltid vara en inlandspajk i blod och själ. Men Umeå är den enda platsen där jag har känt mig hemma på riktigt. Det är där som jag trivs, det är där som jag har min umgängeskrets.
Jag har omedvetet hamnat i ett svart osocialt hål. Men nu kravlar jag mig upp, sakta men säkert, med hjälp av en vän som erbjöd mig ett nytt och väldigt spännande jobb.

Jag må inte ha hittat någon lägenhet ännu, jag kan bli tvungen att soffsurfa hos vänner och bekanta ett tag. Men vad gör väl det?

Snart går jag på välbekanta gator igen.

Snart är jag hemma.

 

Julen – djurens högtid

Jag var ute och spatserade i afton och gick då förbi ett hus med den mest jul-pimpade balkongen jag någonsin sett. Det var ljus i alla dess färger, starka nog att man med all säkerhet kan se det från rymden. Där fanns även pynt, utsmyckad gran, tomtar och all annan djävulskap.

Jag har aldrig varit särskilt imponerad av julen, jag finner den lite ångestfylld. Men jag förstår ändå de som tycker om den.
En av mina närmaste vänner är väldigt förtjust, redan i november börjar hon fråga ifall jag har fått julstämning. Sen kommer den frågan med jämna mellanrum. Mitt svar är alltid nej.
Tråkigt kan tyckas, men vid ett av dessa tillfällen hände det något. Hon berättade då den största anledningen till varför hon älskar julen;

Vän: På julafton kan djuren prata.
Jag: Mhmm…
Vän: Jaaa.
Jag: Alltså, jaha? Vadå, så då går du runt och pratar med hunden där hemma?
Vän: Nej, de kan ju bara prata med varandra.
Jag: Såklart.
Vän: Men bara på julafton.
Jag: Är du seriös?
Vän: Ja, det är sant.
Jag: Mmm… Satan vad det ska surras, ett helt års tankar och funderingar som ska ut på en dag. Kan typ en ren prata med en katt eller är det bara inom samma ras man samtala?
Vän: Ge dig.
Jag: Jag menar… wow…
Vän: Fan ta dig om du berättar det här för någon!
Jag: Nej nej, jag lovar.

Så, jag la upp det på bloggen. Självklart gjorde jag det. Hur skulle jag kunna hålla den där konversationen för mig själv? Jag höll den ändå inombords i några veckor innan jag gav vika och hon fick vara anonym. Det var ju schysst av mig.

Det är ändå en mysig tanke. Tänk er att hitta två renar sittandes på ljugarbänken, med ciggen i mungipan och drinken i hand; ” För Göran, han såg aldrig den där bilen komma.”

Jag vet inte hur det är med er, men för mig får Kalle Anka och julklappar stå åt sidan. Denna julafton kommer jag att stå i fönstret och spana.

 

Mannen i rampljuset

Under två olika tillfällen har jag av någon anledning lovat en vän att skriva ett inlägg om henne här på bloggen.
Hanna, om du läser detta och får upp förhoppningarna så är jag rädd att du kommer bli besviken. Jag var på god väg att skramla ihop något om dig men fick då en flashback från lördagkvällen. Jag minns hur jag blev manipulerad till att delta i ett tal på en födelsedagsfest? Panikångest och kallsvett är ingen bra motivationsfaktor.
Men den stora anledningen till att jag inte kommer att skriva om dig är en annan;

Idag är det internationella mansdagen!

Kvinnor stig åt sidan, idag handlar det enbart om män.
Vi ska lyftas till skyarna för att…öhm… för att… eh, vi ska uppmärksamma, ni vet, frigörelsen fråååån Sovjetunio…slaveri? Slaveri! Va? Nää…

Jag har ingen aning vad det handlar om. Jag visste inte ens om att det fanns en internationell mansdag. Men den ska tydligen varit i spel sedan 1999.

Internationella kvinnodagen kände jag till. Den 8 mars sedan 1910 har vi uppmärksammat ojämställdhet och kvinnors situation över världen.

Kände vi oss utanför?
Äh, jag vet inte…

Något jag vet är att det idag även är internationella toalettdagen. Vi firar det istället, det är mer förståeligt. Jag menar, man rycker i en spak och kiss och bajs bara försvinner.
Förjävla bra grej det där.

Hipp hipp!

 

Das Parfum

Parfymen är en fantastisk bok av Patrick Süskind som senare även blev en väldigt bra film. För er som inte är bekant med den kan jag snabbt och väldigt förenklat beskriva den för er.

Jean-Baptiste Grenouille är en isolerad och sorglig figur som utvecklat ett luktsinne utan dess like. Något som leder till en besatthet av just, dofter.
För att skapa den ultimata parfymen mördar han oskulder och extraherar deras kroppsdofter. Denna parfym är så kraftfull och påverkar folk till den grad att det hela slutar i världens största orgie och kannibalism.

Anledningen till varför jag tar upp detta är att jag tror att jag omedvetet har lyckats skapa en parfym av samma kraft, i en idrottspåse.

Denna påse innehöll väl använda träningskläder och hade sorgligt nog blivit bortglömd i en väska, med påsen tätt försluten. Jag var beredd på det värsta när den där påsen skulle öppnas. Död människa var doften jag väntade mig.
Döm om min förvåning då jag öppnade påsen och en ljuvlig doft uppenbarade sig.
På något sätt hade de olika svettsorterna, fot, armhåla, skrev, parat sig med plasten i väskan och givit födsel till något nytt. Något fantastiskt.

Självklart kastade jag genast på mig kläderna och gav mig ut på en motionstur.
Med finurlig min inväntade jag orgieinviter och, kanske inte att bli uppäten, men åtminstone ett och annat nafsande här och där. Men ingenting…

Det ska sägas att det var mer eller mindre folktomt ute. Och jag vet vad ni tänker; ”folktomt i Lycksele? Nonsens!”
Men i det här fallet råkar det vara sant.

Kanske misstar jag mig om denna doft?
Jag ser det som otroligt.

Nytt försök ikväll.

En sån dag…

Idag vaknade jag upp sur och tvärsöver.
Frukosten smakade skit och morgonfrillan i skägget var bortom all hjälp.
Jag satte på mig missmatchande strumpor och vägrade att byta.
Jag gick in på Folkbladet.nu, såg följande bild och tänkte; ”Du bestämmer inte över mig, jag gör som jag vill!”

 Idag är jag fyra år gammal.

Vill någon hänga efter jobbet?

All is fair in love and lägenhetsjakt

Idag ägnar jag mig åt telefontrakasseri.
Jag påbörjar ett nytt jobb i Umeå vid månadsskiftet och söker febrilt en lägenhet. En tvåa, helst centralt. Jag har bestämt mig för att jag inte vill bo i andra hand eller vara någons rumskamrat.
Jag har flyttat närmare 15 gånger och känner att nu är det dags att hitta något där jag blir kvar ett tag.

Dessa krav försvårar det hela en aning. Och det är inte som att jag är ensam med att söka boende i Umeå. Det är en djungel.
Även flera av mina vänner söker samma objekt som jag.
Så när det dyker upp något intressant, då växer hornen och huggtänderna fram.
”Det är min lägenhet! MIN!”

Jag ringer obscent mycket på lägenheterna jag vill ha. De ska veta vem som ringer innan jag har presenterat mig. De ska vara så jävla less på mig att de ger mig en lägenhet bara för att slippa höra min desperata röst flåsa på andra sidan luren.

Lägenhetssuget är så stort att jag kommer på mig själv med att vara svartsjuk, något jag aldrig är i andra sammanhang. Men när jag har hittat den där perfekta lägenheten och får höra att någon annan har fått åka och titta på den…

”Jahapp, nu går de där på ditt golv, säkert med skorna på. De uppskattar dig inte som jag gör. De pekar på dig, viskar… De pratar om att borra hål i dig, göra om dig till något som du inte är. Det skulle inte vara så med mig. Aldrig. Jag vill ha dig precis som du är, kära lägenhet. Du är perfekt precis som du är. Jag vill ha dig…”

Öhumm… blev det varmt helt plötsligt?
Inte?
Konstigt, jag tycker att det blev varmt…

Anyhoo, det får räcka så. Jag har samtal att ringa.

Men ja, som sagt, jag ska flytta tillbaka till Umeå. Och det känns fantastiskt bra.

Förebild för dagens ungdom

Nu på morgonen gick jag igenom kommentarerna som jag fått till de olika inläggen i min blogg. Här är en som jag fått till inlägget ”Välkommen till Kristineberg”:

”I am just commenting to make you aware of of the brilliant experience our child developed reading your blog. She came to understand so many things, not to mention what it is like to have an incredible teaching mood to get other individuals quite simply to learn several extremely tough subject areas. You undoubtedly did more than people’s desires. I appreciate you for delivering those productive, dependable, informative not to mention easy thoughts on the topic to Emily.”

Att några ironiska bilder kunde ha en sådan effekt på lilla Emily.
Det är kul att någon uppskattar den här bloggen för vad den är; ett verktyg för att rusta dagens ungdom för framtidens alla prövningar.
Av någon konstig anledning hade de fina orden hamnat under kategorin skräppost. Skräppost!? Vad sägs om guldpost? Skärpning wordpress…

Om inte den hjärtvärmande kommentaren vore nog. På jobbmailen har jag också fått ett erbjudande om att skicka 1000 dollar till en affärsman som blivit strandad i London. Som tack skulle jag få 100 000 dollar tillbaka när han kommit hem till Uganda.

Karma… Jag visste att jag på något sätt skulle bli belönad för mina goda gärningar.

Disneyland, here I come!