Jag var ute och spatserade i afton och gick då förbi ett hus med den mest jul-pimpade balkongen jag någonsin sett. Det var ljus i alla dess färger, starka nog att man med all säkerhet kan se det från rymden. Där fanns även pynt, utsmyckad gran, tomtar och all annan djävulskap.
Jag har aldrig varit särskilt imponerad av julen, jag finner den lite ångestfylld. Men jag förstår ändå de som tycker om den.
En av mina närmaste vänner är väldigt förtjust, redan i november börjar hon fråga ifall jag har fått julstämning. Sen kommer den frågan med jämna mellanrum. Mitt svar är alltid nej.
Tråkigt kan tyckas, men vid ett av dessa tillfällen hände det något. Hon berättade då den största anledningen till varför hon älskar julen;
Vän: På julafton kan djuren prata.
Jag: Mhmm…
Vän: Jaaa.
Jag: Alltså, jaha? Vadå, så då går du runt och pratar med hunden där hemma?
Vän: Nej, de kan ju bara prata med varandra.
Jag: Såklart.
Vän: Men bara på julafton.
Jag: Är du seriös?
Vän: Ja, det är sant.
Jag: Mmm… Satan vad det ska surras, ett helt års tankar och funderingar som ska ut på en dag. Kan typ en ren prata med en katt eller är det bara inom samma ras man samtala?
Vän: Ge dig.
Jag: Jag menar… wow…
Vän: Fan ta dig om du berättar det här för någon!
Jag: Nej nej, jag lovar.
Så, jag la upp det på bloggen. Självklart gjorde jag det. Hur skulle jag kunna hålla den där konversationen för mig själv? Jag höll den ändå inombords i några veckor innan jag gav vika och hon fick vara anonym. Det var ju schysst av mig.
Det är ändå en mysig tanke. Tänk er att hitta två renar sittandes på ljugarbänken, med ciggen i mungipan och drinken i hand; ” För Göran, han såg aldrig den där bilen komma.”
Jag vet inte hur det är med er, men för mig får Kalle Anka och julklappar stå åt sidan. Denna julafton kommer jag att stå i fönstret och spana.
