Det är mysigt att fika. Själva grejen med att bara hänga och snacka skit över en gobit på ett mysigt kafé, eller hemma för den delen. Men för mig är det en även gnutta ångest inblandat.
Det är nämligen så att jag varken dricker kaffe eller te. Jag dricker inte ens mjölk för guds skull.
Jag vill så gärna vara en kaffe- eller tedrickare. Jag har försökt, jag älskar kaffedoften, men det vill sig bara inte. Det är värmen som förstör för mig. Jag gillar min dryck kall.
Mjölken har en annan förklaring som går hela vägen tillbaka till lågstadiet och en traumatisk upplevelse i skolmatsalen. Men det tar vi en annan gång.
När man inte dricker kaffe, te eller mjölk är alternativen få. Det är vanligtvis läsk, saft eller vatten som gäller. Barndrycker… Det är pinsamt helt enkelt.
Det gäller inte bara fika med vänner, utan även när man besöker någon som man inte har besökt tidigare. Som nya bekantskaper och andra familjer än ens egen.
”Vill du ha kaffe?”
”Nä tack, jag dricker inte kaffe.”
”Vi har te också.”
”Öhm, naee jag dricker inte te heller.”
”Nähä, men vad dricker du då? Saft eller?”
”Jag kan ta vatten, ers höghet.”
Det värsta är när man inte ens blir tillfrågad. En gång skulle jag äta middag hos en väns familj och på min plats stod ett stort glas med redan upphälld mjölk, ljummen. Jag hade inte mage att säga ifrån, istället halsade jag glaset i ren panik och kväljde kraftigt tre gånger. I efterhand hade det varit bättre med ett ”nej tack” istället.
Vissa av er kanske tänker att ”det spelar väl ingen roll att du inte dricker kaffe eller te.” Men jag känner era dömande blickar när vi fikar.
Jag har dock kommit fram till en lösning på mitt problem. Och det är inte att vara självsäker och stå för min udda dryckesvana. Nej, jag ska bunkra upp med te och dricka den där skiten tills jag har byggt upp ett gravt beroende.
Mina pinsamma fikadagar är snart ett minne blott.
