Hur leker barn nuförtiden? Är det mest dator och tv-spel som gäller eller är det en fördom jag har?
Jag sitter nämligen och tänker tillbaka på min uppväxt och på hur underbart det var att bygga kojor, klättra i träd och palla morötter om nätterna. Gör man sånt längre?

Känslan är den att jag var ute mest hela tiden.
Jag förlorade fler par skor och stövlar på myren än jag kan räkna. Jag har slagit mig genom dumhet eller olycka så många gånger och jag minns allt med en sån innerlig värme. Även de riktigt idiotiska sakerna.

Jag minns när Patrik kastade en kniv på min fot när vi ville testa hur nära benet vi kunde kasta fast den i marken. Jag minns hur vi spenderade dagar med att bygga snökojor och jag minns när vi under en veckas tid totalförstörde en skrotbil nere vid garagen bara för att senare få reda på att den skulle rustas upp och säljas.
Vi var åtta år, satt på rad och fick en utskällning och en glasspinne.

Jag älskar också att av mina föräldrar få berättat sådant jag inte minns. Om den gången min kära vän Johannes var jävlig med mig och jag kom till min far och gnällde. ”Men ge igen för fan” var vad jag fick höra. Jag sänkte Johannes med ett slag på ögat.
Lika underbart är det att få berättat om mina föräldrars uppväxt. Om hur de lekte krig mellan svenskar och finskar med slangbella, pilbåge och luftgevär.

Det var en uppväxt med förfrusna händer, skrapsår och en ”tyck inte synd om dig själv”-anda som rustat mig för att kunna tackla livets alla motgångar.
Det var en uppväxt så händelserik och hur hårt jag än försöker kan jag inte finna en endaste sak som jag vill få gjort annorlunda.

Tanken på att dagens barn slösar bort den här dyrbara tiden inomhus framför en dator gör mig ordentligt sorgsen. Den här tiden innan tonåren och verkligheten slår till. Ge er ut och skaffa er lite skinn på näsan.

Kanske oroar jag mig i onödan. Kanske är min bild av dagens barn bara en dum fördom.

Jag hoppas verkligen att jag har fel.

Jag pratade med en kompis igår då hon berättade att hon varit på hotellet under skolavslutningshelgen. Hon sa att hon kände sig gammal och tragisk.
Jag skrattade gott innan min inre röst röt till;
”Och vad fan skrattar du åt tjockis?”

En inre dialog satte igång och såg ut som följer:

Jag: Äh vadå, det var ju roligt?
Rösten: Jo visst, men ta en titt på dig själv. Tjockis.
Jag: Äh lägg av med tjockistugget va?
Rösten: Okej okej. Fetknopp…
Jag: Va?
Rösten: Inget..
Jag: Okej… Ja, jag tittar på mig själv. Nå?
Rösten: Var är du nu?
Jag: I en säng.
Rösten: …
Jag: Okeeeej. Jag ligger i en säng i min systers gästrum. Nöjd?
Rösten: Precis. Hemlös.
Jag: Jo men jag får en lägenhet på fredag.
Rösten: Ja just det. Och hur mycket möbler har du att ta med dig dit då?
Jag: Öhm… Jag har en jävla massa skivor. En stereo. En tv. Eh…
Rösten: Mmm… Visst vet du vad möbler är?
Jag: Jaaaa det gör jag!
Rösten: Dåså. Knubbis…
Jag: Kom igen!!
Rösten: Sorry.
Jag: Så vad är det du vill säga?
Rösten: Ja men va fan tro…. (Suck) Okej. Du bor i din systers gästrum. Har tammefan inte en pryl att kalla din egen och du är hur gammal?
Jag: 30…
Rösten: Och du skrattar åt att din 22-åriga kompis känner sig gammal på hotellet?
Jag: Men jag flyttar ju in i en lägenhet på fredag?
Rösten: Snälla…
Jag: Det som inte dödar gör en st..
Rösten: Seriöst!?
Jag: Ja ja… Äh va fan. Jag har i alla fall kvar mitt sinne för humor.
Rösten: Sant. Inte fy skam.

Det var ett nyttigt samtal. Jag vaknade upp i morse full av jävlar anamma. Redo att dyka in allt djävulskap med huvudet före. Just keep on truckin’ som man brukar säga.

Men kommer någon och frågar ifall jag är gravid då kommer jag att gå bärsärk.

Mäklare är duktiga på att ta fram det bästa ur sina försäljningsobjekt. Oftast ser saker och ting bättre ut än vad de egentligen är med väl tagna foton och sköna omskrivningar.
Men den mäklare som får i uppgift att sälja hus i min kära hemort Kristineberg kommer att få det kämpigt.

Jag kan tänka mig att det skulle se ut ungefär så här:

”Välkommen till Kristineberg. En lugn och harmonisk by, perfekt för dig som vill vara ifred.
Vi har en mängd fastigheter att välja mellan, men sitt inte och fundera allt för länge, det är först till kvarn som gäller.”

Inbyggt garage

Lummig trädgård

Soldäck

Badplats med ”brygga”

Trevliga grannar där dörren alltid står öppen

Bra förvaring

Gott om parkeringsmöjligheter

Bilhandlare på orten

Så vad väntar ni på? If you snooze, you lose…

Förra veckans slut bjöd på speciella samtal med en mysig gammal tant där jag skrek åt henne för full hals, med den bästa av avsikter.

Första samtalet kom i fredags. Kvinnan hade inte fått sin tidning. Det skulle ha varit ett samtal i mängden om det inte vore för att hon var mer eller mindre döv. Efter många ”va sa du?” och noggrant artikulerade fick hon rätt nummer att ringa. Inte mer med det. Men på lördagen ringde hon igen i samma ärende och då krävdes det lite mer. Nu tog det cirka fem minuter innan jag fick fram att hon skulle ringa ett annat nummer, och när numret skulle läsas upp blev det minst sagt livat.

Jag: 0 9 0!
Kvinnan: 90
Jag: Nej, 0 9 0!
Kvinnan: 90
Jag: Neeej, 0 9 0!
Kvinnan: Alltså vad är det här, du måste prata mycket högre. Du förstår jag hör dåligt.
(Här tar jag telefonen, placerar den en decimeter från min mun och skriker precis allt jag kan)
Jag: 0 9 0!!!!
Kvinnan: Jaaaa, 90
Jag: NEEEEJ!! 0 9 0!!!!!
Kvinnan: Alltså nu börjar vi om från början.
(Jag torkar bort svettpärlorna från pannan och skrattar hest och fortsätter, nu med lätt sprucket skrik, ståendes bakåtlutad som att jag tar sats.)
Jag: OKEJ!!!!! ÄR DU BEREDD!!!?
Kvinnan: Hallå?
Jag: Mpfh… 0 9 0!!!!!!!!!!!!!!!
Kvinnan: 090
Jag: JAAAA! JAAAAA! ETTA!!!!! SJUA!!!!!!!
Kvinnan: Hallå? Alltså jag hör dig inte. Vi måste nog börja om från början.
Jag: (grinfärdig)
(Efter drygt 13 minuters hysteriskt skrikande hade jag lyckats få fram rätt nummer till kvinnan. Ja, 13 minuter, jag kollade samtalslängden.)
Kvinnan: Hehe ja man får tacka så mycket för hjälpen unge man.
Jag: DET VAR SÅ LITE SÅ!!!!!!!!!!!!!!
Kvinnan: Hallå?
Jag: JAG SAAAA, DET VAR SÅ LITE SÅ!!!!!!!!!!!
Kvinnan: Hallå?
Jag: HEEEEEEJ DÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Kvinnan: Ja hej då, och tack så mycket.

Med en svettfläck på ryggen och en massiv huvudvärk sjönk jag ner i stolen igen. Jag kollade genast upp hennes adress, för nästa gång åker jag personligen hem med en tidning till henne.

När jag började mitt jobb på Folkbladet fick jag en jobbtelefon. Numret till den måste nyligen ha sagts upp av en annan, för jag får i snitt fem samtal i veckan av folk som söker Lisa. En hel del sms har också ramlat in.
Vem är denna Lisa som alla vill få tag i?

Går man efter telefonsamtalen är åldern svår att bestämma. Det är både äldre och yngre personer som ringt. Men ett sms där hon blir kallad ”vännen” och får frågan om hon vill vara med på en skelettpresent vittnar om att hon nog är yngre. Hon skulle dessutom sätta in pengar via en facebook-länk. Typiskt ungdomligt.

Hon bor i Uppsala och har bra munhygien. Det kan man utläsa av bokningsbekräftelsen hon fått från Folktandvården Västertorg.
Det kan ju också vara så att hon har förskräcklig munhygien eftersom att hon behöver besöka tandläkaren. Det känns som 50/50 där.
Tiden, 07:10, skvallrar om att hon är morgonpigg.

Varför har hon då inte gett alla dessa personer sitt nya telefonnummer? Kanske för att hon vill vara ifred? Ensamvarg.

Så för att summera vad vi har hittills:

Lisa är en ung tjej som som ibland livar upp tillvaron genom att gå med i roliga presenter till bekanta. Hon försöker ta hand om sina tänder och hon gillar tidiga mornar.
Vänner har hon, men interaktionen med dessa sker oftast på facebook från tryggheten hemma i ensamhetens fort.

Så, vad tror ni om Lisa? Verkar lite smådryg va?

Sitter du med fiskespöet i hand på väg att dra upp gammgäddan? Då kan du andas ut.
Nä, det är andra sorters fiskare som jag riktar mig till. Nämligen ni som fiskar efter kommentarer på Facebook. Lägg genast av med det.

Ni känner igen er, ni som gör det. I min lista av vänner kryllar det av er.
Om ni inte förstår vad jag menar så kan jag förklara närmare.
Det är ni som skriver statusuppdateringar som: ”Då var den här helgen förstörd”, ”Jag blir så arg”, ”Ikväll smäller det” och så vidare.
Det är att fiska efter kommentarer.

Varför är din helg förstörd? Va fan är du så arg över? Och vad ända inåt helvetet är det som kommer att smälla ikväll!?

Folk frågar i kommentatorsfältet vad som står på, och först då kommer det fram.
Ännu värre är ni som lägger upp en sådan status och sen aldrig svarar på det, trots att 30 personer har frågat. Vad handlar det som?
Och kom inte och säg; ”Jag ville bara ventilera”. Ring en vän för fan.

Varför är då detta så irriterande? Jo för jag är en extremt nyfiken person. Jag är där och frågar, jag är där och skrollar ner bland kommentarerna för att se vad det handlar om. Och  i 90 procent av fallen så är det bara trams. Det är tid från mitt liv jag aldrig får igen. Borta. Tid som jag kunde ha spenderat på ett vettigare sätt genom att peta näsan eller stirra in i väggen.

SKRIV UT PRECIS VAD SOM GÄLLER ELLER SKRIV INGENTING ALLS.

PS. Förstå att denna ilska inte är riktade mot er som personer utan mot ert beteende. DS.

PS. Eller ja, så kan jag inte skriva. Jag är säkert arg på någon av er. Inget personligt dock. DS.

PS. Det kan ju i och för sig vara personligt. Vad vet jag, jag orkar inte gå igenom alla Facebookvänner. DS.

PS. Näpp, det var inget personligt. DS

Man har hört talas om tröjor och byxor som spruckit på grund av ökad kroppsmassa.

Men skorna!? Kom igeeeeeeen…

Det här får en att vilja se över sin livssituation.

Jag har inte haft mycket till övers för komedifilmer i stil med ”Den där Mary”. Ni vet, hysterisk skämskomedi. Men efter den här morgonen är jag nog beredd att byta ställning, för det visar sig att sakerna som händer i dessa filmer faktiskt kan hända på riktigt.

Det jag nu ska berätta inträffade hemma hos mig denna morgon.
Det kan verka överdrivet, men det är faktiskt vad som hände.

När jag vaknade i morse var det 18 grader inne i lägenheten, svinigt kallt. Så efter att jag skjutsat Åsa till jobbet sjunker jag ner i soffan, hårt inlindad i en filt.
När det sedan var dags för morgonens besök på toaletten, den sittande sorten, tar jag med mig filten för att slippa frysa.
När jag känner mig nöjd sträcker jag mig efter toapapperet som trots slit och vrid vägrar att rivas av. Jag rycker till och ut genom den öppna toalettdörren flyger rullen som ett pistolskott. Där utanför ligger vår hund, Dylan, och han skuttar efter redo att döda.
”NEJ”, skriker jag i en en blandning av ilska och panik och Dylan stannar av vid rullen. Eftersom att detta är den sista pappersrullen vi har så har jag inget annat val än att ge mig ut efter den.
(Jag tror inte att jag behöver beskriva gångstilen jag rockar här, med byxorna vid fotknölarna?)
Vad händer då när jag når fram? Jo Dylan tolkar mitt sätt att föra mig som att jag vill leka och hunddjävulen tar rullen och springer iväg. I ren reflex ger jag mig efter honom men jag snubblar över filten som fortfarande hänger över axlarna och nu även ner på golvet. Som ett redwoodträd faller jag.
När jag nu ligger där, Donald Duck-style, hoppar Dylan på mig.
”Bästa leken ever”, tänker han. ”Snälla hugg mig i halspulsådern”, tänker jag.
Men jag kopplar honom i en halvnelson, och efter vissa besvär får jag även tag i toarullen.

Duschen efteråt gjorde gott, men skammen kommer för alltid att sitta kvar.

PS. Dylan lever fortfarande.

Under lördagskvällen stötte jag på några vänner och bekanta från hemtrakterna. De hade skiftlagsfest och åkte runt Lycksele i en bil innan de stannade av för att snacka en stund.

Micke, som är en 10-15 år äldre bekant till både mig och farsan, ropade mig till sig för han hade något att prata med mig om. Vad som följde var en av de mest intressanta konversationer jag haft på mycket länge.

Micke: Hej Daniel. Jag känner knappt igen dig. Du är så skäggig.
Jag: Tjenare. Jo men då har jag ändå ansat det ganska ordentligt nu.
Micke: Jasså det har varit ännu värre?
Jag: Jo.
Micke: Du jag måste få reda ut det här med Owe(min far).
Jag: Jaha, vad är det då?
Micke: Han är inte din riktiga pappa?
Jag: Joo men det är han.
Micke: Jaha han är det ja. Men du bodde någon annanstans när du växte upp?
Jag: Nää…
Micke: Nej men du har kopplingar någon annanstans?
Jag: Det kan jag inte påstå…
Micke: Just det.. Och mamma din är?
Jag: Kia. Som farsan alltid ha varit tillsammans med.
Micke: Mmm så är det, så är det…
(tystnad)
Jag: Jordå så att…
Micke: Men det är bra. Jag har alltid varit så jävla fundersam över det där.
Jag: Jasså? Ja men eh… då vet du ju nu då?
Micke: Ja, fan vad jag har funderat.
Jag: Jao…
Micke: Ta hand om dig Daniel.
Jag: Ja men du med Micke.

Farsan höll på att skratta ihjäl sig när jag berättade.

Kanske skrattade han lite för gott?

Hmm…

I helgen blev det, som ni alla vet, asvarmt. En drastisk förändring i vardagen som jag inte tycks kunna hantera. För det blev starten till en rad felbeslut som gör att jag mer eller mindre är orörlig idag.

Det började med en promenad. Jag snörade på mig mina löparskor, som jag sedan tidigare vet har noll och ingen ventilation. Det blir stekheta även under vintern.
Solskyddsfaktor? Nä då, det blir bara en kort sväng. Keps till min kala hjässa? Nonsens. Tröja? Nä fan, vill ju inte ha t-shirtbränna.

Efter min knappt två timmar långa promenad kom jag hem med två stora blåsor under trampdynorna och en ganska saftig bränna på kropp och knopp. Vad gör man då? Jo man sätter sig på balkongen och solar lite till.

När det då var dags att sova hade jag en kroppstemperatur på en sisådär 150 grader celsius. Inte optimalt. Vad som inte heller är optimalt i ett sådant läge är att vi har en säng som är 120 cm bred, och Åsa vill ligga så tätt intill man bara kan.
Efter att ha kastat undan henne från min brinnande kropp ett tio-tal gånger var paniken total och jag tog mitt pick och pack och gick ut i vardagsrummet, och lade mig på golvet.
Varför golvet undrar ni då, det är en bra fråga som jag inte har något bra svar på. För att det var svalt kanske? Det gick också bra ett litet tag, sen vaknade jag upp, halvkroppsförlamad.

Så idag sitter jag här och skriver med två fötter som knappt går att stå på, en vänstersida av kroppen som fungerar sämre än vad jag skulle önska. Och jag är varm, så inåt helvetet varm…

Jag borde bli omyndigförklarad.