När pynt går för långt

Pynt och fin inredning kan vara trevligt. Men med så mycket annat så finns det en gräns.
Hemma hos oss passerades den gränsen för några veckor sedan när en kudde orsakade blodvite.

Jag var hemma på lunch och efter att ha halsat en äggmacka och lite dryck ville jag lägga mig och vila på soffan. Jag hann inte mer än lägga mig så hade kudden skurit upp ett sår på min arm och blodet rann. Jag släppte loss en vrede från helvetet på den där kudden. Men ni som har varit i dispyt med kuddar vet att de tål en hel del stryk. Så jag ställde mig istället upp och stirrade på den. Försökte få den att förstå hur besviken jag var. ”Se detta som en varning” tycktes den utstråla.
Jag kände mig smutsig. Som att jag varit med i ett avsnitt av ”OZ” och försökt förgripa mig på nykomlingen i tvättrummet.

Jag kan ha fel, men visst är det här mer eller mindre motsatsen till hur en kudde ska bete sig?

 

Låt oss tala om svett

Våren är anledningen varför jag tar upp det här ämnet. Visst är det fint. Fåglarna kvittrar, det blir ljusare och allt det där. Men det går ju för fan inte att klä sig. Antingen fryser man eller så svettas man. För min del är det mest den senare, men det kan också bero på att jag är varmblodig. Och då menar jag VARM. Seriöst, lava rinner genom mina vener. Reser jag mig upp från sängen blir jag glansig.

När jag då sitter här på kontoret och jagar upp mig själv börjar jag fundera på det här med svett. Det finns många olika sorter. Den nyss nämnda, varmsvetten är det lindrigaste, det är i princip vatten. Doftar ingenting. Men så är inte fallet med andra sorters svett.

  • Skogshuggarsvett – Den fränaste av svettsorter. Då menar jag frän i doften, inte att den är ball. Har sitt namn från gamla skogshuggares flanellskjortor. Tröjor som aldrig  blir tvättade, svett ingrodd så in åt helvete.
  • Tonårssvett – Också frän i doften. Kommer från armhålor som ännu inte fått bekanta sig med deodorant.
  • Matsvett – Kraftig och mustig doft. Förekommer hos individer med en hög dos av olika sorters lök i sin diet. Exotiska kryddor är också en faktor.
  • Smutssvett – Sur och unken doft. Kommer från människor som inte tvättar sig så ofta som de borde.
  • Idrottssvett – Mer eller mindre doftlös. Doften som förekommer sitter oftast i återanvända träningskläder. Se Skogshuggarsvett.
  • Fotsvett – Sur doft. Den vanligaste och mest accepterade svetten. Förekommer hos individer som är tvungna eller väljer att ha skor på sig större delen av dagen. Vanligt förekommande.

Det finns ännu en svettsort, men den är unik och har ännu inte fått sig ett namn. Jag väljer att kalla den ”destinationssvett” tills vidare. Jag lider av destinationssvett.
Den är doftlös och påminner mycket om varmsvett. Den kommer minuten innan du når fram till en destination. Därav namnet. Det spelar ingen roll hur lång sträckan är. Den kan vara 100 meter eller några kilometer. Du kan gå eller du kan vara på cykel, det spelar ingen roll. Du är svettfri hela ”resan”, kort eller lång, men just när du är på väg att nå din destination så smäller det till, och du är svettig. Mystisk.

Har jag glömt någon form av svett?

 

Brädad av Leif GW och ett får.

I alla förhållanden förekommer det svartsjuka i någon form. Kanske sneglar din flickvän på glansiga gorillor på stranden, kanske vänder sig din pojkvän om när en snygg tjej går förbi. Ni vet, oskyldiga saker som ändå kan skapa irritation och lite svartsjuka.

I mitt fall är det lite annorlunda. Jag behöver inte vara orolig för de snygga killarna. Däremot gäller det att slänga upp garden och vässa armbågarna ifall jag och min kära sambo skulle springa på en gubbe med fetmage. ”Håll i kopplet nu för fan”, brukar jag tänka.

Min kära sambo diggar nämligen Leif GW Persson. Och vilt opassande kommentarer har yttrats om andra gubbar med liknande kroppshydda. Yes…

Men idag tog ändå priset. På lunchen satt vi framför tv:n och det blev reklam. En Tele2-reklam för att vara exakt. Ni vet, den med fåret Frank. Han stod i en kyrka och sjöng medan hans lilla fårbebis blir döpt.
Då hör jag bredvid mig; ”Åh Frank… Han är så fin.” Jag tittar på Åsa och hon har på riktigt tårar i ögonen. Som den fina pojkvännen jag är gjorde jag det enda rätta, jag började skratta. ”Sluta, jag älskar Frank”, säger hon då.

Jag menar, Leif GW kan jag ändå förstå. Jag är trots allt en fet gammal gubbe på tillväxt. Men ett får?  Hur ska jag kunna tävla med det?
Jag ska leta reda på den där lilla fårdjävulen och renraka honom. Då får vi se hur fin hon tycker att han är…

O Jack, where art thou?

Nej, jag kommer inte alltid att ha engelska rubriker på mina inlägg. Två gånger är ingen gång.

På mitt kontor i Lycksele hänger det en Arsenaltröja med namnet Wilshere. Denne Jack Wilshere är min favoritspelare och han var i Umeå i veckan för en operation. Jag går in på folkbladet.nu och ser att arbetskollegor har fått träffa honom, skaka hand och ta bilder. Kul? Absolut inte. Det här är mitt mest missunnsamma jag. Det borde såklart ha varit jag som fått träffa honom. Jag som följt hans karriär sedan många år tillbaka. Jag som har så många frågor…
Men när jag tänker på det så kanske det var lika bra. För i verkligheten hade nog inte mötet gått så bra. Jag hade blivit nervös, något jag sällan blir, och samtalet hade sett ut ungefär så här:

Jag: Hey, excuse me mr Wilshere, may I have a word?
Wilshere: Of course.
Jag: First of all, I’m a big fan. I’ve been a gooner all my life.
Wilshere: That’s great.
Jag: Yeah, I just love the way you play with your balls.
Wilshere:
Jag: No! I mean I love you with my Arsenal.
Wilshere: What?
Jag: Fan! Nej, no I mean…
Wilshere: Is there something wrong with you?
Jag: No! Well, yes probably, but I’m just a big fan.
Wilshere: Obviously…
Jag: Ammen va faaan…
Wilshere: Good chat, you take care now.
Jag: Yup, you too. Pease out playa.

Den sista kommentaren kunde ha varit någonting annat. Men någon slags töntig och obekväm slang hade jag försökt mig på. Garanterat.
Jag kritar ner det här som en av fördelarna med att jag bor i Lycksele och inte Umeå.

  • ”Undvika möte med idol och slippa skammen som skulle ha lett till att jag tog cykeln ut i motsatt körriktning på E4:an.” Check!

Who dat?

Ja eftersom att detta är mitt första inlägg på bloggen så är det väl lämpligt med en liten presentation för er som inte känner mig. Så…

Jag är 30 år gammal och krisar inte nämnvärt över det. Jag är född i inlandet och kommer mest troligt att dö i inlandet. Jag är byggd som en humla, har 41 i skostorlek och jag gillar inte att få klet på händerna. Film, musik och fotbollslaget Arsenal styr mitt liv.

Nått sånt?

Kom gärna med frågor om det är något ni undrar över.

Nu kör vi.