Två dagar kvar.
C More-enkäten är nu ute, och vi kan läsa att Bud Holloway har röstas fram av elitseriespelarna till ligans bästa forward. Det är ett rimligt val, förstås, men det får oss ju att fundera över vilka förväntningar som vi kan ha på kanadensaren i år.
Det tuffa andraåret är ett välkänt begrepp i sportvärlden, och används oftast för juniorer som tar steget upp i a-laget. Efter en lyckad förstasäsong har motståndarna lärt sig vem du är, och du kommer att ha högre förväntningar på dig att prestera.
Bud Holloway är i en liknande situationen efter succéåret ifjol. Jag tog upp det med Bud, att han nu är en elitserie-sophomore, och han svarade bara med en skön one-liner:
– Om det blir tuffare förutsättningar i år så måste jag vara ännu bättre. Så enkelt är det.
Jag tycker ju trots allt att det är intressant att notera i marginalen att det är Holloways år nummer två. Här är tre aspekter av ”det tuffa andraåret” som Bud måste klara av:
* Förväntningarna. Kraven hänger delvis på lagkamraternas produktion – om det flyter på trots en eventuell Bud-torka så faller inte alla ögon på honom – men de flesta verkar räkna med en ny 20+-målssäsong.
* Motståndarbevakningen. Alla lag kommer sätta sina hårdaste spelare på honom, och hans femma kommer allt som oftast att matchas mot de jobbigaste motståndarbackarna.
* Entusiasm och motivation. Vissa spelare är bara mer beroende av självförtroende och form – Anders Söderberg springs to mind – för att kunna prestera: de gör en fantastisk höst och tappar allt efter jul. Bud har varit förskonad från allvariga motgångar hittills, men hur reagerar han på skador, poängtorka, eller om lagets form störtdyker?
Facit i vinter, som så mycket annat.
