Lördagstrådar

Låt oss plocka upp några saker som blev liggande i lördags.

  • Videogranskningar.

Jag är fortfarande osäker på vad som egentligen var uppe för granskning vid Luleås andra kvitteringsmål i lördags, men eftersom ingen av spelarna som jag pratade med visste – och eftersom protesterna på isen till största delen uteblev – gissar jag att beslutet att godkänna det var korrekt.

Poängen är dock att videogranskningarna kan bli en återkommande följetong i vinter. Är det glasklart, exempelvis, vad som krävs för att döma bort ett mål på grund av offside i målgården? När jag pratar med spelarna får jag intrycket att man har överlåtit det där åt domarna och hoppas på det bästa.

Kanske är det bara så det är, att det tar ett tag innan reglerna sätter sig hos alla inblandande. Innan dess har jag en känsla av att det kommer bli några omdiskuterade situationer i vinter.

  • ”Bulans” enögdhet.

Vi vet ju vad alla tänkte när ”Bulan” klev in på presskonferensen och tyckte, ungefär, att Anton Hedman är ett sinnebilden av fairplay medan Joakim Lindström borde tjäras och fjädras. Det kan ha att göra med klubbmärket på deras tröjor, om man säger.

Samtidigt kan jag förstå att han, i alla situationer, så vildsint försvarar sin egen spelare samtidigt som han attackerar motståndarlagens. ”Bulan” är en engagerad ledare, som säkert uppfattar situationerna precis som han beskriver dem. Vi behöver bara komma ihåg att han uttalar sig i egenskap av Luleås tränare, inte som objektiv sanningssägare.

Nu ger jag ”Bulan” åtminstone delvis rätt i sakfrågan den här gången. Anton Hedmans tackling var enligt regelboken – och om han sedan har ett moraliskt ansvar att väja undan är ju en helt annan diskussion.

  • Elitserieinledningen.

Det kanske beror på att lagen fortfarande letar efter sitt spel in inledningen, men hittills har elitserien varit precis sådär jämn som vi vill ha den. Av elva matcher har fler än hälften (sex) gått till förlängning. Härligt.

Ner på jorden igen

Det var bara precis över en vecka sen som Anders Forsberg log nöjt och sa: ”Jag har nog aldrig varit med om att nolla en motståndare i skottstatistiken i en period.” Då hade Växjö inte mäktat med ett enda skott på mål under matchens första tjugo minuter.

Nu log han inte lika nöjt när han tvingades konstatera att det var Skellefteå som hade skjutit ett ynka skott i sista perioden. Hur det ens är möjligt med spelare som Bud Holloway, Oscar Möller, Joakim Lindström och, kanske framför allt, Viktor Arvidsson – som skjuter på allt som rör sig – är ju en gåta i sig.

ooo

Men eftersnacket handlade mest om två situationer – dels Anton Hedmans open-ice hit på Pontus Petterström, dels Joakim Lindströms roughing på Linus Klasen. Båda spelarna åkte på hjärnskakningar.

Presskonferensen gick till såhär:

När Anders Forsberg fick frågan om vad han ansåg om tacklingen av Anton Hedman på Pontus Petterström valde han att diplomatiskt avböja att svara genom att hänvisa till att domarna sköter det.

”Bulan”… Not so much. När han fick frågan om det upprepade han ett antal gånger att Joakim Lindströms hantering av Linus Klasen var ”ruskigt, ruskigt ful” och att Anton Hedmans tackling var juste. Sen utbröt en diskussion, som finns att läsa i separat artikel på huvudsidan.

Jag har inte sett nån av situationerna mer än på jumbotronen, men spontant känner jag att Hedman inte bröt någon regel när han fullföljde tacklingen mot Petterström. Lindström, å andra sidan, åkte ju ut för sin förseelse och det var väl rätt.

ooo

Mer än så hinner jag inte knappa ner här just nu. Vi kan väl konstatera att det är en annan sak, en annan sport, att spela jobbiga bortamatcher i Coop Arena än att leda med 5-0 på hemmaplan och allt bara rinner på. Och det är ju så det ska vara i en elitserie.

Dagen efter, dagen före

Och så kommer det ju bli ett tag framöver. Man har inte tid att älta en förlust, lika lite som att man har tid att sväva iväg efter en seger. Oscar Möller skulle suga på sitt hattrick i några timmar – imorgon är han nog hyfsat nollställd igen.

ooo

I den där C More-enkäten jag pratade om häromdagen ställdes också frågan om det spelas för många matcher i elitserien. 92% svarade nej, och det visar att hockeyn inte dras med fotbollens överbelastningsproblem i samma utsträckning. 55 matcher känns rätt lagom: det är tillräckligt för att ge oss regelbundna hockeydoser, men vi slipper den där värsta grundserielunken . Trepoängssystemet är bland det finaste vi har i vår kära elitserie. Dessutom slutar säsongen i någorlunda anständig tid – nej, juni är ingen hockeymånad.

ooo

En sista (jag lovar) referens till samma enkät: 31% av elitseriespelarna tycker att Luleå-Skellefteå är det hetaste mötet. Med tanke på att informanterna rimligtvis inte bestod av en tredjedel av spelare från de två lagen, så står det klart att morgondagens match inte bara är en regional, utan en nationell, angelägenhet. Klart att den klassiska rivaliteten inte finns till Luleå som till Björklöven, men det är under såna här säsonger, med båda lagen i toppen, som den byggs upp, eller hur?

Start!

Nu, ett par timmar efter match, är Skellefteå Kraft Arena nästan tom, sånär som på städarna och journalisterna. Det måste vara för oss som reklamskyltarna, de nya och fina, fortsätter att blinka. De är så nya och fina att jag känner ett märkligt begär att skänka alla mina tillgångar till Bussgods.

Det är ju nåt utpräglat småstad över att fascineras över att de digitala reklamskyltarna har kommit till stan, men på nåt sätt tycker jag att de ringar in vad som har hänt här. Kommer ni ihåg hur den här hallen såg ut för sju, åtta år sen? Och reklamskyltarna, för den delen. De där Don’t Drink and Drive-skyltarna, som var så diskreta att Chad Hinz inte hade en chans att se dem. Det är andra tider nu. Kan ni ens föreställa er knarkarkvarten (Lasse Anrells ord, inte mina) när ni kliver in i SKA? Kan ni tänka er årets transatlantproffs Bud Holloway riskera sitt liv och sin karriär för att slippa ta en taxi? Inte jag. Andra tider.

ooo

Men det där har vi ju haft tid att vänja oss vid under ett par säsonger, och jag kan inte säga att jag var alldeles förvånad över att det rann iväg i första perioden. Visst, fyra mål på en period var inte väntat, men kom igen – om det är nåt lag som kan göra det så är det ju Skellefteå AIK. Färjestad gjorde sådär runt millennieskiftet, de bröt ner sina motståndare i brygga och slutade inte slå förrän skallen var krossad (jag lovar, det kändes så på borta stå). Nu är det Skellefteå som har den där enastående förmågan att förhandla till sig fyra mål för ett-dealar.

ooo

Innan jag tar mig an spelarkritiken i hemmalaget måste det ju noteras att Modo-målvakten Oscar Ahlsenfelt hade en alltigenom hemsk kväll. Bara så att jag har det sagt.

När jag nu har det sagt, så vill jag säga det igen. Han var värdelös.

Och det påverkar ju oss lite i hur vi ska förhålla oss till insatsen. Vi vill ju inte dra halsbrytande slutsatser över en särdeles produktiv period och några snygga mål.

Men det är klart att det var högsta elitserieklass på Oscar Möllers hattrick, liksom Bud Holloways framspelningar och Oscar Lindbergs första 25 minuter. Dessutom visade Joakim Eriksson vilken god puckstoppare han är – men vad är grejen med alla dessa returer? – och Tomas Skogs överraskade med en Gretzky-kopia på 2-0-målet. Kan det där vara första gången någon har nämnt Tomas Skogs och Wayne Gretzky i samma mening?

ooo

Per Mårts satt på läktaren och gjorde nog en mental anteckning när Möller dunkade dit 5-0, att den där, den där, han är riktigt vass, han.

Några platser bort satt förre sportchefen Peo Larsson – på besök i stan – och tänkte kanske också på att det är andra tider nu. Peo går i pension i år, verkade hyfsat fräsch efter bilolyckan förra sommaren, och han uppskattade nog hyllningen av Andreas Hadelöv och Andreas Söderberg. Det gjorde jag också, förresten. Det var ett värdigt avsked av två klasspelare – på och utanför isen – och det enda tråkiga var avsaknaden av text på jumbotronen, som gjorde det hart när omöjligt att urskilja vad de före detta lagkamraterna hade att säga. Synd.

ooo

Jag hade kunnat ta ett par ord om att Pontus Petterström är vass som ett baseballträ i offensiven, och att Erik Andersson ser våldsamt matchotränad ut, men äh, det låter jag vara för ikväll. Petterström gjorde ett bra boxplay-jobb och Andersson var +4, så de kritiska trådarna tar jag upp nån annan dag.

Och det var elitseriepremiären 2012. Vi tar med oss en flod av mål, Oscar Möllers skärpa och Bud Holloways spelsinne. Och blinkande reklamskyltar.

Ett par sista ord

Tänkte slänga in ett par sista minuten-tips:

Årets…

…poängkung: Mattias Weinhandl, Linköping.
…målkung: Bud Holloway, Skellefteå.
…målvakt: Robin Rahm, Brynäs (nja, kanske inte. Säger Norrena istället).
…bästa powerplay: Skellefteå AIK.
…bästa publik: Är Rögles fans lika entusiastiska som senast de var upp?
…sämsta grundseriepublik: AIK IF.
…”tack för senast”: Bert Robertsson vs Daniel Widing.

Då kör vi.

Dan före dopparedan

Dagens nyhet: Jimmie Ericsson missar premiären.

Numera är ju Jimmie Ericsson också kapten Ericsson, och det känns viktigare än någonsin att inte stressa fram nåt. Skellefteå behöver en frisk Jimmie, och själv är han nog inte speciellt sugen på att köra rehab efter långtidsskada. Han börjar trots allt närma sig en respektabel ålder och har haft jobbiga skador förut.

ooo

I skymundan av Jimmies skada kan vi notera att nationalsången slopas inför matcherna. Äntligen! Vem kom egentligen på idén att vi skulle ta några minuter inför varje match att påminna oss om vilket land som lagen kommer ifrån? För det är ju därför NHL – varifrån jag antar att tanken har kopierats – kör sina Star-Spangled Banner och O Canada, för att det är två olika länder som deltar.

I slutspelet ger nationalsången atmosfär, men det hade å andra sidan ett Dr Macdoo-medley också gjort i samma situation. I grundserien var den bara ivägen.

Utelåsta – utom från allsvenskan

Gårdagens stora nyhet var ju att hockeyallsvenskan har bestämt sig för att släppa in NHL-spelare på korttidskontrakt i händelse av en lockout. Det höjer ju temperaturen ett par grader på en redan (med allsvenska mått mätt) intressant serie, och visst lockar det att få se nordamerikaproffs i Sverige. Borde inte elitserien göra samma sak?

Nja. Om vi hade fått en garanti att lockouten gäller säsongen ut hade de givetvis fått komma hit, som vilka andra spelare som helst. Nu är risken stor att lockouten blåses av mitt under brinnande säsong, och då har vi tolv splittrade lag som ska försöka samla ihop sig till ett slutspel.

Däremot är det inte säkert att allsvenskan gör fel. NHL-proffsen behövs mer i en andraliga än vad den gör i högstaligan; dels marknadsföringsmässigt, elitserien kan redan dra folk av egen kraft, och dels sportsligt; en ointresserad amerikan som väntar på NHL behöver inte alls tillföra mer än en egen elitseriejunior.

ooo

Själv hoppas jag att alla norrländska lockoutspelare går till Asplöven.

Buds sophomore-år

Två dagar kvar.

C More-enkäten är nu ute, och vi kan läsa att Bud Holloway har röstas fram av elitseriespelarna till ligans bästa forward. Det är ett rimligt val, förstås, men det får oss ju att fundera över vilka förväntningar som vi kan ha på kanadensaren i år.

Det tuffa andraåret är ett välkänt begrepp i sportvärlden, och används oftast för juniorer som tar steget upp i a-laget. Efter en lyckad förstasäsong har motståndarna lärt sig vem du är, och du kommer att ha högre förväntningar på dig att prestera.

Bud Holloway är i en liknande situationen efter succéåret ifjol. Jag tog upp det med Bud, att han nu är en elitserie-sophomore, och han svarade bara med en skön one-liner:
- Om det blir tuffare förutsättningar i år så måste jag vara ännu bättre. Så enkelt är det.

Jag tycker ju trots allt att det är intressant att notera i marginalen att det är Holloways år nummer två. Här är tre aspekter av ”det tuffa andraåret” som Bud måste klara av:

* Förväntningarna. Kraven hänger delvis på lagkamraternas produktion – om det flyter på trots en eventuell Bud-torka så faller inte alla ögon på honom – men de flesta verkar räkna med en ny 20+-målssäsong.
* Motståndarbevakningen. Alla lag kommer sätta sina hårdaste spelare på honom, och hans femma kommer allt som oftast att matchas mot de jobbigaste motståndarbackarna.
* Entusiasm och motivation. Vissa spelare är bara mer beroende av självförtroende och form – Anders Söderberg springs to mind – för att kunna prestera: de gör en fantastisk höst och tappar allt efter jul. Bud har varit förskonad från allvariga motgångar hittills, men hur reagerar han på skador, poängtorka, eller om lagets form störtdyker?

Facit i vinter, som så mycket annat.

Grundserietipset 2012/2013

Om ni läser det här i september 2012: enligt magkänslan och en hel massa gedigen research kommer elitserien att sluta såhär.

Om ni läser det här i februari 2013: jag hade ingen jävla aning om hur det skulle gå.

Men ett tips måste ju varje blogg värd sitt salt skaka fram – om än det enda syftet är att dess läsare ska få håna den stackars bloggen framåt våren – och här är mitt:

1. HV71
2. Skellefteå AIK
3. Färjestad
4. Luleå
5. Brynäs
6. Linköping
7. Frölunda
8. Modo

9. Växjö
10. AIK

11.  Rögle
12. Timrå

Tipset är väl rätt okontroversiellt. Tror Modo tar sig till slutspel om de får tillbaka sina skadade centrar i tid. HV71 fick en jobbig inledning förra säsongen med Stefan Livs dödsolycka, men i år kan de fokusera på hockeyn fullt ut. Mattias Weinhandl fixar Linköpings slutspelsplats på egen hand. Timrå och Rögle i kvalserien är inga högoddsare, precis, så ingen av de gissningarna lär väl slå in. Det brukar vara så.

Försäsongsblues

Sista lördagen utan hockey. Kör bort det trasiga krocketspelet, montera ner studsmattan, det där har ni inte tid med nästa vecka.

En grundserie börjar, en försäsong tar slut, och jag vet inte vad som känns bäst. Ni kanske såg nåt jag inte såg, men jag hade ofantligt svårt att skönja några spelmässiga linjer under försäsongen i år. Det är så varje år. Powerplay funkar inte – vem bryr sig? Serien börjar om en vecka.

Man har man sina tankar om matchen – det handlar oftast om alla saker man kunde gjort istället för att se den – och sen går man ner till i omklädningsrummen med en fråga man vill ha svar på: hur jämför du den här försäsongen med förra årets?

Frågan grundar sig ju på ett logiskt felslut. Man tänker att om förra årets försäsong var x bra och gav resultat y, så kommer årets försäsong 2x ge resultatet 2y. Om det nu har gjorts några studier i ämnet gissar jag att korrelationen mellan försäsongskänsla och tabellresultat är mycket svag. Vann inte Modo en av åtta träningsmatcher under guldåret 2006/07?

Det är också en hopplös fråga av anledningen att tränare eller spelare aldrig kommer att svara något annat än att försäsong är försäsong och om vi vann med 8-0 därute så är det ett tecken på att vi är på rätt väg, om vi förlorade med samma siffror så var det en nyttig match att lära av.

Men logiska felslut och hopplösa frågor är ju den här bloggens bröd och smör, så jag ställde den självklart till Anders Forsberg i förrgår:
- Vi ligger bättre till än förra året. Risken är att man inte hinner klart med förberedelserna innan säsongen börjar, men i år har vi hunnit så långt som vi vill hinna.

Om min tes stämmer blir det alltså kvalserien i vår. Eller SM-final. Nåt av det.