Målvaktssituationen

Efter hemmamatchen mot Modo i tisdags pratade jag en stund med Joacim Eriksson om hur det är att dela på förstemålvaktsförtroendet med Markus Svensson.
- Vi brukar få veta på matchdag eller dagen innan vem som ska spela.
Är det tillräckligt lång tid för att ställa in sig på match?
- Jag föredrar att få veta dagen innan, så har det alltid varit där jag har spelat. Jag vill ha den tiden för att kunna förbereda mig.

Och när jag frågade hur det var att aldrig få veta mer än en match i förväg hade Jocke ett enkelt svar:
- Det har ju funkat bra hittills.

Det har det. Skellefteå har gett bort några poäng den här säsongen, men jag kan inte påminna mig om att vi någon gång har klandrat varken Eriksson eller Svensson för det. Ett betyg gott som något.

ooo

Det mytomspunna året 1978 har aldrig riktigt dokumenterats så grundligt som det förtjänar – förrän nu, när Jonas Fahlman har skrivit en hel bok om det (läs en intervju här). Jag har inte hunnit läsa den än, men ett intressant ämne i händerna på en påläst och noggrann skribent kan inte bli annat än bra. Dessutom är jag av åsikten att alla bokprojekt som bidrar till mer kunskap om bygden och dess historia ska uppmuntras högljutt, så: köp boken.

Vesces dilemma

Ryan Vesce har verktygen, vi kan vara överens om det. Man gör inte nästan en poäng per match i KHL utan att vara skapligt talangfull.

Problemet är ju att han inte hänger med i tempot.

Jag tycker att dilemmat Vesce liknar Oscar Lindbergs situation för tre säsonger sen. Vem som helst kunde se att Lindberg var den störste forwardstalangen som kom fram ur juniorlaget – där var en som hade verktygen – men han var inte först in i elitserien: istället fick namn som Mattias Lindström, Martin Sandgren och Martin Lundberg – som, with all due respect, inte alls besitter samma spetskompetens som Lindberg – kliva in och imponera medan Lindberg satt kvar på bänken.

Varför? Spelartypen. Oscar Lindberg är en förstecenter i spelstilen, men som junior är man sällan tillräckligt bra för att hamna där. Istället får man hålla till i en tredje- eller fjärdekedja – och där gör en spelartyp som Martin Sandgren större nytta än en spelskicklig lirare som Lindberg.

Likheten: På samma sätt är Vesce inte tillräckligt bra för de två första kedjorna, men är alldeles fel spelartyp för kedja tre och fyra. Det gör att hans roll i laget blir otydlig – och, ja, överflödig.

Skillnaden: Oscar Lindberg var en talangfull tonåring som långsamt kunde matchas in i laget över ett par säsonger. Belöningen får Skellefteå nu: Lindberg bemästrar elitserietempot och fyller ut sin förstacentersroll.

Ryan Vesce är en 30-årig amerikan vars utvecklingskurva lär ha planat ut rejält. Jag är inte överdrivet hoppfull om att det kommer att förändras framöver.

Backarna som inte får gå sönder

Det finns en ryggrad i Skellefteås backspel i Tomas Skogs, Fredrik Lindgren och Martin Sevc, och när någon av dem – eller alla tre – vacklar en smula märks det så oerhört på resten av laget.

Jag menar, man har vant sig vid att Johan Alm kan blanda och ge, han har ändå gjort det bättre än förväntat när han spelat till sig en ordinarie backplats. Och man kan ta att Rasmus Edström är lite vek i närkampsspelet ibland, han har ändå sina styrkor med puck.

Men om Skogs, Lindgren eller Sevc inte kommer till jobbet någon kväll, så börjar det genast svaja. På senare tid har Skogs haft en formdipp, Lindgren varit sjuk och Sevc haft en märklig plattmatch mot Modo. Samtidigt har Skellefteås defensiva misstag och slarv nått nya höjder. Knappast en tillfällighet.

Så länge de tre rutinerade backarna gör sitt jobb så har Skellefteå ett lag som vinner SM-guld. I den meningen är deras uppgift lagets viktigaste.

Tre poäng – inget mer

Har ingen statistik på det, men det känns som att Skellefteå Kraft Arena är hallen som ser flest målvaktsbyten i elitserien. De sker ju ofta för att rädda vad som finns kvar efter ett målmässigt ras under kort tid, och det har vi sett några stycken av bara i år. Den där förmågan att döda matcher under 10-minutersperiod är ett signum för Skellefteås hemmaspel.

ooo

Nu var signumet för den här matchen något helt annat, nämligen en indianare, ett felskär och en sekunds såsande i helt fel situation. Personifierat av Martin Sevc, som lyckades med allt det där någon gång under matchen. Nåväl. Om han ska han en dålig match ibland så är det ju bra om han tajmar den när Joakim Lindström råkar vara på fantastiskt spelhumör.

ooo

Joacim Eriksson förtjänar ett omnämnande också. Utan honom är det inte säkert att det hade blivit några poäng, för gudarna ska veta att backspelet i första och tredje lämnade mycket i övrigt att önska.

Misstagen som avgjorde matchen

Den mediala bevakningen av sport i allmänhet handlar ju oftast om hjältar och syndabockar – därför att det är det som majoriteten av tidningsläsarna vill läsa om – och det är i stort som det ska vara, tycker jag. Har aldrig förstått klichékritiken från spelare och ledare att den amerikanska sportjournalistiken fokuserar på hjältar och lämnar syndabockarna därhän. Det må så vara (även om jag tycker att det är en överdrift), men det innebär inte att de gör rätt.

När det är en positiv insats som avgör matchen skriver vi om det, när det är en negativ insats skriver vi om det.

Så, här är misstagen som förlorade matchen för Skellefteå AIK igår.

  1. Jimmie Ericsson och Joakim Lindström tar det lugnt i egen zon och ger bort pucken. Har skrivit det förut: Lindström är kanske elitseriens bäste spelare i fråga om klubbteknik, men han spelar så nonchalant ibland att man blir alldeles förfärad.
  2. Sam Marklund tappar pucken som siste man. Man skulle kunna säga att det är ett juniormisstag på seniornivå, men när man ser mer erfarna spelare göra samma sak vet man att det inte är så enkelt. Men Marklund ser inte färdig ut för elitserien – än.
  3. Oscar Lindberg tar TVÅ vansinnesutvisningar i sista perioden. Tycker båda är solklara. Domarna har börjat plocka felaktig handstoppning med större regelbundenhet och då är det ens skyldighet som spelare att släppa pucken innan det börjar bli ett gränsfall.

Här är min drömvärvning

Egentligen borde jag väl säga att jag har ett gott öga till Conny Strömberg trots ett allehanda stökigt förflutet, men sanningen är nog att det är just det som fångar intresset. Det finns inte så många lirare kvar av den gamla sorten, den med alkoholproblemen kombinerat med den gudabenådade talangen, och det är kanske tur för svensk hockey. Men så länge Conny Strömberg är aktiv tänker jag värna om honom.

Om ett par veckor kommer han ut med en bok (bara en sån sak är ju fantastiskt, att en allsvensk hockeyspelare ger ut en självbiografi) och enligt utdrag lovar han i den att han skulle snitta en poäng per match i elitserien. Jag skulle älska att se honom få chansen.

Strömberg går stick i stäv mot allt som varje elitserieklubb försöker stå för – och just därför är det min drömvärvning till Skellefteå AIK.

ooo

Credit where it’s due – Luleå har fått utstå kritik för målbristen, men de fick ordentlig islossning idag. När en sån som Fredrik Svensson drar en gubbe och sätter ett handledsskott i nättaket vet man att det är en bra dag.

Slut på segersviten

Det blev lite lustig stämning när Anders Forsberg vände sig till sin kollega Sam Hallam (döpt efter en libanesisk trollkarl) på presskonferensen och utbrast:
- Jag förstår inte alls hur ni har hamnat där ni har hamnat…

Sam Hallam valde att skratta och Forsberg sa det säkert i all välmening, men om man verkligen ska bena ut svaret på frågan så är nog en svag ledarsida åtminstone ett möjligt alternativ. Växjö har ju ett bättre lag på papperet än vad de har lyckats visa i tabellen.

Men här har de uppenbarligen lättare att få ut sin potential, och vad det beror på verkar ingen ha någon aning om.

När det är segersvit på sju matcher som avslutas får ni inga krisrubriker från mig (kom tillbaka om det blir en lika lång förlustsvit nu) – det får räcka med ett grattis, Växjö.

ooo

En annan svit som bröts: Joakim Lindströms poängsvit. På’t igen, bara.

ooo

Fredrik Norrena har ingen vidare statistik, men det var längesen jag såg honom göra en dålig match i Skellefteå. Oscar Lindberg hade en intressant tanke om att det hade med hans udda målvaktsstil att göra, att han är från en tid innan butterfly-stilen slog igenom. Läs mer här om det.

ooo

Individuell spelarkritik. Det är med sorg i hjärtat jag ser att Tomas Skogs fina inledning på säsongen har gått över till en hjärtat-i-halsgropen-hockey. Det var ju hans indianare – följt av svagt försvarsspel från Rasmus Edström – som ledde till 1-1-målet.

Man märker inte alltid Fredrik Lindgren när han spelar, men det märks när han är borta – och det är ett gott betyg åt honom. En okej back kan göra viktiga brytningar i farliga situationer, en bra back låter dem inte uppkomma.

Är Holloway bäst?

Jag har inte gått på hockey i den här stan så hemskt länge, men jag vet inte om jag har sett nån i Skellefteå med de spetskvalitéerna som Bud Holloway besitter. Det skulle vara David Rundblad, men Holloway har ytterligare en aspekt – den fysiska närvaron, balansen – som Rundblad saknar.

Och det är klart, allt han gör är inte bra, han slår felpass, han spelar krångligt, han är nonchalant. Men om man är den direkta orsaken till tre mål framåt och med lite tur hade kunnat göra ett par till – och det är under en vanlig kväll – så kan man allt få slänga bort en puck nu och då.

ooo

Som tidigare påpekat: om man spelar med Holloway så kommer man göra poäng. Ryan Vesce fick göra sitt första hemmamål, men utan att ta glädjen ifrån Vesce såg ju inte Andreas Andersson alldeles stabil ut i LHC-kassen. Linköping behöver verkligen hitta en ny målvakt om de vill utmana toppen på riktigt.

När jag är ändå är på det humöret: jag har älskat att se Magnus Johansson i landslaget och elitserien genom åren, men jag är rädd för att den epoken är över nu.

Men forwardssidan är det inget fel på. Carl Söderberg har en vinnande kombination i storlek, spelsinne och skott – och en radarpartner i Pär Arlbrandt. Holloway som poängkung och Söderberg som skyttekung i vår ger nog låga odds.

ooo

Roger Melin fick frågan om det var den tidigaste timeouten han någonsin tagit och svarade – nej. Ska tydligen ha tagit en ännu tidigare mot HV i nåt slutspel.
- Men då hade jag bestämt mig innan för att det var ett sånt jäkla liv på läktarna, sa den alltid lika coole Melin.

ooo

Vi hyllar alla unisont fjärdekedjan efter en sån här fin match, men de har – som Anders Forsberg sa på presskonferensen – varit bra i flera veckor nu. Pontus Petterström är tjuren Ferdinand post-bistick, Adam Pettersson är rätt duktig med puck och Martin Lundberg har ju adderat måldimensionen till sitt vanliga tacklingsspel. Nyttig kedja.

…men att Lundberg skulle göra mål i powerplay hade nog inte ens Forsberg förutsett.

Han kommer inte sparkas

I gårdagens tidning listade Aftonbladet elitseriestjärnorna som kan få sparken. Varje lag behövde tydligen hosta upp ett namn, och eftersom Skellefteå inte har nån större anledning att rensa i truppen blev det… Fredrik Styrman.

Det är ingen nyhet att det har gått inflation i kvällstidningsbegreppen, så det är kanske inget att uppröras över (lustigt, dock, att när en vanlig elitseriespelare gör något negativt så är han en stjärna, när han gör något positivt är han en doldis).

Men jag tror inte att sakfrågan stämmer heller. Ikväll spelar Skellefteå på sex backar (Fredrik Lindgren borta + John Klingberg och Petter Granberg sedan tidigare) och tar in junioren Arvid Lundberg i truppen, enligt Norran. Om inte Fredrik Styrman hade fått en hjärnskakning senast så hade han fått speltid ikväll, och det är nog inte sista gången som Skellefteå AIK åker på skador. Det vore dumt att stå utan alternativ när det händer.

ooo

Det finns en trevlig sida på Swehockey (oj, vad många timmar man har spenderat där genom åren) som håller reda på poängsviterna i elitserien: http://historical.stats.swehockey.se/ och klicka er fram till vänster.

Där kan vi läsa att Joakim Lindström har gjort poäng i sex raka matcher, att Carl Söderberg har gjort det i fem, men att de båda har en bra bit upp till rekordet: Fredrik Bremberg gjorde poäng i 16 raka matcher för fyra år sen. Obegripligt.

Vågar han peta Vesce?

En helt hockeyfri dag denna måndag, åtminstone i de tre högsta divisionerna. Som en av de gamla nog (hoho) att minnas tidevarvet då elitserien hade full omgång tisdag, torsdag, lördag – med obligatorisk matchstart 15.00 på lördagar, inget annat – kan jag känna att det är skönt att få en matchfri dag då och dag.

Men imorgon väntar Linköping hemma igen, för tredje gången på drygt en månad.

ooo

Ryan Vesces förutsättningar för att ta en plats i laget har ju förbättrats drastiskt sedan två poängproducerande rightare har gått och skadat sig, men när de kommer tillbaka är laget fullt av bra forwards.

Vesce har alltså fortfarande tid att anpassa sig till elitserien, men frågan jag ställer mig nu är: hur mycket ska det till för att Vesce ska petas?

Skellefteå har ju varit en av motståndarna till att ta in lockout-spelare på korttidskontrakt i år, och som jag förstår det är ett argument – förutom den uppenbara ekonomiska aspekten – att det skulle pressa klubbar att ta in spelare som sedan petar juniorer utan att kvaliteten på elitserien skulle höjas avsevärt. Kortsiktigt tänkande, helt enkelt.

Om Ryan Vesce inte blir många klasser bättre men ändå håller en sån som Viktor Arvidsson utanför laget gör sig Skellefteå skyldigt till just det. Man måste våga peta de välbetalda också – för lagets bästa.