Kung George III

Rögle måste undra vilka gudar som de har retat upp för att ådra sig Bud Holloways vrede. Han har nu gjort sju mål på tre matcher mot skåningarna i år.

Skellefteå möter Rögle igen i mellandagarna. Om Holloway gör som han har gjort i de två senaste mötena – ett hattrick i en och samma period, alltså – lovar jag att tatuera in George III på valfritt ställe på kroppen.

…åtminstone med tusch.

ooo

Skellefteå har nu 16-1 i målskillnad på Rögle i år, och så stor är skillnaden mellan elitseriens anfallsbästa och sämsta lag. Det är egentligen den enda analysen som behövs för att förklara sifforna idag – det är två helt olika trupper och det är klasskillnad rakt igenom.

ooo

Holloway bjöd Ryan Vesce på sitt första mål i Skellefteå-tröjan – inför gamla hemmapubliken i Ängelholm – och det var säkert välbehövligt. Vi vet ju att den där nollan kan spöka.

Forsberg vs Rönnqvist

Mika Pyörälä är klar för Luleå. Oaktat vilken form och sinnesstämning han befinner sig i så måste det ju ses som en klar förstärkning till Luleås forwardsbesättning.

Skellefteå AIK och Luleå slåss om samma tabellplacering – Skellefteå ligger några poäng före, men Luleå har en match mindre spelad (eller en knapp period mindre spelad, för att vara mer exakt).

Men vi kan rätt tydligt koka ner skillnaden i respektive tränares approach till spelet genom några siffror:

* Skellefteås bäste poängplockare, Bud Holloway, har gjort 28 poäng. Luleås motsvarighet, Niklas Olausson, har gjort 12.
* Det finns sju (!) spelare i Skellefteå som har gjort fler poäng än Luleås Olausson.
* Fler spelare har noterats för poäng i Skellefteå än i Luleå – 22 mot 21.

Om ni vill se poäng i Luleå får ni gå på basket.

Uppsidan av en sån taktik:

* Luleå har släppt in färst mål under två säsonger i rad och lär vinna den titeln i år igen.

Orsaken är förstås till största delen Jonas Rönnqvist. Han tog segerreceptet från Almtuna – att bygga laget bakifrån – till Luleå och sedan dess har det blivit fler segrar och färre mål. Jag är säker på att de flesta i Coop Arena är nöjda med den utvecklingen, men som elitserieåskådare kan jag ju tycka att det är ett steg i fel riktning.

Om det blir en SM-final mellan dessa lag – och det är verkligen någonting att hoppas på – så är det inte bara en kamp mellan två norrländska rivaler. Det är också en kamp mellan två olika argument för hur svensk hockey bäst ska spelas.

Äntligen slut på måltorkan

Det finns måltorkor och så finns det måltorkor. Martin Lundberg är inte den som ska producera målen i dagens SAIK, men han är forward och som sådan kom nog säsongens första fullträff inte en sekund för sent. Det ser om inte annat lite bättre ut med en annan siffra än 0 i protokollet.

ooo

Jag minns en match i Kempehallen runt 2002 mellan Modo och Södertälje där Juha Lind satte 3-2 för bortalaget 59.50. Publiken började gå hem – då kvitterade en viss Magnus Wernblom 59.55, och publiken fick gå in och sätta sig igen.

Ikväll höll det på att bli en repris. 59.50 kom reduceringen, och vilket läge Mario Kempe gavs i slutsekunderna.

Nyförvärvsupdate

Det har ju fått några veckor på sig att acklimatisera sig nu, så jag tänkte att vi skulle titta till Ryan Vesce och Martin Sevc.

Min kollega Tomas Ruuth stod för en sågning modell grövre av Ryan Vesces första veckor som Skellefteå AIK-spelare i dagens tidning, och just nu måste man ge honom rätt.

Det man inte har i benen får man ha i huvudet, sägs det. Det är tyvärr bara sant upp till en viss nivå (annars skulle Brett Harkins fortfarande vinna poängligor). Vesce blixtrar till med prov på fina passningar här och där, men man kan ha landets bästa hockeyhjärna; om man är för långsam när man väl får pucken har man ingen nytta av det ändå.

Mer tid? Visst, jag kommer inte ropa på att han ska sparkas, Skellefteå har råd att ha kvar en spelare som inte tänder på alla cylindrar ännu. Men just nu påminner Vesce-värvningen mer om Antti Virtanen än Niko Dimitrakos.

ooo

Om vi ska fortsätta med jämförelser mellan då och nu, så tänker jag Jyri Marttinen när jag ser Martin Sevc spela hockey (minus Marttinens patenterade och hjärtattacksframkallande stötbrytningar på egen blå). Det är hjärta och frenesi i varje situation. Sevc var precis vad Skellefteå AIK behövde; en stabil back som ger stöd åt de yngre backarna.

Slutspelet hägrar redan

Det finns uppenbarligen en och annan frankofon i folkhavet på Västra stå. Heureux de te revoir, stod det på banderollen. Vi är glada att se dig igen.
- Det var perfekt stavat, jag hade inte kunnat göra det bättre själv. Om jag hade gjort det hade det blivit någon SMS-felstavning, sa Pierre-Edouard Bellemare och skrattade.

ooo

Matchen var annars sådär mysig som vi vill ha våra Norrlandsderbyn. Precis som tidigare i höstas bytte lagen både mål och chanser, och det kändes kanske logiskt att det var en liknande upplösning som förra matchen. Då avgjorde Luleå i sista perioden, nu fick Joakim Lindström något slumpmässigt sätta avgörandet.

Om lagen ska fortsätta på varannan chans/mål/match-temat i slutspelet – som tränarna redan började titta på efter matchen – kan hemmaplansfördel bli avgörande.

ooo

Det är ett uttjatat grepp att hacka på domarna, men ibland blir det bara smärtsamt tydligt att de inte har nån aning om vad de sysslar med därute. Det är inte utslaget av bedömningsfrågorna jag talar om – även om utvisningen på Melker Karlsson såg helt åt skogen ut och om jag kan regelboken rätt så ska inte det efterföljande målet godkännas – utan att de stod ett bra tag och funderade på vad som egentligen ska bedömas.

Anders Forsberg menade att domarna (Sören Persson och Mikael Nord) först hade trott att frågan var om pucken var över mållinjen eller ej, och att när Skellefteå påtalade att det var offside i målgården som frågan gällde tog de en ny diskussion. Om man ändå fick höra hur den diskussionen gick.

Äntligen!

Äntligen drar elitserien igång – med säsongens första hemmaderby till råga på allt – och äntligen får vi se Pierre-Edouard Bellemare på isen igen.

Det var två månader sen Luleå och Skellefteå möttes senast, och om den här matchen blir i närheten av att vara lika intensiv och spännande får vi vara nöjda (minus hjärnskakningarna, då). Kan man dessutom hoppas på fullt hus för första gången i år?

Men mannen för dagen – åtminstone före nedsläpp – är Bellemare, som har odlat en fin movembermustasch.
Han säger själv att han inte är fullt frisk än, men han kan försöka sänka förväntningarna hur mycket han vill, det ger ändå laget en skjuts att han är tillbaka efter så lång frånvaro.

Ni får ursäkta mig för den glesa uppdateringen i veckan. Den enkla förklaringen är att det krävs mer än Karjala Cup för att jag ska hetsa upp mig över landslagshockey. När jag nu kollar igenom helgens resultat kan jag väl inte säga att jag ångrar att jag la tiden på nåt annat.

Men imorgon är en ny vecka och vi rivstartar igång elitserien med Skellefteå AIK-Luleå. Jag utlovar betydligt mer entusiasm då.

Det gol en tupp

Anders Forsberg sa direkt på presskonferensen att det inte borde vara någon fara, läkaren Karin Rundblad trodde inte det heller, och Oscar Möller själv sa att det var lugnt.

Då hade skadan förnekats tre gånger. I samma ögonblick gol en tupp…

Nej, jag tror inte att klubben medvetet vilseledde oss här, men Möllers långa frånvaro kommer nu som en tråkig överraskning. Jag fick inte intrycket att det skulle krävas operation, men sånt kan förstås ändras snabbt.

Men tre månader… Det är lång tid.

ooo

Om man nu kan räkna in Pierre-Edouard Bellemare snart så kan man kanske gå plusminusnoll på forwardssidan. Rundblad meddelade i lördags att Bellemare kommer att vara tillgänglig för spel i november.

John Klingberg? Runt månadsskiftet, enligt prognosen.

Rivaliteten finns kvar

Jag fick en välformulerad kommentar på förra inlägget (det uppskattas alltid) där Ronerik ansåg att a) Skellefteå-HV71 inte är ett hatmöte och b) hat inte förbättrar ishockeyn.

Tyvärr kan jag inte hålla med på någon av punkterna.

Det är värt att poängtera att vi talar om hat i en hockeykontext. Det är inte samma sorts hat du känner mot dina barns mördare, och det är klart att hatmöte är en kvällstidningsomskrivning av ”match som innehåller lite mer känslor än en vanlig grundseriematch”.

Men under de där 60 minuterna är det hat likafullt. Och tycker jag att det är bättre underhållning när det brinner i huvudet på Martin Lundberg, eller när Per Ledin vill slå nån på käften, eller när Rhett Rakhshani inte bryr sig om att han är lång som en minigolfklubba och argsint pucklar på Johan Alm? Jo, jag gör ju det.

ooo

Och vad gäller rivaliteten mellan Skellefteå AIK och HV71 kan jag inte påstå att den har svalnat nämnvärt. Tvärtom var det här nog den bråkigaste och grinigaste hemmamatchen i år – och det var definitivt den roligaste. Matchen hade allt: det enda som fattades var väl lite spänning till slut.

ooo

Ni vet att jag älskar Bud Holloway (på ett strikt platonskt plan), men hans formsvacka är beklämmande att se. Tappar puckar till höger och vänster, och skotten går inte in. Och när vi ändå håller på: Ryan Vesce har inte direkt satt eld på stan sen han kom hit.

Tur att de har knappt ett dussin andra forwards att luta sig mot. Vet inte hur jag ska kunna välja mellan Erik Forssell (genuint förtjänt av sin utdelning), Oscar Möller, Joakim Lindström, Jimmie Ericsson, Melker Karlsson och Viktor Arvidsson, men det behöver jag ju inte. Då har jag inte ens nämnt fjärdekedjan med Pontus Petterström (rätt oväntad tvåmålskytt), Martin Lundberg och Adam Pettersson, som spelade bra åt båda hållen.

Nu har jag räknat upp hela laget, men det var en sån match.

ooo

Backsidan? Ingen går härifrån med underbetyg.

ooo

Kul scen i tredje perioden.

Elitseriedinousarien Per Ledin tjafsar med rookien Viktor Arvidsson vid en tekning i mittzon. Pucken släpps, Arvidsson och Petter Emanuelsson kontrar blixtsnabbt, Ledin hamnar på efterkälken och Skellefteå gör 5-2. Det nya och det gamla.

ooo

Oscar Lindberg missar nu landslagsdebuten, och det känns trist med tanke på att Lindberg är en av de som faktiskt vill spela turneringen. Men han lär få många fler chanser.