Jag var ju lite osäker häromdagen om jag litade på Anders Forsberg när han sa att det bara var ett par studsar åt rätt håll som skilde mellan vinst och förlust i det här läget. Jag trodde faktiskt att problemet låg djupare än så.
Ikväll, efter en av de mest gedigna och disciplinerade insatser jag sett Skellefteå AIK göra den här säsongen, måste jag ge honom rätt. Okej, Luleås anfallsspel håller låg elitserieklass emellanåt och de har ju stora problem med målskyttet, men de leder ändå serien. För att lyckas hålla Luleå på så stort avstånd att de bara lyckas få iväg 18 skott på hela matchen krävs det en välplanerat matchplan som genomförs i minsta detalj. Det var precis det vi just såg.
ooo
Viktor Arvidsson. Är det här det stora genombrottet som leder till en cementerad plats i powerplay, en trettiopoängssäsong och ett JVM-guld om några veckor? Låt mig få drömma, åtminstone.
Vill ni ha mer lovord?
Petter Emanuelsson (briljant i första perioden), Tomas Skogs (det är den Skogs vi vill se!), Niclas Burström (löser alla situationer så kyligt)… Äh, jag kan räkna upp hela laget egentligen.
ooo
Ryan Vesce ut, Johan Forsberg in i Bellemare-och-Holloway-kedjan. Vesce har teknik och spelsinne men saknar fart och energi, Forsberg är väl ungefär tvärtom. I vilket fall tycker jag nog att Holloway förtjänar en bättre passningsläggare. Men Forsberg är en energikick och det är ju aldrig fel.
ooo
Luleå-klacken hade vaknat på fel sida och började kasta in snus på en gång – vilket kanske inte är så konstigt, eftersom det delas ut snus i vart och vartannat hörn på elitseriearenorna nu. Tydligen är det här man hittar ungdomarna.
