Guldläge utan tvekan. Inget lag har någonsin vänt 3-0-underläge i en SM-final. Även om det är bra pli på AIK:s spelare (och ledare) så måste väl ändå känslorna börja smyga sig på. I Joacim Erikssons segerintervju för Kanal 5 kunde man skymta en glädjetår eller två, trots att det inte delades ut någon buckla igår.
Jag pratade med Petter Emanuelsson efter bortasegern i söndags och han nämnde att det var viktigt att AIK ”behöll fötterna på jorden”. Det går lätt att säga men hur gör man egentligen nu för att samla ihop känslorna och hålla tillbaka dem innan Hesa Fredrik ljuder för sista gången i år? Jag vet inte hur – men jag tror att det är något som ledningen jobbar otroligt hårt med för att hålla sina spelare samlade och fokuserade. De får inte ta ut något i förskott.
ooo
Gällande Luleå då? Hur klarar ett lag, med all statistik emot sig och utan utrymme för misstag, av att motivera sig själva? Hur klarar de av att – på riktigt – tro på en vändning? Att på riktigt tro på sig själva. Jag vet inte det här heller men jag tror att Luleå slutat tro på det här. Luleås andratränare Thomas Berglund, även känd som ”Bulan”, sa till mig efter deras förlust hemma i Coop Arena i söndags:
– Vi tog ikapp till 2-4 och vi hade även bud på att få in trean. Vi hade nog behövt den i andra perioden för att göra match av det här.
Han syftade såklart endast på den matchen men det fanns en uppgivenhet hos honom som fick mig att känna att han även talade om finalserien i stort. De hade behövt vinna på hemmaplan för att göra match av det här – för att ge sig själva en chans till guld.
