En hel stad i lyckorus

Så sitter jag här. Nyligen hemkommen från ett kallt och blåsigt möjligheternas torg, där Skellefteås guldhjältar just mottagit en ceremoniell hyllning av invånarna. Kallt och blåsigt var det som sagt – men det var det nog ingen i publiken som tänkte på. Skellefteå fortsätter att hoppa och studsa och det märks verkligen att den långa längtan som suttit ingrodd i ryggmärgen hos folket, nu släppts lös och ingen människa gör den andra förnär.

Såhär såg det ut!

Fast, ordet publik stämmer nog inte riktigt in just idag. Det är ju faktiskt sant som spelare och ledare säger – det där om att det är bygdens guld – för staden är klubbens hjärta!

Det är fantastiskt att se så många människor – tjejer och killar, unga och gamla – samlas och glädjas åt en sådan sak. Kylan var som bortblåst och man värmdes av gemenskapen.

ooo

Själva ceremonin hade kunnat vara lite bättre. Med det menar jag framför allt mer spelarsnack och mindre Dan & Dom. Som Micke Leinegard sa så hade man ju velat höra vad samtliga spelare hade att säga och när bandet kom in så hamnade liksom laget i bakgrunden.

ooo

Allra bäst var nog att se lagkapten Jimmie Ericsson och hur rörd han var av stunden. När folkmassan började sjunga: ”Jimmie Ericsson är vår kapten!” fick jag rysningar i hela kroppen.

Fint var det också att se Elsa Wiksten sjunga Hela Sveriges AIK tillsammans med sin pappa Pär Wiksten och även med inslag av lagkaptenens, av firandet, något slitna stämma. Den gamle Wannadies-sångaren Pär Wiksten var också tagen av stunden och rörd till tårar av vad jag förmodar var en blandning av hans dotter på scenen och AIK:s guld!

En fin hyllning av ett kanongäng som krigat hårt hela säsongen. Nu återstår bara mer firande!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>