Sången dom spelar när filmen är slut.

Från pressläktaren så HÖR jag en trubadurs stämma inifrån sportbaren, det är en sorglig låt som han sjunger med en dyster men vacker stämma. En låt som garanterat handlar om brustna hjärtan, en låt som garanterat bäst avnjuts med en rökig whiskey i en mörklagd bar tillsammans med likasinnade, tillsammans med människor med lika brustna hjärtan.
Från pressläktaren så SER jag vuxna människor sitta kvar långt efter slutsignalen med blickar djupare än marianergraven och tommare än den Coca-cola burk som jag själv avnjöt under den andra perioden.

Och med mina intryck från den dystra låten som trubaduren spelar och de vuxna människorna som ser så ledsna ut så går tankarna av någon anledning till en gammal låt som jag som liten fick höra när farsan gärna lyssnade på Lemarc, Lundell osv:

”Två ensamma själar bara föll i en famn
De hade inget val, som gjorda för varann
Två sargade hjärtan va skulle de göra
Ingen kunde ana att de en gång skulle höra
Sången de spelar när filmen är slut
Lamporna tänds och publiken går ut
Långsamma toner som dom hört förut
Sången de spelar när filmen är slut”

Det är lite så det känns här ikväll, och med här så menar jag både den grötiga platsen mellan mina två öron OCH den, för två timmar sedan kokande men nu dystra, tomma arenan. Efter matchen så kändes det som att alla i Skellefteå Kraft Arena delade en otröstlig känsla av uppgivenhet och ledsamhet. Det fanns inte två sargade hjärtan som Peter Lemarc sjunger om, men 6001. Och när de tillsammans gick ut från den här dystra platsen, så var det till långsamma toner som dom inte hört på två lyckofyllda år, men före det hört förut. År, efter år, efter år.

Nu var det ett väldigt dystert och sorgligt inlägg det här, det är ju inte på långa vägar kört. Och som supporter till Skellefteå AIK så har man väl alla anledningar att inte misströsta. Fan, för tio år sedan så hade varje liten och stor svartgul sympatisör där ute tagit det här scenariot varje dag i veckan. Man har gått från att ha varit ett utskrattat lag som misslyckades i kvalserien varje vår till att bli ett lag som spelar om guldet år efter år. Och det är långt ifrån kört ännu, det är först till fyra som gäller fortfarande och bara för att Växjö nu har kopplat ett stort grepp så betyder inte det att laget kommer att fira guldet. Det finns en stor risk för att det blir stora ögon, dreggel i mungiporna och tankar om hur man ska fira när man på Torsdag ser pokalen och guldhjälmarna i Vida Arena. Det finns ett gammalt ordspråk som lyder:
Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket.
Och jag kan lova er att om Växjö släpper greppet om de här två matchbollarna, om än bara lite, så kommer Skellefteå AIK att greppa hela stycket.

Men jag förstår att det känns tungt idag, att det ute i våran stad och i vårat land ikväll återfinns många sargade hjärtan som vill falla i en famn. Men misströsta inte, det kommer en dag imorgon också. Solen kommer att gå upp. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>