Tårar är ett bevis på styrka.

2011 – Silver
2012 – Silver
2013 – Guld
2014 – Guld
2015 – Silver

Ett facit som givetvis är ett fantastiskt facit och Skellefteå AIK kommer att fortsätta att ses som Sveriges bästa förening och lag även efter denna säsong. Men jag tänker inte ens försöka skriva något som på något sätt ska linda in er silke, lindra er smärta eller få er på andra tankar. För såhär, just efter en förlust, då finns det inga ord som lindrar. Och framförallt, det finns ingenting med ett silver som är ”bra”. Att man säger ”det är ju bra att ta sig till final i alla fall med alla spelartapp” är att vara en förlorare och är endast värdig en förlorares tänk. När man tagit sig till final så är allt annat förutom guld ett misslyckande. Och oavsett vad man försöker intala sig själv, så kommer det i slutändan ned just till en sak. Man klarade inte av att vara som bäst när det gällde och fick således nöja sig med kanske det värsta som finns inom sportens magiska värld, silver.

Och jag hoppas att ni, mina kära och underbara läsare, där ute vågar visa era känslor. Det är stort att vara stor i nederlagets stund, men det är än större att våga släppa allt och visa de känslor som man vet att alla har.
Tårar är inte ett bevis på svaghet.
Tårar är ett bevis på styrka.
När Hans Wallson efter matchen öppenhjärtligt, ärligt och varmt talar om sitt lag och sina supportrar som han unnar så mycket mer, när han hyllar sitt motstånd Växjö Lakers och när han är nära tårar men ändå inte låter dem rinna. DÅ känner jag så oerhört mycket för honom, en ledare värdig de största rubrikerna. Att stå där efter en så tung förlust och vara så öppen i nederlagets stund är stort.
Men vad som är större? Axel Holmströms smärta. Han ställer upp på en intervju efter matchen, trots att det inte går att missa att det enda han vill är att gömma sig, och försöker att analysera vad som gick fel. Men istället för att vara stor i nederlagets stund, så visar han sig vara större. Han beskriver en smärta som går igenom hela kroppen och säger att han inte orkar mer och lämnar intervjun i tårar. Där har ni en hjälte, en artonårig kille som just fått ta körkortet. En kille som till och med den mest hårdhudade skulle få sympati-känslor för. Om du läser det här Axel, tack för allt som du har givit Sverige det senaste året. Tack för att du visat att även en anonym Arvidsjaurs-kille kan slå igenom och bli hela Sveriges bästa ishockeyspelare i ett slutspel där stjärnor efter stjärnor slocknar. Du har visat varje liten knatte där ute, i Storuman eller Arvidsjaur eller Jokkmokk eller vart som helst i vårat land, att allting är möjligt. Det finns inga mål som är för stora, inga drömmar som är för orealistiska och inga hinder som inte går att passera. Din prestation är större än folk förstår nu, och definitivt större än vad du själv tror. Din ödmjukhet är beundransvärd, men en dag så hoppas jag att du förstår vad du gjort.
Du är en hjälte.
En hjälte som förtjänar så mycket mer än ett pissigt silver.

Holma

Så till alla er, kära och underbara läsare, jag hoppas att ni alla nu vågar vara både lite som Wallson och mycket som Axel när ni talar om den här matchen och säsongen. Var stora i nederlagets stund och våga tala ut om den. Men var gärna större också, låt era kinder fuktas av tårar om ni känner för det. Jag lovar, ingen kommer någonsin att tala illa om er för det. Folk accepterar er ändå, och kanske kan era tårar leda till att även andra brustna hjärtan vågar visa sin sorg. Och gör ingen annan det, så kan jag lova er att jag accepterar er för exakt vad ni är.

Vad jag dock inte accepterar är ni människor, som direkt efter matchen i sociala medier går ut och hänger ut enskilda spelare för förlusten. Ishockeyn är en lagsport och inget lag summerar förlusten efter en lång matchserie och ser att de fallit p.g.a en spelares misstag. Och framförallt, inget lag skulle ha en spelare i laget som inte förtjänar att vara där, med undantag för Rögle och Deveaux då.
När jag skriver detta så syftar jag givetvis på Martin Sevc, som direkt efter matchen fick utstå kritik. Eller nej, kritik är att linda in det i silke. Direkt efter matchen så fick Sevc grova verbala påhopp i sociala medier, påhopp och ord som inte är okej någonstans. Jag blir äcklad av att se hur vissa hänger ut honom och använder ord inte värdiga en mänsklig varelse år 2015.
Martin Sevc har inte haft sin mest lyckade säsong, det är fakta. Men, ursäkta nu känner jag att jag blir arg så kan använda någon svordom här, hur i helvete kan man efter match sitta och kalla honom saker och anklaga honom för saker som ni näthatare där ute gör? Martin Sevc är inte mer än en människa.
Han har två barn och en fru precis som ni.
Han har intressen och framtidsdrömmar precis som ni.
Och bara för att man är en professionell ishockeyspelare så betyder inte det att man är mindre sårbar för det. Det betyder inte heller att det ses som okej att utöva näthat mot en professionell ishockeyspelare. Näthat är inte okej, någonstans, mot någon, någon gång.
Så till er som efter matchen suttit och skrivit ut saker om Sevc, som jag hoppas att ni ångrar i efterhand när ni läser vad ni skrivit, ta och fundera på vad ni egentligen håller på med innan ni börjar kalla en annan medmänniska för saker som jag inte ens vill sätta i skrift.

Som den fantastiske Howie Day sjunger:
Even the best fall down sometimes
Even the stars refuse to
shine”

omklrum

Avslutningsvis så vill jag bara gratulera Växjö Lakers till ett fantastiskt slutspel och en fantastisk säsong. Man står till slut som värdiga vinnare efter att ha varit det bästa laget sett över hela finalserien. Oavsett om domaren missade utvisningar ikväll som hade kunnat ge Skellefteå chansen (glöm då inte bort att man även missade solklara utvisningar för Skellefteå), oavsett om man spelat en ”ful” ishockey och oavsett om man haft studsarna med sig så är man ändå det lag som anpassat sig till den här finalen på bästa sätt. Så att leda med lampor och lykta efter bortförklaringar är att ljuga för sig själv, även som den mest enögda Skellefteå-supportern. De svartgula räckte inte till i år och förlorade mot ett bättre lag. Stort grattis, igen, Växjö Lakers!

18 kommentarer

  1. TACK!
    Så oerhört bra skrivet… (Mer behöver varken jag eller någon annan heller säga!) Kram på dig <3

  2. Alltså jag är inbiten Saik -supporter och jag är så sjukt nöjd att du skriver detta!! Kan vara det vettigaste som skrivits på hela slutspelet. Stort tack! Och all heder till Växjö. Grattis till deras fantastiska säsong!

    Bästa laget vann, vinst på sportsliga grunder. Går inte skylla på domare. Det kan man aldrig. Båda lagen blir lika utsatta av deras ageranden!

    Fantastiskt, bra jobb till dig, skribenten och alla som tappert krigat på isen.

    • Tack för de fina orden och jag kan bara hålla med. Det bästa laget vann. Även om det tar emot att skriva det så är det ju faktiskt så. Men vilken säsong nästa säsong kommer att bli, Skellefteå kommer att ha ett bättre och spetsigare lag. Det tillsammans med revanschlusten efter årets silver. Wow.

  3. Hur stort är inte det du skriver. Alldeles sant. Och alla, ALLA, blir ju ledsna när det inte riktigt går som man drömt. Men hur som helst är ni ju BÄST killar!!! (liten tår)

  4. Bra skrivet! Axel Holmström vilken hjälte! Känns surt nu men visst är man stolt över säsongen AIK gjort.
    Tyvärr stämmer dock inte det där om tårar, även fast jag önskar att det gjorde det. Vi har ju vårt exempel i känslomänniskan Bert, som öppet VÅGAR gråta. Men han har och får ju definitivt massa skit för det. Hånfulla fnysningar och ironiska kommentarer från nättroll men även från de professionella i olika studior. Tråkigt men sant. Verkar farligt med ffa män som gråter.
    Nog om det. Tack för en bra blogg! Hoppas du får fortsätta.

    • Ja Axel har verkligen visat att ingenting är omöjligt. En hjälte för så många, önskar bara att han själv insåg det.
      De som uttrycker sig med dumma kommentarer mot Bert som öppet vågar visa sina känslor är nog bara fega och rädda människor de själva. Bert ska ha all cred för att han vågar vara den han är.

      Trevlig helg på dig Frida, önskningar Robin.

  5. Bra skrivet. Wallson och Holmström, två stora krigare från Norrbotten som uträttat storverk i var sin roll. Dock en mening jag undrar över. Vad menas med ”ful” hockey? Vad gäller studsarna var dom nog lika mycket med för båda lagen. Inget lag hade mer studsar med sig än det andra enligt min åsikt.

    • Tjenare Thomas. Ja verkligen, två krigare :)

      Med ”ful” ishockey så menar jag att man vågade spela det enkla och ibland lite ”fula” spelet med puck mer än Skellefteå. Varje situation går inte att lösa kreativt utan ibland så måste man kanske dumpa puck och checka fast den istället för att spela bort sin motståndare.

      Trevlig helg:)

  6. Visste att du kunde skriva bra men detta blev för mycket f-n vad jag bölar. Du har ju en gåva som jag hoppas dom ser och ger dig ett jobb du är värd.

  7. För oss amatörer är idrott en lek, mer eller mindre allvarlig, alltid med segrare och förlorare. Som proffessionell idrottsman eller kvinna så blir det annorlunda. Krav från alla runtom och inte minst från en själv. Match, final och man vill göra sitt bästa – precis som när man går på 7-4 jobbet. Varje dag. Hoppas att du Robin får jobba proffessionellt som journalist i framtiden – att klämma fram dvs prestera så många kloka och tänkvärda blogginlägg varje dag som du gjort hittills är oerhört imponerande. Som att spela match varje dag. Att fixa kraven och förväntningarna. Att växa likt en hungrig juniorspelare i ett slutspel. Tack för det!

  8. Pingback: Inför match: Vårens tårar, kvällens styrka | Elithockeybloggen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>