Tack för allt.

Här kommer ett personligt inlägg, rakt från hjärtat. Och tillhör ni dem som inte klarar av det så besparar jag er mödan, sluta läsa NU.

Det är nu nittiosju minuter sedan Tuomas Kiiskinen direktsköt guldet till Växjö och i samma veva direktsköt ett helt koger med pilar rakt i mitt mörka, kalla hjärta och som sedan 22:05 givit mig en väldig smärta.
Och inte för att Skellefteå AIK förlorade. De förlorade mot ett bättre motstånd och guldet till Växjö var rättvist. Nej smärtan jag känner kommer av den anledning att nu är säsongen slut, och med det även det jobb som jag älskat så högt sedan September.
En smärta som jag givetvis inte vill jämföra med människor som går igenom cancer eller andra fullständigt kassa sjukdomar. Människor vars kära går igenom cancer eller andra fullständigt kassa sjukdomar (FUCK CANCER). Vill inte heller på något sätt jämföra min smärta med alla de miljontals efter miljontals människor som lever mitt i vår världs mest onödiga ting, krig. Oskyldiga, stackars barn som föds i en plats där varje dag kan vara den sista. Oskyldiga, stackars barn som inte kan spela fotboll för varje litet steg kan vara det sista.
Nej, jag är givetvis medveten om att jag som lever i Skellefteå och trygga Sverige inte har någon egentlig anledning att klaga över något, det finns alltid någon som har det värre och jag känner mig som en idiot som ens luftar mina tankar när jag vet att folk dör, förlorar sina kära och förlorar sig själva.
”People dying Son, Daughters, Wives,”

Men jag tror inte att någon förstår hur mycket jag har älskat det här jobbet som jag i September fick. Ett jobb som varit så mycket mer än bara ett jobb. Det har för mig i långa stunder varit enda anledningen till att fortsätta orka ens försöka klara av dagen som stått framför mig. För det är så mitt liv har varit under en väldigt lång tid, jag har inte klarat av att se längre än samma dag. Fastän jag är/har varit omgiven av fantastiska människor, ett fantastiskt syskonbarn och en fantastisk tjej så har ändå demonerna lyckats rasera alla barriärer inom mig. Jag lider av en kraftig depression och har med den spenderat nätter efter nätter med demoner och tankar som ingen människa ska behöva känna/möta. Ångestattacker som får din hela värld att snurra och livet att kännas som att det passerat bäst före datum.
Jag vet att det sticker i ögonen på många att jag talar öppet om att jag lider av en depression, och varför skulle jag göra det när jag har tusentals läsare som jag inte ens vet vilka de är? Egentligen så vet jag inte, men varför ska man vara hemlig om sin sjukdom?  (ja det är en sjukdom). Men när jag i November fick min livshistoria publicerad på anti-mobbing sidan ”Friends” så nådde jag ut till siffror högre än vad jag någonsin nått i det här blogg-inlägget och möttes av respons som var så bra att jag känner att min story redan är ”outad”, se här. Och kanske så finns det någon medmänniska där ute som är i samma situation som mig och behöver någon som kliver fram och väcker kunskapen hos folk. För vad folk är inte förstår är att depression som sagt är en sjukdom, och att ord som-
”kom igen, det löser sig”
”sluta nu, det finns så mycket folk som har det värre”
-inte hjälper någonting. Visst fan vet jag att det finns folk som har det värre, men vad hjälper det mig? Jag har inte valt depressionen, den valde mig och kunde jag så skulle jag göra mig av med den. Och väcker jag den kunskapen hos den allmänna befolkningen så kanske fler i samma sits som jag vågar kliva fram, innan det är för sent.

När mediciner inte hjälpte, så fann jag min räddning i just det här jobbet. Det här underbara, fantastiska, älskade, bästa jobbet. Aldrig trodde jag att ett jobb skulle kunna ge så mycket.
Jag har haft tre riktiga kärlekar i mitt liv.
Ishockeyn, mitt älskade syskonbarn och min älskade älskling.
Jag tänker inte gå in på de två sistnämnda, så personligt ska vi inte göra det. Men det förstnämnda, ishockeyn. Det kan jag tala med er i milslånga skrifter om. Under mina fullständigt kassa år när mobbing var på menyn varje dag och tankarna som ingen ska behöva tänka ständigt var befintliga. Då fanns ishockeyn, som min knight in shining armor. Jag visste att bara jag fick gå mina femtio meter till rinken (ja jag bodde fantastiskt bra till) och knyta på mig mina CCM-skridskor så skulle allt för stunden kännas bra. Där och då kunde ingen eller inget sänka mig. Där var jag odödlig. Och kärleken till ishockeyn har följt mig genom hela mitt liv och bara vuxit sig större för varje sekund som sekund-visaren tagit ett kliv. Sporten är inte längre min knight in shining armor, den är så mycket mer än så. Och när jag fick chansen att jobba med denna fantastiska och underbara sport så tror jag att det var en gåva från ovan. För under vintern, när jag mått sämre än någonsin, så har de timmar jag lagt ned på det här jobbet varit min räddning. Jag behövde inte längre mina CCM-skridskor på rinken femtio meter hemifrån. Och någonstans så hoppas jag att min kärlek för det här jobbet och för den här sporten har gått att syna i mina inlägg.
Mina stavfel kanske har varit många.
Mina faktafel kanske har varit skrattretande.
Men jag hoppas att min kärlek till jobbet och sporten aldrig, aldrig, gått att missa.

MEN.
TACK FÖR ALLT.
<3
Tack till alla ni tusentals som under säsongen hjälpt mig och fått mig att växa. När jag började i September så trampade jag vatten och stod i starten av en låååång uppförsbacke. Att locka läsare till min lilla blogg när Norrans hockeyblogg existerar var ett omöjligt uppdrag, de gör ett fantastiskt jobb på Norran och har alla resurser för att vara en av Sveriges bästa ishockeybloggar.
Själv så stod jag ensam med min lilla blogg inför, ett som sagt, omöjligt uppdrag. Och till en början så var det svårt att hitta ut till er läsare. Aldrig kom jag ens över hundra-strecket i antal visningar. Men någonstans i mitten av säsongen så började jag nå ut till er.
Hundra-strecket nåddes med varje inlägg, och bättre än så. Under de senaste två månaderna så har mina inlägg setts av tusentals, och tusentals, av fantastiska människor, av dig som läser det här. Siffror som jag aldrig trodde var möjliga att nå, siffror som nog ingen riktigt trodde jag kunde nå. Men tack vare er, så gjorde jag det. Och är det här mitt sista inlägg (ifall jag inte får fortsätta) så vill jag bara säga. Tack för allt.

9 kommentarer

  1. Måste bara säga det att du har gjort ett grymt bra jobb. Dina texter håller extremt hög nivå och läsvärde. Keep up the good work så kommer du få syssla med det här på heltid, det är jag övertygad om!

    Och du, starkt att dela med dig. Hoppas du finner en väg ut ur mörkret, krya!

    • Tack så väldigt mycket Edvard. En underbar känsla att få höra det där och det ger mig energi att fortsätta.
      Ja att få syssla med det här på heltid är något som jag drömmer om och kommer att kämpa för tills det blir så.

      Tack. 🙂 Och trevlig helg.

  2. Shit, tack för det du skriver! Tack för detta inlägg! Också…

    Så här uppfattar jag dig genom Din blogg; Ärlig, utan omskrivningar, rakt på. Oavsett vad du skriver om… Engagerad, mycket, ända in i märg och ben … Nyanserad, på en sällsynt nivå bland känslofyllda hockeysupporters… förresten, på en sällsynt nivå för vilken skribent som helst…

    Detta inlägg visar för mig något som nästan aldrig framkommer i media; svårigheter är inget hinder för genialitet. Ibland kanske svårigheter t.o.m. bidrar till genialitet…

    Tack, för upplevelsen!!

    /Micke Karlsson

    • Tack för DITT inlägg, värmer!
      Ja jag försöker medvetet att skapa en personlig och känslofull nivå på mina inlägg då vi redan har hundratals skribenter som skriver endast på en professionell och saklig nivå utan att blanda in känslor.
      Det är ett hinder för mig och jag har ännu inte klarat av att passera det, men med hjälp av sån här energi-boost som du ger mig och många med dig så kanske jag någon gång kan passera och övervinna mina demoner.

      Tack!

  3. Tack Robin för en underbar bloggsäsong, jag har sett fram emot varje nytt inlägg. Du skriver på ett fantastiskt bra sätt med en medmänsklighet och värme som kryddad med en stor passion för sporten gjort denna blogg till en av de bästa. Hoppas du får fortsätta följa silly season också. Jag önskar dig all lycka i världen.

    • Tack Hasse. Bara att du nämner min blogg som en av de bästa gör mig väldigt glad. Och jag hoppas även jag att du kommer få fortsätta följa den även under silly season även om det kommer bli idéellt då jag inte tjänar några pengar på detta. Men vad är pengar när man är lycklig, right? Trevlig helg.

  4. Hej Robin!
    Jag kan bara instämma i ovanstående kommentarer.
    Jag har tyvärr först rätt nyligen upptäckt din blogg men slogs direkt av det smittande engagemanget, passionen och ärligheten i den.
    Härliga egenskaper som du verkar ha stora portioner av.
    Jag håller alla tummar jag kan för att du får fortsätta!
    Lycka till och ha det gott!
    /Fredrik

    • Hej Fredrik, fantastiskt kul att få höra så fina ord från dig. Tråkigt att du inte upptäckt min blogg förrän nu, men bättre sent än aldrig, right?

      Ja intresse och motivation har jag så det räcker och blir över. Delar väl den egenskapen med min käre kusin Robert Ungh, men hans intresse riktar sig mot friluftslivet och mitt mot ishockeyn.

      Trevlig helg, Robin.

  5. Hej Robin varför skulle inte du får fortsätta du skriver mycket bra om vårat AIK men framför allt är det sakligt och lättläst du som jag har ett stort AIK-hjärta jag har håll på AIK sedan 1957.Nä Robin jag hoppas verkligen att du fortsätter att skriva så att jag kan läsa när vi tar GULD nästa år Ha det bra Robin.

Lämna ett svar till Robin Lindgren Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *