Bloggkrönika: De små föreningarnas existens snart obefintlig

Ungdomen är för många den tid då den egna identiten söks – vad ska man bli för människa, vem är jag?
För mig var också fallet så och svaret fann jag på Tallbacka IP, i Bureå IF.
En plats och en förening som gjort mig till den jag är idag.
Där kärleken till ishockeyn föddes, och växte.

Låt oss för en stund vara tidsresenärer, vi färdas 14 år tillbaka i tiden.
Bureå IF är en klubb där egna produkter tränar stenhårt och går hela vägen från C-pojk, genom B och A, upp till juniorlaget och sedermera även till representationslaget.
Tallbacka IP en plats där lagen slåss om istider, men schemat är fullt till bredden från morgon till kväll. Den nyinvigda utomhusrinken -som kommunen sett till att rusta upp med ett aggregat vilket gör att lagen kan börja träna på hemmaplan tidigare på vintern – används av drygt 80 spelare varje kväll.
Allting frid och fröjd? Ja det låter ju faktiskt så, ett litet samhälle lyckas ställa upp med tio lag i Västerbottens seriespel, men njae.
Allting är inte frid och fröjd. Vi levde inte i den perfekta världen, varken då eller nu.

Med distans från de gyllene åren, börjar jag se mer sunt och logiskt på den tiden.
Med facit i hand inser jag hur blind man faktiskt var – förblindad av kärleken till sporten.
Hur sunt är det egentligen att tio lag skall sätta sig i bilar, för att tre kvällar i veckan köra 8 mil tur och retur till träning i Burträsks ishall. 24 mil i veckan, 10 lag.
240 mil i veckan.
Där det bara är spelarna i a-laget och i viss mån juniorlaget som innehar körkort som kan köra själva. Det engagemang och jobb från föräldrar som krävdes var enormt, för att inte prata om tiden.
Det sorgligaste i den här historian? Det har inte blivit bättre, 14 år senare.
Barnen och spelarna i Bureå IF måste fortfarande färdas dessa mil för att träna, innan isen på Tallbacka står färdig.
Enda skillnaden?
Fler än jag har insett hur osunt och ologiskt det är att vissa föreningar måste lägga ett tio tusen bitars pussel för att få ihop en träning – samtidigt som vissa får allting serverat på silverfat.
Bureå IF har säsongen 2015/2016 ett lag i seriespel – E T T L A G?!

Med sina 18 spelare är föreningens U12 en raritet, en liten strimma av hopp att föreningen skall fortsätta andas.
Lagets ledare och eldsjäl, Per Fahlman, tar med mig in i dagens verklighet.
Inför säsongen hade de knappt spelare nog för att ställa ett lag på isen, men då kom räddningen i form av en hel femma nyförvärv.
Fem spelare som aldrig tidigare hade provat på idrotten, och var nya i samhället.
Khair, Matti, Naftali, Hamzo och Mahdi.
Hjärtligt välkomna till Bureå IF, och tack för att ni på ett sätt räddade föreningens enda kvarvarande lag.

Givetvis, och sorgligt nog, räckte inte den nya femmans intåg för att färga lagets himmel oskyldigt och ljuvligt blå – de mörka molnen lättades en aning men fortsatte att täcka det eviga taket.
Kommunen äger isytorna i Ursviken, Burträsk, Boliden, Bureå med flera, ändå är det fortfarande så förbaskat orättvisa fördelningar av träningstillfällen och tider.
Ett U9-lag i Clemensnäs har 50 procent mer istid än Bureås U12.
Och kommunen väljer att senarelägga starten av aggregatet på Tallbacka IP – för att det inte är en prioriterad fråga.
Hur kan vissa barn – som bara vill spela den sport de älskar – tvingas gå igenom allt detta. Samtidigt som vissa andra barn får ett sånt stöd från kommunen att de enda de behöver tänka på är just att spela den sport de älskar.
Ska det behöva vara så år 2015? (Skulle inte behövt varit så år 2005 heller)
Ska en pojke eller flicka bosatt i ett litet samhälle behöva avundas sin kompis som bor 15 kilometer norrut?
Ska föreningar i små samhällen motarbetas och nedprioriteras på det här sättet?
Tycker ni att jag är ute i fablernas värld, då hittar ni talande bevis om ni ögnar igenom serierna i Västerbotten 15/16.
Förut var föreningar som Bureå IF, Lövånger U/AIK, Nysätra IF, Byske, Kågedalens AIF, Bjurfors IF, MedleSK mer en regel än ett undantag i länets serier.
Nu är de mer ett undantag än en regel.
Och för att väcka ännu en tankeställare, varför tror ni att Burträsk HC och Bolidens FFI har flest lag av länets små samhällen?
Ledtråd. Vägg och tak.
Ett talande och bra exempel på hur de små klubbarna motarbetas.
Leds in i sina gravar med muskötens ände i nacken.

Avslutningsvis vill jag i denna dystra text lyfta ett lag som på satte sig på tvären mot kommunen, som visade att ett litet, litet lag kan ha minst lika mycket talang och skicklighet som jämnåriga 15 kilometer norrut.
Bureå IFs pojkar -88/-89/-90 är föreningens kanske bästa årgångar någonsin.
Länsserien med lag som Björklöven, Skellefteå AIK, Tegs SK, SK Lejon, Clemensnäs HC? Den vann de, trots att de var det enda laget utan tak och väggar runt sin isyta.
Klimpens cup med deltagande lag som MoDo, Skellefteå AIK, Sundsvall? Där förlorade de i final mot Kalix med 4-3.
Talande exempel på att talang inte sitter i märket på bröstet, det sitter i vad man har innanför bröstet. Och det bevisade Bureås gyllene gäng.

Jag har Bureå IF att tacka för det mesta i mitt liv, för det drömjobb som jag nu har.
När jag mådde som sämst, var föreningen och idrottsplatsen min flykt från verkligheten. Den har format mig, gjutit mig och stöpt mig.
Det må låta fabrikerat, men för alla er som någon gång befunnit er i en mörk del av världen.
Alla ni som inuti er funnit något så mörkt och så dystert att ingenting har känts bra.
Ni vet vad jag menar.
När man hittar lampan som leder en ur det förvirrande mörkret.

Tack Bureå IF för allt ni har gjort för mig.
Och shame on you, Skellefteå kommun, som leder länets charmigaste föreningar till graven.