Bloggkrönika: Låt kärleken segra


Att skriva en
krönika om idrott blott sju dagar efter det hemska dådet i Paris – med det rådande läget i världen som en ständig och obekväm gäst i baktanken – känns inte särskilt betydelsefullt.  Vad betyder egentligen ett svart gummi, ett fantastiskt mål eller tre poäng när tusentals människor dör varje vecka av terrorismens mardrömsgestalter?
Att sätta en ishockeymatch i perspektiv till detta går inte – och det ska aldrig göras heller. Hur stor en match än kan vara, så blir det aldrig mer viktigt än ett människoliv.

Idrott har dock förmågan att 
sammanfoga, svetsa samman och stärka oss. I ett alldeles för ofta kallt och elakt samhälle har idrotten för många blivit vägen ur mörkret. Idrottsmän och kvinnor som i sina respektive grenar funnit den kärlek och självkänsla som samhället tagit från dem.
När skolan eller arbetsplatsen påmint att en inte duger till något, att en är för ful eller väger för mycket/lite och känslan att höra hemma någonstans inte funnits – då har idrotten visat att här är alla välkomna.
”Var dig själv, älska dig själv och varsågod till oss.”
Pojkar, flickor, män och kvinnor hamnar dagligen i ett utanförskap men har i kärleken till sitt lag funnit en familj – ett andra hem som två till tre kvällar i veckan erbjuder den värme som annars varit obefintlig.
Favoritlaget tar tre poäng och en hel vecka kan vara räddad för oss, mig, du.
En vecka som varit psykiskt påfrestande där tårarna forsat kan på ett ögonblick vändas av ett skott. I mål.

När jag tänker på hur idrotten har förändrat en hel värld så förs mina tankar oavkortat till 1947 när Branch Rickey gick emot allt som då ansågs vara otänkbart och tog in en mörkhyad man vid namn Jackie Robinson till den absolut största sporten i USA på den tiden, baseball.
En mörkhyad man som blev värvad till Los Angeles Dodgers.
Nu något som inte får några ögonbryn att höjas.
Då en gigantisk nyhet som togs emot med hat, rasism och våld.
Mörkhyade män hade aldrig tidigare funnits i ligan – och majoriteten ansåg även efter Robinsons entré i ligan att det skulle förbli en liga endast för vita.
Men Rickey och Robinson skrev historia med sin kamp mot rasismen, stod på sig och tio säsonger senare var motsättningarna inte alls som förut.
Två män som på sitt sätt förändrade synen på ett helt folkslag, banade väg för afroamerikaners intåg i sporten och visade att idrotten kan rasera alla samhällets uppsatta barriärer. (Rekommenderar er att se filmen ”42″ som handlar om detta.)

Idrotten kan också stirra terrorismen i vitögat och skicka signalen att ni kan hota våran vardag, hota de platser där vi samlas för våra gemensamma intressen – men ni kan aldrig ta våran kärlek, aldrig ta våran gemenskap.
När SHL i afton spelas på sex platser i landet så görs detta med höjd säkerhet och varje åskådare kommer tvingas visa sitt innehåll i väskor.
Låt oss därför tillsammans samlas under en enad fana och radera alla färger som representerar våra lag och hand i hand visa terrorismen att den är i minoritet.
Låt oss visa att de kan försöka bäst fan de vill – men aldrig ta våran rädsla eller vardag ifrån oss. Låt kärleken segra. Kärleken för idrotten. Och för varje människoliv.

Peace.

Bloggkrönika signerad Robin Lindgren

Bloggkrönika signerad Robin Lindgren

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>