Krönika: Kärleken för sporten saknar serietillhörighet

Ishockey för mig är känslor, passion och kärlek.
Ikväll fick jag en påminnelse om att detta inte bara finns i ishockeyns finrum. Att det i de lägre divisionerna bjuds på riktig hockey. Långt ifrån SHLs glamour – men med minst lika stora hjärtan.

Mitt intresse för hockey såg sin start när jag vid fyra-fem års ålder fick mina första skridskor. Efter det har jag i lite mer än 20 år själv spelat i länets bortglömda serier.
Det har inte varit media på matcherna, tv-sändningar eller tusen på läktaren.
Men tro mig när jag säger att när pucken släpptes, i ishallar och uterinkar som gud glömde, betydde inte det ett skit. Vi jobbade så hårt våra undertränade kroppar pallade, vi sköt så hårt vi kunde och i 60 effektiva minuter var vi redo att offra helgens krök för en vinst. Vi firade nästan varje seger som att vi hade vunnit något mycket större än en liten och för många obetydlig Division II eller III match. Var det helg så drack vi ofta ihop efter segrar, ja även efter förluster, lagsammanhållningen var allt. Och att vinna då så klart.

Nu har jag inte spelat på två år och istället bevakat Skellefteå AIKs matcher med stort intresse. Någonstans bland alla dessa matcher, krönikor, webbtexter och tidningstexter jag skrivit har jag dock förlorat mig själv. Förlorat den där äkta känslan för vad ishockey faktiskt betyder även för de som utövar den utanför C-Mores sändningar.
Fram till ikväll då jag skickades till Vännäs för att bevaka Umeå-derbyt mellan just Vännäs HC och Tegs SK. Två lag som jag nu slänger av mig hatten och tackar för denna livsläxa.
Jag bjöds på härlig hockey där spelare som inte tjänar ett skit på att spela visade att riktig hockey saknar serietillhörighet. Så jag råder er som också känner att ni förlorat er själva: gå till närmaste ishall, oavsett hur dess exteriör eller interiör ser ut, och kolla på ishockeyn. Anamma känslorna, passionen och kärleken för sporten.
Det, om något, får en att känna hopp i en annars så mörk och förlorad värld där dystra rubriker för var dag får en att tappa hoppet om mänskligheten allt mer.
Tack för mig, och tack Vännäs/Teg.

Bloggkrönika signerad Robin Lindgren

Bloggkrönika signerad Robin Lindgren

2 kommentarer

  1. Håller med, är på de flesta av AIKs hemmamatcher, men bland det roligaste är nog för mig Kopparhallen där jag växt upp, även de lunchträffar då vi, några gubbar från förr, träffas för att snöra på oss och glatt lira en stund. 🙂 (B -hallen, tors kl 11, ifall du vill testa

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *