”Myntet har alltid två sidor”

Längs gångarna på Coop.
På Stigs konditori eller facebook för den delen.
Överallt har den stora snackisen den senaste veckan i allmännhet men under helgen i synnerhet varit Skellefteås passiva agerande på transfermarknaden.
I texten som följer denna inledning hittar ni mitt försök till att sammanfatta detta och hur jag tänker. Både i positiv och negativ form.

”Jag har en bra och en dålig nyhet” – och som den svensk jag är börjar jag med det negativa; Skellefteå har, i och med gåvan till Brynäs härom veckan, själva satt sig i den sits att de är väldigt känsliga för skador i säsongens viktigaste period. När de ikväll förlorade mot Linköping gjorde de det med Sebastian Ohlsson och Andreas Wingerli inom lagets fyra första kedjor och gallerprydda Tim Söderlund som trettonde forward – tre spelare som inför säsongen nog inte sågs som ens eventuella spelare för slutspelet.
De är alla tre talangfulla, skickliga, snabba och lovande spelare men i mina ögon är det kanske bara Ohlsson som har tillräcklig mognad i sitt spel för att gå in på fyra kedjor i ett slutspel. Wingerli och Söderlund har framtiden för sig men i år är för tidigt för att de ska, bör, vara aktuella i mars eller april.
Låt oss vara ärliga: Terry Broadhurst gjorde inte speciellt många lyckliga under sin sejour i Skellefteå men i mina ögon är han ändå ett betydligt säkrare verktyg att använda sig av i slutspelets tuffa miljö än vad som finns i grann-omklädningsrummen. När LJ och Skellefteå släppte Terry var jag säker på, och hade uppgifter om, att den där spetsen som laget visat sig sakna i många matcher var på väg in. Terry var bara tvungen att lämna för att ge plats.
När klockan tickade förbi tolvslaget igår utan att Skellefteå värvat något nytt lämnades jag, men framförallt tusentals supportrar, med flera frågor.
När Skellefteå ifjol förlorade finalen var det i tur och ordning Adam Pettersson, Daniel Widing, Rob Schremp, Rob Schremp och Adam Pettersson igen som var uppskrivna trettonde forwards. Frågar ni mig visar det på en betydligt större bredd än vad som eventuellt väntar i årets slutspel med Ohlsson, Wingerli eller Söderlund på samma position.
Och just bredd är ju något Skellefteå sedan flera år eftersträvat  men i år slopat. Något som i slutändan kan visa sig fatalt. Kolla till exempel på fjolåret:
Växjö plockar in Josh Hennessy och Jeff Tambellini – två värvningar som i mina ögon gav den offensiva bredd som krävdes för att mästerskapet skulle bärgas, och bärgades.
Nu är Skellefteå oerhört känsliga för skador, vad händer om Pesonen och Ritolas skador går upp igen – vem gör målen? Utan dem är Skellefteå inte ett guldlag, det fick vi om inte bevis på ikväll när Linköping återigen gjorde 5-2.
I mina ögon är det märkligt att listan av namn som stod på Skellefteås roster innan landslagsuppehållet fortfarande såg likadan ut efter.
Broadhurst ut – det skulle ha varit någon in också.
Pengarna för en högklassig sniper finns.

Ska vi sen ta den goda nyheten? För myntet har ju faktiskt alltid två sidor och även om det ni läst hittills präglats av negativt tänk finns det en hel del av det motsatta att skriva om också.
Till exempel tror jag inte att den uteblivna värvningen är lika med uteblivet guld – Skellefteå har ett tillräckligt lag för att vinna guldet och om skadorna behagar att utebli är de till och med favoriter i mina ögon. Att laget saknar den där snipern jag ofta efterlyst berättar väl mer om hur bra lag de faktiskt har – de ligger etta även utan den där pusselbiten som möjligt saknas.
Lägg där till att Skellefteå tillsammans med Luleå är de enda lagen som inte värvat något sedan omgång ett. Ändå ligger de i topp fyra vilket visar att lagen har varit bäst på att bygga sin lag och scouta sina värvningar.
I textens första dryga 2000 tecken rymdes mycket negativt. Jag går till exempel in på hypotesen att laget drabbas av skador i slutspelet. Vänder vi på detta hittar vi ju frågan:
Hur ser Skellefteå AIKs lag ut ifall alla är friska genom hela slutspelet?
Well, något sånt här känner jag i alla fall:

Janne Pesonen – Patrik Zackrisson – John Norman
Farten från Norman kombinerad med finländarens avslut och stjärncenterns passningsspel kan bli slutspelets attraktion. Här finns allt, ja verkligen allt, för att lyckas.
Mattias Ritola – Axel Holmström – Andrew Calof
Holmström har under 2016 varit betydligt bättre än de mörka månaderna i slutet av 2015. Kan få en liknande explosion som i fjolårets slutspel och hör då hemma i toppkedjorna. På sina flanker två kreativa, luriga och målfarliga medspelare.
Jimmie Ericsson – Martin Lundberg – Adam Pettersson
En kedja med hög potential. Lundberg är inte längre på väg, han har gjort sitt stora genombrott och är bättre än någonsin. Hamnar på centerposition då jag inte tycker att varken han eller Adam bör spelas i fjärdekedjan.
Pär Lindholm – Erik Forssell – Pontus Petterström
Här hamnar två centrar vilket kan ses som en okunnig lösning från min sida. Med förklaringen från tredjekedjan vill jag ändå poängtera att Lindholm är en spelare som passar lika bra som vinge. Blir en fjärdekedja som lär lastas med istid när Skellefteå leder matcher.
Tim Heed – Anton Lindholm
Lindholm har inte haft sin bästa säsong – snarare kanske den mest anonyma sedan debuten. Men i slutspelet är hans hand inte bara gjuten. Den är stöpt och mikrometeranpassad för hans handske. En slutspelsback värd sitt namn.
Kompletterar Heed bra så hårdskjutaren får lägga fokuset och krutet offensivt.
Niclas Burström – Alexander Urbom
Jag vill spela lagets två bästa offensiva backar med lagets två bästa defensiva backar. Därför placerar jag dessa två ihop. Urbom känns precis som Lindholm vara en spelartyp som klippt och skuren för slutspelsmatcher.
Sebastian Aho – Fredrik Lindgren
Vill ha dessa två inom lagets sex första. Ett riktigt bra tredje backpar.

SÅ ska vi sammanfatta detta blir det alltså såhär Skellefteå kan ställa upp.

Markus Svensson (Johan Backlund/Erik Hanses)

En laguppställning som i mina ögon är oerhört stark och som motståndarlag skulle det inte vara speciellt roligt att blicka över denna. Hoten finns överallt.

Det här var i alla fall mitt försök att sammanfatta veckans snackis. Det blev både negativt och positivt, ingen vikt lagd mer åt något av hållen utan bara undertecknads sammanfattning av mina intryck och tankar.
Skadorna lär bli avgörande för hur Möjligheternas Torg ser ut i april.
Klarar sig Skellefteå utan skador är chansen väldigt stor att dynastin fortsätter efter ett sabbatsår.
Hamnar fel spelare på fel plats kan avsaknaden av bredd visa sig för tuff.

Tack för mig.

ROBIN LINDGREN